Senaste inlägg

Vad empati egentligen är – ett kraftfullt verktyg

Empati är inte att någon lyssnar med huvudet på sned och känner med dig. Empati kan ta sig det uttrycket, men det är så mycket djupare än så.

Empati är när någon lyssnar på ett sätt så att du känner dig alltigenom förstådd. Det är upplevelsen av att någon ser dig så sant och klart att du förstår dig själv på ett sätt du kanske aldrig har gjort förut. Empati innebär att på djupet bli sedd i sina goda intentioner, att aldrig bli dömd utan bara förstådd.

Att bli mött med empati, gör det lätt att prata om det som annars är svårt. Det öppnar upp för ett genuint och ömsesidigt möte där båda är sårbara människor.

Man kan känna djup empati med någon man inte sympatiserar med, för empati berör det djupt mänskliga i oss där vi kan känna igen oss själva i den andre. Det är det mest effektiva verktyg jag vet för att skapa genuin kontakt med sig själv och andra.

Att bli på djupet förstådd och sedd gör det också möjligt att hitta till kontakt i en konflikt; ofta till en mycket mer djup och klar kontakt än tidigare. Konflikter blir lättare att lösa. I de fall det inte går så har man verktyg för att ta hand om det hela inom sig på ett sätt där man ändå kan må bra.

Empati är inte att känna in och ta på sig det andra känner och ta ansvar för andras behov. Det är snarare ett tecken på att man behöver lära sig skilja på vad som är ens eget och vad som är någon annans. I det läget är en empatisk förståelse något som stärker ens gränser snarare än tvärtom.

Empati läker sår. Att förstå såväl sig själv som den andre på djupet, gör att de smärtsamma tolkningar vi gjort och de ofta felaktiga slutsatser vi dragit förändras. Ofta är det våra tolkningar som gör ont. När vi ser och förstår såväl vår egen situation som den andres, brukar en läkning kunna påbörjas. Det handlar inte om att förminska sin egen smärta; först behöver den få det utrymme den behöver. Men, när det känns som dags att komma vidare, kan en empatisk förståelse av den andre vara det som får det att släppa inombords.

Empatisk kommunikation är att sortera, strukturera upp och fokusera på den rena känslan och det allmänmänskliga behovet. Det är att förstå de känslor som finns i stunden och sedan varsamt möta dem. Väl förstådd, kan man sedan se vad som egentligen hänt.

Hur skapar man egentligen genuina, nära relationer?

Hur skapar man egentligen nära, genuina relationer som vuxen?
Relationer där man kan känna sig helt trygg att vara sig själv, stark som sårbar, där man kan vara alldeles ärlig och känna tillit till att relationen bär?

Kanske känns det som att vi är ärliga och berättar om hur vi har det, men kanske gör vi det ändå utan sårbarhet och med kontroll. Att hitta till den där nivån där man utsätter sig för varandra, blir berörd och sårbar, det är något helt annat. Något stort och fantastiskt. Att hitta till det ömsesidiga, sunda beroendet där relationen blir väldigt viktig och man vet i djupet av sitt hjärta att man är älskad oavsett vad, det är stort. Och för många svårt.

Vi har med oss våra mönster. Vi har blivit för starka eller för osäkra för vårt eget bästa. Vi har varit på ett visst sätt i våra relationer över tid, och mönster har etablerats. Om du redan har djupa, genuina och helt ömsesidiga relationer där ni båda kan vara sårbara, kan du sluta läsa här (och gärna maila mig och berätta om hur du kommit dit). I annat fall får du gärna läsa vidare (och gärna maila mig om dina egna erfarenheter).

När min enda syster dog vid 45 års ålder, kände jag mig avgrundsdjupt ensam kvar på jorden. Jag hade därförinnan förlorat en rad andra nära och det kändes tomt runt mig; de familjärt självklara utanför min egen lilla familj var borta.

Jag insåg att även om jag inte kunde ersätta dem jag förlorat, behövde jag försöka skapa relationer som kunde ersätta den funktion de hade i mitt liv; de behov de mött och som jag nu stod vilsen och ensam med.

Det var ganska svårt för mig. Jag hade fina vänner, men mina vänner hade sin familj och sina syskon i livet. De behövde ingen ny ”syster”. Det kändes sårbart, för jag behövde dem på ett sätt som de inte behövde mig på, och jag var så van vid att vara den starka, självständiga. Det var jag förvisso innerligt trött på. Jag förstod att ville jag ha en större närhet och intimitet med mina vänner, behövde jag bli sårbar. Då behövde jag låta dem förstå hur mycket de betydde för mig, verkligen och på djupet. Jag behövde tillåta mig att bli mer berörd av relationen, låta den bli allt mer betydelsefull för mig. Jag behövde också avstå från min förmåga att klara mig själv, att hantera mina känsligheter själv, att vara oberörd av det som egentligen gjorde ont. Det var så mycket i mina mönster som handlade om att jag skulle vara stark och ha koll. Är man det, finns det liksom inget utrymme för andra att förstå hur viktiga de är och vara starka och stabila för mig. Att medvetet och aktivt avstå från min självständighet och mitt oberoende var ett viktigt steg för mig.

Jag insåg hur svårt jag hade det med tillit. Att relationerna fanns där när jag hade något att komma med, det visste jag. Men vad hände om jag inte levererade? Om jag var sårbar? Om jag själv behövde stöd och tröst? Det där var outforskad mark för mig. Kunde mina vänner vara starka vid min sida eller vågade de inte de för att jag så ofta var så stark och klok? Det fanns bara en sak att göra – att prova. Så jag började öva tillit. Jag började montera ner min självbild och avstå från oberoendet och självständigheten. Jag började sluta försöka vara oberörd och istället visa min sårbarhet. Jag erkände mina befarande och rädslor för mina nära; först när jag i efterhand la märke till dem och sedan allt mer i stunden när de väcktes. Det här var en lång och viktig process för mig där jag behövde vara väldigt modig. Jag märkte ganska snart vilken skillnad det blev. Relationen till mina vänner fördjupades och blev en plats där vi kunde visa oss själva på ett helt nytt sätt. Jag skriver vi, för när jag öppnade upp mig så blev relationen en plats för modigt, ömsesidigt delande som berikar mig på ett sätt jag aldrig tidigare varit i närheten av.

