Senaste inlägg

Självupptagen och självuppoffrande – två sidor av samma mynt

Självupptagenheten är inte skönt för någon. Den kan antingen vara en källa till skam, för ”självupptagen ska man ju inte vara”, eller en orsak till ensamhet, då andra tröttnar på relationen.

Att vara självuppoffrande är inte heller skönt. Inte för den som är det och inte för den som blir föremål för den som ”offrar” sig. Det kommer liksom alltid surt efter; antingen i form av trötthet och besvikelser eller i form av skuld, upplevd orättvisa etc.

Men vad handlar självupptagenhet och självuppoffrande egentligen om?
Ja, i alla fall är det inte egenskaper någon har, utan tecken på något.
Varför det blir så och vad vi kan göra för att slippa fastna där, är vad det här inlägget handlar om.

Utifrån ett empatiskt perspektiv, så gör vi allt vi gör för att försöka ta ansvar för våra behov. Det är inte säkert att det vi gör fungerar, men det är skälet, så även till självupptagenhet och självuppoffring.

En del av oss har inte fått lära oss att vi behöver ta ansvar för att våra egna behov blir tillgodosedda. En del av oss har lärt oss att våra behov inte är ok eller att det är själviskt att se till sina egna behov. Kanske vet man inte ens vilka behov man har. En del av oss har sedan barnsben lärt oss att fokusera på andras behov istället. Kanske för att någon i familjen hade missbruksproblem, kanske för att man växt upp i en miljö där det bara var ”andra”, ”de svaga och utsatta”, som hade behov, eller så har man upplevt att vissa behov är fel att ha. Kanske fanns ingen som kunde spegla och möta ens behov som barn och man började klara sig istället för att leva. Det finns många skäl till varför man kan tappa kontakten med något så fundamentalt som sina behov.

Vet man inte hur man kan göra för att få sina behov mötta, blir man ganska maktlös inför sig själv. Får man inte sina behov tillgodosedda, försöker man istället få något annat, oklart vad, på sätt som ofta inte fungerar.

Behoven försöker nå fram till oss genom känslorna, och det kan ta sig en rad olika uttryck om kontakten är störd. Tillexempel självupptagenhet eller självuppoffring. Behoven är så viktiga att det får en att bli upptagen med sig själv eller andra på olika vis. Men om behoven inte blir hörda, är det lätt att fastna där. Något viktigt pockar på uppmärksamhet, man dras dit men kan inte hitta det som får en att må bättre.

Frågan att ställa sig är vad som står vägen för kontakten med behoven. Vad hindrar en att kunna höra och ta ansvar för att tillgodose sina behov?

Finns där en självbild av att vara en osjälvisk människa som inte har så många behov? En idé om att en god människa främst tänker på andras behov och alltid sätter andra framför sig själv?

Finns där ett självförakt, en skuld, som gör en ovärdig att få värna om sina behov? Självanklagelser som gör det otillåtet att ha det bra och må bra?

Finns där en inre stränghet, en självkritik, som skapar stress och ångest och blir en drivkraft att straffa sig själv snarare än att möta sina behov?

Finns där kanske bara en omedvetenhet om hur fundamentalt det är att hörsamma sina behov om man vill må bra?

Vilket anledning vi än har till att inte tillgodose våra egna behov, så är även den ett försök att ta ansvar för behoven.

Att vilja vara en god människa som inte själviskt ser till sina egna behov, kan vara ett omedvetet sätt att tillgodose sitt behov av trygghet, värde och skuldfrihet.

Självföraktet kan likaså vara ett sätt att försöka ta ansvar för behovet av skuldfrihet, frihet, trygghet och värde.

Självkritikens goda syfte kan vara att slippa känna skam.

Det där var bara exempel, ett tankefrö att bygga vidare på själv.

Självupptagenhet och självuppoffrande är inte fel, bara nedbrytande. Det är resultat av att inte vara kapabel att hörsamma och möta sina egna behov. Att ta ansvar för sina behov innebär inte att göra sig av med dem, få dem att försvinna. Det innebär att möta dem.
En människa som lever i samklang med sina behov, är allt annat än självupptagen. När behoven blir omhändertagna i varje stund, frigörs ens kapacitet att på uppriktigt och utan egen agenda intressera sig för den andre. Det blir fritt och flödande. Men då behöver de egna behovens relevans vara lika självklar som att andas. Man får träna. Ett steg i taget mot att förstå.

Med värme,
Evalotta.

Att bli avvisad, del 2.

Våra tolkningar kan ställa till det för oss. Det bagage vi bär med oss i form av obearbetad smärta, kan färga vår upplevelse av nuet. Det kan skapa smärta i onödan och få oss att skydda oss mer än vi behöver. Det kan även begränsa vår kapacitet att se och förstå varandra rätt.

Att vara med om att bli avvisad, övergiven eller förskjuten, är smärtsamt för många. En del av oss kan hantera det utan större besvär, medan det för andra av oss skapar en stor smärta inombords.

När vi är unga, drabbar oss livet på ett sätt som vi inte har nödvändiga referensramar för att hantera. Om ingen fångar upp det avvisade eller övergivna barnet, om ingen hjälper det att förstå att det inte själv har orsakat övergivandet genom sitt sätt att vara, då kan det börja tro det. Tro sig bära skuld till övergivandet, tro sig vara fel på ett sätt som gör att man med rätta blir avvisad och förskjuten.

