Senaste inlägg

Det skrämmande med att vara älskad

Kan det vara skrämmande att vara älskad? Ja, faktiskt. Det kan vara skrämmande och svårt på många sätt. I synnerhet om du blir älskad för den du är och inte för något du vet att du gjort.

Om du i en relation ger det den andre behöver och medvetet agerar socialt kompetent, är det inte så svårt att förstå varför den andre tycker om dig. Är du därtill en engagerad och god lyssnare, kanske den andre rentav tycker mycket om dig. Det går att förstå utifrån hur du har agerat.

Så finns det då människor som verkar älska dig som du är, även om du inte gör allt det där som du vet får dem att tycka om dig. Människor som fastnar för dig för att du är du och som vill vara nära dig utan att du helt förstår varför. De som älskar dig så, kommer med en kärlek som det kan vara svårt att ta emot. Om du inte vet vad som fått dem att tycka så mycket om dig, så vet du heller inte vad du kan råka göra som kan få dem att sluta tycka om dig.

Det här är kanske inget problem för de trygga, men har man ett otryggt anknytningsmönster med sig så kan det bli såhär. Att få kärlek för den man är, blir sårbart. Kan du lita på den? Är den på riktigt eller har du fattat fel? Kanske har de fattat fel och kommer snart att se att du inte var så fin som de trodde. Kanske blir de snart besvikna eller tröttnar på dig. Kanske har du råkat göra något, oklart vad, som fått dem att känna kärlek till dig och när du inte längre gör detta oklara så kommer de att sluta tycka om dig.

Den finaste gåvan av kravlös kärlek kan vara så svår att ta emot, så skrämmande att tro på. Den kan få dig att känna dig så sårbar och utsatt. Det kan också vara förvirrande att inte veta varför du får den där kärleken och hur du ska förhålla dig till den när du inte gjort dig ”förtjänt” av den.

Det kan också finnas en så stark koppling mellan kärlek och krav i dig. Att vara älskad kan innebära att du överger dig själv och anpassar dig till den andres behov; allt för att inte förlora relationen. Att vara älskad blir då sårbart om du väljer att försöka stanna kvar med dina egna behov. Vad händer med relationen då? Förlorar du den?

Jag tror att vi ofta slipper känna den där utsattheten, för ofta har vi något att komma med. Det är i tider när vi inte har det och får kärlek ändå, som den kan bli kännbar. Jag tänker på att det kan vara svårt att höra av sig när man behöver det mest, just för att det känns som om man inte har något att komma med. Det blir lättare att inte utsätta sig för ett möte i då, utan istället klara sig själv. Man kan tänka sig att kärleken skulle vara skön att få i det läget, och det kan den vara, men den kan också väcka en oro. Hur länge håller det här? Hur snart behöver jag börja leverera igen? Är jag bara en belastning?

Det kan vara lättare att ge den där kärleken än att ta emot den. Det beror kanske på vad man tränat mest på genom livet.

Att tro på att man verkligen är älskad för den man är, är en tillitsövning i sig. Det är sårbart. Det är utsatt. Det är så otroligt vackert och viktigt. Att stå ut med sårbarheten och ta det till sig är stort och ger livet en ny dimension.

Att välja att stå kvar i sårbarheten även om den väcker oro och obehagliga känslor, är en stabil väg till ökad livskvalitet. Kan du välkomna och stå kvar i det som känns utan att värdera det, kommer känslan att skifta och du kommer igenom ut på andra sidan. Där väntar ett större livsrum och en ökad tillit. Det är inte så lätt och det går inte på en eftermiddag, tvärtom kan det vara ganska svårt och ta sina år. Det är dock mödan värt och man får öva, lite i taget. Tids nog går det.

Med värme,

Evalotta.

Vem kunde ana att sårbarheten är den största styrkan?

Jag var bara 20 år när jag insåg att det värde jag fick från att prestera eller ge andra vad de ville ha, var flyktigt. Det var helt beroende av att jag fortsatte att göra det jag gjorde framgångsrikt, annars skulle den bekräftelsen utebli och jag vara ingenting (i min känsla). 