Så just mitt svar på frågan om hur man skapar djupa, genuina relationer där tilliten växer för varje dag, är sårbarhet. Modig sårbarhet.
När jag har tillit nog att visa alla de där sakerna i mig som jag annars brukar hantera i det tysta eller inte ens erkänna för mig själv, blir jag fri att vara jag. Den sårbarheten kräver mod. Att få kontakt med den och erkänna den, är nog det mest läkande jag vet. Och med tiden kommer det genuina, ärliga och avskalade jaget allt mer naturligt. Det blir så väldigt mycket enklare då.

Kanske finns det de som bara kan det här, men jag är inte en av dem.

Hur gör du för att fördjupa dina relationer och få den närhet och intimitet du behöver? Skriv gärna i kommentarsfältet eller maila mig på evalotta@stiernholm.com

Med värme,

Evalotta.

Att läka sina sår genom relationer

Ingen går igenom livet utan sår.

En del av oss får ägna en hel del möda åt att försöka läka det som skadats tidigare i livet.
Vi får kämpa med skadad tillit, idéer om oss själva som begränsar oss och smärtsamma upplevelser av närhet som får försvaren att åka upp i tid och otid. Sår är arbetsamt att gå omkring med, så jag har funderat mycket kring just inre läkning. Jag tycker att det finns två saker som hjälper som inget annat i det arbetet.

Hur jag tar emot mig själv

Det första är att förändra mitt förhållningssätt till mig själv så att det blir allt mer tillåtande och generöst, och utan dömanden. Jag behöver hitta till en djupare förståelse för varför jag gör som jag gör och blivit som jag blivit (vilka behov jag försökt tillgodose).
När jag på djupet blir förstådd och inte dömd av mig själv, då kommer en ny tillit att börja växa fram. En tillit till att vad som än händer, kommer jag alltid att ta emot mig själv. Vad än andra gör, hur det än går i mina andra relationer, så finns jag där för mig själv med öppna armar. Det blir med tiden som en stor, varm famn att alltid kunna återvända till och utgå ifrån när jag ska ut på osäker mark i livet. Detta är ett arbete som kan ta sina år, men det är bara att börja, öva och öva igen. Tillsist blir det ens naturliga sätt att reagera på.

Fördjupade relationer till andra

Det andra är att hitta någon eller några människor att fördjupa relationen med. Hitta någon som du kan börja visa allt mer för; skala av lager för lager. Att visa en version av sig själv som man vet kommer att bli väl mottagen, är vanligt. Att även börja visa en version som är mer opolerad, okontrollerad och sårbar, det är betydligt svårare. Man får ta det stegvis och känna efter om det bär. Lyckas man hitta till den sårbarheten i relation till en eller några människor, då kan ett djupt läkande verkligen ta fart. Då knyter man an och då får man nya, reparerande upplevelser av närhet. Att visa sig och sitt inre för någon som tar emot en med kärlek och själv gör det samma tillbaka, det läker. I en sådan relation, där en ömsesidig tillit finns, kan man förändra sina otrygga anknytningsmönster till att bli mer trygga. Det går inte på en natt, men genom att ta små steg mot att fördjupa närheten, kommer kontakten också att bli allt djupare. Relationen blir allt viktigare och sårbarheten allt mer kännbar. Det är bra. Det är när sårbarheten är i dagen som något verkligen sker rent läkningsmässigt. Viktigt är att inte försöka skydda sig genom att döma sig själv för sårbarheten, utan ge efter och låta den finnas.

Sårbarhet och kontakt

Det sägs att det första vi tittar efter hos en annan människa är sårbarhet, för i den finns en öppning där vi kan få kontakt med varandra. Där känner vi igen oss i den andre och kan relatera till den mänskliga vi ser.

Det sägs också att det första vi försöker dölja hos oss själva i mötet med en annan är just vår sårbarhet. Vi vill ha kontakt, bli accepterade och godkända och så gör vi det vi tror ska ge oss det.

Resan från det tillrättalagda till det ärliga, sårbara får ta sin tid. Det är det värt, för den läkningen går så djupt.

Med värme,

Evalotta.

Fastna i konflikter – om hur man kan ta sig igenom.

Det här handlar om hur man kan göra när man fastnar i samma konflikter igen och igen, eller, när man kör fast i olika konflikter.

Jag tror att vi alla har varit där. Det blir en konflikt med någon vi älskar och när vi försöker lösa den, så blir det värre. Man trasslar in sig och blir arg och ledsen. Man försöker reda ut, men fastnar i detaljer som inte leder någon vart.

En vanlig fallgrop är att man försöker lösa konflikten mellan sig. Man försöker reda ut vad den ena har sagt och vad den andra har gjort och så går det mest runt. Varför då?

Jo, för lösningen på konflikten finns inte mellan er, den finns i dig och i den andre.

Något har triggats i dig och något har triggats i den andre. Känslorna blir starka och röriga och när ni försöker reda ut, så kan det dra iväg åt olika håll. Kanske känner ni igen mönstret, men har svårt att veta hur ni ska komma ur det. För att komma vidare här, har man stor hjälp av att sortera sina tankar och känslor. Var och en för sig, eller en i taget.

Så när du känner dig, låt säga, arg och missförstådd, kan du börja med att formulera för dig själv vad som gjort dig så arg eller ledsen. Beskriv hur du uppfattat situationen och vilka känslor som väckts i dig. Sedan ger du dig själv förståelse för att du känner som du gör. Alla känslor är ok och det kommer att hjälpa dig om du kan förstå och tillåta dig att känna som du gör, utan att värdera det hela.

Exempel:
Låt säga att du hörde den andre måla upp en bild av dig som du inte alls känner igen dig i; en bild där du blir missförstådd och kritiserad för något som inte ens stämmer.
Du blev arg och upprörd.
Under ilskan kan det finnas fler känslor, så stäm av med dig själv om det gör det. Ibland kan man hitta känslor som maktlöshet, sorg och besvikelse (eller annat) under det arga.

Känslorna väcktes av det du hörde den andre säga, men det är inte därför de känns. Känslorna är starka för att ett eller flera viktiga behov hos dig inte blir tillgodosedda

Nästa steg är att koppla känslorna du känner till behov du har.
Vilka behov blev inte tillgodosedda i konflikten med den andre?
Kan det vara att bli förstådd? Att inte bli dömd? Att bli hörd? Att få lov att definiera dig själv (integritet)? (Eller något annat, du vet bäst själv.)
Det är viktiga behov som du själv behöver hitta sätt att ta ansvar för.

