Senaste inlägg

Om att vara modigt sårbar och visa sig

Den här helgen har inte varit helt lätt för mig, jag har verkligen övar på att vara genuin och känslomässigt ärlig och det kan vara svårt ska ni veta.

Så idag tänker jag på det här med att visa delar av sig själv som man inte är så trygg med att visa, eller att säga saker som är svårt för en.
Att göra det utan att veta hur det kommer att tas emot.

Det krävs mod för att våga det här, men det kan vara det som behövs för att något ska hända. För att en relation ska djupna, för att man ska nå ut med det man skapar eller för att vidga sin trygghetszon och få ett större livsrum.

Jag tänker på den där känslan av osäkerhet som kan infinna sig innan du vet hur du kommer att tas emot.
Kommer de att förstå?
Kommer den person du valt att lita på att ta emot dig eller stöta bort dig?
Du har tagit en risk och befinner dig i ett slags limbo tills du får veta.
Du hinner kanske ångra det du sa eller det du postade.
Det är obehagligt att riskera att bli missförstådd eller avvisad.

Men du behöver visa dig för att finna människor som du.
En del kommer inte att förstå dig, men några kommer att göra det.
Du behöver ta den risken för att hitta de där människorna som kommer att
älska vad de ser när du visar dig.

Och det viktigaste av allt – när du vågar ta en risk, kom ihåg att aldrig överge dig själv. Ge dig cred för att du vågade, det har ett värde sig. Du växer.

Hur är det för dig?
Vågar du vara sårbar på det här sättet? Vad får dig att våga?
Berätta för mig.

Med värme,

Evalotta

Ge och ta emot – vilket är svårast och varför?

Idag tänker jag på det här med att ge och att ta emot. Vad är lättast för dig?
För mig är det lättast att ge, att bidra. Det är jag van vid. Det känns meningsfullt och det får mig också att känna mig trygg. Om jag ger, vet jag att jag är ok.
Att ta emot är svårare. Jag blir tacksam och rörd när jag får samma omtänksamhet tillbaka. Det känns fantastiskt, men efter en stund får det mig också att känna mig osäker. Hur länge får jag ta emot detta? Att ta emot får mig att känna mig sårbar.
Jag tänker att vi behöver öva på det som är svårast för oss, för att skapa balans.
Är du ovan vid att ge, öva på det. Vi som gärna ger behöver få ta emot.
Är du ovan vid att ta emot, öva på det. Andra kanske tycker om att få ge.

Hade vi varit känslomässigt transparenta skulle det kunna låta såhär:
Jag verkligen älskar att du lyssnar så uppmärksamt på mig nu. Jag vill att du ska fortsätta, men jag känner mig osäker på om det verkligen är ok.

Eller: Jag känner mig osäker på om jag verkligen har något att ge till dig. Vill du verkligen att just jag lyssnar på dig? Duger jag?

Osäkerhet är trots allt bara en känsla och den ska inte behöva påverka hur vi har det.

Hur är det för dig? Berätta för mig!

Med värme,

Evalotta.

Om skam – undvik den eller möt den.

Skamundvikande

Att försöka undvika skam tar mycket energi.
Att undvika skam är en vanlig drivkraft som ligger bakom en rad beteenden som inte gynnar någon. Istället för att rikta fokus mot vad man vill och vem man vill vara, krymper skam-undvikandet livsrummet. Fokus hamnar på att inte vara X eller Y (misslyckad, lat, oföretagsam, dålig, självisk, konstig, blyg, bossig, dramatisk, tråkig, dum, värdelös, överlägsen, obalanserad, ointelligent…) och det blir till en drivkraft att visa att man inte är något av det man i så fall skulle behöva skämmas för att vara. Det blockerar kreativitet, främjar självkritik och skapar en distans mellan människor. Det hindrar oss från att få kontakt med oss själva och vår egen inre vishet.