Jag minns att jag ville ha det som var på riktigt och att jag slutade tvärt med alla försök att förtjäna mitt värde. Det var en nödvändig men svår upplevelse. Under en tid (jag minns inte hur lång) gick jag runt i en tomhet med känslan av att inte existera. Jag fanns inte; jag befann mig i en tomhet som var smärtsamt ensam. Så började jag meditera, och i den alldeles tomma människa som var jag, bröt det fram en kärlek inifrån som förändrade allt. I botten av mig var det ljust och fantastiskt. Vägen dit gjorde ont, men var så värd besväret. Alternativet, att stanna på ytan, var helt otänkbart. Vilken stress att ständigt behöva förtjäna sitt värde, ett värde som dessutom var flyktigt.

Det var mitt första genombrott med sårbarheten och det är länge sedan nu. Då var tiden inte mogen för den sortens insikter, men nu är den det.

Jag har verkligen förstått vilket fantastiskt verktyg sårbarheten är. Utan att behöva vara så dramatisk som jag beskrev den ovan, är den ett effektivt sätt att gå från en spänning, ett fastnat läge, en triggad issue etc till friheten på andra sidan.

Att se sin sårbarhet och sina djupare känslor och behov i en svår situation, är inte mer sårbart än att låta försvaren gå igång. Aktiverade försvar innebär att någon egentligen känner sig sårbar, men inte har kontakt med det.

Att lära sig bli bekväm med sin sårbarhet är den största styrkan. Du blir så trygg. Du kan hitta vägen igenom det svåra till klarheten och lättheten på andra sidan sårbarheten. Den är som en passage till något annat, en ny frihet där du kan vara dig själv fullt ut. Sann. 

Man behöver bara vara noga med att inte döma något, för då blir det inte skönt.

Jag är glad att tiden äntligen är mogen för sårbarhet. Jag har väntat i 25 år, men nu känns det som att det här är sant för allt fler. Vad tror ni?

Vad det egentligen handlar om när det blir svårt.

Vad handlar det om egentligen, det där som får oss att dra igång våra försvar?
Jag tänker på det där som gör så vansinnigt ont att det för många inte ens går att känna, utan direkt blir något man stänger av eller försvarar sig mot. Det är så lätt att bara följa mönstren i en svår konflikt; försvara sig, stänga av, gå därifrån, ta tillbaka, ge sig, känna skuld, döma, känna skam eller göra vad som helst för att slippa känna skam. För de flesta av oss hamnar vi i våra mönster när det känns svårt, om vi inte aktivt och viljestarkt väljer att inte göra det. Mönstren leder oss bort från kontakt. Mönstren leder aldrig igenom det svåra, de gör det bara värre, intrasslat och svårlöst.

Mönstren, som vi så väl känner igen i våra konflikter, finns där för att skydda något känsligt hos oss. Frågan är om de fortfarande fyller sin funktion eller om det var då. Kanske kan vi i nuläget egentligen klara oss bättre utan dem? Kanske kan vi möta de känslor som väcks och stå kvar i dem, utan att agera?

När vi väljer att inte agera på försvaren även om de går igång i våra system, kommer vi i kontakt med vårt första ”egentligen”. Vad handlar det om egentligen? Kanske har konflikten väckt en stor smärta i oss? En djup rädsla?

Om vi stannar med den smärtan och rädslan, kan vi få fatt på vad det var vi hörde som fick smärtan att vakna. Vilka budskap utöver det den andre har sagt och gjort är det vi reagerar på? Hur tolkar vi budskapet? Till exempel: Om någon vill mindre i en relation, mindre interaktion och mindre närhet, kan det väcka smärta i den som vill mer och skuld i den som vill mindre (men ändå tycker att relationen är viktig). I den som vill mer närhet, väcks smärta. Vad består smärtan av? Att känna sig avvisad. Och mer? Kanske att känna sig oönskad, oviktig, utan värde för den andre, osäker, ensam etc.

Kanske triggas gammal smärta som har legat där i decennier; smärta som väcks när man upplever ett avvisande. Här har vi smärtans andra ”egentligen”. Egentligen handlar den om en känsla av att sakna värde, att inte vara önskad. Det är såklart smärtsamt och otryggt, men den smärtan har ingenting med nuet att göra. Den har inget med den andres önskan att göra. Det kommer ur gamla sår. Den andres närvaro får såren att hålla sig lugna, medan avsaknaden av den andre får såren att triggas.