Det där händer inte på ett medvetet plan, utan i det fördolda. För om man visar det där som är fel med en, då riskerar man att bli ännu mer avvisad och bortstött. Då känns det bättre att gömma smärtan djupt inom sig och inte låtsas om den. Om man inte vill ha den där smärtan, om man vill slippa känna den, kan man försöka att låtsas som om den inte finns. Försöka vara stolt. Försöka vara oberörd. Försöka låtsas som om det inte har hänt, för om det inte har hänt så slipper man känna förnedringen. Ingen annan verkar ju känna en sådan smärta. Det där är lätt att förstå, i synnerhet om det är i en ung människa utan verktyg för att hantera det som gör ont.

Den inre smärtan förpassas till ett stängt och ensamt rum. Vad den unga människan inte vet, är att även en del av ens person blir inlåst i samma rum. I det rummet stannar tiden. Där kommer ingen mognad in, ingen ny kunskap, inga nya erfarenheter. I det stängda rummet råder vacuum. Ingenting åldras, ingenting är i rörelse, ingenting läks.

Rummet är dock inte så hermetiskt tillslutet som man kan tro. Det som är förpassat dit sipprar så småningom ut i nuet och blandar sig med ens vardag. I synnerhet i nära relationer brukar det instängda göra sig synligt. Ibland som en dimma, ibland som en explosion; det är lite olika det där. Smärtan kommer och då den blandar sig med nuet, kan man börja tro att den har med nuet att göra.

Man kan tro att det är de nuvarande relationerna som gör ont, att det är där smärtan ska hanteras. Den hör inte hemma där. Om man har gammal instängd smärta i systemet, så är det den som skapar smärtan i relationerna i nuet. De tidigt dragna slutsatserna om varför man blivit avvisad och övergiven, färgar ens upplevelser och begränsar ens möjligheter att förstå nuet på ett relevant sätt. Man kan uppleva att avvisandet händer igen, och eftersom man i sitt inre rum är kvar i samma ålder som när man stängde dörren, så blir det dramatiskt. Det blir hotfullt på ett sätt som det inte blir om man har tillgång till sin vuxna ålder. Det blir svårt med tillit, svårt med separationer eller svårt med närhet på olika vis.

Om man försöker lösa problem som uppstår i nuet som om de hörde hemma där, kan det vara svårt att hitta rätt. Det mesta som blir svårt kommer från smärtsamma upplevelser och tolkningar i det förflutna. Då hade vi ingen överblick, ingen förmåga att hantera känslor på ett läkande vis. Kanske fanns ingen omgivning som lyfte av smärtan från oss och hjälpte oss att se att vi inte kunde hjälpa något av det där.

Att lyckas härleda smärtan dit den hör hemma, brukar få den att släppa från nuet. När vi får kontakt med den ursprungliga smärtan, får vi kontakt med den smärtan som vi egentligen behöver hantera. Att känna igenom den smärta man stängde in och försöka fånga upp vilka slutsatser man drog då, är ett sätt att ta sig vidare på. Att öppna upp den gamla dörren och se att det inte var så hotfullt därinne som man kunde tro, sätter något i rörelse. Det kan göra ont, men det är ändå en helt annan sak möta den smärtan när man är vuxen. Vi kan bära på idéer om oss själva som vi inte ens vet om, och ha gjort tolkningar som presenterar sig som sanningar ända tills vi fångar upp dem och tar fram dem i ljuset. Man kan tro att man blev avvisad och övergiven för att det var något fel på en, att man inte var värd att vara med eller liknande. Det där kan finnas inom en på ett omedvetet plan som man som vuxen kan ha stor hjälp av att få syn på.

Upplevelsen ”övergiven” kan rymma en massa andra känslor, som skam, sorg, vrede, ensamhet, rädsla etc. ”Oönskad” likaså, där kan det finnas känslor av självförakt, av maktlöshet och utsatthet. I ord som avvisad, förskjuten och övergiven kan det finnas tankar om ens eget värde och möjlighet att få sina behov av kärlek och närhet tillgodosedda. Får man syn på det, kan man gå in och börja tänka mer kärleksfullt och konstruktivt om sig själv.

Saker är sällan som man först tror. Det som gör ont är ofta missförstånd och smärtsamma tolkningar. Man får sortera efter bästa förmåga.

Med värme,

Evalotta.

Att bli avvisad, del 1.

Att bli avvisad kan vara känsligt och svårt. Rädslan för avvisandet kan påverka våra relationer och skapa en inre ensamhet. Det här är första delen om att bli avvisad. I nästa del kommer jag att skriva mer om hur våra tolkningar kan skapa smärta helt i onödan och hur man kan komma igenom det.

Att bli avvisad kan väcka en känsla av skam. Det kanske inte känns som att man skäms, det mer kryper in under huden som om det var något fel på en. Det är så skammen yttrar sig. Den dömer och den kväver livskänslan.

Skamreaktionen kan ta sig flera olika uttryck, olika hos olika personer eller skiftande beroende på situation. Jag ska beskriva fyra grundvarianter:

Det kan ta sig uttryck i att man förskjuter den andre. Avvisandet gör så ont att man slår tillbaka med kraft. Man vill inte ha den förnedrande känslan i sin egen kropp och försöker (omedvetet) lägga över den på den andre. Det kan kännas skönt i stunden, för då får man känna sig mindre maktlös och sårbar. Man slipper känna sig som ett offer, då man visar att man ändå inte vill ha den andre. Om den andre känner sig ännu mindre och sämre än man själv gör, så känns det lite bättre. I alla fall just då.