Att möta skammen, lära känna den och välja själv

Ett alternativ är att se skammen i ögonen och höra vad den har att säga.
”Folk kan tro att du är obalanserad! Folk kan tycka att du är självupptagen. Folk kan tycka att du är dålig.”
Aha. Rösten visar vad man lägger skam på sig själv för och ett sätt att konfrontera det är att vidga sin självbild och sitt livsrum.
”Så om jag nu även vore obalanserad, självupptagen och dålig ibland utöver allt annat jag också är, skulle inte det kunna få vara ok i så fall?”
Där kan man fatta ett beslut om hur man vill få lov att ha det. Kan jag få vara allt en människa kan vara? Det låter rimligt. Om jag inkluderar allt i min självbild och slutar försöka framstå som en bra människa, då biter sig skammen inte fast och jag behöver inte försöka undvika den. Det betyder inte att jag är självisk eller dålig, bara att jag inte behöver akta mig för att bli sedd som sådan.
Sedan finns det såklart flera empatiska steg där ”självisk” översätts till ”en person som ser till sina egna behov mer än till andras” och ”dålig” översätts till ”att inte lyckas med det man ville” eller liknande.

Kärlek och kontakt

I botten brukar det finnas en rädsla för att inte vara värd kärlek och kontakt.
Den behöver man förstå. Det är viktigt att inte sätta sig själv i kylan utan tillåta sig att vara älskad och ok oavsett vad.

Hur är det för dig? Hur gör du?

Med värme,

Evalotta,

Om att vara tydlig med vad man behöver (för att kunna få det).


Idag vill jag prata om det här med att vara tydlig med vad man behöver och säga det. Det är väldigt viktigt att göra det, för annars är det mycket svårare att få det vi behöver för att må bra. Om vi inte säger, kan andra inte veta.

När min syster just dött hade jag en svår tid. Folk visste vad som hade hänt och när de mötte mig så ville de såklart säga nånting.
Jag behövde verkligen stöd, och det var därför det var svårt att möta människor som försökte stötta, men gjorde det på ett sätt som inte hjälpte mig. Någon kanske sa ”det ordnar sig” en dag när jag behövde bli sedd i min smärta. Någon annan sa ”åh, det måste vara fruktansvärt” en dag när jag behövde livas upp.
De kunde ju inte veta vad jag behövde om jag inte sa det.
Så jag började säga saker som: ”Jag är glad att du vill hjälpa mig, och idag behöver jag få höra att du tror att det ordnar sig eller känna att du förstår hur ont det gör eller få berätta vad som hände eller få något annat att tänka på. Kan du tänka dig att hjälpa mig med det?
Folk blev ofta förvånade, men försökte sitt bästa och jag tror att de uppskattade min tydlighet. I alla fall var den bra för mig.
Man måste säga vad man behöver. Man kan inte förvänta sig att någon annan ska förstå det av sig själv. Visst vore det skönt, men så fungerar det inte.

Hur gör du när du behöver en sak men får en annan? Berätta för mig.

Med värme,

Evalotta.

Betydelsen vi har för varandra

Idag tänker jag på den betydelse vi har för varandra; på vilken skillnad vi kan göra genom att visa omtänksamhet och kärlek. Jag vet att det är ganska vanligt att tvivla på sin egen betydelse för andra, men det behöver man inte göra.

Idag tänker jag på det här med att göra skillnad i någons liv.
Jag tänker på hur viktigt det är vi förstår vårt värde för andra människor.

Jag har märkt att många tror att de saknar betydelse och tänker:
”Vem är jag att kontakta henne”, eller,
”Vad spelar det för roll för honom om jag hör av mig”.
Det spelar såklart en stor roll.

Man kan tvivla på sin betydelse, men det behöver man inte göra. När vi var små och gick i skolan var det kanske sant att vi riskerade att bli behandlade som obetydliga av några, men det var då och så är det inte nu.

Din omtänksamhet och din vänlighet kan göra en skillnad du inte har en aning om. Det kan vara det som bär igenom en tuff dag eller hjälper någon att ta sig igenom en svår tid.

Kärlek och omtänksamhet, det är SÅ viktigt. Ge det gärna och be gärna om det.

Vad tänker du om din egen betydelse för andra människor?

Titta gärna och fundera med mig!

Med värme,

Evalotta.

Om att vara sårbart modig

Idag tänker jag kring sårbart mod. Jag brukar tänka på modig sårbarhet, men vänder på det och konstaterar att det även är sårbart att vara modig.

Det är lätt att tänka att modiga människor inte är sårbara,
men det är de.
Att visa sig och dela med sig av text, video och musik är sårbart.
Att föreläsa, vara ledare, lärare eller politiker, är sårbart.
Man kan tro att vissa människor är så självklara i det de gör, att de inte behöver ens kärlek, bekräftelse eller uppmuntran. Men det gör de.

