Senaste inlägg

Att förstå sina mönster och ta hand om dem – vad vi egentligen söker i mötet med den andre

Det är djupast dig själv du söker i den andre.

Det kan vara så innerligt svårt att släppa en relation som i början gav precis allt man någonsin längtat efter. Intensiv närhet, blicken som ser, samhörighet och igenkänning av ett slag som känns så rätt och självklar. Det är ju som att komma hem.

Så går det en tid och svårigheterna kryper på. Intensiteten och närheten avtar, den ena behöver space och drar sig bort från närheten och den andra saknar och försöker få tillbaka den förlorade skatten.

Jag har redan skrivit mycket om den dynamiken, så det här inlägget handlar om vad vi egentligen söker i relationen, hos den andre.

Hur fantastisk ambivalent-undvikanderelationen än var i början, är det inte ovanligt att tillsist komma till en punkt där man behöver ur den nedbrytande dynamiken. Ofta motvilligt och med smärta. Har man tappat sig in i anpassning, blivit en spillra av sig själv eller bara känner stress och obehag, då behöver man hämta tillbaka sig själv. Då behöver man gå till botten med sina mönster och vad som egentligen drivit en in i (ännu) en sådan relation. Då behöver man gå till botten med sina anknytningsmönster och få kontakt med den ursprungliga smärtan och sorgen.

Anknytning är så viktigt, det handlar om överlevnad för det lilla barnet. När vi inte fick den på det sätt vi behövde i barndomen, finns det en stark drivkraft i oss att tillsist ändå finna den – med en person som liknar den person vi inte fick den med då. En otrygg. Något i oss vill fixa, vill att det äntligen ska bli bra. En trygg person, som kanske är det vi egentligen behöver, hakar inte i det mönstret, men det gör den undvikande eller den ambivalenta.

Det som driver oss in i vad som utifrån kan se ut som ren galenskap, är viljan att överleva. Det är också viljan att få det vi behöver men alltid saknat.

Vi söker det som får oss att känna oss levande, sedda, oersättliga. Den ambivalenta söker symbiosen, den totala närhetsupplevelsen. Den undvikande söker den som alltid finns där men som man kan vara fri i relation till, komma och gå som man vill. Den förälder man inte hade men hade behövt. Den totalt villkorslösa relationen.

För att komma vidare behöver vi möta den djupa smärtan inom. Smärtan över det vi inte fick då och det vi inte heller kan få nu.

Vi kan aldrig få den där totala närheten i relationen, inte heller den kravlösa friheten, hur mycken vi än letar eller anstränger oss. Varför? För att den inte finns?

För att vi är vuxna nu. Längtan som styr oss hör hemma hos ett barn. Vi kan inte få det från den andre, för att det sortens dynamik hör barndomen till.

Det vi kan göra är att se och förstå den här delen i oss. Möta den starka längtan. Sörja det omöjliga – inte bara det omöjliga i en specifik relation, utan det omöjliga att försöka få det vi inte fick då. Vi kan inte få det utifrån, inte från en otrygg och inte från en trygg, och det finns en sådan sorg i det. Från en otrygg kan vi få hoppet om att den här gången så kanske… Från en trygg kan vi få stabilitet och trygghet, men inte på det starka och omvälvande sätt som den mycket unga åldern i oss strävar efter när den vill laga det förflutna.

Djupast sett är det oss själva vi letar efter.

Det lilla, lilla barnet blir till i mötet, i blicken som ser, speglar och bekräftar. Blicken som säger ”du är värdefull och viktigast i världen för mig, du är mitt allt, vi är ett”. Det är hela fundamentet för att kunna utveckla en stabil jagkänsla, känslan av att vara hel i sig själv. Saknas den, fortsätter vi antingen söka den eller ger upp. Har den blicken och bekräftelsen varit villkorad, så fortsätter vårt rastlösa sökande efter den kravlösa symbiosen som båda vill vara i eller efter den totalt villkorslösa närvaron.

Vi letar efter det som ska få oss att känna oss hela, den förlorade pusselbiten som det lilla barnet hade behövt få utifrån. För att verkligen bli till som en egen person, trygg nog att både vara nära och självständig, behöver det lilla barnet symbiosen. Den totala närheten. När vi möter någon triggar mönstren, är det som att vi blir till – för att sedan gradvis förlora oss själva och bli vilsna. Vi behöver etablera en egen vuxenrelation till den unga delen inom oss. Det hjälper att hitta och återvända till den kontakten. Vi behöver själva se, förstå och möta vårt försummade inre barn och den längtan som finns där. Det är alltid en återvändsgränd att försöka få det från den andre. Vi behöver ge oss själva en upplevelse av total närhet, gränslös kärlek och närvaro. Aldrig svika, aldrig lämna. Vi behöver se det fantastiska, fina i oss själva och möta oss själva med en passionerad lust till kontakt. Kontakt. Villkorslös.