Nu behöver du fundera på hur du kan få de behoven tillgodosedda.
Förstår du dig själv? Kan du be den andre om en chans att få göra dig förstådd?
Kan någon annan klok person spegla dig med förståelse?
Dömer du dig själv? Kan du försöka börja låta det vara ok att du är som du är just nu? Kan din självbild rymma alla möjliga epitet som någon skulle kunna kalla dig? (Det är en enorm frihet!)
Hur skulle du vilja bli sedd och hörd i situationen? Hur vill du definiera dig själv när du får möjlighet att måla upp en mer nyanserad bild av dig?
Det är alltid ditt ansvar att se till dina behov och du är aldrig beroende att en viss person möter dem (även om det verkligen kan kännas så!).

Försök att få syn på dig själv och ge dig villkorslös förståelse för det du känner och behöver. Vi har alla våra känsliga punkter och det är ok.

När du har förstått dina behov, har du kommit långt. Om du kan se olika möjliga sätt som behoven kan bli tillgodosedda på, släpper mycket inombords.

I den bästa av världar gör den andre samma typ av arbete med sig. Då kan ni kommunicera vad som hände i er, vad som triggades och vilka behov det bottnar i. Det brukar vara ett avväpnande sätt att mötas på.

Annars kan det hjälpa att göra en neutral observation av vad som har hänt;
en så objektiv beskrivning som möjligt. Varför då? Jo, för att det vi tror har hänt ofta skiljer sig från det som faktiskt har hänt. När vi reagerar och blir arga och ledsna, har vi ofta gjort en tolkning utan att ens märka det. Man kan känna igen en tolkning genom att man tänker att det beror på någon annan att man känner som man gör. Att det är för att någon annan har gjort eller sagt något, som man är arg eller ledsen. Så där blir det lätt och det är helt ok, men det finns flera problem med att stanna där. Man mår inte bra av det, man kanske blir ledsen och arg i onödan, man kan inte påverka det utan att försöka förändra den andre (vilket inte brukar gå så bra) och det är svårt att hitta till en genuin kontakt när den tolkningen hamnar vägen för kontakten.

En neutral observation är bra, för konflikter kommer ofta ur missförstånd. Vi tror att den andre har menat någon annat än den har menat, men det kan ta emot att se att vi har tagit miste. Det är därför det är så viktigt att ge sig själv förståelse för sin reaktion. Om du trodde att den andre gjorde dig illa, är det klart att du blev arg och ledsen.

En neutral observation är en beskrivning av situationen som både du och den andra kan komma överens om som riktig. Den är helt fri från värderingar och från generaliseringar som alltid, aldrig, varenda gång, typiskt dig etc. Tänk dig att situationen är fångad med en filmkamera som inte kan tolka något alls.

När du har gjort en sådan, kommer det att bli mycket lättare för dig att uttrycka dig på ett sätt som får din vän att vilja och kunna höra vad du säger.
Du kommer att kunna konstatera vad som hände och bekräfta att du faktiskt inte vet vad det betydde. Du kommer också att kunna förklara att du gjorde en tolkning och att du blev arg för något du trodde hade hänt. Nu har du även möjlighet att fråga den andre hur den upplevde situationen och ge din vän förståelse för att den blev arg för det den trodde hade hänt.

Det här är det första steget i att kommunicera empatiskt. Det är ett viktigt steg och det kan behövas en del träning för att lyckas med det. Men träna, vet jag! Träna och försök, så blir det lättare med tiden.

Med värme,

Evalotta.

Hur får man det stöd man behöver?

Det här handlar om att behöva stöd, men inte veta hur man ska få det.

Ibland kan man längta efter stöd, men inte veta hur man ska be om det. Det är inte alltid självklart vem man ska prata med och att man ens kommer att få vad man behöver om man försöker.

Min erfarenhet är att när man längtar efter stöd, så är det framför allt att bli sedd och förstådd i sin situation som man längtar efter. Det som hjälper är att någon ser och förstår utan att döma och utan att försöka lösa situationen åt en.

Vad vi människor dock ofta gör, är att just vilja lösa situationen åt varandra

Ibland kanske vi vill ha just hjälp med lösningar, men det är på något vis lättare att få, så det tänker jag inte skriva om. Jag tänker skriva om det mer subtila, om hur ensamt det kan kännas när man inte blir mött på ett djupare plan.

Själv är jag till exempel en blandning av kraftfullhet och känslighet. Det kraftfulla syns mest och det klarar sig fint. Jag vet hur jag ska ordna upp svåra situationer, det behöver jag inte hjälp med. Men när jag är i en svår situation och sådär kraftfull, behöver jag stöd i form av närhet från dem jag älskar. Jag behöver fysisk och själslig närhet i form av kärleksfulla ord och kramar. Det räcker. Det är faktiskt den enda jag behöver. Det är det enda som hjälper. Tänka kan jag själv, agera kan jag själv, men närheten behöver jag få från någon som älskar mig. Någon annan behöver något helt annat i en liknande situation. Skulle jag komma med kramar och själslig närhet till någon annan som har det svårt, så kan det bli helt fel. Den andre kanske inte alls blir hjälpt av det. Jag kan aldrig förutsätta att vi behöver samma eller att jag vet hur den andre vill ha det. Jag måste fråga. Jag behöver förstå att jag inte vet, men att det är otroligt värdefullt att jag försöker. Det är inte farligt om det blir fel, jag kan göra om och göra rätt.

Hur jag fungerar behöver jag veta, godkänna och kommunicera till dem som står mig nära. Gör jag inte det, kan de inte veta. Då kommer de kanske att försöka stötta mig, men på sätt som inte hjälper. Då blir hjälpen något jag behöver hålla ifrån mig samtidigt som jag lider av att inte få det jag verkligen längtar efter. Det finns en ensamhet i det och den kan stänga hjärtat och få en att hellre vilja klara sig själv. Ingen vill känna sig som ett offer och alla har kapacitet att resa sig av egen kraft, men stöd i rätt form kan vara ovärderligt.