Det är sårbart att fatta mod och våga saker.
Mod och sårbarhet hör ihop.
Du behöver inte vara modig om du inte är sårbar.
Så, det är viktigt att vara snäll och generös mot de modiga.
Och när det är du som är sårbart modig,
låt oss veta så att vi kan ge dig det stöd du behöver.

Vad tänket du kring att vara sårbart modig?

Titta gärna och fundera med mig.

Det skrämmande med att vara älskad

Kan det vara skrämmande att vara älskad? Ja, faktiskt. Det kan vara skrämmande och svårt på många sätt. I synnerhet om du blir älskad för den du är och inte för något du vet att du gjort.

Om du i en relation ger det den andre behöver och medvetet agerar socialt kompetent, är det inte så svårt att förstå varför den andre tycker om dig. Är du därtill en engagerad och god lyssnare, kanske den andre rentav tycker mycket om dig. Det går att förstå utifrån hur du har agerat.

Så finns det då människor som verkar älska dig som du är, även om du inte gör allt det där som du vet får dem att tycka om dig. Människor som fastnar för dig för att du är du och som vill vara nära dig utan att du helt förstår varför. De som älskar dig så, kommer med en kärlek som det kan vara svårt att ta emot. Om du inte vet vad som fått dem att tycka så mycket om dig, så vet du heller inte vad du kan råka göra som kan få dem att sluta tycka om dig.

Det här är kanske inget problem för de trygga, men har man ett otryggt anknytningsmönster med sig så kan det bli såhär. Att få kärlek för den man är, blir sårbart. Kan du lita på den? Är den på riktigt eller har du fattat fel? Kanske har de fattat fel och kommer snart att se att du inte var så fin som de trodde. Kanske blir de snart besvikna eller tröttnar på dig. Kanske har du råkat göra något, oklart vad, som fått dem att känna kärlek till dig och när du inte längre gör detta oklara så kommer de att sluta tycka om dig.

Den finaste gåvan av kravlös kärlek kan vara så svår att ta emot, så skrämmande att tro på. Den kan få dig att känna dig så sårbar och utsatt. Det kan också vara förvirrande att inte veta varför du får den där kärleken och hur du ska förhålla dig till den när du inte gjort dig ”förtjänt” av den.

Det kan också finnas en så stark koppling mellan kärlek och krav i dig. Att vara älskad kan innebära att du överger dig själv och anpassar dig till den andres behov; allt för att inte förlora relationen. Att vara älskad blir då sårbart om du väljer att försöka stanna kvar med dina egna behov. Vad händer med relationen då? Förlorar du den?

Jag tror att vi ofta slipper känna den där utsattheten, för ofta har vi något att komma med. Det är i tider när vi inte har det och får kärlek ändå, som den kan bli kännbar. Jag tänker på att det kan vara svårt att höra av sig när man behöver det mest, just för att det känns som om man inte har något att komma med. Det blir lättare att inte utsätta sig för ett möte i då, utan istället klara sig själv. Man kan tänka sig att kärleken skulle vara skön att få i det läget, och det kan den vara, men den kan också väcka en oro. Hur länge håller det här? Hur snart behöver jag börja leverera igen? Är jag bara en belastning?

Det kan vara lättare att ge den där kärleken än att ta emot den. Det beror kanske på vad man tränat mest på genom livet.

Att tro på att man verkligen är älskad för den man är, är en tillitsövning i sig. Det är sårbart. Det är utsatt. Det är så otroligt vackert och viktigt. Att stå ut med sårbarheten och ta det till sig är stort och ger livet en ny dimension.

Att välja att stå kvar i sårbarheten även om den väcker oro och obehagliga känslor, är en stabil väg till ökad livskvalitet. Kan du välkomna och stå kvar i det som känns utan att värdera det, kommer känslan att skifta och du kommer igenom ut på andra sidan. Där väntar ett större livsrum och en ökad tillit. Det är inte så lätt och det går inte på en eftermiddag, tvärtom kan det vara ganska svårt och ta sina år. Det är dock mödan värt och man får öva, lite i taget. Tids nog går det.

Med värme,

Evalotta.

Vem kunde ana att sårbarheten är den största styrkan?

Jag var bara 20 år när jag insåg att det värde jag fick från att prestera eller ge andra vad de ville ha, var flyktigt. Det var helt beroende av att jag fortsatte att göra det jag gjorde framgångsrikt, annars skulle den bekräftelsen utebli och jag vara ingenting (i min känsla). 