Det tredje ”egentligen” handlar om vilka behov den andres närvaro möter. I det här fallet är det behovet av trygghet, värde, närhet, kärlek och kontakt. Att kontakten är intensiv, mer fysisk och med hög interaktion, är ett sätt att möta behoven. Behovet är alltså inte bara ”tät interaktion och stor fysisk närhet” utan det finns lager under det. Där finns behov som kan mötas på andra sätt, kanske till och med av samma person.

Om man vet vilka behov som blir hotade i ett avvisande, kan man synliggöra dem och tillsammans se hur de kan bli mötta istället. Den som vill mindre, kan finna sina sätt att visa hur värdefull den som vill mer är. Man kan finna andra sätt att uttrycka närhet, kontakt och kärlek på, sätt som fungerar för båda och som får båda känner sig trygga och älskade. De djupaste behoven är det djupaste ”egentligen” som vi kan hitta. Egentligen handlar konflikten om djupa behov som kan bli mötta i så många former. Även om vi har olika preferenser, behöver det inte bli ett stort problem. Det är kanske inte behov som krockar, utan sätten vi vill och förväntar oss att få behoven mötta på.

Om vi står kvar och känner in tills vi hittar alla de lager som ligger under den stora smärtan, blir det ofta tydligt att en stor del av smärtan kom ut tolkningar och missförstånd. När det är utrett, brukar den smärta som eventuellt är kvar vara hanterbar. Det kan kännas oerhört sårbart att blotta smärtan och gå in i den så här, men det är värdefullt. Man behöver bara komma ihåg att inte döma sig själv för hur man känner och reagerar, för gör man det kan det bli snudd på outhärdligt att ta sig igenom processen.

Den som väcker smärtan är också sårbar och kanske lätt känner skuld. Känner man skuld, vill man gärna slippa göra det. Ett sätt är att dra sig undan, försvinna bort, ett annat att anklaga eller inte stå ut med den andres smärta.
Det skriver jag om i nästa inlägg.

Med värme,
Evalotta.

Otrygga anknytningsmönster, rustningen och friheten bortom.

Det kan kännas som om de otrygga anknytningsmönstren sitter väldigt djupt, och på sätt och vis gör de det. De har känslomässiga fästen långt in i oss som kan vara svåra att lossa.

Ett skyddande skal

Det kan kännas som om mönstren går djupt, djupt, men egentligen ligger de som ett skyddande skal runt oss. Därunder finns de vi egentligen är. Ju mer man närmar sig det inom en som ligger bortom mönstren, desto mer blir skalet som något man kan krypa ut ur och vara fri från. Kanske inte fri för gott, för mönstren kan triggas igen, men det går att krypa ur det där skalet när det har åkt fram. Man behöver inte sitta fast i sina mönster för evigt. De är som en rustning som går att ta av, även om det kan vara svårt att lyckas med det på egen hand. Man behöver ta sig igenom sårbarhetstunneln till friheten på andra sidan. Det här lär man sig inte på en kafferast, men det går.

Långt in och innerst inne

Om man inte ser tillräckligt djupt, kan man blanda ihop långt in och innerst inne och tro att det inte finns något bortom det första, kännbara obehaget. Det gör det. Det finns något helt fantastiskt bortom obehaget. Under det finns det kärlek, frihet, klarsyn och frid. Där är man hemma och har allt man behöver.

Friheten att se rakt igenom

Det går att lära sig se förbi mönstren; att se den rena och genuina formen även om mönstren är där. Det är som se med en röntgenblick som går rakt igenom. Då kan man se in under skalet, se det som är sant och inte låta sig luras av det som hamnat ovanpå. Man kan få kontakt med det äkta även när mönstren är där. Det går att se ändå. Man kan lita på sin första känsla. De mönster som går igång vid närhet, är bara ett skal. De är inte den andre. Det är inte du. Vi finns bortom våra försvar, bortom våra reaktioner. Djupast är vi trygga; trygga i vårt värde. Självklara. Den andres mönster har inget att göra med vad den egentligen vill. Mönstren skräms bara om man är rädd för dem.

