Senaste inlägg

Tryggt anknytningsmönster – modellen att lära av

Förebilden

Så mycket det finns att lära av personer med trygga anknytningsmönster! För oss som fått ett otryggt anknytningsmönster med oss, är det en källa till så mycket gott att lära av en trygg. En trygg person har allt det vi behöver och genom att leva nära en trygg kan vi lära oss att successivt ändra våra mönster till att bli mer lika deras. En otrygg har en tendens att leta efter det vi vill ha där vi vill att det ska finnas (istället för där det finns). En trygg vet var den ska leta och har lätt för att hitta vad den söker.

Så fungerar en trygg

Ett tryggt anknytningsmönster ger tillit – till relationer, till sig själv som älskvärd, till livet och omvärlden. Det ger en känsla av att vara älskad och kunna få stöd i alla lägen. En trygg person förväntar sig att andra är tillgängliga, förutsägbara, vill väl och att det är tryggt att vara nära.

Som trygg blir man inte stressad av otydlighet, dubbla budskap, separationer, stor närhet eller distans.

Man kan kommunicera effektivt och är i kontakt med sina känslor och behov. Det finns en förväntan på att andra ska förstå och respondera väl till det man uttrycker, så att visa sitt inre känns naturligt.

Man har förmågan att lyssna bakom bristande kommunikation och till exempel höra orsaken till irritation, snarare än att reagera på irritationen i sig. Det finns en god konfliktlösningsförmåga och en snabbhet att förlåta.

Relationer som vuxna

Personer med trygg anknytning dras automatiskt till människor som de mår bra av. De är programmerade att förvänta sig att bli älskade och vara värdefulla. Om någon är inkonsekvent eller undvikande, tappar de intresset snarare än tvärt om (som gäller för de med otrygga anknytningsmönster).

Närhet känns bekvämt och man behöver inte fundera kring gränser. Man kan stå kvar i sin egen energi, sitt eget mående, oberoende av hur den andre mår. Man åker inte med i den andres känslor och tror inte att man bär ansvar för dem. Det finns en självklarhet i att var och en bär sig själv; uttrycker sina behov och tar ansvar för dem.

Om någon behandlar dem respektlöst, så vet de att det handlar om den andres oförmåga att agera ansvarsfullt i en relation. De drar inga slutsatser om sig själva, utan vet sitt värde. De stannar inte kvar i relationer som inte möter deras behov, utan går vidare till relationer där de trivs. Det finns gott om möjligheter därute och det viktigaste är att må bra.

En trygg spelar inga spel, utan säger vad den behöver och står för det. Man vill närhet och förväntar sig att den andre vill det samma.

Anknytningen och hur vi tar den med in i vuxenlivet

Ungefär 50% av alla vuxna har med sig ett tryggt anknytningsmönster från sin barndom. Vi är genetiskt predisponerade för en viss anknytningsvariant, så den trygga har fått bingo i såväl gener som föräldrarnas förmåga till att ge en trygg bas (vilket såklart hör ihop).

Anknytningsmönster fungerar som mentala kartor som hjälper oss att förutse hur andra människor kommer att reagera på oss i olika situationer. På det sättet förbereder de oss att mentalt och känslomässigt för att hantera vad vi tror vi kommer att möta.
Eftersom vi har övat på de här mönstren att förstå och hantera omgivningen så många gånger sedan vi var små, blir de automatiska processer som är djupt rotade i oss. Inte bara i våra tankar och beteenden, utan även i strukturen i vår hjärna och i känslosystemet. Det påverkar vår förmåga att hantera känslor.

Allt börjar med hur föräldrar svarar an till sina barns behov och lugnar (eller inte lugnar) barnet när det känner rädsla eller upprördhet. När föräldrar är konsekvent tillgängliga, varma och responsiva för barnets känslor och behov, kan barnet utveckla ett tryggt anknytningsmönster. När föräldrar uppfattar barnets känslor och behov korrekt och visar att de förstått, lär de barnet att de är viktiga och värda att uppmärksammas.

Föräldrar som svarar an till barnets känslor speglar och lugnar barnet. När ett barn har ramlat tittar det på föräldern för att se hur den reagerar. Om föräldern speglar med en känsla av att ”aj, det där gjorde ont”, bekräftar det för barnet att gråten är berättigad. Föräldern speglar vad barnet känner inom sig. När föräldern sedan förmedlar ”men det är inte farligt, det går snart över”, så lär sig barnet att det kan skada sig och det gör ont, men det kommer att gå över och snart känns det bra igen. Man hjälper på så sätt barnet att reglera sina känslor. Våra föräldrar hjälper oss att organisera våra känslor tills vi har utvecklat förmågan att göra det själva.

Man lär sig då att man kan känna stress och obehag, få tröst och må bättre. Man lär sig att negativa känslor inte är farliga och att man kan ta hand om dem.
Som vuxen kommer man sedan inte att oroa sig så mycket över att bli lämnad eller sårad i relationer. Man vet att man kan uthärda smärta om den kommer, så man är fri att vara sig själv. Man behöver inte utveckla försvarsstrategier som skydd, för man kan vara trygga ändå.

Eftersom känslorna är korrekt speglade, lär man sig förstå sina egna känslor och sätta ord på dem. Man blir även bra på att förstå andras känslor, vilket gör det lätt att fungera i relationer.

Personer som fått en trygg anknytning har också mentalt utrymme för att utforska världen. Med en trygg bas att falla tillbaka på, är de ofta bekväma med att såväl lyckas som misslyckas.

När man om och om igen får den här trygga speglingen, kommer den att bli en trygg modell inom en själv. Det blir en grund för hur man förstår och hanterar känslor, tröstar sig själv, löser problem, hittar nya strategier osv. Det ger ett självförtroende att agera oberoende och ta sig an livet med nyfikenhet. Det blir en trygghet som bär väldigt fint genom livet. Som vuxen förväntar sig den trygga att livet och andra människor är att lita på. Inte minst finns en tillit till sig själv och sin förmåga att skapa sig den trygghet man behöver. Man förutsätter att det finns gott om stöd och kärlek att få därute och att andra gärna vill ge det till en.

Leva med en trygg

Att hitta en trygg person att leva med är en högvinst. Det kommer inte ge dig highs and lows och stora känslostormar, om det är det du söker. Inte heller kommer det att ge dig dramatiska separationer och starka återföreningar eller den där nerven av osäkerhet som både är spännande och tärande på samma gång. Du kommer inte heller att få den där känslan av gränslöshet där ni försvinner in i varandra och era system liksom smälter ihop.

En trygg kommer att ge dig trygghet, känslomässig förutsägbarhet och konsekvent kärlek. Den kommer att stå stabil i sig själv och vara hel i sig själv. Den kommer inte att anpassa sig till dina osäkra mönster, utan vara tydlig och stabil. En trygg kan hjälpa en otrygg att läka sina sår och bli allt mer trygg i sina mönster. En trygg har det som en otrygg så intensivt letar efter där den vill att det ska finnas istället för där det finns.