Jag minns att jag ville ha det som var på riktigt och att jag slutade tvärt med alla försök att förtjäna mitt värde. Det var en nödvändig men svår upplevelse. Under en tid (jag minns inte hur lång) gick jag runt i en tomhet med känslan av att inte existera. Jag fanns inte; jag befann mig i en tomhet som var smärtsamt ensam. Så började jag meditera, och i den alldeles tomma människa som var jag, bröt det fram en kärlek inifrån som förändrade allt. I botten av mig var det ljust och fantastiskt. Vägen dit gjorde ont, men var så värd besväret. Alternativet, att stanna på ytan, var helt otänkbart. Vilken stress att ständigt behöva förtjäna sitt värde, ett värde som dessutom var flyktigt.

Det var mitt första genombrott med sårbarheten och det är länge sedan nu. Då var tiden inte mogen för den sortens insikter, men nu är den det.

Jag har verkligen förstått vilket fantastiskt verktyg sårbarheten är. Utan att behöva vara så dramatisk som jag beskrev den ovan, är den ett effektivt sätt att gå från en spänning, ett fastnat läge, en triggad issue etc till friheten på andra sidan.

Att se sin sårbarhet och sina djupare känslor och behov i en svår situation, är inte mer sårbart än att låta försvaren gå igång. Aktiverade försvar innebär att någon egentligen känner sig sårbar, men inte har kontakt med det.

Att lära sig bli bekväm med sin sårbarhet är den största styrkan. Du blir så trygg. Du kan hitta vägen igenom det svåra till klarheten och lättheten på andra sidan sårbarheten. Den är som en passage till något annat, en ny frihet där du kan vara dig själv fullt ut. Sann. 

Man behöver bara vara noga med att inte döma något, för då blir det inte skönt.

Jag är glad att tiden äntligen är mogen för sårbarhet. Jag har väntat i 25 år, men nu känns det som att det här är sant för allt fler. Vad tror ni?

Vad det egentligen handlar om när det blir svårt.

Vad handlar det om egentligen, det där som får oss att dra igång våra försvar?
Jag tänker på det där som gör så vansinnigt ont att det för många inte ens går att känna, utan direkt blir något man stänger av eller försvarar sig mot. Det är så lätt att bara följa mönstren i en svår konflikt; försvara sig, stänga av, gå därifrån, ta tillbaka, ge sig, känna skuld, döma, känna skam eller göra vad som helst för att slippa känna skam. För de flesta av oss hamnar vi i våra mönster när det känns svårt, om vi inte aktivt och viljestarkt väljer att inte göra det. Mönstren leder oss bort från kontakt. Mönstren leder aldrig igenom det svåra, de gör det bara värre, intrasslat och svårlöst.

Mönstren, som vi så väl känner igen i våra konflikter, finns där för att skydda något känsligt hos oss. Frågan är om de fortfarande fyller sin funktion eller om det var då. Kanske kan vi i nuläget egentligen klara oss bättre utan dem? Kanske kan vi möta de känslor som väcks och stå kvar i dem, utan att agera?

När vi väljer att inte agera på försvaren även om de går igång i våra system, kommer vi i kontakt med vårt första ”egentligen”. Vad handlar det om egentligen? Kanske har konflikten väckt en stor smärta i oss? En djup rädsla?

Om vi stannar med den smärtan och rädslan, kan vi få fatt på vad det var vi hörde som fick smärtan att vakna. Vilka budskap utöver det den andre har sagt och gjort är det vi reagerar på? Hur tolkar vi budskapet? Till exempel: Om någon vill mindre i en relation, mindre interaktion och mindre närhet, kan det väcka smärta i den som vill mer och skuld i den som vill mindre (men ändå tycker att relationen är viktig). I den som vill mer närhet, väcks smärta. Vad består smärtan av? Att känna sig avvisad. Och mer? Kanske att känna sig oönskad, oviktig, utan värde för den andre, osäker, ensam etc.

Kanske triggas gammal smärta som har legat där i decennier; smärta som väcks när man upplever ett avvisande. Här har vi smärtans andra ”egentligen”. Egentligen handlar den om en känsla av att sakna värde, att inte vara önskad. Det är såklart smärtsamt och otryggt, men den smärtan har ingenting med nuet att göra. Den har inget med den andres önskan att göra. Det kommer ur gamla sår. Den andres närvaro får såren att hålla sig lugna, medan avsaknaden av den andre får såren att triggas.