Ett annat uttryck skammen kan ta sig, är att man drar sig undan och känner sig dålig eller tillintetgjord. Skammen kan väcka en känsla av att vara värdelös. En känsla av självförakt, av maktlöshet och utsatthet som man absolut inte vill ha. Den drar med sig en stor ensamhet, eftersom den vill gömma undan allt som den kallar fult i det fördolda och hålla den dörren stängd. Igenbommad. Det kan få en att vilja gömma sig, att inte vilja bli sedd, inte komma för nära, inte släppa någon ända in. Ytligare, trevliga relationer fungerar bra, men det riktigt nära gör för ont. Sårbarheten måste skyddas. Om någon fick se allt det där undangömde, skulle man riskera att bli avvisad igen. Det blir ett val mellan en inre ensamhet och en risk för att bli övergiven. Avvisad och övergiven är förvisso inte samma sak, men avvisandet kan dra med sig smärtsamma minnen av övergivenhet från länge sedan. Då blir det svårt. Man kan vara en varm, social person, men det innersta rummet skyddar man väl.

Ett tredje yttryck som skammen kan ta sig, är att man försöker göra allt man kan för att det inte ska hända igen. Man anpassar sig, blir oundgänglig, blir som den andre vill ha en, blir felfri, blir fantastisk, bättrar sig. Man blir skicklig på att pejla in vad som gäller, vad den andre behöver, vad som funkar. Man blir en mästare på att anpassa sig själv till den andre så att den andre inte ska ha någon anledning att avvisa en. Inte förskjuta. Om man gör rätt, om man möter den andres behov och blir viktig, då borde man slippa riskera att bli bortstött. Bortstött och avvisad är inte heller riktigt samma sak, men skammen är bra på att blanda ihop saker. Om den andre känner sig helt trygg med en, då borde det gå. Hur man själv känner sig? Tja…man känner sig i relation till den andre. Åker med. Det blir instabilt.

Ett fjärde uttryck som skammen kan ta sig, eller som man kan ta sig an skammen, är att man tar emot den, bejakar hur den känns och står kvar. Man ser tankar och slutsatser som passerar i ens inre. Man känner smärtan utan dra några slutsatser om sig själv eller den andre. Man ser sina impulser att dra sig undan, att anklaga den andre, att anpassa sig. Man ser och står kvar, utan att agera. Man väntar på att stormen ska bedarra. Skammen får kännas utan att man dömer sig själv för den. Det är bara en känsla som kommer ur ett behov som kändes hotat. Kanske behovet av kontakt, närhet, värde, kärlek eller gemenskap. Efter en stund, skingras dimman. Man kände skam och det var ok. Allt finns kvar. Ens värde, ens värdighet. Där kan man känna den rena smärtan, den rena sorgen eller vreden. Känna känslorna utan att det blandas med förintande skam. Känna igenom.
Lyckas man med det sista kommer man att kunna ta sig ut på andra sidan. Jag säger inte att det är lätt, men det är en väg som fungerar.

Detta är ett ämne som jag kommer att utveckla i kommande inlägg. Berika mig gärna med dina erfarenheter, på mail eller som kommentar.

Med värme,

Evalotta.

Anpassning som livsmönster

Det börjar bra. Mötet med den andre känns som att komma hem. Sedan händer det något, abrupt eller smygande, och du börjar må allt sämre. Du tappar bort dig själv, din energi, din vilja. Den andre kan vara en fin och snäll människa på alla vis, det beror inte på det. Det kan börja på så många sätt. Man börjar anpassa sig för att det ska kännas bra för den andre och man själv ska kunna känna sig ok. Om den andre verkar missnöjd, känner man ansvar för det och tror att man måste lösa det. Allt på bekostnad av de egna behoven och det som är viktigt för en själv. Det genomgående är att man tror sig vara ansvarig för den andres känslor och behov.

Du gör det för att få kärlek, närhet, godkännande, trygghet, sinnesfrid etc, så det är inte konstigt, bara nedbrytande. Anpassningen för dig bort från den du var och egentligen är. Det är ledsamt och det går att förändra, men det brukar vara arbetsamt.

Låt mig ge några generella exempel på hur anpassningen kan gå till:

Du möter en fantastisk person. Närheten blir stark och omvälvande, och du känner dig levande, berörd, uppfylld. Efter en tid får du inte längre samma intimitet och närhet. Den andre vänder sig bort ifrån dig, och det skapar oro och osäkerhet. Kanske börjar du få dubbla signaler och börjar tvivla på ditt eget värde. Du saknar bekräftelsen och intimiteten, och börjar göra det du hoppas ska få närheten att komma tillbaka. Du börjar fokusera på vad den andre behöver, vad den andre känner, hur den andre mår. Du tänker att det är dina behov som är problemet, ditt behov av närhet och bekräftelse. Om du bara var mer som den andre trivs med, skulle det bli bättre. Du blir mer och mer upptagen av den andres liv och får ingenting tillbaka. Tillsist vet du inte längre vad du själv vill, vad du känner, vad du behöver. Du hamnar helt ur balans, tappar din energi och blir en spillra av dig själv.

