Anknytningsmönster, Relationer till andra
Lämna en kommentar

Vad det egentligen handlar om när det blir svårt.

Vad handlar det om egentligen, det där som får oss att dra igång våra försvar?
Jag tänker på det där som gör så vansinnigt ont att det för många inte ens går att känna, utan direkt blir något man stänger av eller försvarar sig mot. Det är så lätt att bara följa mönstren i en svår konflikt; försvara sig, stänga av, gå därifrån, ta tillbaka, ge sig, känna skuld, döma, känna skam eller göra vad som helst för att slippa känna skam. För de flesta av oss hamnar vi i våra mönster när det känns svårt, om vi inte aktivt och viljestarkt väljer att inte göra det. Mönstren leder oss bort från kontakt. Mönstren leder aldrig igenom det svåra, de gör det bara värre, intrasslat och svårlöst.

Mönstren, som vi så väl känner igen i våra konflikter, finns där för att skydda något känsligt hos oss. Frågan är om de fortfarande fyller sin funktion eller om det var då. Kanske kan vi i nuläget egentligen klara oss bättre utan dem? Kanske kan vi möta de känslor som väcks och stå kvar i dem, utan att agera?

När vi väljer att inte agera på försvaren även om de går igång i våra system, kommer vi i kontakt med vårt första ”egentligen”. Vad handlar det om egentligen? Kanske har konflikten väckt en stor smärta i oss? En djup rädsla?

Om vi stannar med den smärtan och rädslan, kan vi få fatt på vad det var vi hörde som fick smärtan att vakna. Vilka budskap utöver det den andre har sagt och gjort är det vi reagerar på? Hur tolkar vi budskapet? Till exempel: Om någon vill mindre i en relation, mindre interaktion och mindre närhet, kan det väcka smärta i den som vill mer och skuld i den som vill mindre (men ändå tycker att relationen är viktig). I den som vill mer närhet, väcks smärta. Vad består smärtan av? Att känna sig avvisad. Och mer? Kanske att känna sig oönskad, oviktig, utan värde för den andre, osäker, ensam etc.

Kanske triggas gammal smärta som har legat där i decennier; smärta som väcks när man upplever ett avvisande. Här har vi smärtans andra ”egentligen”. Egentligen handlar den om en känsla av att sakna värde, att inte vara önskad. Det är såklart smärtsamt och otryggt, men den smärtan har ingenting med nuet att göra. Den har inget med den andres önskan att göra. Det kommer ur gamla sår. Den andres närvaro får såren att hålla sig lugna, medan avsaknaden av den andre får såren att triggas.

Det tredje ”egentligen” handlar om vilka behov den andres närvaro möter. I det här fallet är det behovet av trygghet, värde, närhet, kärlek och kontakt. Att kontakten är intensiv, mer fysisk och med hög interaktion, är ett sätt att möta behoven. Behovet är alltså inte bara ”tät interaktion och stor fysisk närhet” utan det finns lager under det. Där finns behov som kan mötas på andra sätt, kanske till och med av samma person.

Om man vet vilka behov som blir hotade i ett avvisande, kan man synliggöra dem och tillsammans se hur de kan bli mötta istället. Den som vill mindre, kan finna sina sätt att visa hur värdefull den som vill mer är. Man kan finna andra sätt att uttrycka närhet, kontakt och kärlek på, sätt som fungerar för båda och som får båda känner sig trygga och älskade. De djupaste behoven är det djupaste ”egentligen” som vi kan hitta. Egentligen handlar konflikten om djupa behov som kan bli mötta i så många former. Även om vi har olika preferenser, behöver det inte bli ett stort problem. Det är kanske inte behov som krockar, utan sätten vi vill och förväntar oss att få behoven mötta på.

Om vi står kvar och känner in tills vi hittar alla de lager som ligger under den stora smärtan, blir det ofta tydligt att en stor del av smärtan kom ut tolkningar och missförstånd. När det är utrett, brukar den smärta som eventuellt är kvar vara hanterbar. Det kan kännas oerhört sårbart att blotta smärtan och gå in i den så här, men det är värdefullt. Man behöver bara komma ihåg att inte döma sig själv för hur man känner och reagerar, för gör man det kan det bli snudd på outhärdligt att ta sig igenom processen.

Den som väcker smärtan är också sårbar och kanske lätt känner skuld. Känner man skuld, vill man gärna slippa göra det. Ett sätt är att dra sig undan, försvinna bort, ett annat att anklaga eller inte stå ut med den andres smärta.
Det skriver jag om i nästa inlägg.

Med värme,
Evalotta.

Lagrad under:Anknytningsmönster, Relationer till andra

av

Jag har bakgrund som teolog och empatisk coach med hemvist i den mystika skolans andlighet. Välkommen att kontakta mig på evalotta@stiernholm.se. Du får gärna länka till min blogg om du vill, men inte kopiera texterna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.