Senaste inlägg

2018-02-14 12.34.38

Saknad

Det händer något när någon lyssnar; när man får berätta det igen.

Min syster dog, berättar jag. Sedan fick min far en allvarlig stroke och min son fick diabetes; samma sjukdom som min syster dött av och som hon hatade innerligt från början till slut. Sjukdomen som traumatiserade henne genom det trauma som redan fanns i familjen där första barnet dött. Det fann inte kapacitet att hantera fler farliga sjukdomar, men de kom ändå.

Där fanns en mamma som inte orkade se och ta in sina barns smärta, utan istället fokuserade på andras barns smärta.
Där fanns en pappa som jobbade och ställde upp och var lojal och tog ansvar för församlingen; familjens andra hem.
Där fanns en församling och en kyrka som delvis var svår att separera från familjen, då den fick dess tid, dess engagemang och den exklusivitet som borde höra familjen till. I utbyte fick familjen dess värderingar i form av gränslöst hjälpande och solidaritet med de svaga. Världen delades in i de starka, hjälpande och de svaga, behövande. Vår familj blev de starka och vi behövde ingenting; inte ens när vi barn var sjuka, fick vi kapitulera och bli burna; vi berövades rätten att bli omhändertagna av våra egna föräldrar som hade nog med världen utanför.

Så, min systers svåra sjukdom fick hon bära alldeles ensam, trots att hon bara var 11 år och den tidens hjälpmedel var så gott som obefintliga. Nu är hon död. Hon är död för att hennes sätt att bära sjukdomen var en trotsig protest mot hur hon blivit behandlad. Hennes lösning på problemet med ångest och annorlundaskap, bröt ner kroppen tills hjärtat stannade.

Hon bar en sådan smärta livet igenom. Hon bar den med ett leende, i en roll, i nästa roll; som regissör, som skådespelare, som den hon ville vara. Livet blev en teater där leken var verklig och verkligheten lika gärna kunde vara det man ville att den skulle vara. Så löste hon problemet. Jag gjorde på ett annat sätt; kämpade, fajtades och bråkade mig till att fler än jag skulle se den verklighet jag såg. Man måste se sanningen i vitögat om man är som jag. Men jag var ensam i mitt slag och ingen såg det jag såg.

Det blir ett sådant tomrum när de man älskar dör; när ens viktiga pelare i livet försvinner.
För mig försvann de en efter en in i döden. Min bästa vän

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest
2017-09-17 16.38.16-2

Att navigera genom svåra tider och en enda sak att se upp med.

Livet har sina faser.
Emellanåt blir påfrestningarna större än vad som känns möjligt och grundvalarna skakas.

Hur man tar sig igenom det, är nog väldigt individuellt och jag tror att alla sätt är bra utom ett.

I mitt nu 43-åriga liv har det hunnit bli några vändor med livsomvälvande utmaningar och jag har fått anledning att hitta min väg igenom. Vetskapen om hur man hittar sin väg igenom det svåra, gör det lite lättare att gå för varje gång.
Det här är några rader om detta, eftersom jag själv tycker så mycket om att ta del av hur andra gör och vad de har funnit på sin väg.

Tillstånd av vilsenhet, osäkerhet och skörhet befinner sig så nära tillståndet av riktning, trygghet och kraftfullhet.
En liten inre rörelse, ett ”ja, tack, det här välkomnar jag”, öppnar vägen från det första tillståndet till det andra.

Konstaterbart är följande.

Alla känslor finns i alla.
Alla behov finns hos alla.
Alla känslor som finns där behöver bli sedda och hörda, annars fastnar de i kroppen och lagras till senare.
När något liknande händer igen, kommer de fram med dubbel kraft.
Tar man dem direkt, samt tar alla man har på lager också, blir kriserna lättare med tiden.

Att falla, att sjunka, kan kännas skrämmande innan man utforskat fallets natur.
Det är når man låter sig falla som man erfar att man landar på fast mark.
Har man inte landat på fast mark, är fallet ännu inte klart.

Det man kunde hålla sig i, förlorar ibland sin stabilitet. Så blir det för de flesta några gånger genom livet.
Det finns ny, fast mark någon annanstans. Man får bara tillåta förändringen. Det kommer nytt.

Det är när man tillåter sig att gå vilse som man kan hitta hem i att inte veta, men ändå vara trygg.
Turbulens och frid är så nära varandra.