Och som alltid – modig, empatisk sårbarhet är nyckeln till det mesta.

Med värme,

Evalotta.

När anknytningsmönstren slår klorna i en

Trancen

Man kan lugnt säga att triggade anknytningsmönster är starka krafter. Impulsen att fly, stöta bort eller rädda relationen kan bli som ett tranceliknande tillstånd som tar över inombords. Stresspåslaget är stort och det går inte att få kontakt med sig själv, bara med mönstren. Det är ett obehagligt tillstånd som är ganska outhärdligt att vara i.

Det gäller att hitta en väg ut. Det finns säkert flera vägar, men den snabbaste vägen jag känner till är sårbarhet. Med sårbarhet menar jag det inom en som finns under försvaren, känslor och upplevelser där man känner sig utsatt. Trancen är ett slags försvar, ett skydd. Sårbarhet är det utsatta, känsliga som skyddet försöker skydda. Problemet blir att man också blir avstängd från kontakt med sig själv när skydden åker upp. För att verkligen komma ur det obehagliga tillståndet, behöver man få kontakt med det som finns därunder. Kan man i det läget hitta kontakten med det sårbara och välkomna den känslan, skiftar det. Trancen släpper och något mjuknar på insidan. Livet börjar pulsera inom en igen.

Så hur gör man?

Ett

Man kan stanna upp och gärna lägga sig ner, andas djupt och fråga: ”Var är sårbarheten i detta?” Att fråga sig själv efter känslan kan leda till kontakt och skifte.

Två

Man kan fråga sig: ”Vad är det jag egentligen känner? Känner jag igen den här känslan och de här tankarna från tidigare situationer i livet? Kände jag så här när jag var barn?” Ofta har tankarna och känslan funnits med som en röd tråd igenom livet. Kan man få kontakt med den, frikopplas man från det som triggat i nuet och hamnar djupare. Kanske har man dragit vissa slutsatser om närhet när man var liten och så är det de som påverkar ens upplevelse av nuet. Till exempel kan man som barn ha upplevt sig vara oviktig, utbytbar, utan värde i relation till sina föräldrar. Det kanske inte var sant, men upplevelsen är sann. Den känslan kan man sedan ta med sig som en osäkerhet in i nya relationer och när en viss trigger kommer så kommer känslan tillbaka. Att hitta tillbaka till den tidiga känslan kan hjälpa, för då får man kontakt med sin lilla osäkra, ledsna del. Den kan man hjälpa att hantera och tolka situationen på nya sätt, men först behöver man ta hand om känslan. Den lilla delen behöver känna sig trygg med att den får finnas hos en. Man blir sin egen kärleksfulla förälder till den lilla delen och det är väldigt läkande.

Tre

Det kan också i stunden hjälpa att avleda genom att göra helt andra saker, träffa andra människor, motionera etc. Det löser ingenting i grunden, men det kan vara bra att hitta det som kan få dagen att fungera tills man kan ta hand om det på ett djupare plan.

Och som alltid…

Dessa tre och så i vanlig ordning – inte döma något, bara välkomna och ta emot sig själv som man är.

Hur gör du? Vad fungerar för dig? Skriv till mig och berätta, på mail eller i en kommentar.

Med värme,

Evalotta.

När man fastnar i sina skydd och inte kan släppa någon nära.

När det sitter fast

Hur gör man när sorgen fastnar i bröstet och man inte hittar några ord för det som känns inom? Hur gör man när man aldrig släppt in någon i sina mest känsliga rum, men lider av ensamheten? Man kanske egentligen vill låta någon komma nära, men hela systemet går i baklås när man försöker och det funkar inte att öppna upp. Där står man, trött på den inre ensamheten och oförmögen att göra något åt den. De skydd som en gång var till hjälp, har fastnat och blivit till ett pansar som det är svårt att komma igenom ens för sig själv.

Så lätt det blir så här, för såväl kvinnor som män.
Det blir smärtsamt i längden att leva utan genuin kontakt.
Kontakt förutsätter att du tillåter dig att verkligen bli sedd; att du går emot skammen och blir sårbar.