En annan ingång till anpassning är att du hittar en lugn och trygg person som är precis vad du behöver; en stabil famn som känns som hemma. Där kan du landa och där är allt förutsägbart. Det kommer inga nyckfulla känslokast, du behöver inte leva med rädslan att bli övergiven och du kan slappna av. Den andre blir din klippa, din stabilitet. Med tiden börjar du sakna känslokontakt. Den andre är förnuftig och rationell och inte så intresserad av känslor. Din spontanitet och dina känslor upplevs mer som ett problem än som en tillgång. Du tänker att du är för känslig, för behövande. Du får förklarat för dig varför dina idéer inte funkar och varför man inte kan vara sådär spontan. Du börjar tvivla på dig själv och hålla dig själv tillbaka. Du tänker att dina behov av känslomässig närhet och bekräftelse är orimligt stora. Du börjar anpassa dig till att bli mer som den andre vill ha dig. Förnuftig. Utan så mycket känslor. Så blir du utmattad och ledsen, får stressymptom och tappar bort dig själv. Det är inget fel på den andre, det är en bra person, men du mår inte bra.

En tredje ingång är att du känner ansvar för den andras behov och därför upplever dem som krav. Du håller dina känslor och behov tillbaka när den andre behöver något. Det blir enklast så. Om den andre uttrycker önskemål, hör du dem som måsten. Det behöver inte vara den andre som ställer krav, men det är så det känns för dig. Du anpassar dig och levererar tills den andres behov tillsist blir som ett fängelse för dig. Med tiden blir du dock allt mer ointresserad av relationen och behöver komma bort från den för att kunna andas fritt.

Det tre ovanstående exemplen är relationer där ingen utövar psykiskt eller fysiskt våld på den andre. När det förekommer, behöver man hjälpa att ta sig därifrån. De dynamiker jag skriver om behöver inte innebära att man gör bäst i att lämna relationen, även om det kan vara så.

Oavsett ingång, så finns en god avsikt där. En vilja till omtänksamhet, en känsla av att vilja ta hand om den man älskar och att själv bli älskad. Ett önskan att känna sig trygg eller fri.

Det finns inga enkla vägar ut ur detta. Tillsist mår du så dåligt av anpassningen, att det måste till en förändring. Dina egna behov är aldrig ett problem. Din personlighet och det du längtar efter är inte fel. Insikten om att du enbart är ansvarig för dina egna känslor och behov är helt avgörande. Men, det är också viktigt att se att det är du själv som är ansvarig för ditt eget välbefinnande. Att få kontakt med, fokusera på och hörsamma det som är viktigt för dig själv är avgörande om du vill hitta tillbaka till dig själv. Kanske behöver du vara i avskildhet för att hitta dit, då anpassningen gör att man tappar sig själv i den andres närhet.

Det finns såklart sunda, ömsesidiga beroenden och ömsesidiga anpassningar i vardagen. Det är inte det jag avser här, för det skapar inga problem. Det är även något naturligt att vilja att den andre ska må bra och få sina behov tillgodosedda. Problemet uppstår bara när det blir på bekostnad av de egna behoven.

Det finns säkert många fler exempel på detta. Bidra gärna i kommentarsfältet eller skriv till mig på mail om du har något att komplettera med.

Med värme,

Evalotta.

När vi dömer varandra som krävande, behövande, distanserade etc.

Att få höra någon beskriva en själv i negativa ordalag, kan vara utmanande. I synnerhet när vi inte känner igen oss i beskrivningen eller om det träffar något som är känsligt för oss.

I en nära relation, blir det kännbart när vi inte får våra behov tillgodosedda. Om vi inte kan se hur vi ska få det, är det lätt att tänka att det beror på den andre. Det kan bli besvikelser, konflikter och slitningar. Det går att måla upp bilder av hur den andre är eller inte är, och distansen ökar för varje negativt epitet man sätter på varandra.

Det är väldigt viktigt att vi får våra behov tillgodosedda i den relation vi lever i. Det behöver dock inte alltid vara vår livskamrat som möter behoven, jag tror inte ens att det är möjligt. Vad vi kan göra, är att ge varandra förutsättningar för att båda ska få vad de behöver.
Vi är aldrig ansvariga för den andres behov, men vi behöver värna om våra egna. Missar vi det, kommer vi inte att trivas i relationen.

Utifrån ett empatiskt sätt att tänka (NVC), kan man förstå ett scenario där vi sätter negativa epitet på varandra så här:

Min längtan är närhet, så jag kallar dig distanserad.
Min längtan är värme, så jag kallar dig kylig.
Min längtan är att bli sedd, så jag kallar dig självupptagen.

Du längtar efter frihet, så du kallar mig behövande.
Du längtar efter skuldfrihet, så du kallar mig kritisk.
Du längtar efter det villkorslösa, så du kallar mig krävande.

Om vi tror att det beror på den andre att vi inte får våra behov tillgodosedda, är det lätt att trassla in sig. Det kan hjälpa att göra det tydligt vad det är vi längtar efter och uttrycka det. Den andre är ingen tankeläsare.

När vi gör det tydligt för oss själva vad vi längtar efter, kan vi också komma bortom våra tankar om den andre. Likaså kan den andres förståelse av vad vi längtar efter i bästa fall skapa en ny bild. Men, bara om vi förstår att vi inte har ansvar för varandras behov. När vi tror vi har det, kan vi uppleva att den andres behov hindrar oss att få vad vi själva behöver. Det brukar dock oftast vara idéerna om hur vi ska tillgodose behoven som krockar. Behovet av trygghet kan till exempel ta sig uttryck i att den ena inte vill bejaka den andres frihetslängtan, eller, längtan efter kravlöshet kan ta sig uttryck i att man avfärdar den andre som krävande istället för att lyssna lite djupare.