Man behöver bara vara vaksam på domen som kan inge en känsla av felhet eller inre förstelning.
Är man som förstelnad inombords, kan man ha råkat döma någonting inom sig.
Det släpper när man hittar sätt att ge sitt ok istället för att döma.
Man kan omedvetet försöka tillgodose viktiga behov hos sig själv genom att döma,
som behov av trygghet, men det skapar bara förstelning och inre isolering.
Domen har också en dörr, till sårbarhet.

Sårbarhet är mottaglighet, rörelse.

Att välkomna och lära känna alla tillstånd, det är ett förhållningssätt som hjälper mig att ändå på något vis må bra även i det svåra; känna att det bär även då. Det är en ledstjärna. Ämnet är stort. Hur gör du?

Med värme,
Evalotta.

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest
2016-09-17-14-19-34

”Jag känner mig inte förstådd!” Om vikten av att fråga och det sköna i att ha fel.

”Jag känner mig inte förstådd!”

Det där är ett frekvent förekommande uttryck i vår familj.
Inte för att vi är exceptionellt dåliga på att förstå varandra, utan för att vi vill åt den befriande känslan av att bli helt och fullt förstådda i det vi försöker förmedla. För, att inte bli rätt förstådd är något väldigt obehagligt. Det blir något som ligger och skaver, som lägger sig som något taggigt i mellanrummet mellan oss och inger en ledsen känsla som låter arg när den kommer ut.

Vi förväntar oss att vi ska bli rätt förstådda, att vi har rätt att bli det, för vi vet att det löser det mesta.

När man förstår, dömer man inte; man försöker inte förändra eller förbättra, för det behövs inte.
När man förstår och blir förstådd, frigörs något som sätter allt i rörelse åt ett gott håll alldeles av sig självt. Att i grunden förstå och bli förstådd, är som att lossa på spärren som hindrat livets goda krafter att flöda fritt och sätta i rörelse.

Vi känner varandra väldigt väl, men utgår från att vi kan missförstå varandra ändå. Jag brukar ofta fråga om det jag uppfattat stämmer med vad den andre försöker säga, och det är tur det, för jag kan ha fått någon viktig detalj om bakfoten. Att utgå från att jag kan ha missuppfattat – i synnerhet om jag tycker att den andre gör eller säger något jag inte gillar – det är A och O.
Att vara flexibel och snabbt korrigera bilden när jag förstått att jag inte förstått, det gör kommunikationen rolig och smidig.

Vi dömer det vi inte förstår, sägs det (jag minns inte vem som sa det) och det stämmer bra åtminstone på mig. Jag behöver fråga, fråga och fråga, stämma av tolkningen, korrigera den och fråga igen.

Jag tror att kommunikation människor emellan underlättas av en ödmjukhet inför hur svårt det är att förstå någon rätt.
Missförstånd skapar som förhårdnader och knutar inombords och det tär på båda parter. Så fråga och lär! Det är guld.

Med värme,
Evalotta.

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest
2017-08-04 08.00.43-1

Att förlora sina nära – sorgearbete och allt vad det nu innebär. För mig.

”Nu får du gå hem och ta hand om sorgen”.

Jag har hört de där orden åtskilliga gånger, från äldre människor, när begravningen är slut.
Jaha?

Sorgearbete.
Hur gör man? Vad innebär det?
Det kan ju inte vara lika för två människor, snarare olika för alla. Alla har sin väg och beskrivningar om hur det går till tror jag skapar mer förvirring än klarhet. Om man inte betonar hur olika det kan vara, för då kanske man kan hitta något här och något där som hjälper.

Är man som jag, börjar arbetet med att försöka förstå och nysta i ett känslotillstånd och det arbetet sker när tid är, när det behövs och så länge det ska. Finns det någon form av rörelse, är det bara att åka med i processen, annars får man försöka hitta någon form av rörelse.

Sorg skulle jag nog mer kalla ett tillstånd än en känsla;
ett tillstånd som i sig rymmer ett helt kluster av känslor som i sin tur gärna drar med sig känslor från förr.
När något som händer i nuet på något sätt liknar något som hänt för länge sedan, någon som ligger kvar obearbetat där inne, då väcks även det minnet till liv. Kanske tror hjärnan att det är samma sak som händer igen och slår på stora alarmet, eller så passar själen på att plocka fram gamla oläkta sår i ljuset. Jag vet inte, men så är det för mig.