Ingen relation kan fylla det där hålet. Någon kan väcka det vi behöver få kontakt med för att kunna ta hand om såren. Någon kan ge trygghet och stabilitet.

Om en relation mellan en ambivalent och en undvikande alls ska vara möjlig, behöver var och en gå på djupet med sina egna sår och mönster. Möta smärtan i att inte kunna ge varandra det de djupast längtar efter. Man behöver göra sin egen resa, etablera en djup och villkorslös närhet till sig själv. Möta sorgen. Sedan får man se. Kanske finns dragningen till relationen kvar, kanske har den mist sin attraktionskraft. Kanske vill man hellre vara med en trygg när rastlösheten lagt sig. Det kan kännas sorgligt att ge upp något som kan vara så vackert, men ännu sorgligare är att ge upp sig själv. Och den kärlek man kan finna till sig själv, är hemma.

Med värme,

Evalotta.

Att höra till – tillitsbrist och sårbarhet

Det är ett så fundamentalt behov att få höra till. Det går inte att leva annars.

Så många av oss letar efter sin flock, sina människor att höra till.

Hur vet man på djupet hur starka banden till en annan människa är? Hur vet man att den andre finns kvar och vill att vi ska vara viktiga för varandra över tid? På riktigt och inte bara i stunden? Det kan vi aldrig med säkerhet veta, och det är det som gör det skört. För närhet är svårt för så många av oss. Vissa söker den för att vara i den, andra söker den och flyr den fastän kärleken finns där. Närhet väcker känslor av sårbarhet och det kan göra det hela så svårt.

Att verkligen våga lita till att en vän vill vara där, höra ihop med en på djupet och över tid, det är sårbart. Det kräver mod och beslutsamhet. Styrka. Det krävs mod för att utsätta sig för att bli sårbar med någon. Men sårbarheten är ju det som verkligen för oss samman, på djupet. När det syns att vi behöver varandra. När det är påtagligt att vi blir berörda av varandras existens, blir viktiga för varandra och visar det. Då blir det sårbart och på riktigt. Det skapar djupa band. Band som ger en närhet som kan vara omöjlig att stå ut med för någon. Band som är precis det som en annan alltid längtat efter. Kärlek räcker inte. Mötet räcker inte. Man behöver arbeta med relationen även till en vän.

Att ta in någon nära och våga lita på relationen, på sitt eget värde för den andre, det är stort. Tillit är stort.

Det är så lätt att leva med en inlärd beredskap på att den andre när som helst kan försvinna. Försvinna på grund av att närhet väcker svåra känslor. Det är den mest smärtsamma förlusten; när den andre lever och finns där, men drar sig bort från tillhörigheten för att den väcker rädslan att förlora. Den går så djupt, den där rädslan. Rädslan att inte vara värdefull nog för att få höra till. Rädslan att våga lite på och sedan bli bortvald. Rädslan att förlora sig själv om man släpper någon annan nära. Rädslan att förlora sig själv om den andre försvinner.

Det är också lätt att distansera sig från den där rädslan så att man inte behöver känna den. Låta bli att utsätta sig för det som väcker den, så att man kan känna sig stark och trygg och osårbar. Det kan ju kännas enklare. Enklare, men betydligt mer ensamt. Enklare, men till priset av att bli berörd. Enklare, men också utan den närhet och det djup som ger alldeles fantastiska möten.

Tillit. Kanske handlar det både om att ha tillit i en specifik relation och om att ha tillit till sitt eget värde. Människor kommer och försvinner. De man älskar dör eller blir otillgängliga. Det kommer man inte ifrån. Men behovet av att höra till är så starkt.

Och ändå finns det inget alternativ, i alla fall inte för mig, för jag vill höra till och vara nära. Jag vet att jag i grunden behöver höra till mig själv. Veta att jag aldrig kommer att överge mig. Jag kommer alltid att vara kvar hos mig själv och säga: ”Du är så modig som vågar. Jag högaktar din känslighet och längtan. Sårbarheten gör dig också levande. Jag älskar dig innerligt och kommer alltid att göra det, hos mig är du hemma.”

Det ömsesidiga mötet

”If you have come here to help me, you are wasting your time. But if you have come because your liberation is bound up with mine, then let us work together.” (Lilla Watson och hennes grupp.)

