Hoppa till innehåll

Om de många vägarna till kärlek och liv och om att ge sig hän åt kärleken.

Jag har varit på kurs med en indisk katolsk präst som därtill har ett post doc i kvantfysik, arbetar med hypnos och healing, har lärt sig yoga från de tibetanska munkar han undervisat i kvantfysik och som är mycket öppen och klarsynt för essensen. Min hjärna tog glädjesprång när han lyfte ur den andliga träningsmetod vi vanligen känner från hinduism och buddhism, bevarade terminologin på sanskrit men applicerade den i en kontext där vi övade oss i Kristusmedvetenhet (kärlek och medkänsla).

Ingen form och ingen terminologi tillhör en viss andlig tradition. Alla metoder och vägar är öppna för alla. Jag älskar det. Att öva sufisk dervishdans, pranayamayoga och utforska den indiske synen på Jesus som ”Sadhana San Guru” (eternal true master) på en kursgård i svenska kyrkans regi, var synnerligen uppfriskande.

Vägarna in till kärleken och livsflödet är så många. De går via hjärnan, via kroppen, rörelsen, andningen, stillheten, de värden vi väljer att leva osv. Det sker i stillhet i naturen, i en ny forskningsupptäckt, i ett möte mellan hjärtan, i ett generöst hjälpande av andra, i dans, i sång, var som helst.

För mig sker det oftast i bejakande av kärleken där den känns, där det är öppet.
Det är som om kärleken möter sig själv och flödar mellan mitt och ett annat hjärta, och vi blir som en del i detta starka flöde av kärlek och liv. Jag har förstått att det är kärleken själv som berör mig så, som jag längtar efter. Den människa jag mött i en sådan kärlek kommer alltid att vara mig kär, men jag kan inte gå till den människan för att stilla min kärlekstörst. Den djupa längtan kommer från kärleken själv och längtan är en kallelse hem. Den kärleken är evig, den är alltid där; väntar på mig, lockar, drar i mitt hjärta och älskar mig passionerat och villkorslöst inifrån. Vi kan få del av den känslan i mötet med varandra, en fantastisk gåva, men den andre är aldrig det djupa svaret på vår längtan. Fantastiskt, lite sorgligt ibland, men en oändlig tur.

Man ska inte tveka att ge sig hän åt kärleken, för vi kan aldrig förlora den. Vi kan förlora dem vi älskar och det gör ont, men kärleken är alltid där och den kommer tillbaka i nya former, evigt.

Med värme,
Evalotta.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.