Till sist

Naturligtvis kan man vara trygg och blyg och trygg med osäkerhet inom sig. Det genomgående är att man i grunden vet sig vara värd att älskas, bemötas som viktig och att man är trygg med närhet.

Inget anknytningsmönster ligger fast genom livet. En person med trygg anknytning kan bli mer ambivalent eller undvikande genom att engagera sig djupt i relationer som inte är bra för dem och börja anpassa sig till otrygga mönster. Det finns dock en trygg bas att falla tillbaka på. Jag tror att man kan vara trygg ambivalent och trygg undvikande, alltså ha drag av detta men ändå i grunden vara trygg. Det talar den genetiska predispositionen för.

Med värme,

Evalotta.

Otryggt undvikande anknytningsmönster

Vi har våra skäl:

Hur vi än agerar i våra nära relationer, försöker vi bara möta våra behov efter bästa förmåga. Kanske fungerar det vi gör, kanske inte, men vi har våra skäl. Det är viktigt. Det finns inget som är fel, bara något att förstå. Det här är tänkt som ett sätt att bättre förstå hur man kan fungera om man har med sig ett otryggt undvikande anknytningsmönster.

Anknytningen:

Att knyta an är livsviktigt för ett litet barn. Hur anknytningen blir påverkas av våra tidiga, upprepade erfarenheter av närhet. Det anknytningsmönster vi utvecklar påverkar sedan hur vi som vuxna skapar nära band till andra (knyter an). Det påverkar vad vi förväntar oss i en relation, hur vi upplever närhet och hur vi beter oss när någon kommer nära. Mönstret etableras tidigt i oss och blir det naturliga sättet att vara; det vi är vana vid och som kommer automatiskt. Har vi ett otryggt anknytningsmönster, kan det försvåra livet för oss i de nära relationer vi har som vuxna. Ju mer vi förstår de mönster vi har, desto lättare är det att förändra dem med tiden.

Hur kan en otrygg anknytning uppstå?

Om man växt upp med föräldrar som inte ser, förstår och kan möta ens känslor och behov, kan ett otryggt anknytningsmönster utvecklas. Att bli avvisad och övergiven av en förälder (även emotionellt) är för ett litet barn förenat med livsfara. Man kan inte riskera det och utvecklar därför en strategi för att få någon form av trygghet.

Om man utvecklat ett undvikande anknytningsmönster har man lärt sig att trycka ner sina känslor och behov, då det hotar närheten till föräldern minst. Man tappar så småningom kontakten med känslorna och behoven och blir väldigt bra på att klara sig själv. Det här följer med in i vuxen ålder där närhet förknippas med något obehagligt; risk för övergivande och förlust av självständighet (som man behöver om man ska klara sig själv).

Närhet, stress och kärleksrelationer

En undvikande vill spontant undvika närhet, då eftersom den skapar stress i systemet. Eftersom närhet är förknippat med stress och otrygghet, är dragningen till oberoende starkare. I ens system ligger en djup erfarenhet av att oberoende är det som ger en störst möjlighet att klara sig. Att klara sig själv känns tryggare än att vara beroende av andra. Tillit till andra kan vara svårt.

Det här kan skapa svårigheter när man vill vara i en relation. Det kan vara svårt att få ihop behovet av frihet och självständighet med de förväntningar på närhet och närhetens centrala roll i en kärleksrelation. Det kan bli en inre slitning mellan egna behov och andras förväntningar. I en relation till en ambivalent kan den där dansen mellan närhet och distans uppstå. Den undvikande håller distans och den ambivalenta försöker få kontakt och närhet. Den undvikande levererar lite närhet men tar sedan en större distans. Den ambivalenta försöker då än mer att komma nära på olika sätt och den undvikande drar sig undan än mer. Till sist känner sig den ambivalenta övergiven och drar sig undan och blir hård och kall. Den undvikande kommer då tillbaka för att rädda relationen och när kontakten är etablerad igen så börjar det om.

Man kan känna en djup ensamhet även när man är i en relation, som om den där känslan av att hitta hem inte riktigt vill infinna sig. Det är inte lätt att veta hur man egentligen ska göra för att få alla sina behov tillgodosedda.
Att binda sig kan skapa stress och en klaustrofobisk känsla, även om man älskar personen i fråga.

Man kan vilja hålla en dörr öppen och dra sig för att binda sig till saker som familjebildning, samboskap, giftemål etc; allt för att inte förlora den frihet (och trygghet) som finns i oberoendet. 
Att leva ensam kan ibland verka som en bra idé för att slippa de problem som närhet för med sig. Det är lätt att glömma att man inte trivs med det heller, för även om det är svårt, så är närhet ett viktigt behov även för en undvikande. 

Närhet, frihet och distans

Närhet så. Vad gäller närhet kan det för en undvikande räcka med att ha varandra. Man måste inte vara tillsammans hela tiden, inte vara så fysiskt och känslomässigt nära. Önskeläget är att finnas där i varandras liv på ett sätt där man ändå kan ha kvar sin frihet.

Det bästa skulle vara att få komma och gå i en relation; att kunna få närhet när man själv känner för det, utan krav på att hela tiden vara tillgänglig för den andre. Närhet är svårt. Man förväntas ge närhet i en relation, men det känns inte naturligt. 

Om relationen känns trygg kan man börja skapa en distans till den andre. Håller man en distans, minskar risken för att bli övergiven och att förlora sin självständighet. Att involvera andra i sitt känsloliv känns inte naturligt, i synnerhet inte som man ofta inte ens vet vad man känner.

När närheten är för intensiv, kan man stöta bort eller distansera sig. Det är egentligen inte den andre man vill stöta bort, utan det som skapar stress och ofrihet. Närheten. Fast det är egentligen inte närheten i sig som är problemet, utan det som är förknippat med närhet. Krav. Den förlorade självständigheten och friheten. Den andres känslor och behov som tar över och som man anpassar sig till för att slippa bli lämnad. Risken att förlora sitt oberoende. Risken att bli övergiven. Smärtan i att inte bli förstådd.

Det finns alltid en risk att man börjar leverera den närhet som den andre vill ha och anpassar sig tills man får svårt att få luft. Då kan man distansera sig i timmar eller dagar eller stöta bort den andre genom bråk.

Strategier för att inte komma nära

Det finns en rad saker man kan göra för att slippa knyta an. Om man ”slår av” (deaktiverar) sina anknytningsimpulser, så kan man skydda sig från den stressande närheten och risken att bli övergiven. Det händer automatiskt tills man aktivt arbetar med att hejda sig själv, och även då kan det hända. Det som från början var ett överlevnadsskydd, för i vuxen ålder mest med sig problem och en känsla av tomhet och meningslöshet.

Några vanliga deaktiveringsstrategier:

– Säga att man inte är redo att binda sig, men ändå stanna i relationen.

– Hitta och störa sig på brister hos sin partner.

– Tänka på och idealisera en före detta partner (glömma bort varför det tog slut och att man kände sig lika instängd i den relationen).

