Relationen till sig själv, Relationer till andra
kommentarer 4

Försoning och självempati

2012-02-26 09.43.02

Försoning med andra människor,
handlar i grunden om att försonas med sig själv.
Försoning blandas ofta ihop med förlåtelse.
Ofta hör jag sägas att man ”ska förlåta”,
som om det var något man bara bestämmer sig för att göra.
Förlåtelse som en viljehandling blir ofta en bräcklig konstruktion
som brister redan nästa gång en liknande händelse inträffar;
hur god intentionen än var.
Nästa gång gör det lika ont.
Jag hör även sägas att man inte kan förlåta, att det inte går.
Det är en naturlig reaktion på behovet att ta smärtan på allvar.

I båda fallen upplever jag att man behöver arbeta djupare,
med inre försoning.
Förlåtelsen kommer av sig själv
när den inre smärtan får den medkänsla den behöver.
Förlåtelse springer fram ur en kärleksfull acceptens
av vad man än finner inom sig själv.
I den stund man ser att det som väckts inom en
inte handlar om den andre,
utan väcker något ömtåligt i ens eget omedvetna,
kan försoningen börja.

Försoning tar tid och får ta tid.
Det kan behövas år för att nå fram till försoning;
inte för att ”man är oförsonlig”,
utan för att det kan ta sin tid att få kontakt med det
som blivit missförstått, obekräftat och bortstött
inom en själv och möta det med empati.

Det som händer i nuet och som gör ont i oss,
bottnar så ofta i tidiga, smärtsamma situationer
där vi inte blivit hörda med värme och speglade som ok;
älskade och ok, vad vi än känner, med alla våra behov.
Då skapas sår; sår vi inte kan hjälpa att vi har,
men som vi behöver närma oss med stor varsamhet och värme.

Händelser i nuet fungerar som metkrokar ner i de egna själsdjupen.
Det som fastnar på kroken,
kan inte lösas mellan oss och den som påminde oss
om den smärta som redan fanns där.

I den utlösande relationen i nuet
finns ingen lösning och läkedom att hämta,
för det är bara en spegling av en djupare smärta.
Vi upprepar.
Det som gör oss upprörda i nuet,
är en vägvisare till vad som ligger obekräftat inom oss.

Ofta bottnar konflikter med våra nära i
att vi inte känner oss sedda och rätt förstådda
i något som är viktigt för oss.
Något viktigt behov blir inte tillgodosett
(trygghet, närhet, att bli sedd, förståelse, kärlek, acceptens etc).
Kanske vet vi inte ens vad det är, men något är det.
För varje gång vårt behov inte blir mött,
växer smärtan en aning.
Tillsist kan den börja pysa ut i form av irritation,
missnöje, frustration, kritik, depression eller ilska.
Den inre stressen växer, det inre trycket.
Blir man då avfärdad eller ännu en gång
inte mött i sina djupa behov,
kan avståndet till den som står en nära i nuet växa,
och växa, bli till en mur eller avgrund
och tillsist kommer ingen kärlek mer.
Det är så viktigt att hämta hem
sina smärtsamma reaktioner i nuet
och leda dem till dess rot;
först där kan läkningen ske.
Leder man smärtan rätt,
behöver inte heller avståndet till den
som triggade smärtan i nuet växa.

Att vara vaksam på:
Det är vanligt att känna ett motstånd mot
att hämta hem smärtan till sig själv,
av den sunda anledning att man inte vill bära skuld.
”Är det inte den andres fel, så måste det vara mitt eget fel”,
är en vanlig slutsats som man kan behöva se upp med.
Det är inte ditt fel, bara din smärta och dina egna omötta behov.
Med stor värme kan du fråga dig själv vad du känner.
Inte sällan finns en omedveten skam inom;
en skam som man verkligen inte behöver skämmas för.
Skam är bara resultatet av omötta känslor och behov;
en tidig missuppfattning om att något är fel med en.
Jag skriver mer om att hantera skam i nästa blogpost.

Det är en sådan befrielse att börja härleda smärta tillbaks till dess rot.
Relationer i nuet blir steg för steg befriade från snåriga konflikter.
Det osedda inom kan äntligen börja bli sett.
Stressen i kroppen minskar, glädjen ökar och vi blir allt friare.

Med stor värme,
Evalotta.

 

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest

4 Kommentarer

  1. Håller med dig, förlåtelsen går per automatik. Och numera går det väldigt snabbt för mig, då jag har ganska bra koll på vad som händer inom mig. Ett bra sätt att ta hand om sig själv.

  2. Anonymous says

    Hej Evalotta!