Jag kan inte hjälpa någon att läka och utvecklas om jag håller en distans. Jag kan vara professionell och ha mitt fokus på den andres process medan jag arbetar, men inombords behöver jag vara öppen, beröras och låta det som sker i mötet få genklang även i mitt egen inre. Om jag inte gör det, blir det inget verkligt möte. Jag tror på mötet och det som sker när vi verkligen är närvarande inför varandra. När jag tänker tillbaka är det aldrig de som sagt rätt saker eller haft ordning på sitt eget liv som har hjälpt mig mest. Det är verkliga, sårbara människor som inte försökt lösa mina problem eller fixa mig, utan bara i kärlek varit där. Det händer något när vi möts så. Att bli sedd av någon som inte dömer, öppnar för livets alla goda krafter att verka i en människa. Det finns ingen anledning för mig att inte visa min egen sårbarhet och mänsklighet. Fokus är inte på mig under samtalet, men det går att lära känna mig genom allt jag delar i mina sociala kanaler. Jag tror att det är bra. Vi blir aldrig klara och det är som det ska. I samtalet med mig så bjuder du in mig att se vad du står med. Ibland har jag människor jag känner i samtal. Det är inte konstigare än att just då pratar vi fokuserat om just den personen. För bortom skammen, i den frihet som uppstår när allt med en människa får vara ok, finns det inte någonting att dölja. Jag gör min resa, du gör din och när vi möts i öppenhet så händer något. Välkommen.

Kärleken söker dig

Kärleken söker dig
Den är i dig, runt dig,
du är i den, runt den.
Den möter dig där den på förhand stämt träff med dig utan att du vet.

Det är Kärleken du älskar,
kärleken du längtar så innerligt efter,
för den längtar så innerligt efter dig.
Passionerat.
Den är som en eld i hjärtat.
Den söker och måste få sitt utlopp, annars förtär den själen –
av längtan, av hetta, av innerlighet och eld.

Inom dig bor den, från ditt hjärta vill den verka.
Brinna. Väcka. Skaka om och öppna upp när det behövs.

Sätta i rörelse, kalla hem.

Värma som en trygg eld när det är tid för det,
vagga som den tryggaste famn.
Ta hand om, viska i ditt öra att du är den älskade.
Att du är så innerligt, innerligt älskad.

Den kärleken bor överallt, men leta inte där du sist fann den.

Passionerat söker kärleken dig där du minst anar. I din spricka. I din storhet. I vad än du öppnar ditt hjärta fullständigt för.

Kärleken är där du är, min älskade. Där du är. Där du verkligen är.

Terapeutiska, vägledande samtal med häst

Det finns något befriande i att ses på ett terapeutiskt samtal i en hästhage. Hästarna finns runt oss och bidrar i processen, kanske vill någon vara särskilt nära och stå en stund med dig. Jag möter dig i det du behöver bli sedd och speglad i, där du behöver vägledning eller hitta hem till det som är du. Du möts av en stor empati och värme och får hjälp att integrera en kärleksfull förståelse för dig själv och din situation. Hästen bidrar med sin närvaro och sin förmåga att se och spegla. Ibland har de något tydligt som de vill förmedla till dig, ibland är ditt möte med dem det viktiga. Något sker när vi möts i sårbarheten. Ibland är finns det ord för det, ibland sker det bortom orden.
Efteråt är vår (min och hästens) ambition att du ska känna dig sedd, mött, förstådd, stärkt och känna en värme för dig själv.

Pris: 1200:- för en timme.

Samtalen äger rum på Steengärdsgården i Släbo 225, Kode, ca 30 min norr om Göteborg med bil.
www.steengardsgarden.se

Halvdagskurs: Empati, kärlek och sårbarhet – möten med hästflocken

Vårens kurser är fullbokade. Nya datum kommer.

Maila ditt intresse för kommande tillfällen om du vill vara med.

Vi ger återkommande en mycket uppskattad och populär kurs på temat självempati, kärlek och sårbarhet där upplägget är föreläsning och praktiska övningar tillsammans med hästarna. Du får öva dig i att växa i villkorslös kärlek tillsammans med hästflocken.

Vad händer om du blir bemött med villkorslös kärlek, kan du tillåta dig att ta emot den då? Hästarna har en fantastisk förmåga att spegla oss människor och hjälpa oss att hitta kontakten med oss själva. Vad händer när vi dömer oss själva? I hästflocken är det självklart att höra till, att ta sin plats för den man är. Vill du öva på att möta dig själv och dina behov med kärleksfulla ögon? Hästarna kan hjälpa dig att göra dom mötena möjliga.