– Flörta med andra.

– Inte säga ”jag älskar dig” men antyda att man har känslor för den andre.

– Dra sig undan när relationen funkar bra (inte ringa efter en lyckad date, starta bråk när närheten känns för intensiv etc).

– Gå in i omöjliga, ”säkra” relationer som med någon som är gift

– Bli mentalt frånvarande med sin partner

– Ha hemligheter och låta saker vara otydliga för att känna sig oberoende och fri.

– Undvika fysisk närhet

Man kan ha god hjälp av att lära sig känna igen de saker man själv gör för att skydda sig och öva på att inte agera på dem. Som undvikande behöver man ju närhet, även om det kan vara svårt.

Avslutningsvis vill jag betona att oavsett hur svårt man kan ha att trivas med närhet och hur dysfunktionell man kan bli när mönstret slår klorna i en, så är det inget fel på en. Det är viktigt att förstå att man har sina skäl och gör sitt bästa. Ungefär 25% av alla vuxna har det här mönstret i sig och har inga problem med det i sin vardag. Problemen uppstår när någon kommer nära (vilket i och för sig också kan vara en del av ens vardag). I lite mindre nära relationer kan en undvikande vara mycket charmerande, trevlig, social och välfungerande, då de inte utgör ett hot och triggar anknytningssystemet. Man får försöka förstå, inte döma, hejda sig och öva. Så sakteliga kan en undvikande bli allt mer trygg även med att komma nära.

Med värme,

Evalotta.

Otryggt ambivalent anknytningsmönster

Vi har våra skäl:

Hur vi än agerar i våra nära relationer, försöker vi bara möta våra behov efter bästa förmåga. Kanske fungerar det vi gör, kanske inte, men vi har våra skäl. Det är viktigt. Det finns inget som är fel, bara något att förstå. Det här är tänkt som ett sätt att bättre förstå hur man kan fungera om man har med sig ett otryggt ambivalent anknytningsmönster. (Vilket ca 20% av alla vuxna har.)

Den livsviktiga anknytningen

Anknytningsmönstret växer fram ur de erfarenheter av närhet vi fick när vi var små. De erfarenheterna formar vår bild av om det är tryggt att vara nära eller ej. Som vuxna tar vi med oss den här förståelsen in i våra nära relationer, vilket påverkar hur vi upplever närhet, förhåller oss till känslor, interagerar med den andre osv. Mönstret etableras tidigt i oss och blir det naturliga sättet att vara; det vi är vana vid och som kommer automatiskt. Har vi ett otryggt anknytningsmönster, kan det försvåra livet för oss i de nära relationer vi har som vuxna. Ju mer vi förstår de mönster vi har, desto lättare är det att förändra dem med tiden.

Den nyckfulla närheten

Om man utvecklat ett ambivalent anknytningsmönster har man lärt sig att anpassa sina känslor och behov efter den andre, eftersom närheten kom på den andres villkor och inte när man själv behövde det. Ibland fanns den där, ibland inte, och det var oförutsägbart vilket som blev.

Att vara uppmärksam på och anpassa sig till den andres sinnesstämning och behov, blev det säkraste sättet att försäkra sig om att få tillgång till den närhet som var möjlig . Man utvecklar tidigt en god förmåga att läsa av andra människor. Andras känslor och behov blir tydligare än de egna och det känns tryggast att se till andras behov först.

Det här mönstret följer med in i vuxen ålder där närhet förknippas med något nyckfullt; den andre kan när som helst försvinna så det är viktigt att ha fokus på relationen.

Är du kvar eller är närheten borta?

”Är du kvar? Finns du där för mig? Är du tillgänglig för mig? För närhet? Jag är känslig för signaler på distans och tror lätt att du är borta.
Älskar du mig fortfarande, även om du inte säger det så ofta? Jag ska försöka att ge dig frihet, fast jag behöver närhet. Jag behöver tecken på att närheten är kvar.

Om jag tror att du har övergivit mig, kan det hända att jag stöter bort dig. Det är inte mot dig egentligen, jag vill bara skydda mig själv. Om jag stöter bort dig från mitt hjärta, så skyddar jag mig från att bli övergiven. Jag stöter bort nyckfullheten, inte dig. Jag vill ha dig kvar, men jag vill att du ska vara stabil. Tillgänglig. Nära.”

Ungefär så kan mönstret se ut när det slagit klorna i en otrygg ambivalent. Man vill närhet, men är hela tiden beredd på att den kan försvinna. Är den andre trygg, kommer den att snabbt kunna lugna oron. Är den andre otrygg i sin anknytning, framför allt otrygg undvikande, kan de här tendenserna öka i intensitet och skapa en stor stress i systemet. Har man förmånen att leva med en trygg människa i sin närhet, kan de här tendenserna mattas av och istället utvecklas mot en mer trygg anknytningsmodell.

Närheten i fokus

Har man ett ambivalent anknytningsmönster, älskar man närhet. Man kommer fort till en nära och personlig relation och trivs med tät kontakt. Man kan vara strak, välfungerande och klok till vardags, men när man hamnar i en nära relation till en annan otrygg (i synnerhet undvikande), tappar man lätt sig själv och blir vilsen. Relationen till personer som ger dubbla signaler, som ömsom distanserar sig och ömsom ger närhet, kan lätt trigga anknytningsstressen.

Då börjar man lyssna in från stund till stund vad som gäller; om närheten är kvar eller borta. Det skapas osäkerhet och en känsla av att vara övergiven, lämnad och inte längre viktig. Som otrygg ambivalent blir man lätt skrämd av vad man tror är tecken på att närheten är borta, såsom tonfall, brist på ömhetsbevis, dagar utan kontakt, andra som får den andres närhet istället, samtal utan genuin kontakt. Man tror då lätt att den andre är borta och sörjer det förlorade. Man kan börja närma sig den andre mer och mer för att försöka få den närhet man vill försäkra sig om att få. Man kan närma sig fysiskt, känslomässigt, i meddelanden och dagliga rutiner. Om det inte lyckas och man tror att man har blivit avvisad eller övergiven, kan man reagera med att dra sig undan och bli kall och hård.

Hel i relationer

Man känner sig hel när man är i en relation och vill därför gärna vara det. När man inte är i en relation, känns det som att något fundamentalt fattas. Man går igen och igen, utan att tveka särskilt mycket, in i en ny relation när den gamla tagit slut. Man kan ge den kärlek och bekräftelse man själv behöver få, i hopp om att få det man vill ha. Egentligen är det mest ett sätt att lindra oron och osäkerheten. Ömhetsbetygelserna man får blir så flyktiga, de känns bra en stund och sedan kommer oron tillbaka. Man projicerar lätt en rad fina och åtråvärda egenskaper på den man älskar och ser förbi det som inte alls är bra för en.