Att närma sig

Man kan behöva närma sig det hela stegvis. Precis som när man ska fira sig ner från ett högt berg och hjärnan signalerar livsfara fastän man har säkrat, kan hjärnan larma fara när man står inför att börja visa sig för någon. Det kan helt gå i baklås. Då är det klokt att sänka svårighetsgraden och börja fira sig ner från en låg nivå eller börja dela något litet med en person man tror kan möta det bra. Det skapar en trygghet till att ta ytterligare steg mot att öppna upp. Det kan kännas väldigt svårt och obehagligt till en början, men det blir lite lättare för varje god erfarenhet man gör

Tre avgörande faktorer

För att det ska bli en så behaglig upplevelse som möjligt att bli sedd (och se sig själv), finns det några saker som är helt avgörande.

Det första…

Det första är att inte döma eller värdera sig själv. Man behöver låta sig själv vara och känna som man gör. Att acceptera och försöka förstå, eller åtminstone lita till att det finns goda skäl till den känsla, reaktion eller det behov som man har, underlättar. Om man dömer sig själv samtidigt som man öppnar upp, blir det jobbigt och obehagligt och inget man vill göra om. Om man försöker ha tillit och tillåta, blir det en helt annan upplevelse.

Det andra…

Det andra är skamtålighet. Skammen kan vara helt förlamande. När den kommer, gäller det att stå kvar, andas, förstå vad som händer och vänta. En skamattack går över. Man kan tyst för sig själv upprepa ”skam, skam, skam” när den kommer, för då blir den mer synlig och greppbar. Skam frodas i mörkret. Blir den synlig i ljuset, kan den inte styra på samma vis. Skam är en känsla, inte fakta om en själv eller situationen.

Det tredje…

Det tredje är sårbarhet. Det innebär just här att låta någon se vad man är i. Det innebär att montera ner skydden och stå kvar utan att försvara, förklara, förminska, släta över, skoja bort, stöta bort eller göra sig upptagen. Det innebär att öppna upp och låta någon annan dela ens inre verklighet för en stund. Man kan försöka hitta den känsla man hade precis innan skydden åkte upp och stanna där. Att vara i den sårbarheten och låta någon ta del av den, kan kännas väldigt skrämmande. Det kan ta emot så att det nästan inte går. Då kan man sänka svårighetsgraden genom att visa lite mindre och testa om det håller. Ju fler erfarenheter man får av att det bär, desto lättare blir det. Det jobbiga som känns går annars över. Det är svårast i början när man är ovan, sedan går det allt lättare.

För – kontakt förutsätter att du tillåter dig att verkligen bli sedd; går emot skammen och blir sårbar.

En ny dimension

Det är verkligen värt besväret. De nära relationer du kan skapa genom sårbarhet, är helt omöjliga att få utan den. När du öppnar upp och släpper in, blir du samtidigt mottaglig för kärlek och närhet på ett helt nytt sätt än innan. Det är som att få tillgång till en helt ny dimension där man inte behöver vara ensam mer. Du är fortfarande ensam ansvarig för ditt liv, men du är ensam tillsammans och det är något helt annat. När man kan prata om allt, blir det svåra heller inte längre så svårt. Det känsliga blir mindre känsligt och livet betydligt lättare.

Den sårbarhet jag avser innebär inte att du inte kan ta hand om dig själv eller är ett offer i underläge. Den här sårbarheten hör ihop med mod och beslutsamhet. Det är så mycket lättare att dölja än att visa. Du bär dig själv, men låter någon annan få göra dig sällskap på vägen. Det blir så oändligt mycket lättare då.

Vad tycker du är svårt med detta? Skriv till mig eller skriv en kommentar och berätta.

Med värme,

Evalotta.

Ambivalent anknytningsmönster – om att förlora sig själv i relationen och bli en skör, vilsen version av sig själv.

Mötet

Det brukar börja så vackert. Man möts och får den där närheten man längtat efter i hela sitt liv. Det blir en så speciell kontakt, som att möta någon som är som man själv, med samma sorts känslighet och sår. En unik förståelse finns där, en igenkänning, något djupt som drar.

Mönstren

Ganska snart blir mönstren kännbara. Den ambivalenta vill ha tillbaka den där närheten som fanns i början. Vart tog den vägen? Varför drar sig den andre undan? En självmedvetenhet växer fram och man börjar försöka akta sig för att göra fel för att få den andre att sluta dra sig undan. I tro att man har orsakat den andres undvikande beteende med sina egna behov av närhet, börjar man tona ner sig själv och fokusera på den andre.