Det är inte lätt att lyssna igenom beskrivningar av en själv som man ogillar eller inte känner igen sig i. Det är inte säkert att det går, den andre kanske inte heller är med på att titta lite djupare på saken. Men, man kan ju alltid fundera för sig själv på sin kammare och åtminstone landa i vad man längtar efter och hur man kan försöka få det i sitt liv. Kanske också slå vakt om rätten att definiera sig själv.

Med värme,

Evalotta.

Självkritik som trygghet och fängelse.

Jag får ofta frågan hur man kommer loss från sin självkritik. Hur kan man veta om man verkligen är ok som man är? Tänk om man faktiskt inte är det och att det finns fog för en självkritisk blick. Hur vet man? Hur gör man? Hur kan det vara i stället? Min avsikt med det här inlägget är att förmedla en förståelse för varför vi kan fastna i självkritik och inre krav och visa på andra sätt att möta behovet på.

Det första jag tänker är att om du är självkritisk, så har du dina skäl. Inte för att du förtjänar kritik, utan för att du försöker skapa trygghet för dig själv. Förutsägbarhet. Ett skydd från besvikelse och andras dömande. Självkritiken blir ett verktyg för att slippa duka under för krav, kritik och press. Så mänskligt och så lätt att förstå.

Om det funkar? Förmodligen till en början, annars skulle nog ingen fortsätta. Till en början fungerar de flesta av de strategier vi använder för att ta hand om oss själva i mötet med andra och livets krav. När vi lär oss hur vi kan klara oss, använder vi ofta det vi är bra på för att bli trygga i en oförutsägbar värld. Det är naturligt, men så småningom kan det bli ett problem då det vi älskar att göra blir förknippat med inre krav och måsten. Inre krav i all välmening, för vi vill ju vara trygga.

Till sist blir den högpresterande utbränd och hjärnan stoppar all vidare framfart i livet. Den omvårdandes själ kan så in i märgen trött att det inte går att möta en enda människa till. Det inre kraven kan bli till förlamande ångest som får livet att gå i stå. Skydden blir till fängelser.

Under självkritiken finns ömtåliga och skyddsvärda känslor och behov. Sårbarhet. Där finns något som är viktigt att värna om. Det brukar göra oss gott att få kontakt med vad det är och lära känna det i oss själva. Det kan kännas dramatiskt att närma sig det som legat gömt så länge där inne, men det är nog egentligen mest ovant. Det är bara helt vanliga, mänskliga känslor och behov som vi alla har. Där kan finnas tvivel och rädslor, såklart, men allt är ok. Tankarna kan vara så gamla och bilden av vad vi måste leva upp till för att duga kan komma ända sedan vi var små. Vad visste vi om världen då? Kanske missuppfattade vi en del.

Att börja närma sig sitt inre under självkritiken, behöver göras nyfiket och mjukt. Ovärderat. Och allt som känns, bottnar i ett gott syfte. Svåra känslor och idéer om oss själva, bottnar i behovet av kärlek, värde, närhet och trygghet. Vi är så lika där.

Om du vill, kan du bli uppmärksam på vilka villkor och krav du ställer på dig själv. Vad är det du längtar efter på ett djupare plan? På vilka villkor skulle du vilja få lov att finnas till som människa i den här världen?

När du ser det, hur utopiskt det än kan te sig, kan du börja ta små steg i den riktningen. Börja vidga din trygghetszon lite i taget. Prova vad som bär. Prova små steg mot något som faktiskt på riktigt kommer ge dig den trygghet och förutsägbarhet som du behöver för att må bra i livet. För när vi är vuxna, kommer den viktigaste tryggheten ifrån hur vi bemöter oss själva. Om du stegvis börjar godkänna dig själv som du är i varje stund, utan att värdera det, så kommer du att känna dig godkänd. Om du ger dig förståelse för dina svårigheter, kommer du att känna dig förstådd. Tryggheten hamnar inte på entreprenad, hos andra, som inte ens vet att de fått ansvar för att godkänna dig. Tryggheten kommer ur dig själv. Så småningom. Man får öva. Börja närma sig. Visa sig själv välvilja.

Så småningom frigörs ett stort, varmt välkomnande jag som tar hand om varje osäker del av dig själv. När du närmar dig den dynamiken, närmar du dig en oändlig resurs av kärlek och värme som kommer ur ditt eget hjärta.

Med värme,

Evalotta.

Att få kontakt i en konflikt del 2

Konflikter handlar många gånger om något helt annat än det man först kan tro. Ofta kommer de dessutom ur missförstånd. Det som triggas i oss i en konflikt, bottnar i känslor och behov vi redan har inom oss och som behöver bli förstådda och tillgodosedda. Det har egentligen inte så mycket med den andre att göra. Det här avsnittet handlar om behov; om hur man hittar dem och om vad man kan göra sen.

För att må bra, behöver vi få våra behov tillgodosedda.
Men hur vet man vilka behov man har?
För många av oss är det svårt att veta vilka behov som finns och vilka som vi har svårt att hörsamma.