Hur uppstår ett otryggt anknytningsmönster

Om man växt upp med att föräldrarna inte kan förstå och möta uttryck för känslor och behov på det sätt man behöver, kan ett otryggt anknytningsmönster utvecklas. Om en förälder ibland är där och ibland är nyckfullt avvisande eller finns där helt på sina egna villkor, kan barnets uppmärksamhet börja kretsa kring huruvida föräldern är tillgänglig eller ej.
Det kan vara mycket förvirrande för ett litet barn. Man kan kan inte komma med sina känslor och behov och få den trygghet man behöver, utan får ta vad som bjuds i den form det kommer. Man får leva med osäkerhet och ovisshet och kan börja pendla mellan att försöka komma nära och att dra sig undan och bli kall.

Som otrygg ambivalent känner man in, provar närhet, läser av. Blir man besviken, kan man stänga sitt hjärta och möta den andre med iskyla. Den är hemsk, jag vet, men så är också smärtan i bröstet.

Den stressande anpassningen

Som barn är det svårt att förstå hur man ska göra för att få den närhet man behöver och slippa bli avvisad, ignorerad eller bortstött. Vad ska man göra för att skydda sig från det? Bråka? Insistera på närhet? Själv börja stöta bort? Anpassa sig och bli så smidig som möjligt? Bli väldigt självständig? Göra sig av med sina ”felaktiga”, ”jobbiga” behov av närhet och gemenskap? Stänga av alla sina felaktiga känslor och behov? Bli perfekt? Lyckas med allt man tar sig för? Bli en del av projekt rädda världen? Själv hitta sätt att bli så viktig för andra att man slipper känna avvisandets smärta? Ge bort det man själv önskar få i form av kärlek och bekräftelse i hopp om att då få det tillbaka?

I vuxen ålder finns detta kvar som en relationsmodell som triggas när man som otrygg ambivalent kommer nära människor med undvikande anknytningsmönster. Avvisanden blir känsligt. I viljan till närhet finns också ett hot om att vara oönskad. Dragningskraften till människor som liknar dem man växt upp med kommer att vara stor. Det finns en drivkraft att igen och igen utsätta sig för människor med de mönster som man är van vid, och den gamla smärtan kommer att upprepas i nya former. Man får närhet ibland, men när som helst kan den försvinna. Man är maktlös inför att det händer, men dras dit för att försöka reparera något. Laga. Fixa. Få den otillgängliga att bli tillgänglig. (I relation till otryggt ambivalenta kan det hända att man istället blir mer undvikande.)

Om man tittar lite djupare på det, så handlar mönstret i vuxen ålder om viljan att få trygghet och slippa bli övergiven (överleva). Den oroliga fixeringen vid om den andre är där eller inte där, tillgänglig eller otillgänglig, hör inte hemma i nuet. Den hör hemma i barndomen. Den avgrundsdjupa smärta som väcks när man blir lämnad eller avvisad av någon i vuxen ålder, kommer från när man var liten. Känslan av att hjärtat slitits ut ur kroppen och att man inte kan leva utan den andre, den är helt sann, fast den handlar då och inte nu. Som vuxna går vi inte under utan den andre, även om det kan kännas så. Vi sörjer, repar oss och försöker igen. Känslan av att glädjen och meningen försvinner med den andre, tillhör förfluten tid. I nuet hittar man kärlek, glädje och mening igen, i andra former.

Vi kan tro att vi behöver den andre för att få den närhet, djupa kontakt och förståelse som vi längtar efter, men närheten har rört upp en längtan från förr. Om vi kan härleda stressen från nuet dit den hör hemma, till de situationer när den uppstod de första gångerna, då blir nuet betydligt lättare att hantera. Man kan bejaka smärtan och följa den allt djupare ner till andra minnen, till situationer man inte kunde hantera då men som går att hantera i efterhand.

Ambivalent och undvikande i relation

En ambivalent och en undvikande dras till varandra och utmanar varandras sår. För en ambivalent kan mötet bli som en spegel där allt oläkt hamnar utanpå huden. Man står där med sina största känsligheter i knät att hantera. En sådan relation är ett svårt projekt och kräver två medvetna, dedicerade parter för att lyckas. Det kan också bli nedbrytande och vara något man behöver avstå ifrån till förmån för tryggare relationer. Jag skriver mer om det här.

Utan stöd i någon forskning tycker jag mig se att vi kan ha undvikande och ambivalenta tendenser även med den tryggaste och mest förstående barndom. Jag tror att det går i generna, för jag har träffat många som har ambivalenta drag trots en trygg och bekräftande barndom. Jag tänker att man kan vara trygg ambivalent. Då har man drag av det ovanstående, men saknar vilsenheten och kan kommunicera effektivt. Detta är ju trots allt bara ett sätt att förstå, inte ett försök att definiera sig.

Med värme,

Evalotta.

Sköna, ömsesidiga beroenden eller anpassning där man går vilse.

Det är en stor skillnad i känslan mellan att anpassa sig till den andre i tro att man måste för att den andre ska vilja vara kvar, och att möta den andres behov av glädje och fri vilja för att man vill bidra. Det kan se ganska lika ut om man ser det utifrån. Det kan innebära att man gör på liknande sätt, men det får väldigt olika konsekvenser för relationen.

Jag kan gå in i anpassning, för att den andre ska tycka om mig och vilja vara kvar. Jag kan tona in på min väns behov och leverera det. Jag kan pejla in hur jag ska vara för att den andre ska må bra och vilja vara med mig.
Jag kan se till att inte behöva något som den andre kanske inte vill ge mig. Jag kan fokusera på att göra rätt i relationen och tappa mig själv på vägen. Det kommer att antingen kväva mig långsamt eller gör mig skör och vilsen. Om jag går in i en sådan anpassning för att indirekt få var jag behöver i form av trygghet och närhet (att den andre är kvar), kommer jag inte att må bra. Jag blir beroende av den andre på ett intrasslat sätt som inte är skönt. Jag förhåller mig också till relationen snarare än till mig själv och det som är viktigt för mig på ett djupare plan. Detta är ett krångligt och otydligt sätt att försöka tillgodose viktiga behov. Jag vet kanske inte ens vilka behov jag försöker tillgodose, bara att det sker i relation till just den här personen och att jag är beredd att anpassa mig för att få det.

Alternativet så:

Jag kan också ge i tillit till att allas behov kan bli tillgodosedda. Då ger jag för att jag vill möta både den andres behov och mina egna. Jag kan be om att få det jag behöver och förutsätta att den andre ger för att den vill bidra till mitt välbefinnande (och inte för att den tror att den måste). Jag kan ge den andre det den ber om för att jag älskar den människan och vill bidra med något gott i hans eller hennes liv.

Det kan vara så att våra behov skiljer sig åt. Till exempel så kanske jag behöver mer tid för mig själv än den jag älskar, eller så behöver jag mer närhet när den andre behöver mer avskildhet. Det skulle kunna bli ett problem där vi båda gör avkall på våra behov för att vi tror att vi måste. Är vi däremot trygga med att våra olika behov är ok och välkomna, så kommer också båda att kunna få sina behov tillgodosedda.
Är jag trygg med det, kommer jag att kunna ge av glädje och fri vilja. Då gör jag gärna en uppoffring eller ansträngning om så behövs, för det ger mig en glädje att även se till den andres välbefinnande. Jag kan också ta emot den andres extra ansträngning som en gåva av kärlek. Så länge bådas behov blir sedda, bejakade och mötta så går allt bra.

