Empati, Relationen till sig själv
kommentarer 2

Även idag är även detta ok.

2015-02-27 15.50.28

Jag påminns nu och då om att det där med att acceptera sig själv som man är, alla delar, hur de än är, sannerligen inte är något man gör en gång för alla. Eller ens tre. 
Det är mer som ett löpande underhåll där jag inför en villkorslöst älskade inre instans behöver få höra att även detta är ok, även idag, och alla dagar. I evigheters evighet.

De berättelser om människors liv vi får ta del av i tidningar, intervjuprogram, sommarprat etc, handlar inte sällan om hur människor mött svårigheter, kämpat med sitt liv på olika sätt, och så äntligen kommit ut på andra sidan. Där: lyckligt tillfreds med sig själva, insiktsfulla, välmående och kapabla att dela med sig av sin nyvunna klokskap till andra. End of story.

Det är fint att få ta del av sådana berättelser och jag har själv delat med mig av dem. Visst lär vi oss av våra svårigheter och just när man tagit sig igenom något jobbigt infinner sig ofta en viss klarsyn och sinnesfrid. Och sedan – tada – fortsätter livet. Den berättelse som slutade så lyckligt, fortsätter i verkligheten i en vardag som för de flesta av oss är en blandning av det mesta som livet kan innehålla. Grå dagar, slit, glädje, stunder av lycka, förvirring, framgång, bakslag, blyghet, företagsamhet, tvivel etc. 

När livet har bjudit på en topp; då vi lyckats med våra föresatser och mått riktigt bra, är det förledande lätt att obemärkt börja se den där vardagen full av blandade tillstånd som ett misslyckande. Obemärkt kan vi börja kritisera oss själva. En tyngre period kan förväxlas med att vi är eller gör fel. En trötthet kan dömas ut som oföretagsamhet. En överbelastning kan ge skuldkänslor för den otillräcklighet vi tycker oss ha. Och obemärkt kan vi börja jämföra med vår egen bild av hur andra har det. 
Helt obemärkt har vi börjat missförstå oss själva, vilket lägger sten på börda och gör oss extra känsliga för kritik (hör den där den inte finns etc).
 
Vad jag vill påminna om med det här inlägget är att självacceptans inte är gjort en gång för alla. Den villkorslösa kärleken till den du är, från en plats i ditt eget inre, behöver väckas och efterfrågas många gånger om. Precis som vi behöver arbeta med andra relationer vi har, kan vi behöva återfinna den villkorslöst älskande relationen till oss själva. I evigheters evighet.

Med värme,
Evalotta.
 
 

 

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest
Lagrad under:Empati, Relationen till sig själv

av

Jag har bakgrund som teolog och empatisk coach med hemvist i den mystika skolans andlighet. Välkommen att kontakta mig på evalotta@stiernholm.se. Du får gärna länka till min blogg om du vill, men inte kopiera texterna.

2 Kommentarer

  1. Tack för en insiktsfull och tankeväckande text. Jag vill ta den till mig, och påminna mig själv om just detta att se något ur fler vinklar. Att inte fastna i läget där autopiloten styr.
    Allt gott!
    Outi

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>