När jag står med ett trauma, väcks mina gamla trauman till liv och blandar sig med nuet. Det blir en enda känsloröra där det som känns kommer från en massa olika åldrar inom mig. Vid traumatiska tillfällen måste jag sortera för att komma i kontakt med den sorg som går att färdas igenom. Jag behöver hitta känsla för känsla och förstå den rätt, möta upp mig med den empati jag inte hade verktyg att ge mig som ung, hålla känslan högt, högt och säga ”jag högaktar dig, tack för att du finns” och ta emot det som känns. Känsla för känsla.

Efter en tid (det här tar sin tid för mig) finns bara den rena känslan kvar; det jag faktiskt känner i nuet i relation till det som skett, frigjort från mitt lagrade bagage. På den platsen kan det göra ont, men ingenting fastnar. Det kan kännas starkt, men det är i rörelse. Det blir ett lugn och en trygghet. Glädjen får rum, och tacksamheten. Kommer det en otydlig känsla, en vag gråhet, då finns det mer att hitta i bagaget och ta hand om. Sortera.

Om man som jag växt upp under 70- och 80-talet då man ännu inte förstått vikten av att hantera känslor empatiskt, så blir det ofrånkomligen ett bagage. Större eller mindre, under huden eller djupt begravt i kroppen.

Känslomässigt svåra upplevelser kan krympa livsrummet och följa med som sår om de inte får det omhändertagande de behöver. Det där är inte lätt, men viktigt. Nya känslomässigt svåra händelser kan dock bidra till att öka livsrummet igen, om vi hittar vägen igenom känsloklustret och gör det stora jobbet med att hantera allt som väcks. Systematiskt, känsla för känsla, om man är som jag. På ett annat sätt om det passar bättre.

För mig tenderar de gamla, lagrade känslorna att ställa sig först på kö när något nytt händer. När min mamma dog, sörjde jag samtidigt (först) min bästa väns död. När min moster dog, kom sorgen över min mammas död och när min syster dog stod sorgen över förlusten av både min mamma och min moster där i kön och ropade ”vi först, vi fanns här först”.

Så vad är sorg? Vad innebär det att sörja?

Att hantera känslor. Sortera, känna, förstå för mig. Något annat för någon annan.

Känslor av övergivenhet, maktlöshet och totalt beroende av den man förlorat tillhör barndomens känslovärld och indikerar att de har legat länge i bagaget.
Djup ensamhet, vilsenhet och att inte känna sig förstådd etc kan också höra till barndomen om de inte stämmer med hur nuverkligheten ser ut.
Alla känslor som inte naturligt hör hemma i nuet, i ens nusituation, är bagage som ligger kvar från förr.
Varför är det bra att veta? Därför att då kan det vara lättare att välkomna dem fram och förstå dem.

Så, säg inte till någon som känner sig ensam och övergiven: ”Men du har ju många vänner runt dig, du har ju din familj”. Det vet personen redan. Säg hellre att du kan förstå det, att det är mycket att leva sig igenom nu, eller, stå bara där en stund utan att försöka fixa något. Eller, fråga vad den du har framför dig behöver höra. Det kan du inte veta. Det vet kanske inte ens personen själv och det där kan vara olika från dag till dag.

Så, det där med att gå hem och ta hand om sorgen; jag vet mer nu. Det är för mig att gå hem och vara vaksam på det som känns, när det känns, och däremellan skapa något och göra sådant jag tycker om. För det känns inte alls alltid när andra tror att det ska kännas, utan när tid är. Så är det för mig. Det viktiga är att hitta sin egen väg, sin egen form och inte tro att det finns någon form eller tid som ska vara.

Med värme,
Evalotta.

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest
2017-05-17 12.46.03-2

Strukturerad konfliktlösning

När man befinner sig mitt i ett missförstånd och känslorna svallar, då gäller det att hålla huvudet kallt och se hela situationen utifrån samtidigt som man noterar vad som sker inuti.

Konflikter är ofta omedvetna missförstånd där var och en har goda skäl till upprördhet utifrån den tolkning de gjort av situationen. Man behöver förstå vad som fått känslorna att svalla hos först den ena, sedan den andra, utan sammanblandning, för ingenting som väcker starka känslor går att lösa i mellanrummet mellan två.