Dansen

På insidan, i känsloliv och huvud, kretsar allt kring den andre. Allt annat tappar färg och mening och man får anstränga sig för att finna engagemang för något annat än den närhet man så intensivt försöker få tillbaka. När man försöker sträcka sig efter den andre, blir det bara värre. Det verkar som om närhetsbehov skrämmer iväg, och hur gör man då för att få vara närhet? Det blir nyckfullt. Ibland möter den andre upp och är nära, men bara för att i nästa stund distansera sig igen och smärtan blir så skärande stark. Maktlösheten tär. Vad kan man göra förutom att försöka förklara, försöka nå fram med sina behov, försöka möta den andres behov genom att backa, backa, backa… Den andre vill inte vara nära och närhet är det enda man vill. Det förvirrande i sammanhanget är att ibland, ibland vill den andre ha närhet. Det finns något där och det känns. Hade det varit entydigt så att den andre ville bort från relationen, hade det varit en annan sak. Nu ger den andre precis så dubbla budskap att man håller sig kvar. Med tiden blir man en spillra av sig själv. Vart tog den starka, stabila, glada, kreativa person man nyss var vägen?

Det hela är mycket smärtsamt och stressande. Dansen mellan närhet och avstånd håller på, tar slut och börjar om, igen och igen tills någon sätter stopp. Tar man inte hand om sina mönster, följer de med från relation till relation tills man tillslut inte vill vara i en relation längre. Det gör för ont och blir för svårt.

Det här händer personer som vanligtvis är kloka, självständiga och välfungerande. Det händer när någon med undvikande anknytningsmönster kommer nära. Då och bara då.

Att hitta sig igen

Måste man bort från relationen för att hitta sig själv igen? Det kan vara så, men det måste inte vara så. Det beror på vilket jobb båda är beredda att göra med sig själva. Om båda två är beredda att arbeta med sina anknytningsmönster kan man få det att fungera, men det kräver mycket jobb, mod och tålamod. Det kan också vara en nödvändighet att komma bort från relationen för att kunna läka.

Det finns ingen quick fix när man hamnat här, men det är ett faktum att man behöver hämta upp sig själv igen. Man behöver hitta tillbaka till den man var och det man tyckte om innan man tappade bort sig. Det är svårt, för det enda som känns meningsfullt i det läget brukar vara närheten till den andre. Tiden gör sitt. Att kärleksfullt ta hand om unga, vilsna delar av sig själv kan hjälpa. Att försöka möta och förstå sina känslor och det som är så viktigt för en gör gott.

Viktigt är att veta att det aldrig är något fel på ens närhetsbehov, det är inte så stort som det kan verka i mötet med en undvikande. En ambivalent som lever i en relation med en trygg har kanske bara ett marginellt stötte närhetsbehov än den trygga. Det är i mötet med en undvikande som närhetsbehovet blir så påtagligt, eftersom alarmsystemen går igång och signalerar att närheten kan försvinna närsomhelst. En ambivalent kan missförstås med att ha ett extremt starkt närhetsbehov, men så är det oftast inte. Det man ser är bara resultatet av ett triggat alarmsystem. När alarmsystemet är lugnt, blir man själv lugn. Problemet i relationen med en undvikande är att alarmsystemet tenderar att gå på högvarv. Stresspåslaget blir konstant och det är lätt att förlora sig i relation till det upplevda hotet. Man får minnas att mönstren kom till i en tid då det var förenat med livsfara att bli lämnad.

Du är inte dina mönster. Mönstren ligger som ett raster över det som är djupast sant. Det går att lära sig att inte fastna i dem, men det kan ta sin tid att komma dit. Kan man komma igenom dem, under dem, bortom dem, så blir man fri.

Med värme,

Evalotta.

Den modiga sårbarheten under försvaren

Jag tänker på den där microsekunden som inträffar precis innan försvaren går igång på autopilot. Att fånga sig själv där och tänja ut den där stunden gör hela skillnaden. 