För mig kan det också vara så att andra bara ser den delen som klarar sig fint själv, och därför inte gör något alls och då får jag inget stöd. Man behöver säga, förklara, visa. Och den som vill hjälpa behöver vara lyhörd och flexibel. Det finns alltid en risk att den som ”hjälpte fel” kan känna sig avvisad. Då får man prata om att det är formen som hjälpen kommer i som blir avvisad, inte den hjälpande. Tvärtom ber man ju den hjälpande om att komma närmare genom att visa vad man egentligen behöver. Det kan vara svårt när stödet kommer i en form som inte hjälper. Man kan känna att man borde ta emot det ändå eller tänka att det är något fel på en som behöver något annat än man ska behöva. Så är det inte, det är bara en fråga om modig kommunikation. Att fördjupa sina nära relationer på det här viset, är helt fantastiskt fint. Det ger en helt ny nivå av kontakt och närhet.

För att få det stöd du behöver när du behöver det, är det klokt att tänka igenom vad du vill att den andre ska göra. Då skapar du möjligheter för en helt ny nivå av kontakt. Prata om det när allt är lugnt. Förklara hur du fungerar. Det kan kännas sårbart, men man vänjer sig. Det viktiga är att inte döma något hos sig själv, i synnerhet inte sårbarheten.

Med värme,

Evalotta.

Ätstörningar och anknytningsmönster

Att ”ätstörningar” (eller att använda mat som copingstrategi, som jag hellre kallar det) inte har ett dugg med mat att göra, har jag vetat sedan jag var 14 år. Däremot finns det tydliga kopplingar till otrygga anknytningsmönster.

Hur det var för mig

Jag minns så väl känslan av övergrepp och att verkligen inte bli förstådd när alla trodde att det handlade om mat. Jag var 14 år och behövde ta kontroll över min tillvaro. Det var så mycket jag inte visste då, om känslor och behov och om allt som inte var som det skulle runt mig. Jag trodde att det var mig det var fel på, så jag försökte ändra på mig. Det var en rad olika saker som var problem med mig förstod jag; jag kände mig otrygg fastän jag inte borde, jag hade ångest fast jag inte borde, jag hade svåra känslor och mådde dåligt fastän jag inte borde göra det. Jag kände behov av stöd, och då jag var en stark person så var även det fel trodde jag. Jag var inte bara glad, stark och trygg sådär som jag borde vara, utan hade en massa svåra känslor och behov.

Att börja träna och reglera maten var en enkel strategi för att skapa trygghet. Det var något jag kunde påverka. Att springa höll de svåra känslorna borta och sedan kom endorfinerna. Att avstå från mina behov, löste problemet med alla besvärliga behov jag hade. Att reducera behoven av mat, sömn, närhet, återhämtning etc till ett minimum, gav mig en känsla av trygghet. Jag kunde klara mig utan; kunde vara trygg även när jag inte fick det jag behövde. Jag lyckades bli en variant av mig själv som jag trodde inte skulle störa, vara till besvär, som skulle vara godkänd och klara sig. Det blev tryggt.

Men då sa folk: ”Hon har sådana problem med maten”.
Som om maten någonsin varit ett problem.

Min relation till mat var lösningen på ett problem.

Så togs lösningen ifrån mig och alla trodde att det var lösningen på problemet. För om jag åt, så var ju deras problem borta; det problem som de såg. För mig var det ett enda stort övergrepp. Jag fick inte längre göra det som gjorde mig trygg, och anpassat lät jag det få vara så. Jag tillät tryggheten att tas ifrån mig, för jag förstod att det behövde ske. Men hur skulle problemet lösas nu? Problemet med att jag var mänsklig på ett sätt som jag bar på skam för (vilket jag också kände skam för).

Jag lärde mig duktigt att äta, men visste att det inte löste något annat än undernäringen. Den vilsenhet och smärta som jag hanterat genom självsvält, var såklart kvar. Den existentiella avgrunden var kvar. Strategin för att bli trygg var borta och det återstod för mig att hitta en ny. Det finns så många andra sätt. Man kan bli en tillrättalagd version av sig själv som försöker att inte må dåligt. Man kan bli bra på att se och hjälpa andra. Man kan trycka undan sin smärta och försöka hantera panikattackerna så gott man kan utan att det märks.

Det tog sina år innan jag förstod att det handlar om att inte döma och att bejaka mina känslor och behov. Det är vad som gör det möjligt att leva och därtill ha ett bra liv.

Mat som coping-strategi

Att använda mat och träning för att hantera sin situation, har inte ett dugg med mat och träning att göra.
Så – när jag läser om hur otrygga anknytningsmönster och att använda mat som copingstrategi hör ihop, så blir jag glad. Det stämmer för mig.

Det finns alltså en koppling mellan otrygga anknytningsmönster och relationen till mat. De anknytningsmönster vi utvecklar i unga år, påverkar hur vi relaterar till oss själva (och andra) genom livet. Detta kan ta sig uttryck i hur man förhåller sig till mat. Genom att äta eller inte äta, hanterar man sin inre känslomässiga avgrund. Det är det man måste förstå och hitta andra verktyg för att hantera om man vill läka.

”Ätstörningar” kan handla om många saker. Det speglar en känslomässig hunger eller ett försök att kväva samma hunger. Har man fått lära sig att ens behov inte är viktiga, kan man känna sig tom och maktlös. Som ett försök att hantera denna inre avgrund, kan man använda mat. Antingen kan man äta väldigt mycket eller försöka skära av kontakten med den inre hungern och ta bort behovet av mat. Man kan stänga ner kontakten med känslorna och kontakten med andra. Det blir tryggare att fokusera på relationen till mat än på relationen till andra människor och sitt eget inre. Det är mer förutsägbart, kontrollerbart. Man kan själv styra och det ger en känsla av stabilitet och trygghet.

Det är ett sätt att be om att få sina behov tillgodosedda i det tysta. Man gör sig liten genom att reducera matintaget eller gömmer sig i överätande. Via maten hanteras en skamfylld känsla av att vara värdelös. Det blir kallt, hårt, smärtsamt och väldigt djupt, existentiellt ensamt. Om man känner sig skrämd och överväldigad av svåra känslor, är det lättare att räkna kalorier än att känna djupet av sin sorg och smärta. Det är så lätt att förstå.

Mat och närhet

Mat och närhet är så nära sammankopplade. Mat och närhet är det första vi får när vi föds, och vi får det från samma person. De kan därför lätt blandas ihop med varandra. När vi är nyförälskade behöver vi knappt äta. När vi är känslomässigt tyngda, kan vi antingen tröstäta eller tappa aptiten.