Om man har lätt för att gå in i anpassning på ett sätt så att man tappar kontakten med sina egna behov, kan det vara svårt att hitta från det första till det andra. Jag tror på träning och åter träning. Det absolut viktigaste är att inte döma sig själv och de behov man har. Allt skönt inre arbete börjar där. Sedan är det värdefullt att försöka få kontakt med de behov man har och bejaka dem som ok, även om de skiljer sig från den andres. Det är aldrig fel på någons behov. Det är också skillnad på behov och sättet vi försöker tillgodose behoven på, vilket jag återkommer till nu och då. Det finns en lista över behov här om du är osäker på vad som avses med behov och vilka man kan ha.)

Med värme,
Evalotta

Att förändra sina anknytningsmönster

Inga anknytningsmönster är statiska.
Barndomens anknytningsmönster kan följa med och försvåra livet för oss i vuxen ålder, men det går att påverka mot en större frihet. Det här är ett inlägg om saker du kan göra för att hjälpa dig själv att utveckla mer trygga och välfungerande anknytningsmönster.

Döm inte:
Det första och viktigaste steget av alla är att inte döma dig själv. Försök att hejda dig om du dömer dig för hur du är och gör. Om du ska kunna närma dig ditt inre utan att må dåligt av det, behöver du vara varm och förstående mot dig själv. Är du det, kan du närma dig dina mönster och hjälpa dig att läka. Dömer du dig själv, kommer allt att bli oändligt mycket svårare. Om du bara vill göra en enda sak för att förenkla livet för dig – döm dig inte. Inte heller för att du dömer dig. Allt är ok. Du är ok. Det finns goda skäl till allt, även till det du inte förstår.

Se mönstret:
Ett nästa steg är att lära dig känna igen dina mönster och lära dig mer om dem. Då kan du bli mer medveten om när de slår till och stanna upp och reflektera.
Att se vad som hör hemma i förfluten tid och vad som faktiskt sker i nuet, kan hjälpa dig att inte automatiskt upprepa samma mönster igen och igen. Kan du hejda dig, blir det mindre drama och känsloreaktionen kan så småningom hanteras där den hör hemma (kopplas till minnen).

Förstå din unga ålder:
Du är väldigt ung i dina anknytningsmönster, det är bra att veta det. Reaktionerna som går igång när någon kommer nära, tillhör ett litet barn. Det är viktigt att förstå den unga ålder man bär inom sig. Som vuxen kan man antingen stöta bort eller bära den unga versionen av sig själv nära sitt hjärta. För den unga delen är det livshotande att bli övergiven och den måste såklart försvara sig på alla sätt den kan komma på. För dig som vuxen är det inte farligt. Det kan vara smärtsamt att bli lämnad eller avvisad, men det är inte farligt. Det gäller att som vuxen ta hand om den unga delen i sig själv, den som tror sig vara hotad till livet. Om du avfärdar den unga ålderns skräck, så utsätter du den återigen för ett övergivande. Så småningom kommer din unga del att börja lita på dig och därmed även mogna i tillit i sina relationer.

Lär dig mer om anknytningsmönster:
Kunskap om hur mönstren fungerar är guld värt för att kunna få syn på dem och förstå dem. Det kan vara till stor hjälp när du vill fånga upp dig själv då autopiloten går igång. Det kan också vara till stor hjälp för att förstå den du är nära.

Lär av en trygg:
En nära relation till någon med ett tryggt anknytningsmönster är enligt all forskning väldigt läkande. I en sådan relation får du nya erfarenheter av att knyta an. En trygg person kan ofta kommunicera effektivt.
Det innebär att den:

  • säger vad den menar (du slipper gissa eller tolka)
  • är konsekvent i ord och handling
  • vill och kan möta dina behov utan att ge upp sina egna
  • inte spelar några spel
  • är tydlig med sin egen vilja

En trygg person kan lätt ge dig såväl närhet som utrymme. Den blir inte skrämd av dina eller sina egna känslor och behov. Du behöver inte känna in och känna av, för den andre bär sig själv och är inte nyckfull i sitt beteende. En trygg person är också kapabel till sunda, ömsesidiga beroenden. Det behöver inte vara en kärlekspartner, det kan lika gärna vara en trygg vän.

Öva med en trygg:
Om du tränat i decennier på att anpassa dig efter andras mönster, kan det vara svårt att hitta dina egna känslor och behov. Det kan också vara skrämmande att uttrycka dem, eftersom det är kopplat till tidiga erfarenheter av att bli övergiven. Att lära dig få kontakt med, känna igen och bejaka dina egna känslor och behov är ett avgörande steg på vägen mot att bli trygg i dina anknytningsmönster. Det finns flera sätt att träna på (skriver om det till exempel här). När du ska öva på att uttrycka dina känslor och behov, kan du med fördel göra det med en trygg person som varken skräms av dem eller försöker ta över ansvaret för dem. Du slipper risken för att förlora dig i ett rörigt, intrasslat beroende där du förlorar dig själv för att få närhet till den andre.
Att vara ärlig och tydlig är något du lär dig genom övning. Det kan kännas svårt och sårbart till en början, men med en trygg får du goda erfarenheter av att det bär.

Givetvis kan man också öva med en klok terapeut.

Har du erfarenheter att dela med dig av, så kommentera gärna!

Med värme,
Evalotta.

Om otrygga anknytningsmönster och att förlora sig i anpassning – logiken bakom det svåra.

Det är så lätt hänt att man tappar kontakten med sina känslor och behov redan som barn och istället börjar reagera på vad andra känner och behöver. Det här handlar om våra goda skäl till att vi gör så. Det handlar också om våra goda skäl att som vuxna gå in i anpassning till andra på ett sätt som får oss att tappa oss själva.

Att utveckla en otrygg anknytning:
Om man har växt upp med föräldrar som inte kunnat svara an till ens känslor och behov, kan man utveckla en otrygg anknytning. Eftersom de egna behoven blev ett hinder för närhet, stängdes de av. Man lärde sig förtränga det man känner och behöver, för att slippa uppleva smärtsamma förskjutanden.
Att inte uttrycka egna känslor och behov, ökade chansen till närhet. Kanske inte närhet i fysisk eller känslomässig form, men i alla fall närhet i form av att inte bli övergiven.

Risken att bli känslomässigt övergiven minskade om man inte visade sig och blev tydlig, utan snarare tonade in på andra. För små barn är detta en överlevnadsmekanism; man behöver till varje pris försöka få föräldern att inte överge en. Och övergivande för en liten människa, kan vara att uppleva att man förlorar förälderns närhet när man kommer med sina behov.