Om du till exempel känner dig kritiserad av någon, kan det först kännas som att lösningen är att den andre ska sluta vara så kritisk. Föreslår man det, så kommer det förmodligen inte att falla i god jord och inte heller leda till att behoven blir tillgodosedda. Det hela kan också var ett missförstånd, det är inte alls säkert att den andre hade för avsikt att kritisera dig. Det är klokt att stämma av.

Om du istället för att vända din reaktion mot den andre, tar dig till en lugn plats och försöker känna efter vilket behov som inte blev tillgodosett i mötet med den andre, så flyttas ditt fokus från den andres brister till det som är levande i dig just då. Känslor och behov. Om du inte riktigt vet vilka grundläggande känslor och behov man kan ha, så har jag listor på min blogg under kategorin ”Relationen till sig själv” där du kan titta. Tillsist hittar du förmodligen det behovet som känns rätt. Kanske är det trygghet, kanske frihet, kanske att bli rätt förstådd. När du har hittat behovet, så vet du vad det är som är viktigt för dig.
Om man är tränad i att knappt ens ha några behov, kan det vara riktigt svårt att veta vilka man har. Om du på listan hittar behov som du tror att du inte har har, då blir det extra intressant. Alla behov finns i alla, och det behovet du tror att du inte har, det kanske är just det som du saknar för att må bra.

Och nu då?

Bara genom att ha fått kontakt med behovet, så släpper något.
Men när du vet vad du behöver, är nästa steg att komma på vad du kan göra för att få det.

Om du behöver bli rätt förstådd, kan du till exempel fråga den andre om den hade för avsikt att kritisera dig, så att du vet om du hörde rätt. Du kan också fråga vad den andre hörde dig säga, så att du vet hur missförståndet ser ut. Du kan be om att få försöka göra dig förstådd igen, och säga det du ville på ett nytt sätt. Det är också viktigt att du förstår dig själv. Om du inte riktigt gör det, kanske du behöver tid för att kunna reflektera eller möjlighet att prata med någon för att få hjälp med att förstå dig själv i den situationen.

Om behovet är att frihet, kan du fundera på vad som skulle kunna få dig att känna dig fri. Om du till exempel upplever dig begränsad av din livskamrat, så har ni kanske en gemensam, omedveten idé om att något behov hos henne/honom ska tillgodoses genom inskränkning av din frihet. Hittar ni den andres behov, så kanske ni kan hitta andra sätt för det att bli tillgodosett på. Det kan vara lite klurigt. Det viktiga är att se att behovet kan bli tillgodosett på väldigt många olika sätt, som aldrig är beroende av att en specifik person gör eller inte gör något. Det kan verkligen kännas så, men det öppnar sig en ny frihet när du ser att dina behov kan tillgodoses på många sätt.

Om du behöver trygghet, kan du fundera på vad du gör för att tillgodose det behovet idag och om det fungerar. Ibland försöker vi tillgodose viktiga behov på sätt son inte fungerar, och det är slitsamt. Vad skapar känslor av otrygghet och vad kan du själv göra för att göra dig själv trygg i sådana situationer? Behöver du fakta, värme, närhet, materiell säkerhet, tillit eller kunskap? Vad behöver du göra för att möta ditt behov av trygghet, något som inte nödvändigtvis är beroende av en specifik person?

Andra människor kan möta våra behov, de gör de hela tiden. Jag menar inte att man ska tillgodose sina behov ensam utan inblandning av andra. Jag menar att det finns många olika sätt som våra behov kan bli mötta på. Om vi låser oss vid ett visst sätt, så minskar chanserna radikalt. Om vi börjar begränsa varandra i en relation för att få våra behov tillgodosedda, då gör vi relationen en otjänst. Kärlek funkar bara när den är fri och vi möter varandras behov frivilligt utan att göra våld på oss själva.

När du pratar utifrån dina behov, kommer du att få en helt annan respons än om du pratar direkt när du känner dig kritiserad. Chansen att få kontakt är stor, och det är precis vad den här metoden är till för: att skapa kontakt.

Med värme,
Evalotta

Om hur jag hittade ett väldigt mycket skönare sätt att förstå mig själv och andra på.

Det händer att mina klienter tror att jag inte varit som de; lika förvirrad, vilsen, självkritisk, ångestförlamad eller självdestruktiv. Det har jag. Absolut. Jag har bara ägnat väldigt många år åt att lära mig ett nytt sätt att förstå. Jag älskar det här sättet att förstå mig själv och andra på. Det är det mest livsbejakande och upprättande perspektiv som jag någonsin stött på.

Det fanns en tid när jag bara tillät de känslor som stämde med min självbild, alltså de trevliga känslorna. De andra försökte jag göra mig av med efter bästa förmåga, som att springa ifrån dem, distrahera mig, stänga in och stänga av.

Jag kan förstå det, för jag ville inte vara ett offer, någon det var synd om, en människa med problem. Det gick ganska bra att hålla de svåra känslorna borta, jag fick lite ont i magen bara. Eller, ganska mycket. Och det låg som en inre stress i bakgrunden hela tiden, men jag trodde att det var så det var att vara jag.

Behov hade jag nästan inga. Jag hade sorgligt nog uppfattat mina behov som ett problem som skulle lösas, helst genom att de försvann. Att nästan inte behöva någonting, blev för mig en frihet. Utan behov blev jag på något vis trygg, i alla fall hade jag läget under kontroll.