Det tredje ”egentligen” handlar om vilka behov den andres närvaro möter. I det här fallet är det behovet av trygghet, värde, närhet, kärlek och kontakt. Att kontakten är intensiv, mer fysisk och med hög interaktion, är ett sätt att möta behoven. Behovet är alltså inte bara ”tät interaktion och stor fysisk närhet” utan det finns lager under det. Där finns behov som kan mötas på andra sätt, kanske till och med av samma person.

Om man vet vilka behov som blir hotade i ett avvisande, kan man synliggöra dem och tillsammans se hur de kan bli mötta istället. Den som vill mindre, kan finna sina sätt att visa hur värdefull den som vill mer är. Man kan finna andra sätt att uttrycka närhet, kontakt och kärlek på, sätt som fungerar för båda och som får båda känner sig trygga och älskade. De djupaste behoven är det djupaste ”egentligen” som vi kan hitta. Egentligen handlar konflikten om djupa behov som kan bli mötta i så många former. Även om vi har olika preferenser, behöver det inte bli ett stort problem. Det är kanske inte behov som krockar, utan sätten vi vill och förväntar oss att få behoven mötta på.

Om vi står kvar och känner in tills vi hittar alla de lager som ligger under den stora smärtan, blir det ofta tydligt att en stor del av smärtan kom ut tolkningar och missförstånd. När det är utrett, brukar den smärta som eventuellt är kvar vara hanterbar. Det kan kännas oerhört sårbart att blotta smärtan och gå in i den så här, men det är värdefullt. Man behöver bara komma ihåg att inte döma sig själv för hur man känner och reagerar, för gör man det kan det bli snudd på outhärdligt att ta sig igenom processen.

Den som väcker smärtan är också sårbar och kanske lätt känner skuld. Känner man skuld, vill man gärna slippa göra det. Ett sätt är att dra sig undan, försvinna bort, ett annat att anklaga eller inte stå ut med den andres smärta.
Det skriver jag om i nästa inlägg.

Med värme,
Evalotta.

Otrygga anknytningsmönster, rustningen och friheten bortom.

Det kan kännas som om de otrygga anknytningsmönstren sitter väldigt djupt, och på sätt och vis gör de det. De har känslomässiga fästen långt in i oss som kan vara svåra att lossa.

Ett skyddande skal

Det kan kännas som om mönstren går djupt, djupt, men egentligen ligger de som ett skyddande skal runt oss. Därunder finns de vi egentligen är. Ju mer man närmar sig det inom en som ligger bortom mönstren, desto mer blir skalet som något man kan krypa ut ur och vara fri från. Kanske inte fri för gott, för mönstren kan triggas igen, men det går att krypa ur det där skalet när det har åkt fram. Man behöver inte sitta fast i sina mönster för evigt. De är som en rustning som går att ta av, även om det kan vara svårt att lyckas med det på egen hand. Man behöver ta sig igenom sårbarhetstunneln till friheten på andra sidan. Det här lär man sig inte på en kafferast, men det går.

Långt in och innerst inne

Om man inte ser tillräckligt djupt, kan man blanda ihop långt in och innerst inne och tro att det inte finns något bortom det första, kännbara obehaget. Det gör det. Det finns något helt fantastiskt bortom obehaget. Under det finns det kärlek, frihet, klarsyn och frid. Där är man hemma och har allt man behöver.

Friheten att se rakt igenom

Det går att lära sig se förbi mönstren; att se den rena och genuina formen även om mönstren är där. Det är som se med en röntgenblick som går rakt igenom. Då kan man se in under skalet, se det som är sant och inte låta sig luras av det som hamnat ovanpå. Man kan få kontakt med det äkta även när mönstren är där. Det går att se ändå. Man kan lita på sin första känsla. De mönster som går igång vid närhet, är bara ett skal. De är inte den andre. Det är inte du. Vi finns bortom våra försvar, bortom våra reaktioner. Djupast är vi trygga; trygga i vårt värde. Självklara. Den andres mönster har inget att göra med vad den egentligen vill. Mönstren skräms bara om man är rädd för dem.

Och som alltid – modig, empatisk sårbarhet är nyckeln till det mesta.

Med värme,

Evalotta.