Man behöver inte göra så mycket mer än att få sig själv att stanna där. Stanna i det som känns och bli synlig, om så bara för sig själv. Det räcker långt. 

Precis innan försvaren åker upp, innan de invanda replikerna kommer ut ur munnen och man börjar skydda sig, finns ett ögonblick av sårbarhet. Just där finns en öppning till kontakt med det som är genuint och sant inom en. Missar man det, missar man sig själv. Missar man kontakten med sårbarheten, missar man även kontakten med något som är så viktigt för en att försvaren går igång. Man famlar maktlös och försöker få andra att göra på andra sätt eller att inte göra det där som man vill skydda sig ifrån. Andra behöver förstå eller förändra sig för att man ska bli trygg. Vi blir utsatta och maktlösa när vi råkar göra så. Jag tänker nu på de försvar vi har kvar som ett mönster, men som vi inte längre behöver. Försvaren finns av en anledning och det är bra, men för en del av oss kan de leva kvar och bli till en boja och ett hinder för närhet och kontakt.

Om man modigt bromsar sig precis innan försvaren går igång, så sker en förändring. Där finns sårbarheten som i sin tur öppnar för friheten, styrkan och kontakten. Det gör inget om försvaren råkar gå igång heller, för man kan när som helst bromsa sig, stanna och gå tillbaka till känslan som uppstod precis innan reaktionen kom. Försöka hitta den sårbara, ofta vilsna, rädda eller ledsna känslan.

Om man inte hittar någon känsla, kan det bero på att man obemärkt dömt den som fel. Man kanske inte får ihop känslan med den stabila, kompetenta vuxna man samtidigt är. Det är lätt hänt. Då kan man behöva leta lite längre och försöka vara ok med att man förmodligen har en känsla som man spontant inte känner sig stolt över eller självklar med.

Att stanna, leta efter känslan och trevande erkänna den, kräver ett stort mod. Sårbarhet är alltid väldigt modigt och kräver beslutsamhet av oss. Visad sårbarhet är aldrig att vara offer, en stackare. Det är att modigt tillåta sig att känna alla sina känslor, att visa sig som man är och tillåta sig att ha de sår, känslor och behov man har.

Att dela sårbarheten med den andre kan gå eller så går det inte. Det är en fråga om ömsesidig tillit. Det kan bli fantastiskt om man delar, eller så har man inte lust. Det viktiga är att få syn på sig själv, för det gör man inte när försvaren går igång, och då missar man något viktigt. Så bromsa, andas, stanna, känn. Man kan när som helst hejda sig och göra det. Och alldeles oavsett hur andra reagerar på ens sårbarhet, vinner man så mycket på den själv. Livet blir lättare, skönare, friare och mer möjligt. Det blir på riktigt.

Med värme,

Evalotta.

Hård och kall eller sårbar – när det gör ont.

Det hårda, kalla som skydd

Det känns just väldigt sårbart att vara sårbar. Plötsligt händer något i relation till den andre, något som får hjärtat att dra ihop sig i en impuls att skydda. För en del av oss är den första impulsen är att bli hård och kall, att stänga hjärta. Att hålla den andre borta från sitt inre och distansera sig kan bli det enda alternativet och det man klarar i stunden.

Att stänga och bli kall och hård är smärtsamt, kanske nästan mer smärtsamt än det man reagerade på, för det hårda och kalla går också ut över en själv. När man stänger, stänger man även ute sig själv från kontakten och hamnar i kylan.

Jag vet mycket om det där hårda, kalla. Hur ont det gör, hur skönt det kan kännas i stunden att straffa med iskyla, att det ger en känsla av kontroll och övertag när man egentligen känner sig utsatt och skör.

Jag vet också att det skiljer mig från den jag är. Det hindrar mig från att vara i kontakt med det jag verkligen behöver och från att få det. Det tar tid och skapar drama. Det vänder en utsatt situation till min fördel då jag blir den som får kontroll över närheten, men det gör ont, så förtvivlat ont, och det leder inte framåt. Tvärtom. Det lämnar mig ensam, åtminstone tills jag börjat känna igen.