Jag visste dock inte riktigt hur livet skulle vara möjligt, för jag kände krav och stress och tyngd, oklart varför. Jag gjorde mitt bästa för att inte känna så och försökte må bra. Försökte få mig att må bra.

Jag provade några varianter. Jag började i mina tidiga tonår med att eliminera behovet av vila och mat, och sprang istället. Det kändes skönt. Kroppen var lätt och pigg, tills den blev svag och utmärglad. Det sades att jag hade problem med maten, vilket inte var mitt problem. Mitt problem var livet, kraven, stressen, det tunga och svåra. Jag fråntogs min lösning på problemet utan att erbjudas någon ny, eftersom ingen förstod mig på ett djupare plan. Jag accepterade, men förstod att jag själv behövde lära mig hitta rätt i min inre snårskog.

Senare i livet provade jag att överprestera, att anpassa mig, att bli bra på att se andras känslor och behov. Jag gjorde mitt bästa, men med ett tungt bagage och utan tillgång till inre verktyg, blev utmattningen snart ett långt och utdraget faktum.
Jag kunde inte ta hand om mig själv, jag kunde bara ta hand om andra.
Jag trodde inte att jag fick ha de behov jag hade och dömde mig själv för att jag inte fungerade som jag tyckte att jag borde. Min kropp gjorde ont, energin fanns inte, mitt inre värkte och jag bar på skam.

Så, en dag för ett par decennier sedan, öppnades en ny värld för mig. Jag var på kurs och stötte för första gången på empatisk kommunikation. Känslor och behov beskrevs som det som är levande i oss. Jag förstod att när jag missar dem, inte ser eller svarar an, känner jag av oro, ångest, skam eller liknande. Ångesten var ett tecken på att viktiga behov inte var tillgodosedda. Skammen tog tag i mig när jag dömde mina behov som fel, och så vidare.

Jag, som trodde att jag bar skuld till andras svåra känslor, förstod nu att det där var ett missförstånd. Vi kan trigga varandras känslor, men känslorna kommer ur behov.

Det finns mycket att säga om det, men där började min träning i att lära mig ett helt nytt sätt att förstå. Sakta men säkert byggde jag upp en helt ny självförståelse baserad på en genuin vilja att läka och hitta dessa nya vägar inom. Med det här sättet att tänka, finns ingen dom. Det finns ingen kritik, inget rätt eller fel, inga etiketter eller värderanden. Det finns livsbejakande känslor och behov.

Det här har hjälpt mig till ett liv där jag aldrig behöver döma mig själv, bara förstå. Jag finns där för mig, vet hur jag ska ta hand om mig och stöttar mig i allt. Det finns inte i min värld att inte bejaka alla känslor; osäkerhet som säkerhet, styrka som skörhet, sårbarhet som trygghet. Jag är allt och värnar om att det så skall förbli. Jag älskar allt i mig. Jag köper mig med mina sår och känsligheter, min sårbarhet och skörhet. Jag älskar min styrka, min trygghet och mitt skarpsinne och allt däremellan. I grunden finns en självrespekt och kärlek som tillåter hela min mänsklighet. Jag älskar det.

Det får livet och kärleken att flöda och får mig att må väldigt bra. Livet blir möjligt, hanterbart, vackert.

Jag har arbetat länge med det här sättet att förstå och sett hur det kan bidra till läkning och kontakt. Det hjälper människor att förstå sig själva och varandra rätt. Det är ett riktigt bra verktyg för att orientera sig igenom den snårskog av känslor och låsningar som finns i en konflikt. I samma stund som jag eller den andra börjar använda sig av det här sättet att lyssna och förstå, vänder samtalet 180 grader och en kontakt infinner sig. Allt jag skriver utgår från den här empatiska förståelsen av människan. Jag kommer att skriva mer, från många infallsvinklar, för för mig ger det mening.

Med värme,
Evalotta.

Att få kontakt i en konflikt, del 1

Det här handlar om hur man kan göra för att hitta till kontakt när man befinner sig i en konflikt. När känslorna är upprörda, kan det verkligen vara svårt att få kontakt.

I ett upprört tillstånd är kontakt kanske inte det första vi längtar efter.
Snarare vill vi kanske överbevisa den andre om hur fel den har, komma med dräpande kommentarer eller gå därifrån.
Det kan vi ju göra, men om det är någon som vi egentligen tycker om väldigt mycket, så behöver vi hitta sätt att få kontakt på igen.

Så låt säga att du hamnar i konflikt med någon du står nära, och känner dig irriterad, arg, ledsen eller missförstådd.
Du kanske tycker att den andre har gjort fel och det du kommer på att du kan göra, är att antingen försvara dig eller dra dig undan och tystna. Du vet egentligen att inget av det gör saken bättre, men vad skulle du annars göra? Här är det är lätt att köra fast och svårt att veta hur man kan ta sig ur det.

Vi fastnar i konflikter när vi tror att de handlar om något som den andre har gjort; när vi tror att det någon annans fel att vi känner som vi gör. Det är vad de flesta av oss har lärt oss.

Det finns ett annat sätt att förstå konflikter på; ett sätt som leder kontakt mellan människor. Här handlar det inte om skuld eller att ha rätt, utan om känslor och behov. Det är det som det här inlägget handlar om.

Det här tankesättet bygger på att vi gör allt vi gör, för att tillgodose våra behov.
Och det vi känner, berättar om ifall våra behov är tillgodosedda eller ej.