Det mesta som gör oss upprörda bottnar i missade känslor från länge sedan; känslor vi inte fick hjälp att hantera då vi behövt eller som fick sättas i ett hörn till förmån för sådant som just då var viktigare för vår överlevnad.

När vi inte har gamla känslor på lager brukar det inte bli konflikt, för då är vi välfungerande och har tillgång till vår empatiska förmåga.

Eftersom gamla, nyväckta känslor inte har något att göra med den situation som triggat dem i nutid, behöver man hejda sig själv och känna tillbaka in i andra tider av sitt liv för att förstå.

En god struktur är en ovärderlig hjälp för att ta sig igenom känsloröran fram till en ny lättnad och förståelse helt utan skuld och skam eller idéer om att någon skall ändra sig/förbättra sig. Struktur och känslor i god förening kan se ut så här:

1. Någon känner något starkt för att…

2. …något har hänt som väckte känslor som redan låg där på lager.

3. Den som känner något starkt har ett viktigt behov som inte är tillgodosett eller som den befarar inte ska bli tillgodosett.

4. I ett försök att ta ansvar för sina viktiga behov (trygghet, kärlek, frihet, närhet, skuldfrihet, värde osv), kommer en reaktion på det upplevda hotet/hindret. I stunden kan man förledas att tro att det handlar om en persons handlingar i nutid. Så är det sällan. Det handlar om känslor och behov man har inom sig och själv (som vuxen) tillfullo ansvarar för. Utan skuld. Om känslan finns kvar från barndomen, kan barnet inom vilja hålla någon annan ansvarig. Ett tydligt tecken på att det är en gammal känsla som väckts, är att man spontant tycker att det är någon annans fel att man känner som man gör.

5. Försök hitta svaret till frågan vilken grundkänsla som väckts (inte varför, bara vilken). En grundkänsla har inte något med någon annan att göra utan kommer ur ett behov. En sådan känsla kan vara ledsen, rädd, ensam, obehaglig till mods, arg, trött och liknande. Det är oftast de svåra känslorna som råkat bli kvar i systemet. Om man hittar känslor som övergiven, sårad, förminskad, ignorerad osv, kan man med fördel leta ännu djupare i sig själv tills man hittar de känslor som ligger under de känslor som har med någon annans handlingar att göra. Varför? Jo, de känslor som kommer av andras handlingar kan vi inte påverka. De uppstår delvis av vår tolkning av situationen. Under dem finns grundkänslor. Grundkänslor leder oss till våra behov och väl där är vi fria igen; problemet blir löst en gång för alla och vi behöver inte fastna i samma känslo-loopar igen och igen.

6. Försök förstå vilket allmänmänskligt behov som ligger till grund för den känsla som väckts. (Trygghet, kärlek, värde, närhet, frihet, möjlighet att påverka sin situation osv)

7. När man hittat rätt och bejakat det man funnit, känns det i hela kroppen; en lättnad och ett lugn infinner sig. Klart.

8. Upprepa samma procedur på den andra personen i konflikten.

9. Klart. Ingen skuld. Ingen skam. Inga dragna slutsatser eller någon som ska förbättra sig själv. Däremot nyvunnen frihet och ny förståelse av såväl sig själv som den andre.

Vill du läsa mer om hur man löser konflikter empatiskt, kan jag rekommendera Non Violent Communication avd Marshall Rosenberg. Finns även på svenska. Det är fint med en bok; det är som en hel grammatik att lära sig förstå.

Med värme,
Evalotta.

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest
2016-03-28 10.53.39-1

Öppna för andligheten och integrera hela din mänsklighet

Himmel och jords behöver mötas.
När man öppnar upp för den andliga dimensionen, behöver man samtidigt bli så mänsklig det bara går.
Allt mänskligt behöver integreras i ens person, bejakas, utforskas, bli bekant, för att andligheten ska landa i jorden.
Om man öppnar upp utan att vara integrerad, blir det obalanserat.
Att öppna och att integrera behöver gå hand i hand, steg för steg.

Det andliga uppvaknandet kan komma överväldigande, starkt som den första kärleken, som ett fantastiskt glädjerus där allt blir nytt. Därefter återstår att integrera alla sina delar, hela sin mänsklighet, för att bli hel och en fungerande mottagare för den andliga kraften.