Vi behöver både nära relationer och mat för att överleva och de är kopplade till varandra. Båda ger oss näring, håller oss friska och trygga, och får vi inte tillräckligt så tynar vi bort.

Mönstren och maten

Forskningsstudier visar att det finns en koppling mellan anknytningsmönster, ätstörningar, låg självkänsla, ångest och depression. Det jag hittat kring olika mönster är följande:

Hetsätning:
Hetsätning är vanligast bland personer med ambivalent anknytningsmönster, men det behöver inte vara så.
Att trösta sig med mat är ett sätt att känna sig mindre tom inombords. Smärtan och tomheten man bär med sig från barndomen, kan lindras med mat. De känslomässiga behoven som inte möttes då, kan mötas med mat. Den utsatthet och ensamhet från förr som lever kvar inom, kan stillas med mat. Istället för att söka närhet till andra människor, söker man närhet till mat. Man gör upp planer med mat istället för med människor. Man kan se fram emot mötet med maten; det är som att möta en gammal vän som alltid är där för en. Du är inte tom längre, du känner dig full, så full att det även kan distrahera dig från andra känslor. Efteråt kommer självkritiken, skammen; även det känslor som leder bort från den känslomässiga smärta som fick hetsätningen att starta från början.

Självsvält:
Självsvält är vanligast bland personer med undvikande anknytningsmönster, men det behöver inte vara så.
Det här passar perfektionisterna, för det hjälper dem att slippa känna sina kaotiska, djupa känslor. De som svälter sig är ofta personer med koll på sina liv och som vet vad de gör. De förväntar sig att deras behov inte ska bli mötta av andra, så de lär sig att inte be om något. Det ger dem en känsla av oberoende och frihet – de behöver inget och ingen, de klarar sig utan. De begränsar beroendet av allt som ger näring; människor och mat. De tar kontroll över tillvaron genom att göra sig av med sina behov av relationer, känslor, behov, lust och mat. Det skapar trygghet och förutsägbarhet. Det är så lätt att förstå.

Självsvält-hetsätning-överträning:

Om man har med sig erfarenheter av närhet som något skrämmande och har inte lärt sig skilja mellan trygga och otrygga relationer, kan det återspeglas i ens kaotiska förhållande till mat. Om man inte vet om man är hungrig eller mätt, arg eller ledsen, kan man hetsäta och sedan kräkas och slippa känna. Man kan svälta sig och översta om vartannat. Mat blir både skrämmande och tryggt, precis som man upplevde sina första anknytningspersoner. Man försöker hantera sina erfarenheter genom mat, utan att få någon ordning på det. Det är ett tröstlöst försök att skapa trygghet.

Jag tänker att det säkert kan vara på olika sätt och en blandning av vad som är sant för olika personer.

Läkandet

Med ödmjukhet inför att problemet kan vara komplext och att professionell behandling behövs, vill jag ändå bidra med följande perspektiv:

Allt läkande börjar med en förståelse för att ätmönstret löser ett problem.
Det är ett sätt att kunna fungera i en tillvaro där viktiga behov av närhet och trygghet annars inte blir tillgodosedda. Det är ett sätt att göra det bästa av situationen när man inte har några andra verktyg. Det är ett sätt att ta ansvar för att göra sig själv trygg, inte belasta sin omgivning och inte vara på sätt man tror att man inte får.

För att läka på djupet behövs självempati. Man behöver utveckla en varm, icke-dömande relation till sig själv där alla känslor och behov får finnas. På så sätt kan man få kontakt med sina genuina känslor och behov och lära sig att bli trygg med dem. När man blir det, kan man utforska dem snarare än att försöka distansera sig från dem. Då kommer man att lära sig känna skillnad på fysisk och känslomässig hunger. Man kommer att kunna känna känslomässig smärta och behöver inte använda mat för att lugna sig själv. Att förstå vilka behov man försöker möta genom mat är viktigt. Förstår man det, kan man hitta andra sätt att möta behoven på.
Att vara i kontakt med sin kropp och våga vara lyhörd för dess signaler är också en viktig del i läkningen.

Att inte döma sig själv är hela grunden till att kunna läka. Det gör det möjligt att känna och därigenom även komma i kontakt med den underliggande känslomässiga smärtan.

Vill man bara fokusera på en enda sak, kan man vara uppmärksam på att inte döma sig. I takt med att man blir med kärleksfull och accepterande mot sig själv, kommer tankar och beteenden att förändras. (Givetvis behöver man näringstillförsel om man är farligt undernärd.) Det är nyckeln till all läkning.

Jag skriver mycket om hur man lär sig detta under kategorin ”Relationen till sig själv”. Du kan läsa mer om det här.

Med värme,
Evalotta.

Tryggt anknytningsmönster – modellen att lära av

Förebilden

Så mycket det finns att lära av personer med trygga anknytningsmönster! För oss som fått ett otryggt anknytningsmönster med oss, är det en källa till så mycket gott att lära av en trygg. En trygg person har allt det vi behöver och genom att leva nära en trygg kan vi lära oss att successivt ändra våra mönster till att bli mer lika deras. En otrygg har en tendens att leta efter det vi vill ha där vi vill att det ska finnas (istället för där det finns). En trygg vet var den ska leta och har lätt för att hitta vad den söker.

Så fungerar en trygg

Ett tryggt anknytningsmönster ger tillit – till relationer, till sig själv som älskvärd, till livet och omvärlden. Det ger en känsla av att vara älskad och kunna få stöd i alla lägen. En trygg person förväntar sig att andra är tillgängliga, förutsägbara, vill väl och att det är tryggt att vara nära.

Som trygg blir man inte stressad av otydlighet, dubbla budskap, separationer, stor närhet eller distans.

Man kan kommunicera effektivt och är i kontakt med sina känslor och behov. Det finns en förväntan på att andra ska förstå och respondera väl till det man uttrycker, så att visa sitt inre känns naturligt.

Man har förmågan att lyssna bakom bristande kommunikation och till exempel höra orsaken till irritation, snarare än att reagera på irritationen i sig. Det finns en god konfliktlösningsförmåga och en snabbhet att förlåta.

Relationer som vuxna

Personer med trygg anknytning dras automatiskt till människor som de mår bra av. De är programmerade att förvänta sig att bli älskade och vara värdefulla. Om någon är inkonsekvent eller undvikande, tappar de intresset snarare än tvärt om (som gäller för de med otrygga anknytningsmönster).