Intentionen med kursen är att skapa förutsättningar för en ökad medvetenhet, närvaro och nya insikter, där hästarna är våra vägledare. Vi kommer jobba med intuitiva övningar både nära hästarna och på avstånd. Ingen förkunskap eller hästvana krävs. Evalotta som arbetar med att hjälpa människor att skapa en empatisk relation till sig själv kommer att inleda dagen med ett seminarium. Vi anpassar kursen efter rådande omständigheter genom att vara utomhus, hålla avstånd och enbart göra individuella övningar.

Kort upplägg för dagen:

  • Introduktion i självempati och att nå sin kärna
  • Meditation
  • Intuitionsövningar i villkorslös kärlek och sårbarhet tillsammans med flocken
  • Avslutning och sammanfattning

Vi startar kl 9.40 och avslutar ca 14. Vi är utomhus hela dagen, med möjlighet till vind- och regnskydd. Priset är 750 kr per deltagare (inkl. moms). Betalning via Swish samma dag. Nya kursdatum kommer regelbundet att läggas ut och det går bra att anmäla intresse för kommande kurser även efter utlagda datum.

Efter kursen ges möjlighet till en fördjupningskurs.

Adress: Släbo 225, Kode

frida@steengardsgarden.se

evalotta@stiernholm.com

Presentation av kursledarna

Frida bor med sin familj och alla djuren på SteengärdsGården. På gården finns djur som på ett eller annat sätt kommit då de varit i behov av ett nytt hem. Ett hem där man har rätt att existera för sin egen skull. Flocken i sig har en läkande effekt och är under ständig utveckling och hästarna själva har bjudit in för fler människor att delta. Frida har precis avslutat tredje året i Mioterapi för Emelie Cajsdotter och arbetet på gården bygger mycket på Mios filosofi. I grunden är hon utbildad i Hälsopromotion med vidareutbildningar i bland annat hästterapi och barn, empati och djur. Hon har funnit sitt syfte i att sammanföra människor och hästar och möjliggöra dessa möten tillsammans med hästflocken på olika sätt.

Evalotta är i grunden teolog och arbetar nu som empatisk coach och vägledare. Hon älskar att utforska vad det innebär att vara människa och hur man kan hitta en så öppen, genuin och kärleksfull kontakt som möjligt – till andra människor, till sig själv och till det större. Hon har arbetat terapeutiskt med skärningspunkten mellan den andliga och den mänskliga dimensionen i hela sitt liv, som pastor, meditationslärare, andlig vägledare etc. Hon menar att det är samma kärlekskraft som flödar oavsett om det sker i en kyrka, i en healingsession, i ett starkt möte med en människa eller tillsammans med en häst. Det gudomliga är nära, så det gäller att försöka hålla sig öppen.

Tillsammans kompletterar Frida och Evalotta varandra på ett fint sätt. Frida med sin sprudlande energi och nära band med djuren och Evalotta med sitt bråddjup och sin förmåga att hitta igenom och nå ända in. Båda med fötterna i jorden och förmågan att stå kvar i svåra känslor och hålla utrymme för djupa själsliga upplevelser.

Varmt välkommen att höra av dig för mer information!

Frida, Evalotta och alla djuren

Plats: Släbo 225, Kode

www.steengardsgarden.se

www.evalottastiernholm.se

Se kommande datum och anmäl dig här

Onlinekurs ”Bli fri från självkritik”

Nu finns min onlinekurs ”Bli fri från självkritik” tillgänglig!

I den lär du dig hur du genom att skapa en empatisk relation till dig själv automatiskt ersätter självkritik och inre stränghet med en djup förståelse för vem du är och vad du behöver. Du får med dig en mängd användbara verktyg.

   Läs mer och se en kort video där jag berättar om kursen.    

Onlinekurs som kan stärka dig i en svår relation

Det kommer att komma en kurs om att arbeta med sina anknytningsmönster. Behovet är jättestort och jag har precis börjat på den. Medan du väntar på den, finns det en annan kurs som ger en jättebra grund till den kommande kursen.

Jag har just gjort klart en kurs som handlar om hur du kan bli fri från självkritik och inre stränghet genom att skapa en empatisk relation till dig själv. Du får lära dig hur du kan förstå dig själv och dina känslor och behov på ett djupare plan. Den förståelsen gör att du växer i kärlek och respekt för dig själv på ett sätt som gör att självkritiken successivt försvinner eftersom den inte längre behövs.