Mönstret i vuxen ålder:
Det här mönstret sitter kvar i vuxen ålder och går igång automatiskt (om man inte aktivt försöker förändra det). För att slippa smärtsamma känslor av att bli övergiven, har man gett upp kontakten med sitt genuina jag; kontakten med sina känslor och behov. Det som gav en trygghet när man var liten, gör en nu mest vilsen. Övergivenhetsdepressionen lurar i bakgrunden.

Problemen i ens nära relationer uppstår när man börjar anpassa sig till den andres mönster utan att ha kontakt med sig själv (sina behov). Man förhåller sig till den andre och gör spontant det som skapar minst stress i systemet.
Nära relationer blir då stressande, eftersom våra anknytningssystem går igång. Det är opraktiskt, men logiskt.

Logiken kan se ut så här:
Jag märker att jag (som liten) blir förskjuten när jag är jobbig (kommer med mina känslor och behov). Att bli förskjuten är förenat med livsfara, så jag lär mig stänga av och istället tona in på anknytningspersonens behov. Jag blir oerhört bra på att registrera och svara an till mina närmaste, istället för att svara an till mina egna behov.

När jag (som vuxen) har en nära relation, kommer jag att snabbt reagera på den personens behov och anpassa mig till dem. Det är så jag knyter an och det ger mig trygghet. Det kommer även att långsamt kväva mig om jag är undvikande, eller göra mig till en spillra av mig själv om jag är ambivalent.

Undvikande:
Har jag lärt mig att det är lönlöst att visa vad jag känner, att jag förlorar närhet på det, kommer jag att vilja hålla en känslomässig distans till de människor som är viktiga för mig. Jag kommer att ge den närhet som förväntas av mig för att inte förlora den jag älskar, men det är inte bekvämt för mig. Helst vill jag distansera mig. Har jag anpassat mig för hårt till den andres vilja till närhet, kommer jag förmodligen att stöta bort personen för att få luft. Mitt fokus hamnar på självständighet och autonomi.

Ambivalent:
Har jag lärt mig att jag ibland får närhet och ibland inte, kommer mitt fokus att kretsa kring huruvida den andre är tillgänglig eller ej. Jag kommer att försöka få mycket närhet från den andre. Jag kommer att söka bekräftelse på att relationen är kvar och jag blir stressad om den andre är otillgänglig. Om jag är osäker på relationen och om jag tror att jag har blivit övergiven, kan jag stöta bort den andre. Mitt fokus hamnar på relationen.

Vi offrar alltså viktiga behov för vår överlevnad och senare i livet för att slippa obehag, stress och otrygghet. Det är starka krafter och mycket sker omedvetet och på autopilot.

Det finns saker man kan göra för att komma ur dessa mönster, även om det tar sin tid. Jag återkommer till det i nästa inlägg.

Med värme,
Evalotta.

Avvisande och bortstötande i nära relationer – ett annat sätt att förstå vad som sker.

Att bli avvisad, vara oönskad eller bli bortstött i en nära relation känns obehagligt för de flesta av oss. För många så obehagligt att man väljer att inte släppa andra så nära. Håller man en viss distans, slipper man bli sårbar. Väljer man själv att ta avstånd, behöver man inte uppleva det där obehaget.

Ett sätt att se på situationen är att du har blivit avvisad. Det är det vanligaste sättet att se det och det kan skapa en rad kedjereaktioner. Du kan stöta bort tillbaka, kanske lite mer. Du kan dra slutsatser om dig själv och nära relationer; få bevis för att det är bättre att skydda sig eller tro att det hände för att det är något fel på dig.

Ett annat sätt att förstå situationen, är att den andre har stött bort närhet. Närhet väcker känslor. Närhet kan ge vissa en känsla av instängdhet. Det är känslorna som man stöter bort, och dig med dem.

Det finns de som stöter bort närhet och olyckligtvis stöter de då samtidigt bort människor som de egentligen älskar. Kanske rentav älskar väldigt mycket. Människor som inte kommer så nära och som inte berör, behöver de inte stöta bort för de väcker inga starka känslor. Bortstötandet blir därför smärtsamt för båda parter, både för den som stöter bort någon de älskar tillsammans med de svåra känslorna och för den som väckte känslorna.

Stöter man bort närhet, är det för att få luft. Frihet. Det känns i stunden som en överlevnadshandling. Det är aldrig meningen att skada. Det bara händer och det är skrämmande, för man vet att man kan förlora någon man älskar genom att göra så. Ofta finns där en vakenhet efteråt, en undran om allt är förstört eller om den andre ändå finns kvar.

Den som blivit bortstött, tror kanske inte att den andre osäkert undrar om man är kvar. Man kanske försvarar sig, stöter bort tillbaka, blir kall och hård och avvisande. Förståeligt. Man står där med sin smärta att hantera.

Det orsakar dock stor smärta hos den som stött bort närhet för att få luft.
Det sista som behövs är ett straff. Det främsta som behövs är tålamod och förlåtande. Det var ju känslorna som stöttes bort, egentligen.

Det gör ont att bli bortstött, men det kan hjälpa att förstå vad som händer.
Bortstötandet handlar om den andres smärta, inte om en själv.
Så kan man förstå sitt livs alla avvisanden och bortstötanden. De handlade aldrig om en själv, utan om den andres känslor. De handlade om behovet av att få luft och frihet och om oförmågan att i stunden stå ut med närhet.

Gör det för ont att vara nära någon som stöter bort, kan det också vara rätt att gå därifrån för att bevara sig själv. Kan man stå kvar, så kan man. Behöver man skydda sig, så ska man. Det här är bara avsett som ett perspektiv, ett sätt att förstå.

Med värme,

Evalotta.

Otrygga anknytningsmönster hos vuxna – vad närhet gör med oss och om den bedrägliga anpassningen.

Allt jag gör för att du ska vilja vara med mig.
Och allt du gör för att jag ska vilja vara med dig.

Det finns grundtrygga människor som inte behöver förhålla sig så mycket till sina relationer och så finns det vi andra. (Ungefär hälften av alla vuxna.) Vi som i så många situationer är trygga, kloka, välfungerande människor, men som ibland får det arbetsamt när vi låter någon komma nära. Vi som har ett otryggt anknytningsmönster djupt inom oss som rörs upp av närhet. Det är fascinerande hur vi kan gå från starka till sköra, från säkra till osäkra och från lugna till stressade av just närhet. Inte vilken närhet som helst då, utan närheten från någon som aktiverar våra anknytningsmönster. Det sker oftast inte med en trygg människa, utan med någon som också har en otrygg anknytning med sig och som vi klickar med på ett alldeles speciellt sätt.

När det händer aktiveras djupt liggande mönster för hur vi reagerar på närhet.
De med undvikande anknytningsmönster vill spontant hålla närheten ifrån sig, hålla en distans, stöta bort. De med ambivalenta anknytningsmönster vill gärna ha mycket närhet, fysisk som känslomässig. Inget av det är fel, absolut inte, men när våra anknytningsmönster triggas så skapas stress i systemet och vi får det jobbigt.

