Erfarenheten av Gud går bortom varje form och språk – i lyhörd respekt för individens egen erfarenhet av den transcendenta världen

Jag fick en fråga från en person som fått starka gudsupplevelser i kyrkan. Där hade man sagt att Jesus är den enda vägen till Gud och att tar man inte emot Jesus, kommer man inte till Gud. Efter att ha utvecklats och förstått Gud på ett helt annat sätt, känns epitetet ”kristen” inte möjligt för brevskrivaren. Hur ser jag på detta?

Här kommer mitt svar på denna fråga. Jag publicerar det här, eftersom jag fått den så många gånger och ser hur nya, inkluderande röster i det här samtalet behövs. Att hävda och lära ut att ”den enda vägen till Gud går genom Jesus” har stängt dörren till kristen tro för många! Vilket förminskande av den kristna andligheten att säga så utan att fördjupa, utveckla med egna ord, visa hur den vägen i så fall kan se ut i ett vanligt liv där man konfronteras med kriser, rädsla, död, stress, kärlek, relationsproblem, meningsfrågan, sjukdom etc.

Det är okunnigt när människors egna gudsupplevelser eller vad man väljer att kalla det, inte förstås av människor som anser sig representera en kristen andlighet. Det är så onödigt. Varför inte glädjas åt och ta vara på all den spirande andlighet som finns överallt, lyssna in, fördjupa, pröva och rannsaka, förankra den i jorden eller lyfta den mot himlen, vad som nu behövs. Pröva allt och behålla det som är gott. Ingen har patent på vad som är den rätta formen eller det rätta beteendet. Det om något försökte ju Jesus få folk att förstå.

Bibeln är därtill en samling utvalda och översatta texter, så vad som sades från början kan man inte veta. Johannesprologen berättar om Jesus och hans födelse genom att tala om ”logos” som var av begynnelsen och om hur allt blev till genom det. ”Logos” översätts ofta ”ordet”, men kan även översättas ”medvetandet” eller ”den lagbundna ordningen”. Det nämns på ett annat ställe att Visheten skapades först, så det är kanske samma princip. Som jag förstår den kristna andligheten, så finns däri för vissa av oss av en frälsningsupplevelse där man känner sig alltigenom älskad och förnyad, är så berörd av denna älskande kärlek att det är starkare än allt.

Därefter kan det komma en tid när detta ska integreras på cellnivå för att bli ett med ens egen mänsklighet; ett arbete där vi får ”omvända” oss till medvetenhet, ljus, vishet och kärlek i de situationer vi är bortvända från det om vi vill vara i kontakt med den obegripligt stora kärleken (Gud). Så kan man förstå ”Jesus som vägen till Gud”, om man nu vill förstå just det uttalandet.

När jag var 20 hade jag en djup existentiell kris där jag insåg att ”jag är vad jag gör”, släppte allt och upplevde tomhetens fasa av att inte längre finnas. Jag var så tom och hade inget att komma med förutom min egen sårbarhet. Då började jag meditera och upplevde i mitt mottagliga tillstånd hur en kärlek utan gräns bebodde mitt hjärta. En kärlek som var jag, ett med mig men ändå större än jag, samtidigt ett med alla, i allas innersta och förenad med allas innersta jag, drabbade mig med kraft. Jag var så lycklig över hur vi bodde i samma kropp, kärleken och jag. Jag var uppfylld av den och såg den hos dem jag mötte på gatan, som vore de genomskinliga, och allt hörde samman.

Min vägledare då var pastor och förklarade att julmysteriet hade ägt rum i mitt hjärta; guds födelse i människan, och att den hade föregåtts av påskens beredvillighet att låta något dö i tro på det sanna livet. Jag tycker om symboliken och jag hittar hem i mystiken, men jag ser hur samma skeenden beskrivs på ett lättillgängligt sätt i den moderna buddhistiska psykologin och gläds åt igenkännanden. När de stora världsreligionerna nedtecknades, fanns inte internet, man får minnas det, så då berättade man på olika sätt om liknande saker.

Människor i alla tider är med om möten och upplevelser av den transcendenta verkligheten och berättar om kärlek, ljus, liv och något större än vi kan föreställa oss. Det händer när de mediterar, arbetar med healing, gör yoga, åker på retreat, går in i djuphypnos, ber, drömmer, är i naturen eller på bussen eller var som helst. Samma kärlek och ljus bryter igenom. Orden vi använder är olika, med de flesta uttrycker sig i termer av klarsyn, kärlek och ljus, berättar om hur varmt hjärtat blivit och att ett helande skett på cellnivå. Sedan fortsätter de skala potatis, handla mat och göra sina sysslor med denna skatt inom sig.

Nu försökte jag svara kort på denna fråga, men det blev långt och ändå bara en våg på ytan. Hur kan man tala om detta stora? Jag vill ändå försöka.

Med värme,
Evalotta.