Empati är ett viktigt redskap. Empatin, icke-dömandet, skapar det där tillåtande rummet som gör det möjligt att bejaka allt utan att döma. Att förstå och bejaka sina behov, värna om dem, lägger grunden för att man ska kunna stå stadigt och öppen på jorden.

Människor och händelser kommer i vår väg och väcker, startar processer. Fokusera på processen. Den som väckte något till liv inom en, är inte svaret på längtan. Längtan är ett minne av att vara hel, ett med ursprunget.
Den stora kärleken genomsyrar så småningom allt som är öppet mot den, mottagligt.
Man behöver tillåta sig att vara så älskad.

Med värme,
Evalotta.

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest
2016-03-28 11.00.01

Döden och livet utanför tiden

Jag är aldrig så fri som när jag dör; aldrig så levande och lätt.
Kanske låter det som en paradox, men i dödsögonblicket är livskänslan väldigt stark.
Någon nytt tar sin början, med kraft.
Jag minns då mitt jordeliv och jag känner igen mitt andra hemma.

Perspektiven från utanför tiden, är svåra att förklara för den som är i den.
Utanför tiden kan man betrakta den som ett flöde, en prick, som linjer eller lager; allt beror på hur man tittar.
Vistelserna i tiden ligger tätt intill varandra, som sidor i en bok, så nära, så samtidigt finns de där, med kopplingar sinsemellan. Vistelserna i tiden är samma individs. Man är sig själv, i olika tider och skepnader, under olika förhållanden och läranden. I tiden går allt så fort och så oändligt långsamt. Utanför tiden finns ingen tid, bara rymd, salighet, frid.
Det verkar som att man upplever tillvaron utanför tiden på olika sätt, då det även där är svårt att greppa allt.

I tiden kan man slå ner sina rötter, uppleva med sina sinnen. Det är mycket utvecklande för själen att vara i tiden.
Utanför tiden pågår livet utan slut, eller i en annan slags evighetstid som är för stor för oss att greppa. Det finns en början, det finns ett slut, men däremellan ligger eoner, jordiska årmiljarder.

Utanför tiden ser jag jordelivet alldeles klart; vad det innebär att vara människa, vad som behöver göras. Kärleken är ren och klar. Där råder vishet, kärlek, samhörighet och frid.
Där väljer vi våra vägar, våra möten, vad vi vill med vårt liv på jorden.
Där finns också den stora kärleken och skaparkraften som genomsyrar allt, vilken alla ord är för små och begränsande för att beskriva.

Ödmjukast några rader om hur jag minns det, i öppenhet för att våra minnen kan te sig olika.

Med värme,
Evalotta.

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest
2016-01-16 14.37.40-2

Vi dömer det vi inte förstår

Vi dömer det vi inte förstår.
När vi förstår, dömer vi inte.
När vi förstår, verkligen förstår, väcks omtänksamhet och kärlek i oss.

Om jag missar att tänka efter ordentligt, kan jag råka utgå från att andra ser det jag ser, vilket gör mig förvirrad.

Kanske är det vanligt att vi utgår från oss själva när vi tolkar vår omvärld;
att vi behöver hjälpa varandra att vidga perspektiv och perception.
Jag behöver det hursomhelst.
Jag brukar därför fråga nu och då, för jag vet att mitt omdöme och min förmåga att tolka rätt är synnerligen begränsad.

Om jag dömer någon inombords, då vet jag helt säkert att jag inte har förstått.

Då behöver jag fråga, och om det inte går, åtminstone få hjälp att tänka kring situationen.

När man väl har missförstått, kan det vara svårt att på egen hand hitta den förståelse som gör att det klickar.
Att döma eller bli dömd är ett obehagligt tillstånd som de flesta av oss nog vill bort från så fort som möjligt.
Att inte förstå den andres goda anledningar till sitt agerande, eller själv inte bli förstådd och trodd om gott, skapar stress.

Att fråga ”Hjälp mig förstå dig rätt här.”, är nödvändigt i alla fall mig.
Det är en sak jag kan göra för att inte döma.

Det fina med att fråga är att när jag väl knäckt en kod (förstått vilka viktiga känslor och behov som ligger till grund för den andres agerande), kan jag använda den förståelsen på alla liknande beteenden.