Vad har då detta med anknytningsmönster att göra, kanske du undrar. En hel massa. För att lära sig hantera sina anknytningsmönster så att de inte styr ens liv och mående för mycket, behöver man lära sig få kontakt med, förstå, bejaka och ta ansvar för sina känslor och behov. Om man kritiserar och dömer sig själv för hur man är, känner och fungerar, blir man väldigt känslig för hur andra reagerar på en. Det blir sårbart om den andre kan möta ens behov eller ej och det kan vara lätt att tro att det är något fel på en, att man borde fungera annorlunda än man gör, att man inte borde ha de behov man har eftersom den andre reagerar med stress på dem. I kursen får du också träna på att se hur du kan få dina behov tillgodosedda på olika sätt. Du får redskap som hjälper dig att inte åka in i medberoende med den andre.

Om du vill veta mer, kan du gå in och läsa här:

https://evalottasonlinekurser.thinkific.com

Med värme,

Evalotta.

Kris

De första stora kriserna drar med sig en massa lagrade känslor fram i ljuset; djupt lagrad rädsla, sorg och smärta som finns samlad inom en. Känslor och upplevelser som aldrig fått språk eller blivit speglade, kan bli till en grå förlamning i systemet. Själen som ännu inte mött sin egen storhet, famlar vilsen i sitt liv.

Men, som lager på lager skalas av, förändras processen och krisens karaktär. Den som tvivlar på sitt värde, kan i djupet av sitt vara finna sig själv innerligt älskad och värdefull. Den som bär på skuld, kan finna kärleksfullt befriande förståelse. Den som bär på en vag känsla av skam som emellanåt smäller till som en råttfälla runt hjärtat, kan finna att allt, precis allt, är värdigt och välkommet in i kärleken.

Gamla upplevelser av övergivenhet och utsatthet som blommar fram vid förluster, kan komma till ro när man möter sina yngre åldrar med öppen famn.

Födelse och död bildar par, inte liv och död. Den ”död” man genomgår i den djupa krisen, öppnar för nytt liv. Så småningom blir känslorna alldeles rena och då får de en helt annan karaktär. Sorgen fylls av tacksamhet och värme. Tårarna flödar, men glädjen finns kvar. Rädslan bottnar i en djupare tillit. Ensamheten bottnar i erfarenheten att djupast inom sig är man aldrig ensam.

Det kan vara svårt att lära sig hitta i krisen; i sorgens och smärtans labyrinter, men man kan lita på processen och i mitten öppnar sig livet. Går man bara tillräckligt djupt, släpper taget ända in, så finner man en kärlek och frid som genomlyser alla rädslor, allt tvivel och all oro. Där landar man i ljus och klarhet. Det är motståndet mot att falla, försöken att klamra sig fast vid det som inte längre bär, som ger lidande. Att väl tillåta sig att falla, är djupast en upplevelse av ljus. Man behöver bara stå ut med det svåra och ha tillit.

Med värme,

Evalotta

Erfarenheten av Gud/det större/den Stora Kärleken

”I grunden är religiös erfarenhet upplevelsen av att vara villkorslöst och gränslöst förälskad. Men vad vi är förälskade i, förblir något som vi måste utforska.” Bernard Lonergan

Den kan vara en inre rörelse, en erfarenhet av något som rör sig i djupet av hjärtat. Den kan drabba en med kraft så att benen viker sig och tårarna rinner. Den kan välla fram som en kraftfull kärlek från djupet av ens vara. Mötet med den Stora Kärleken kan komma i många former, men är i grunden en kärleksupplevelse som förändrar allt.

När den kärleken bryter igenom inifrån eller drabbar med kraft, förändras man i grunden. Efter det blir inget sig likt. En resa startar, en färd djupare in i denna kärlek som lever sitt liv i djupet av vårt vara. Vi får möta oss själva och alla villkor vi har satt upp för kärleken, får syn på allt vi gör för att förtjäna den. Vi får färdas genom dunkla nätter och hudlöshet, skalas av så att vi kommer allt närmre vår kärna; tillbaka till vårt sanna och mycket vanliga jag. Tillbaka till en enkelhet där vi är mottagliga för att ta emot kärleken villkorslöst. Låter oss vara villkorslöst älskade.

För målet är att hitta in till den kärlek som lever i djupet av oss och som alltid längtar efter kontakt med oss. Den kärlek som gör att vi inte behöver känna oss avskurna och ensamma mer.

Jag tänker att vi känner igen varandra, vi som hamnar på den här vägen. För när det där kärlekslivet tagit plats på ens insida, då lever det sitt eget liv där. Starkt och påtagligt.