Man kan spontant tro att de är den människan man möter på ett sådär speciellt sätt som man relaterar till, men faktum är att man till stor del relaterar till sin inre modell för närhet. När anknytningssystemet triggas, relaterar vi till de mönster och programmeringar vi har med oss där. Den andre blir en trigger, den utlösande faktorn som sätter igång en massa reaktioner i oss.

Det är väldigt bra att veta detta när man reagerar starkt i mötet med varandra. Då kan man stanna upp och försöka få syn på vad som händer i ens inre när någon kommer nära.

Anpassning:
När våra anknytningsmönster aktiveras, gör vi spontant det vi det vi tror ska minska risken för att bli övergivna.
Här är det lätt att gå in i en dysfunktionell anpassning där man fokuserar på att parera den andres mönster och anpassa sig till dem. Varför? Det var så man uppfattade villkoren för närhet som barn. Om man inte var till besvär, skulle man kanske slippa bli bortstött. Om man fokuserade på det som man uppfattade var viktigt för den andre, så skulle man kanske slippa bli övergiven eller avvisad.
För om man var till besvär, alltså hade egna behov, då ökade risken för att bli övergiven och inte få närhet. Om man hade riktigt långa känselspröt ute, så kunde man snappa upp vad som gällde i varje stund och anpassa sig till det.
Det där går igång igen när anknytningsmönstren aktiveras i oss. Vi kan börja anpassa oss till den andres mönster på ett sätt som får oss att tappa kontakten med oss själva. Det är en strategi för att få våra behov tillgodosedda. Det är en mycket ineffektiv strategi, men dock det som automatiskt går igång i stunden.

Så hur reagerar de två olika typerna när de möts nära?

Ambivalent:
En ambivalent person försöker ta reda på om relationen är stabil, om den andre är kvar och framförallt om den andre är tillgänglig eller ej. I bagaget finns tidiga erfarenheter av att närhet fanns ibland och ibland inte, vilket skapade otrygghet. Fokus kom att bli på att få den närhet som gick att få, för det var omöjligt att veta när den fanns eller ej.
Att inte få behovet av närhet mättat, skapar för en ambivalent en stress kopplat till närhet. Att få närhet är det bästa, men stressen över att den när som helst kan försvinna är påtaglig.
Det finns känslominnen som aktiveras vid närhet. Stressen kommer tillbaka. Känslomässigt blir det helt avgörande att veta om den andre är kvar eller ej. Tilliten är skadad. Inte tilliten till den andre som person, utan tilliten till ”den som kan ge närhet”. Tilliten till att vara värdefull för någon annan; så värdefull att den vill finnas kvar nära.

Undvikande:
En person med undvikande drag försöker hålla närheten ifrån sig och inte bli så känslomässigt berörd. I bagaget finns tidiga erfarenheter av att det är bäst att klara sig själv, då det ändå inte fanns något känslomässigt stöd att få. Fokus kom att bli på att bevara sin autonomi; sin självständighet och sitt oberoende.
Att inte få behovet av närhet mättat som barn skapar för en undvikande obehag kopplat till närhet. Närhet kan ge en känsla av andnöd och en känsla av att man måste bort. Bort till sig själv, bort till friheten. Närheten blir en stress i sig. Är man undvikande, slår man då av anknytningssystemet. Man distanserar sig. Inte sällan anpassar man sig till den andres önskan om närhet på ett sätt som egentligen inte fungerar för en, vilket får som konsekvens att man efter ett tag måste slå sig fri för att få luft (och bejaka sina egna behov).

Och så står det två vuxna där och försöker nå varandra; två vuxna med väldigt unga anknytningsmönster i full aktivitet. Man behöver erkänna för sig själv att det är så. Hur vuxen och klok man än är annars, är man väldigt ung och vilsen när anknytningssystemet drar igång. Man har ett litet barns omdöme. Man behöver hjälpa den väldigt unga delen av sig själv på traven, ta den i handen och hjälpa den att skilja på nu och då. Låta den unga delen göra nya erfarenheter. Hjälpa till att tolka så att närhet kan bli något tryggt. Det kan ta sina år eller decennier, men varje litet steg gör oss lite äldre i våra anknytningsmönster. Tillsist kanske vi till och med lyckas bli vuxna, komma ikapp vår faktiska ålder, men det tar lång tid av ödmjuk träning.

Under våra mönster finns två sårbara människor som tänker:
Vill du vara med mig? Har jag tillräckligt att komma med för att du ska vilja ha mig? Tröttnar du på mig? Snälla, orka med mig. Ha tålamod. Stanna hos mig. Jag vet att mitt sätt blir svårt för dig, men jag vill få vara kvar ändå. Får jag det?

Två små vilsna barn i vuxna kroppar som vill få vara kvar. Två känsliga vuxna, som blir sitt mest sårbara jag i varandras närhet. Att låta det få vara så, det är stort. Det är det som läker och gör närheten möjlig.

Undvikande frihetssökare och ambivalenta närhetsälskare – det starka men svåra mötet

Det här handlar om mötet mellan undvikande och ambivalenta anknytningsmönster.

Det finns relationer som går enkelt och relationer som medför en ofrånkomlig turbulens. De senare kan triggas så mycket i oss. Längtan, kärlek och sårbarhet men även stress, flyktmekanismer, oro och gamla sår. Det väcks på ett djupt plan och kanske ser vi inte vad som väckts, utan det blir bara väldigt starkt i mötet med den andre.

Närheten och kraften i mötet, kan göra helt olika saker med oss. Hos en del skapar det en flykttendens, ett behov av att dra sig undan, vara fri, oberoende, inte bli indragen. Hos andra skapar den en stark längtan efter mer närhet, för hos dem finns det inget som ger ett sådant lugn och upprymdhet som just närhet. Aldrig blir mötet så starkt som när två människor med de här olika sätten att hantera närhet kommer varandra nära. Det blir starka och omtumlande möten, men svåra, för de aktiverar mönster i oss som ofta har funnits där i decennier och som kan dra iväg med oss.

Mötena blir sådär dramatiska för att de påminner oss om mönster vi känner igen från relationer vi hade när vi var små.

Den med undvikande drag lärde sig tidigt att det är säkrast att klara sig själv. Närhet kan ha varit förknippat med krav, skuld, ofrihet eller att någon annans känslor fullständigt tar över. Att vara nära blev förenat med obehag och det blev tryggare att klara sig själv. Närhet förknippas med förlorad självständighet och blir något man därför vill minimera.

Den med ambivalenta drag (närhetssökande) lärde sig tidigt att närhet finns ibland och ibland inte, och alltid på den andres villkor. Närhet blev förknippat med att hela tiden vara uppmärksam på om den andre är tillgänglig eller ej, om närheten är kvar eller inte, om man är välkommen eller oönskad. Det blir en ständigt underliggande stress .