Att hitta de känslor och behov i mig som gör att jag reagerar på någons agerade är en annan värdefull pusselbit;
att förstå mig, att förstå den andre.

Det är inte alltid det går att fråga, men förhoppningsvis finns det någon att åtminstone någon klok person att utveckla sin empatiska förståelse tillsammans med.

Vi dömer det vi inte förstår.
När vi förstår, kommer värmen och omtänksamheten.

Hur gör du?

Med värme,
Evalotta.

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest
2016-09-17-14-20-23-1

Att vara en stark-skör person

Det är mycket med att vara en stark-skör person.

Att vara stark-skör innebär att vara kraftfull och sårbar samtidig, parallellt och om vartannat.
En stark-skör person är alltid både och; har nära till båda tillstånden, åtminstone inom sig.
Ganska ofta dominerar det ena genom första halvan av livet
och det blir ett arbete att integrera båda aspekterna av sig själv.

En stark-skör klarar det som ska klaras och håller ihop det,
ringer chefer och förklarar trevligt var det glappar i bemötande,
vad som är bra och vad som inte funkar som det ska.

En starkskör styr upp saker.
Vi är starka, det är genuint.
Vi är bra på det, det kommer naturligt och lätt.

Vi är dock lika sköra som vi är starka och det är viktigt att förstå. Mycket viktigt.
En starkskör som ser så stark ut, behöver bäddas in i medkänsla och värme och omtänksamma ord.
Vi behöver lika mycket stöd som vi delar ut till andra.
Vi behöver mängder av kärlek och lyssnande hjärtan.
Vi behöver få bejaka vår skörhet såväl som vår styrka.

Man behöver en stor inre flexibilitet för att få med sig själv i skiftningarna.
Man behöver också hjälpa andra att förstå; ofta syns det ena mer än det andra.

När både styrkan och skönheten blivit integrerade i oss,
kan de samverka på fantastiska sätt.
De rymmer varandra, bevarar oss nära vår mänsklighet när vi är starka
och för oss till kärleken och kraften inom när vi är sköra.

Allt är skatter, allt.

Med värme,
Evalotta.

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest
2016-07-04 21.54.27-1

Lyssna utan att försöka lösa eller fixa – en värdefull färdighet att sträva efter

Den största frustrationen jag känt när jag genomlevt svåra tider, har nog väckts av andras försök att peppa, lösa, fixa eller muntra upp mig.
De har menat väl, o så väl.
Förmodligen har jag själv många gånger gjort på samma sätt i mötet med en annan människas emotionella brottningskamp – försökt fixa. Lösa. Ordna. Ställa till rätta.

Det är så lätt att vilja hjälpa genom att lösa, i synnerhet när den som just då har det svårt inte vet vad den ska ta sig till.
Det finns tillfällen då vi kan hjälpa genom att fixa något, men ofta är det ett uppmärksamt lyssnande som hjälper allra mest.

Att kunna lyssna på en väns problem/sorg/frustration utan att bli lösningsfixerad, är så värdefullt.
Ofta är det det som hjälper den andre och därtill besparar det en själv mycket energi.
Vi behöver inte lösa, bara höra och förstå.
Det händer något när någon annan tar in och förstår vad vi går igenom.
Tyngden lättar och det känns mindre ensamt.

Vi är alla kapabla att hitta vår väg igenom våra känslor och livets irrvägar.
När någon försöker komma med lösningar, är det lätt hänt att vi inte känner oss hörda och förstådda.
Efter som jag själv har lätt för att bli lösningsfokuserad även om jag vet att det inte är det som hjälper, brukar jag fråga vad den andre vill att jag ska göra med det den berättar för mig.
Vill min vän att jag ska göra något eller är det att bli hörd och förstådd som är det viktiga?
Därefter blir det tydligt för båda vad önskemålet är.
När man har fullt av blandade och starka känslor i sig, är det inte säkert att man ens själv vet vad man vill att ens vän ska göra. Då är det till hjälp för båda att konkretisera det.
Att lyssna, spegla tillbaka att man förstår, att allt är ok, det är guld värt.
Att erbjuda sitt sällskap och stå för hopp och tilltro till personens förmåga att leva sig igenom det som är, det är stort nog.

Med värme,
Evalotta.

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest