Relationen till sig själv, Relationer till andra
kommentarer 5

Jul, familj, skuld och konflikter – och en bakdörr till något annat.

Vigeland 6

Den där osynliga stenen i hjärtat som växer sig allt större när kontakten med våra nära är dålig, den kan vara så tung att bära. I synnerhet i juletid, när förväntningarna på familjen är i centrum och det ställs på sin spets hur man har det med varandra, kan stenen växa och tynga.

Det är inte skönt när hjärtat drar ihop sig och blir stängt. Man vill bort, därifrån, till en plats där man kan känna sig som sig själv igen.

Familjerelationerna är de svåraste, för de har alltid funnits och därför är det svårt att genomskåda alla de dynamiker som råder. Man vet kanske inte varför ens syskon alltid får en att se rött, varför man blir helt dränerad av att umgås med sin mamma eller känner sig liten och osäker i sin pappas sällskap. Personer som är välfungerande i sin vanliga vardag, kan få känna av sina mest dysfunktionella sidor och det som skulle vara trevligt kan bli svårt.

Så hur kan man hitta en väg i detta?

I en familj är man ofta känslig för varandras känsligheten och reagerar på dem. Det är svårare än annars att skilja på ”du, dina känslor, dina behov” och ”jag, mina känslor och mina behov”. Det är lätt att spegla sig i varandras trasigheter och få en förvrängd bild tillbaka, att söka den bekräftelse man aldrig fått från den andra, igen och igen, och bli besviken. Det är lätt att jämföra sig och känna sig underlägsen eller överlägsen. Någon kan be om hjälp (med att tillgodose behov man själv inte vet hur man ska hantera) på ett sätt som kan uppfattas som skuldbeläggande.

Det svåra brukar bottna i skam, även om det inte känns så. Skam stänger människohjärtat som inget annat. Det får oss att bli kalla, distanserade från oss själva och andra. Den får oss att fara ut mot varandra och att döma; kritisera, skuldbelägga och irritera oss. Skammen är förfärlig att ha inom sig, och den kan dra iväg med oss och göra oss till någon annan än vi egentligen är och vill vara.

Skammen gör också att vi varken kan se klart eller se oss själva eller varandra. Skammen är blind. Den gömmer sig. Den träder inte fram och kommunicerar ”jag skäms”, utan målar gärna upp en bild av alla de andras brister och låter oss reagera på dem. Det blir den andres fel att man känner som man gör, den andre man inte står ut med. Att slippa den andres sällskap blir en befrielse och man kan andas igen. Samtidigt finns den andre där och hur mycket man än tar avstånd från varandra, så ligger stenen där och skaver i bakgrunden.

För det handlar i botten inte om den andre, det handlar om viktiga behov hos oss själva som behöver bli sedda och mötta. Det handlar om de slutsatser vi dragit om oss själva i mötet med den andres brister och egna omötta behov. Det handlar om att vi tittat in i trasiga speglar och försökt få dem att spegla oss så fina som vi innerst inne är och även försökt få dem att älska oss även i vårt dysfunktionella jag som kan kika fram när familjen samlas.

Att hitta en väg in i den egna skammen, brukar kunna lösa upp mycket. Det ändrar inte den andre, men det ändrar ens egen upplevelse av den andre. När man hittar skammen, är det bingo! Välkomnar man den fram i ljuset (utan att skämmas för den), blir den som en liten hundvalp som vill få kärlek och närhet och somnar i ens famn. Skammens baksida är vårt mest mjuka och sårbara jag. Det ligger därunder. Det är kärleksfullt och öppet. I kontakt med det, blir vi lugna. Där finns ingen dom och kritik, bara kontakt. På den platsen kan vi se klart och vi kan se varandra. Där har vi kontakt med vetskapen om hur värdefulla och fina vi är, oavsett om andra förmår spegla det eller ej.

Mötet med familjemedlemmar där relationerna är svåra, blir inte per automatik lätta för att vi hittat en väg in igenom den egna skammen. De kan ändå göra ont och skava, men kanske en aning mindre. Att finna vägen in till sitt eget hjärta, är ett verktyg som hjälper oss att sluta leta efter viktiga saker på fel plats. Letar vi efter känslan av att vara sedda och villkorslöst älskade hos en människa som är begränsad och stängd och själv bär på en ryggsäck full av smärta och omötta behov, då är risken stor att vi istället står där med den andres behov i knät. Då kan det låsa sig. Då, just då, gäller det att i sin egen process hitta verktyg för att på egen hand nå fram till sitt hjärta och kärleken som finns där. Och då är det ofta en hjälp att börja i det kalla, hårda, stängda, dömande man kan finna i sig själv. Där finns en ingång. Att erkänna kylan och sitt eget dömande, är en fin start. Därifrån kan man få syn på hur man dömer sig själv. Därefter vilka känslor det får en att känna. Följer man de känslorna, kan man finna andra känslor, lager för lager, och tillslut kan man få kontakt med vilket behov som försökte göra sig hört. Ofta i sådana sammanhang, handlar det om behov av värde, kärlek, närhet, frihet. Det kan handla om sund integritet och behovet av autenticitet och genuin kontakt. Att vara fri att känna alla sina känslor, att själv se sin värdighet att ha och tillgodose sina behov av kärlek, värde, närhet etc, oavhängigt av andras förmåga att se det samma.

Det är inte alltid lätt med familj. Det kan ta tid att hitta igenom låsningar, men allt jobb man gör med sig själv, får ringar på vattnet. Och kom ihåg, det enda som är sant egentligen, är kärlek. Allt annat är dimma. Kärlek och frid i allt.

 

Med värme,

Evalotta.

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest

5 Kommentarer

  1. Margareta Källberg says

    Fin och tänkbar text…passar oss alla inför julens familjeträffar…Hoppas att det var okey att dela din text? God Jul!

  2. Margareta Källberg says

    Mkt goa insikter i din text…hoppas att det var okey att dela på facebook. God Jul!

  3. Camilla says

    Åh, du har så mycket klokt att säga! Du gör det begripligt, vilken väg jag ska gå. Får se om det blir min pastor, psykolog eller kristen terapeut som får slå följe. Ensam går det inte, inte än i alla fall

    • Hoppas du hittar dina följeslagare. Det finns många goda följeslagare i bokform att ta till medan man letar. Henri Nouwens djupt personligt, till exempel. Med värme, Evalotta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>