Ett möte mellan ambivalent och undvikande, kan lätt bli som en dans mellan närhet och distans, mellan avståndstagande, förskjutande och dramatiska återföreningar. Den undvikande får svårt att andas, vill fly och måste bort för att få luft. Den ambivalenta gör vad den kan för att få närhet, men kan också stöta bort den undvikande för att skydda sig själv. Den undvikande vill allt annat än bli förskjuten, men kan å andra sidan bete sig elakt för att den andre inte ska vilja vara nära. I vissa fall återförenas man med jämna mellanrum, för man dras till varandra. I andra fall trasslar man in sig i anpassning så till den grad att relationen helt tappar sitt liv. Den här dansen försiggår på mer eller mindre medvetna plan.

Det är lätt att trassla in sig i sådana relationer, där man kastats mellan starka känslor. För i de här mötena är det sällan lugnt. De berör oss på sätt som vi kanske inte förstår och kan få oss att bli vårt mest dysfunktionella jag. Tyvärr. Om vi inte lär oss att hantera dem på ett nytt sätt.

Vi som har dessa otrygga anknytningsmönster, har fått med oss en relationsmodell som försvårar livet för oss. Vi är så små när vi lär oss hur villkoren för närhet fungerar. Vi har ingen överblick, vi kan inte göra medvetna tolkningar, bara instinktivt göra det som vi tror är bäst för vår överlevnad. De här mönstren ligger djupt, och de går igång automatiskt i oss till den dag då vi börjar försöka förändra dem. I våra relationsmönster är vi väldigt unga. Vi fungerar inte som de vuxna människor vi är idag, utan som de små barn vi var när de etablerades. Vi behöver se det och börja där, så att får en chans att växa ikapp oss själva.

Vi dras till relationer som vi känner igen, så livet brukar bjuda på många tillfällen till att öva. Jag skriver mer om hur man kan göra det i kommande inlägg i ämnet.

Utifrån forskningen om anknytningsteorier, så har vi tendenserna till att bli undvikande eller ambivalenta med oss genetiskt, men våra sociala erfarenheter spelar också stor roll för hur vi blir. Erfarenheter vi gör längs vägen kan förstärka eller lugna de här dragen hos oss och ingenting är statiskt. I relation med människor med trygga anknytningsmönster märks de här dragen mindre, medan de i nära möten mellan undvikande och ambivalenta gärna slår ut i full blom. Ungefär hälften av alla har ett tryggt anknytningsmönster med sig, ca 20% har ett ambivalent, 25% har ett unvikande och ca 5% har en blandning av ambivalent och undvikande anknytningsmönster.

Vill du läsa mer om ämnet, rekommenderar jag boken ”Attached : The New Science of Adult Attachment and How it Can Help You Find – and Keep – Love” av Rachel Heller.

Självupptagen och självuppoffrande – två sidor av samma mynt

Självupptagenheten är inte skönt för någon. Den kan antingen vara en källa till skam, för ”självupptagen ska man ju inte vara”, eller en orsak till ensamhet, då andra tröttnar på relationen.

Att vara självuppoffrande är inte heller skönt. Inte för den som är det och inte för den som blir föremål för den som ”offrar” sig. Det kommer liksom alltid surt efter; antingen i form av trötthet och besvikelser eller i form av skuld, upplevd orättvisa etc.

Men vad handlar självupptagenhet och självuppoffrande egentligen om?
Ja, i alla fall är det inte egenskaper någon har, utan tecken på något.
Varför det blir så och vad vi kan göra för att slippa fastna där, är vad det här inlägget handlar om.

Utifrån ett empatiskt perspektiv, så gör vi allt vi gör för att försöka ta ansvar för våra behov. Det är inte säkert att det vi gör fungerar, men det är skälet, så även till självupptagenhet och självuppoffring.

En del av oss har inte fått lära oss att vi behöver ta ansvar för att våra egna behov blir tillgodosedda. En del av oss har lärt oss att våra behov inte är ok eller att det är själviskt att se till sina egna behov. Kanske vet man inte ens vilka behov man har. En del av oss har sedan barnsben lärt oss att fokusera på andras behov istället. Kanske för att någon i familjen hade missbruksproblem, kanske för att man växt upp i en miljö där det bara var ”andra”, ”de svaga och utsatta”, som hade behov, eller så har man upplevt att vissa behov är fel att ha. Kanske fanns ingen som kunde spegla och möta ens behov som barn och man började klara sig istället för att leva. Det finns många skäl till varför man kan tappa kontakten med något så fundamentalt som sina behov.

Vet man inte hur man kan göra för att få sina behov mötta, blir man ganska maktlös inför sig själv. Får man inte sina behov tillgodosedda, försöker man istället få något annat, oklart vad, på sätt som ofta inte fungerar.

Behoven försöker nå fram till oss genom känslorna, och det kan ta sig en rad olika uttryck om kontakten är störd. Tillexempel självupptagenhet eller självuppoffring. Behoven är så viktiga att det får en att bli upptagen med sig själv eller andra på olika vis. Men om behoven inte blir hörda, är det lätt att fastna där. Något viktigt pockar på uppmärksamhet, man dras dit men kan inte hitta det som får en att må bättre.

Frågan att ställa sig är vad som står vägen för kontakten med behoven. Vad hindrar en att kunna höra och ta ansvar för att tillgodose sina behov?

Finns där en självbild av att vara en osjälvisk människa som inte har så många behov? En idé om att en god människa främst tänker på andras behov och alltid sätter andra framför sig själv?

Finns där ett självförakt, en skuld, som gör en ovärdig att få värna om sina behov? Självanklagelser som gör det otillåtet att ha det bra och må bra?

Finns där en inre stränghet, en självkritik, som skapar stress och ångest och blir en drivkraft att straffa sig själv snarare än att möta sina behov?

Finns där kanske bara en omedvetenhet om hur fundamentalt det är att hörsamma sina behov om man vill må bra?

Vilket anledning vi än har till att inte tillgodose våra egna behov, så är även den ett försök att ta ansvar för behoven.

Att vilja vara en god människa som inte själviskt ser till sina egna behov, kan vara ett omedvetet sätt att tillgodose sitt behov av trygghet, värde och skuldfrihet.

Självföraktet kan likaså vara ett sätt att försöka ta ansvar för behovet av skuldfrihet, frihet, trygghet och värde.

Självkritikens goda syfte kan vara att slippa känna skam.

Det där var bara exempel, ett tankefrö att bygga vidare på själv.

Självupptagenhet och självuppoffrande är inte fel, bara nedbrytande. Det är resultat av att inte vara kapabel att hörsamma och möta sina egna behov. Att ta ansvar för sina behov innebär inte att göra sig av med dem, få dem att försvinna. Det innebär att möta dem.
En människa som lever i samklang med sina behov, är allt annat än självupptagen. När behoven blir omhändertagna i varje stund, frigörs ens kapacitet att på uppriktigt och utan egen agenda intressera sig för den andre. Det blir fritt och flödande. Men då behöver de egna behovens relevans vara lika självklar som att andas. Man får träna. Ett steg i taget mot att förstå.

Med värme,
Evalotta.