Närhet känns bekvämt och man behöver inte fundera kring gränser. Man kan stå kvar i sin egen energi, sitt eget mående, oberoende av hur den andre mår. Man åker inte med i den andres känslor och tror inte att man bär ansvar för dem. Det finns en självklarhet i att var och en bär sig själv; uttrycker sina behov och tar ansvar för dem.

Om någon behandlar dem respektlöst, så vet de att det handlar om den andres oförmåga att agera ansvarsfullt i en relation. De drar inga slutsatser om sig själva, utan vet sitt värde. De stannar inte kvar i relationer som inte möter deras behov, utan går vidare till relationer där de trivs. Det finns gott om möjligheter därute och det viktigaste är att må bra.

En trygg spelar inga spel, utan säger vad den behöver och står för det. Man vill närhet och förväntar sig att den andre vill det samma.

Anknytningen och hur vi tar den med in i vuxenlivet

Ungefär 50% av alla vuxna har med sig ett tryggt anknytningsmönster från sin barndom. Vi är genetiskt predisponerade för en viss anknytningsvariant, så den trygga har fått bingo i såväl gener som föräldrarnas förmåga till att ge en trygg bas (vilket såklart hör ihop).

Anknytningsmönster fungerar som mentala kartor som hjälper oss att förutse hur andra människor kommer att reagera på oss i olika situationer. På det sättet förbereder de oss att mentalt och känslomässigt för att hantera vad vi tror vi kommer att möta.
Eftersom vi har övat på de här mönstren att förstå och hantera omgivningen så många gånger sedan vi var små, blir de automatiska processer som är djupt rotade i oss. Inte bara i våra tankar och beteenden, utan även i strukturen i vår hjärna och i känslosystemet. Det påverkar vår förmåga att hantera känslor.

Allt börjar med hur föräldrar svarar an till sina barns behov och lugnar (eller inte lugnar) barnet när det känner rädsla eller upprördhet. När föräldrar är konsekvent tillgängliga, varma och responsiva för barnets känslor och behov, kan barnet utveckla ett tryggt anknytningsmönster. När föräldrar uppfattar barnets känslor och behov korrekt och visar att de förstått, lär de barnet att de är viktiga och värda att uppmärksammas.

Föräldrar som svarar an till barnets känslor speglar och lugnar barnet. När ett barn har ramlat tittar det på föräldern för att se hur den reagerar. Om föräldern speglar med en känsla av att ”aj, det där gjorde ont”, bekräftar det för barnet att gråten är berättigad. Föräldern speglar vad barnet känner inom sig. När föräldern sedan förmedlar ”men det är inte farligt, det går snart över”, så lär sig barnet att det kan skada sig och det gör ont, men det kommer att gå över och snart känns det bra igen. Man hjälper på så sätt barnet att reglera sina känslor. Våra föräldrar hjälper oss att organisera våra känslor tills vi har utvecklat förmågan att göra det själva.

Man lär sig då att man kan känna stress och obehag, få tröst och må bättre. Man lär sig att negativa känslor inte är farliga och att man kan ta hand om dem.
Som vuxen kommer man sedan inte att oroa sig så mycket över att bli lämnad eller sårad i relationer. Man vet att man kan uthärda smärta om den kommer, så man är fri att vara sig själv. Man behöver inte utveckla försvarsstrategier som skydd, för man kan vara trygga ändå.

Eftersom känslorna är korrekt speglade, lär man sig förstå sina egna känslor och sätta ord på dem. Man blir även bra på att förstå andras känslor, vilket gör det lätt att fungera i relationer.

Personer som fått en trygg anknytning har också mentalt utrymme för att utforska världen. Med en trygg bas att falla tillbaka på, är de ofta bekväma med att såväl lyckas som misslyckas.

När man om och om igen får den här trygga speglingen, kommer den att bli en trygg modell inom en själv. Det blir en grund för hur man förstår och hanterar känslor, tröstar sig själv, löser problem, hittar nya strategier osv. Det ger ett självförtroende att agera oberoende och ta sig an livet med nyfikenhet. Det blir en trygghet som bär väldigt fint genom livet. Som vuxen förväntar sig den trygga att livet och andra människor är att lita på. Inte minst finns en tillit till sig själv och sin förmåga att skapa sig den trygghet man behöver. Man förutsätter att det finns gott om stöd och kärlek att få därute och att andra gärna vill ge det till en.

Leva med en trygg

Att hitta en trygg person att leva med är en högvinst. Det kommer inte ge dig highs and lows och stora känslostormar, om det är det du söker. Inte heller kommer det att ge dig dramatiska separationer och starka återföreningar eller den där nerven av osäkerhet som både är spännande och tärande på samma gång. Du kommer inte heller att få den där känslan av gränslöshet där ni försvinner in i varandra och era system liksom smälter ihop.

En trygg kommer att ge dig trygghet, känslomässig förutsägbarhet och konsekvent kärlek. Den kommer att stå stabil i sig själv och vara hel i sig själv. Den kommer inte att anpassa sig till dina osäkra mönster, utan vara tydlig och stabil. En trygg kan hjälpa en otrygg att läka sina sår och bli allt mer trygg i sina mönster. En trygg har det som en otrygg så intensivt letar efter där den vill att det ska finnas istället för där det finns.

Till sist

Naturligtvis kan man vara trygg och blyg och trygg med osäkerhet inom sig. Det genomgående är att man i grunden vet sig vara värd att älskas, bemötas som viktig och att man är trygg med närhet.

Inget anknytningsmönster ligger fast genom livet. En person med trygg anknytning kan bli mer ambivalent eller undvikande genom att engagera sig djupt i relationer som inte är bra för dem och börja anpassa sig till otrygga mönster. Det finns dock en trygg bas att falla tillbaka på. Jag tror att man kan vara trygg ambivalent och trygg undvikande, alltså ha drag av detta men ändå i grunden vara trygg. Det talar den genetiska predispositionen för.

Med värme,

Evalotta.

Otryggt undvikande anknytningsmönster

Vi har våra skäl:

Hur vi än agerar i våra nära relationer, försöker vi bara möta våra behov efter bästa förmåga. Kanske fungerar det vi gör, kanske inte, men vi har våra skäl. Det är viktigt. Det finns inget som är fel, bara något att förstå. Det här är tänkt som ett sätt att bättre förstå hur man kan fungera om man har med sig ett otryggt undvikande anknytningsmönster.

