Relationen till sig själv, Relationer till andra
Lämna en kommentar

Förlåtelse

Förlåtelsen infinner sig när jag förstår mig själv;
när jag ser på mina reaktioner och mitt agerande med värme och medkänsla,
stannar upp och känner den smärta som låg till grund för mitt eget agerande.

Så länge jag tror att någon annan är orsak till min ilska eller smärta,
är det lätt att döma den personen.
När jag tar ansvar för min egen smärta,
och inte håller någon annan ansvarig för den,
då kan jag också ta ansvar för mina handlingar.

Om någon annan håller mig ansvarig för sin smärta
(dömer mig för mina handlingar, gör mig till problemet),
kan det göra väldigt ont i mig om jag samtidigt dömer mig själv.
Då kan vi gå in i ett bollande av skuld och starta en negativ spiral,
där båda känner sig sårade.

Om jag däremot stannar upp och möter det som den andre dömer hos mig,
ser jag att domen gör ont eftersom det är en del jag ännu inte själv
lärt mig välkomna och acceptera med värme.

Kanske har den andre delvis rätt i sina påpekanden om mitt beteende.
Om jag dömer mig själv, vill jag inte se det.
Om jag däremot mjukt närmar mig den sidan av mig själv utan att döma,
kan jag kanske se något av det den andre ser.

Jag kan då även se att ett visst beteende hos mig,
kan väcka smärta hos någon annan.
När jag ser det, och samtidigt empatiskt är kvar hos mig själv,
kan jag möta den andre och lyssna till hans eller hennes smärta
(ibland i formen av ilska).
Jag bär inte skuld till den andres smärta, den andre bär inte skuld till min,
men vi kan bidra till att öka eller minska varandras lidande
genom våra handlingar.

Från den platsen kan jag säga ett äkta förlåt;
ett förlåt som kommunicerar att jag ser att mina handlingar orsakat smärta,
även om jag aldrig avsett det.
Ett förlåt som erkänner mina brister och konsekvenserna av dem.
Ett förlåt som visar att jag vill väl; vill ta ansvar (även om jag inte alltid lyckas).

Jag behöver ge detta förlåt till mig själv,
samtidigt som jag känner smärtan i mig och ser vilka uttryck smärtan tagit sig.
När jag försöker undvika smärtan,
kan jag bli hänsynslös mot andra i min bortvändhet.
När jag möter smärtan med kärlek, kan jag se.
Då blir mitt förlåt på riktigt.
Då behöver jag inte längre frukta för att bli dömd för mina brister.
Då kan jag lyssna till den min bristande förståelse skadat,
och öka min medvetenhet.

Detta är ett förlåt som ett resultat av en försoningsprocess.
Det kan ta tid att nå befriande förlåtelse.

Vi får många tillfällen att öva;
med människor som verkligen betyder något för oss
eller med någon okänd som bemöter oss aggressivt.
Allt som väcker vår tendens att avfärda den andre som orsak till vårt eget obehag,
ger oss möjlighet att öva medkänsla i världen;
medkänsla för oss själva och för varandra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *