Självkritik gör ont; det smärtar och det bryter ner.
Man kan fråga sig varför det då är så vanligt.
Varför ägnar sig människor som är kärleksfulla mot sin omgivning,
ibland åt ett så tillsynes hänsynslöst beteende mot sig själva?
Självkritik kan byggas upp gradvis utan att vi är medvetna om det
och sedan bli vårt spontana sätt att bemöta oss själva.
Att döma sig själv, är paradoxalt nog ett sätt
att försöka ta hand om sig och tillgodose sina behov.
Om du är en van självkritiker,
kan du se vilket behov du försöker tillgodose genom att kritisera dig själv?
Om du identifierar behovet, skapar du möjligheter att finna
andra sätt för att tillgodose det.
Då möjliggör du för dig själv att hitta förhållningssätt som vidgar
snarare än förminskar ditt livsrum.
Vi kan omedvetet försöka tillgodose många olika behov
genom att kritisera oss själva.
Det kan vara behovet av trygghet och frihet
(från andras straff och kritik då jag redan dömt mig själv),
tröst (andra får lyfta mig),
gemenskap (med andra som mår dåligt) eller liknande.
Exempel på hur självkritik kan vara ett sätt att försöka tillgodose ett behov:
Antag att jag är självkritisk för att jag är rädd
för att bli kritiserad och utdömd.
Om jag kritiserar mig själv, utsätter jag mig för det jag försöker undvika.
Det jag längtar efter är att vara välkommen och duga som jag är;
att få känna mig accepterad.
När jag försöker tillgodose det behovet genom självkritik,
har jag redan från början fråntagit mig möjligheten
eftersom jag kritiserar mina försök och mitt sätt att vara.
Vad kan jag då göra i stället?
Jag kan börja godkänna mig själv i varje stund,
även det hos mig jag brukat kritisera.
Jag kan välja eller söka upp en pålitlig person att göra mig synlig inför,
en person som kan se mig med kärlek.
Jag kan ta mig själv i handen och bekräfta mig själv som fin,
som värdefull och älskad.
Jag kan krama om mitt inre barn och berätta
att han eller hon är välkommen.
När jag är självkritisk och sträng,
är det mitt inre barn jag förtrycker.
Mitt inre barn, det oskyldiga, sårbara, kryper ihop
och väntar på att få börja leva.
Får jag kontakt med det barnet,
vill jag inte vara sträng mer.
Strängheten kan bara finnas när jag glömt barnet.
Välkomnar jag barnet, behöver jag inte vara rädd längre.
Tillsammans är vi trygga.