Anknytningen:

Att knyta an är livsviktigt för ett litet barn. Hur anknytningen blir påverkas av våra tidiga, upprepade erfarenheter av närhet. Det anknytningsmönster vi utvecklar påverkar sedan hur vi som vuxna skapar nära band till andra (knyter an). Det påverkar vad vi förväntar oss i en relation, hur vi upplever närhet och hur vi beter oss när någon kommer nära. Mönstret etableras tidigt i oss och blir det naturliga sättet att vara; det vi är vana vid och som kommer automatiskt. Har vi ett otryggt anknytningsmönster, kan det försvåra livet för oss i de nära relationer vi har som vuxna. Ju mer vi förstår de mönster vi har, desto lättare är det att förändra dem med tiden.

Hur kan en otrygg anknytning uppstå?

Om man växt upp med föräldrar som inte ser, förstår och kan möta ens känslor och behov, kan ett otryggt anknytningsmönster utvecklas. Att bli avvisad och övergiven av en förälder (även emotionellt) är för ett litet barn förenat med livsfara. Man kan inte riskera det och utvecklar därför en strategi för att få någon form av trygghet.

Om man utvecklat ett undvikande anknytningsmönster har man lärt sig att trycka ner sina känslor och behov, då det hotar närheten till föräldern minst. Man tappar så småningom kontakten med känslorna och behoven och blir väldigt bra på att klara sig själv. Det här följer med in i vuxen ålder där närhet förknippas med något obehagligt; risk för övergivande och förlust av självständighet (som man behöver om man ska klara sig själv).

Närhet, stress och kärleksrelationer

En undvikande vill spontant undvika närhet, då eftersom den skapar stress i systemet. Eftersom närhet är förknippat med stress och otrygghet, är dragningen till oberoende starkare. I ens system ligger en djup erfarenhet av att oberoende är det som ger en störst möjlighet att klara sig. Att klara sig själv känns tryggare än att vara beroende av andra. Tillit till andra kan vara svårt.

Det här kan skapa svårigheter när man vill vara i en relation. Det kan vara svårt att få ihop behovet av frihet och självständighet med de förväntningar på närhet och närhetens centrala roll i en kärleksrelation. Det kan bli en inre slitning mellan egna behov och andras förväntningar. I en relation till en ambivalent kan den där dansen mellan närhet och distans uppstå. Den undvikande håller distans och den ambivalenta försöker få kontakt och närhet. Den undvikande levererar lite närhet men tar sedan en större distans. Den ambivalenta försöker då än mer att komma nära på olika sätt och den undvikande drar sig undan än mer. Till sist känner sig den ambivalenta övergiven och drar sig undan och blir hård och kall. Den undvikande kommer då tillbaka för att rädda relationen och när kontakten är etablerad igen så börjar det om.

Man kan känna en djup ensamhet även när man är i en relation, som om den där känslan av att hitta hem inte riktigt vill infinna sig. Det är inte lätt att veta hur man egentligen ska göra för att få alla sina behov tillgodosedda.
Att binda sig kan skapa stress och en klaustrofobisk känsla, även om man älskar personen i fråga.

Man kan vilja hålla en dörr öppen och dra sig för att binda sig till saker som familjebildning, samboskap, giftemål etc; allt för att inte förlora den frihet (och trygghet) som finns i oberoendet. 
Att leva ensam kan ibland verka som en bra idé för att slippa de problem som närhet för med sig. Det är lätt att glömma att man inte trivs med det heller, för även om det är svårt, så är närhet ett viktigt behov även för en undvikande. 

Närhet, frihet och distans

Närhet så. Vad gäller närhet kan det för en undvikande räcka med att ha varandra. Man måste inte vara tillsammans hela tiden, inte vara så fysiskt och känslomässigt nära. Önskeläget är att finnas där i varandras liv på ett sätt där man ändå kan ha kvar sin frihet.

Det bästa skulle vara att få komma och gå i en relation; att kunna få närhet när man själv känner för det, utan krav på att hela tiden vara tillgänglig för den andre. Närhet är svårt. Man förväntas ge närhet i en relation, men det känns inte naturligt. 

Om relationen känns trygg kan man börja skapa en distans till den andre. Håller man en distans, minskar risken för att bli övergiven och att förlora sin självständighet. Att involvera andra i sitt känsloliv känns inte naturligt, i synnerhet inte som man ofta inte ens vet vad man känner.

När närheten är för intensiv, kan man stöta bort eller distansera sig. Det är egentligen inte den andre man vill stöta bort, utan det som skapar stress och ofrihet. Närheten. Fast det är egentligen inte närheten i sig som är problemet, utan det som är förknippat med närhet. Krav. Den förlorade självständigheten och friheten. Den andres känslor och behov som tar över och som man anpassar sig till för att slippa bli lämnad. Risken att förlora sitt oberoende. Risken att bli övergiven. Smärtan i att inte bli förstådd.

Det finns alltid en risk att man börjar leverera den närhet som den andre vill ha och anpassar sig tills man får svårt att få luft. Då kan man distansera sig i timmar eller dagar eller stöta bort den andre genom bråk.

Strategier för att inte komma nära

Det finns en rad saker man kan göra för att slippa knyta an. Om man ”slår av” (deaktiverar) sina anknytningsimpulser, så kan man skydda sig från den stressande närheten och risken att bli övergiven. Det händer automatiskt tills man aktivt arbetar med att hejda sig själv, och även då kan det hända. Det som från början var ett överlevnadsskydd, för i vuxen ålder mest med sig problem och en känsla av tomhet och meningslöshet.

Några vanliga deaktiveringsstrategier:

– Säga att man inte är redo att binda sig, men ändå stanna i relationen.

– Hitta och störa sig på brister hos sin partner.

– Tänka på och idealisera en före detta partner (glömma bort varför det tog slut och att man kände sig lika instängd i den relationen).

– Flörta med andra.

– Inte säga ”jag älskar dig” men antyda att man har känslor för den andre.

– Dra sig undan när relationen funkar bra (inte ringa efter en lyckad date, starta bråk när närheten känns för intensiv etc).

– Gå in i omöjliga, ”säkra” relationer som med någon som är gift

– Bli mentalt frånvarande med sin partner

– Ha hemligheter och låta saker vara otydliga för att känna sig oberoende och fri.