Sårbarhet

Med tiden har jag lärt mig att öva sårbarhet istället och jag är så tacksam för det. Det finns många utmaningar med att göra den inre rörelsen från försvarsläge till känslomässigt öppen och ärlig. Det kan krocka med ens självbild, med den man är van vid att vara och där man har kontroll. Det kan ta emot något förfärligt inombords och nästan inte gå att göra. Man kan stå helt vilsen inför alternativet till att skydda sig och helt enkelt inte hitta det.

Vad jag gör idag är att öva på att skifta från att ena stunden vara stark, klok och skarp till att i andra stunden bejaka ett plötsligt skifte till sårbar när jag blivit berörd av något i en dynamik. Det är svårt, men helt avgörande på så många plan. Väljer jag att vara känslomässigt ärlig med vad som händer i mig, skapas en helt ny nivå av kontakt med den andre. Jag blir också mottaglig för den andres kärlek som kommer emot mig. Jag väljer att göra det oberoende av känslor av skam som kan föregå sårbarheten, och det tar udden av allt vad skam heter. Är jag synlig och sårbar finns inte längre något att dölja.

Den svåra växlingen från stark till sårbar

Just växlingen från att vara klok, stabil, stark, skarp och medveten till att i nästa stund känna en smärta i bröstet, inte riktigt hitta vad jag känner (för att jag ännu inte ser att jag får känna det jag känner), famla efter orden, ha reagerat på något som skapat den där smärtan i bröstet…och säga det i stunden, när det ännu känns, innan jag tagit hand om det på egen hand, det är sårbart. Och svårt.

Först kan jag bromsas av att jag omedvetet tror att jag inte borde känna och reagera som jag gör, och därför inte hitta vad jag känner. Då känner jag bara smärtan i bröstet, osäkerheten, vilsenheten och den tappade kontakten med mig själv. Om jag i den stunden visar det och ändå försöker, hur svårt och ordfattigt det än är, så händer något. Dynamiken skiftar. Jag kan treva mig fram till vad som känns. Jag får syn på att jag begränsats av min självbild och kan släppa fram det som egentligen finns där. Det känns så svårt att vara i det vilsna istället för i det kloka, starka.

Det kräver mod.

Det känns så sårbart och det är så stort att ändå göra det. Det kräver ett stort mod och en stor styrka av mig. Jag tillåter mig att öva på det och jag vill verkligen ha det så. Det gör mig levande och mänsklig. Jag behöver min sårbarhet i relation till den andre, det vore helt hemskt om jag bara blev den kloka. Jag har bestämt åt mig själv att jag aldrig någonsin mer behöver hålla undan sårbarheten. Utan den får jag inga jämlika, ömsesidiga relationer. Utan den kan andra inte känna igen sig i mig och jag i dem. Utan den blir jag ensam med mig själv. Sårbarheten för mig i kontakt med en orörd plats inombords. Det är som att komma in i Den Hemliga Trädgården (minns ni boken?) och upptäcka ett orört rum som annars är fördolt för världen och mig själv. I det rummet blir jag formbar, där finns ingenting att dölja. Sårbarheten gör livsrummet större och livet mer möjligt. Den gör mig sann. Den ska aldrig, aldrig försvinna. Jag älskar den.

Jag behöver verkligen också få vara den som tappar mig in i det sårbart vilsna för en stund. Det är så viktigt. Mardrömmen vore att bara vara stark och klok utan det sårbara.

Hur gör du? Hur är det för dig? Kommentera eller maila mig gärna.

Med värme,

Evalotta.

Innerst inne är bara ljust

Innerst inne och långt in är helt olika saker. Det är inte ovanligt att blanda samman dem. 

Långt in kan det sitta gamla sår och obearbetade, outforskade känslor. Där kan det vara obehagligt att vara, i synnerhet om man dömer sig själv. Det där är dock inte innerst inne, utan bara etapper på vägen mot innerst inne. På andra sidan allt det där finns frid och glädje. Kärlek, frid och glädje. Ljus som bär, berör och förändrar. 

Det som fastnat långt in, hamnar i vägen för kontakten med det underbara som finns innerst inne. Det är därför jag älskar att öppna upp och utforska vad jag än finner inom – jag vill till frid och glädje och alla hinder på vägen är dörrar dit. Innerst inne är fantastiskt. Där är bara ljus, vishet, frid och lugn. Där är kärleken, den villkorslösa.