När behoven är tillgodosedda, mår vi bra och känner behagliga känslor.
När behoven inte är tillgodosedda, mår vi mindre bra och känner mindre behagliga eller obehagliga känslor.

Så här hänger det ihop:
För de flesta av oss är det självklart att vi känner oss utvilade när vi har sovit gott, för att behovet av återhämtning är tillgodosett.
På samma sätt känner vi oss glada efter en rolig kväll med vänner, eftersom vårt behov av gemenskap och glädje är tillgodosett.

Men nu händer något märkligt!
När vi känner känslor som ensamhet, nedstämdhet och irritation, är det inte alls lika självklart att hitta en koppling till behoven.
Istället för att tänka: ”Jag känner mig ensam för att jag behöver bli kontakt och gemenskap”, kan vi tänka att vi är dåliga och inte har några vänner, eller liknande. Det samma gäller känslan av nedstämdhet – istället för att tänka att den kommer ur ett behov, kan vi börja fundera på om det är något fel på oss.

När våra känslor väcks i relation till någon annan, kan vi tro att de har med den andre att göra. Att det är den andre som får oss att känna oss trängda, sårade, övergivna, irriterade eller vad vi nu känner. Kanske försöker vi lösa det med den andre, i mellanrummet mellan oss, bara för att upptäcka att det inte går.
För – det är inget problem som ska lösas, det är känslor, och ”lösningen” finns inte i mellanrummet mellan er utan inom dig.

Känslorna kommer ur behov som inte är tillgodosedda. Behoven kan tillgodoses på många sätt. Den andre kan ha del i att tillgodose dem, men det behöver inte vara så. Behoven kan bli tillgodosedda antingen av dig själv eller av den människa som har förmågan att göra det.

Alla känslor kommer ur behov och särskilt när vi känner svåra känslor behöver påminna oss om det.

Till exempel (det kan såklart vara andra känslor och behov):
Jag känner mig egentligen inte ledsen för att jag har blivit kritiserad, jag känner mig ledsen för att jag behöver bli förstådd, och det har jag inte blivit.
Jag känner mig egentligen inte irriterad för att jag får städa hela huset själv, jag känner mig irriterad för att jag behöver mer enkelhet och glädje i mitt liv än jag har just nu.

Känslor av besvikelse kanske väcktes för att du ställde in middagen i morgon, men de känns för att jag gick miste om en möjlighet till att få mina behov av njutning, glädje, kontakt och inspiration tillgodosedda.

Så om du känner dig kritiserad av din livskamrat, så är det egentligen inte därför du känner dig irriterad och ledsen eller vad du nu känner. Du känner dig irriterad och ledsen för att till exempel ditt behov av att bli förstådd inte blir tillgodosett. Blir du förstådd, kanske du även får behovet av kärlek, närhet och kontakt mötta.

När sådana viktiga behov känns hotade, så är det lätt att börja försvara sig.
Men, om man vill öka chanserna att få behoven tillgodosedda, då är det väldigt effektivt att försöka få kontakt med sina känslor och behov så snart man har möjlighet. Eller, i alla fall försöka. För när man gör det, ändras hela dynamiken i samtalet.

Det är viktigt att behoven blir tillgodosedda. Då mår vi bra och då kan vi få kontakt med varandra. När vi vet vilket behov vi har, ökar också chanserna för att vi kan hitta sätt att få det behovet tillgodosett på. Jag berättar mer om det i del två om att få kontakt i en konflikt.

Med värme,

Evalotta

Känslor man kan ha

Här är en inkomplett lista med exempel på känslor man kan ha/hur man kan känna sig. Här kanske du kan hitta rätt ord för din känsla, om du har svårt att hitta det annars. (Den är i bokstavsordning, bara för att det var roligt.) Detta är grundkänslor som kommer ur våra behov och inte är värderade på något vis.

  • arg
  • avslappnad
  • allvarlig
  • ansvarig
  • apatisk
  • aktiv
  • bekymrad
  • beslutsam
  • blyg
  • balanserad
  • centrerad
  • chockad
  • deprimerad
  • delaktig
  • disträ
  • eländig
  • euforisk
  • empatisk
  • ensam
  • förtvivlad
  • förundrad
  • förvirrad
  • förvånad
  • fri
  • frustrerad
  • generad
  • glad
  • grundad
  • generös
  • handlingskraftig
  • hel
  • harmonisk
  • hoppfull
  • hjälplös
  • hotad
  • irriterad
  • instabil
  • ivrig
  • inspirerad
  • koncentrerad
  • kraftfull
  • kluven
  • kritisk
  • ledsen
  • lugn
  • lycklig
  • maktlös
  • missmodig
  • modig
  • nedstämd
  • nyfiken
  • nervös
  • nostalgisk
  • otålig
  • orolig
  • ostimulerad
  • optimistisk
  • rädd
  • rörd
  • rastlös
  • skamsen
  • spänd
  • stressad
  • stark
  • svag
  • sur
  • svartsjuk
  • sårbar
  • seg
  • sorgsen
  • stolt
  • skör
  • tillitsfull
  • trygg
  • trött
  • tung
  • tom
  • utmattad
  • uppgiven
  • upplyft
  • ångerfull
  • älskad
  • äventyrlig
  • öppen
  • ödmjuk
  • överraskad
  • öm
  • ömtålig