Aktuellt
Lämna en kommentar

Saknad

2018-02-14 12.34.38

Det händer något när någon lyssnar; när man får berätta det igen.

Min syster dog, berättar jag. Sedan fick min far en allvarlig stroke och min son fick diabetes; samma sjukdom som min syster dött av och som hon hatade innerligt från början till slut. Sjukdomen som traumatiserade henne genom det trauma som redan fanns i familjen där första barnet dött. Det fann inte kapacitet att hantera fler farliga sjukdomar, men de kom ändå.

Där fanns en mamma som inte orkade se och ta in sina barns smärta, utan istället fokuserade på andras barns smärta.
Där fanns en pappa som jobbade och ställde upp och var lojal och tog ansvar för församlingen; familjens andra hem.
Där fanns en församling och en kyrka som delvis var svår att separera från familjen, då den fick dess tid, dess engagemang och den exklusivitet som borde höra familjen till. I utbyte fick familjen dess värderingar i form av gränslöst hjälpande och solidaritet med de svaga. Världen delades in i de starka, hjälpande och de svaga, behövande. Vår familj blev de starka och vi behövde ingenting; inte ens när vi barn var sjuka, fick vi kapitulera och bli burna; vi berövades rätten att bli omhändertagna av våra egna föräldrar som hade nog med världen utanför.

Så, min systers svåra sjukdom fick hon bära alldeles ensam, trots att hon bara var 11 år och den tidens hjälpmedel var så gott som obefintliga. Nu är hon död. Hon är död för att hennes sätt att bära sjukdomen var en trotsig protest mot hur hon blivit behandlad. Hennes lösning på problemet med ångest och annorlundaskap, bröt ner kroppen tills hjärtat stannade.

Hon bar en sådan smärta livet igenom. Hon bar den med ett leende, i en roll, i nästa roll; som regissör, som skådespelare, som den hon ville vara. Livet blev en teater där leken var verklig och verkligheten lika gärna kunde vara det man ville att den skulle vara. Så löste hon problemet. Jag gjorde på ett annat sätt; kämpade, fajtades och bråkade mig till att fler än jag skulle se den verklighet jag såg. Man måste se sanningen i vitögat om man är som jag. Men jag var ensam i mitt slag och ingen såg det jag såg.

Det blir ett sådant tomrum när de man älskar dör; när ens viktiga pelare i livet försvinner.
För mig försvann de en efter en in i döden. Min bästa vän

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest
Lagrad under:Aktuellt

av

Jag har bakgrund som teolog och empatisk coach med hemvist i den mystika skolans andlighet. Välkommen att kontakta mig på evalotta@stiernholm.se. Du får gärna länka till min blogg om du vill, men inte kopiera texterna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>