    Tack för allt du skriver. Din blogg är det mest värdefulla jag har hittat på internet på väldigt länge. Jag är väldigt glad att jag har hittat det här. Det du skriver är läkande.

    Men jag förstår inte en sak. Hur vet man om en person i nuet och hans/hennes handlingar bara påminner om en djupare smärta, eller om de faktiskt skapar ny smärta? För om det fanns händelser som orsakade smärta förut, måste det ju finnas händelser som orsakar smärta i dag också? Om jag kunde bli sårad av forna händelser måste jag väl kunna bli sårad av aktuella händelser?

    Jag vet inte riktigt hur man ska kunna skilja på dem. Någon annanstans tror jag att du skrev att personer i nuet har väldigt lite eller inget att göra med smärtan vi kan uppleva i relationen med dem; kanske om de säger något klumpigt, om de brister i att se en, om de känns avvisande etc. Men om en person jag känner vänder ryggen åt mig när jag kommer emot honom, eller om han ignorerar mig på andra sätt, är det inte sant då att hans agerande har med smärtan jag känner att göra? Kan man inte tänka att hans avvisande ”läggs på” ett gammalt och djupare avvisande som också finns där?

    Vad jag menar är att jag inte förstår hur vi när vi är vuxna ”bara” har gamla sår och inte får nya på precis samma sätt?

    Hoppas du förstår vad jag menar… Hoppas du har tänkt på detta, för jag vill att det ska ”hålla”…

    • Hej!
      Tack för det du skriver och för en mycket viktig fråga.

      Det som sker i nuet ställer oss inför en valmöjlighet på ett annat sätt än det som hände då vi var små. Smärtsamma situationer i nuet kan, om vi inte har redskap för att hantera dem på ett nytt och läkande sätt, skapa ny smärta. Den nya möjlighet vi står inför som vuxna, är att istället för att stanna i upplevelsen av maktlöshet inför att det händer ”igen”, stanna upp och försöka få kontakt med den gamla smärtan som väckts i oss. Det som skapar sår, brukar vara våra tolkningar. Har jag en djupt smärtsam upplevelse av att till exempel känna mig värdelös och någon närstående i nuet talar om för mig hur värdelös jag är, står jag inför något riktigt utmanande. Kanske behöver jag då ta hjälp för att arbeta med det första såret. Ju mer jag läkt ursprungssåret, desto större distans får jag till det och därmed även en förståelse för hur fasansfullt det är att verkligen känna sig värdelös. När jag varit modig nog att stanna med den känslan, känt igenom den och börjat integrera att mitt värde är opåverkbart, då kan jag även se hur projektioner fungerar. Det vi inte orkar möta i oss själva, det vi är mest rädda för, det kan vi projicera ut på andra och tillskriva dem. Ju mer vi läker våra grundsår, desto lättare blir det att känna medkänsla med våra nära när de överger, stänger av känslor, förskjuter, skuldbelägger, går iväg eller vad det nu är som sker. Det är inte vi som är förskjutna, det är den andres svåra känslor. Det är inte vi som blir övergivna, det är den andre som någonstans överger sig själv.

      För att möta just ditt exempel:
      Jag tror att det gör minst lika ont i honom att vända dig ryggen, för han vänder samtidigt ryggen åt sig själv; när du upplever att han ignorerar dig gissar jag att han gör det för att han är outhärdligt rädd för sin egen otillräcklighet eller sårbarhet. Det han ignorerar hos sig själv, ignorerar han hos dig. Hade han inte ignorerat det hos sig själv, hade han mött dig.
      Jag är övertygad om att det inte har med dig att göra, utan drabbar den som kommer honom nära och som han är rädd att förlora. Jag tror att det har med honom att göra, helt och hållet. Om du tar det personligt, vilket jag förstår att du gör för det kan verkligen kännas så, vill jag så ett för för att öppna för att det finns fler tolkningar än du ser. Om du redan bär på smärta från avvisande, så kan en annan möjlighet vara att försöka låta den nya smärtan föra dig i kontakt med den gamla. Tolkningen du gjorde när du var liten, att avvisandet handlade om dig, är även det en händelse som kan tolkas i nytt ljus. Det handlade inte om dig då heller, utan om någon som inte orkade vara med sina svåra känslor och det gick ut över dig. Förstår du hur jag menar? Vi kan lära oss att använda ny smärta för att läka den gamla genom att komma i kontakt med den. Vi kan också få nya sår, om vi saknar redskap för att hantera svåra känslor.

      Med värme,
      Evalotta.

  3. Martin says

    Tack!

    Du träffade helt rätt med att det kan vara saker i det förflutna som skapar smärta i relation med någon annan. Din text visa på r att du har stor Vishet. Ännu en gång tack!

Lämna ett svar till Martin Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>