– Undvika fysisk närhet

Man kan ha god hjälp av att lära sig känna igen de saker man själv gör för att skydda sig och öva på att inte agera på dem. Som undvikande behöver man ju närhet, även om det kan vara svårt.

Avslutningsvis vill jag betona att oavsett hur svårt man kan ha att trivas med närhet och hur dysfunktionell man kan bli när mönstret slår klorna i en, så är det inget fel på en. Det är viktigt att förstå att man har sina skäl och gör sitt bästa. Ungefär 25% av alla vuxna har det här mönstret i sig och har inga problem med det i sin vardag. Problemen uppstår när någon kommer nära (vilket i och för sig också kan vara en del av ens vardag). I lite mindre nära relationer kan en undvikande vara mycket charmerande, trevlig, social och välfungerande, då de inte utgör ett hot och triggar anknytningssystemet. Man får försöka förstå, inte döma, hejda sig och öva. Så sakteliga kan en undvikande bli allt mer trygg även med att komma nära.

Med värme,

Evalotta.

Otryggt ambivalent anknytningsmönster

Vi har våra skäl:

Hur vi än agerar i våra nära relationer, försöker vi bara möta våra behov efter bästa förmåga. Kanske fungerar det vi gör, kanske inte, men vi har våra skäl. Det är viktigt. Det finns inget som är fel, bara något att förstå. Det här är tänkt som ett sätt att bättre förstå hur man kan fungera om man har med sig ett otryggt ambivalent anknytningsmönster. (Vilket ca 20% av alla vuxna har.)

Den livsviktiga anknytningen

Anknytningsmönstret växer fram ur de erfarenheter av närhet vi fick när vi var små. De erfarenheterna formar vår bild av om det är tryggt att vara nära eller ej. Som vuxna tar vi med oss den här förståelsen in i våra nära relationer, vilket påverkar hur vi upplever närhet, förhåller oss till känslor, interagerar med den andre osv. Mönstret etableras tidigt i oss och blir det naturliga sättet att vara; det vi är vana vid och som kommer automatiskt. Har vi ett otryggt anknytningsmönster, kan det försvåra livet för oss i de nära relationer vi har som vuxna. Ju mer vi förstår de mönster vi har, desto lättare är det att förändra dem med tiden.

Den nyckfulla närheten

Om man utvecklat ett ambivalent anknytningsmönster har man lärt sig att anpassa sina känslor och behov efter den andre, eftersom närheten kom på den andres villkor och inte när man själv behövde det. Ibland fanns den där, ibland inte, och det var oförutsägbart vilket som blev.

Att vara uppmärksam på och anpassa sig till den andres sinnesstämning och behov, blev det säkraste sättet att försäkra sig om att få tillgång till den närhet som var möjlig . Man utvecklar tidigt en god förmåga att läsa av andra människor. Andras känslor och behov blir tydligare än de egna och det känns tryggast att se till andras behov först.

Det här mönstret följer med in i vuxen ålder där närhet förknippas med något nyckfullt; den andre kan när som helst försvinna så det är viktigt att ha fokus på relationen.

Är du kvar eller är närheten borta?

”Är du kvar? Finns du där för mig? Är du tillgänglig för mig? För närhet? Jag är känslig för signaler på distans och tror lätt att du är borta.
Älskar du mig fortfarande, även om du inte säger det så ofta? Jag ska försöka att ge dig frihet, fast jag behöver närhet. Jag behöver tecken på att närheten är kvar.

Om jag tror att du har övergivit mig, kan det hända att jag stöter bort dig. Det är inte mot dig egentligen, jag vill bara skydda mig själv. Om jag stöter bort dig från mitt hjärta, så skyddar jag mig från att bli övergiven. Jag stöter bort nyckfullheten, inte dig. Jag vill ha dig kvar, men jag vill att du ska vara stabil. Tillgänglig. Nära.”

Ungefär så kan mönstret se ut när det slagit klorna i en otrygg ambivalent. Man vill närhet, men är hela tiden beredd på att den kan försvinna. Är den andre trygg, kommer den att snabbt kunna lugna oron. Är den andre otrygg i sin anknytning, framför allt otrygg undvikande, kan de här tendenserna öka i intensitet och skapa en stor stress i systemet. Har man förmånen att leva med en trygg människa i sin närhet, kan de här tendenserna mattas av och istället utvecklas mot en mer trygg anknytningsmodell.

Närheten i fokus

Har man ett ambivalent anknytningsmönster, älskar man närhet. Man kommer fort till en nära och personlig relation och trivs med tät kontakt. Man kan vara strak, välfungerande och klok till vardags, men när man hamnar i en nära relation till en annan otrygg (i synnerhet undvikande), tappar man lätt sig själv och blir vilsen. Relationen till personer som ger dubbla signaler, som ömsom distanserar sig och ömsom ger närhet, kan lätt trigga anknytningsstressen.

Då börjar man lyssna in från stund till stund vad som gäller; om närheten är kvar eller borta. Det skapas osäkerhet och en känsla av att vara övergiven, lämnad och inte längre viktig. Som otrygg ambivalent blir man lätt skrämd av vad man tror är tecken på att närheten är borta, såsom tonfall, brist på ömhetsbevis, dagar utan kontakt, andra som får den andres närhet istället, samtal utan genuin kontakt. Man tror då lätt att den andre är borta och sörjer det förlorade. Man kan börja närma sig den andre mer och mer för att försöka få den närhet man vill försäkra sig om att få. Man kan närma sig fysiskt, känslomässigt, i meddelanden och dagliga rutiner. Om det inte lyckas och man tror att man har blivit avvisad eller övergiven, kan man reagera med att dra sig undan och bli kall och hård.

Hel i relationer

Man känner sig hel när man är i en relation och vill därför gärna vara det. När man inte är i en relation, känns det som att något fundamentalt fattas. Man går igen och igen, utan att tveka särskilt mycket, in i en ny relation när den gamla tagit slut. Man kan ge den kärlek och bekräftelse man själv behöver få, i hopp om att få det man vill ha. Egentligen är det mest ett sätt att lindra oron och osäkerheten. Ömhetsbetygelserna man får blir så flyktiga, de känns bra en stund och sedan kommer oron tillbaka. Man projicerar lätt en rad fina och åtråvärda egenskaper på den man älskar och ser förbi det som inte alls är bra för en.

Hur uppstår ett otryggt anknytningsmönster

Om man växt upp med att föräldrarna inte kan förstå och möta uttryck för känslor och behov på det sätt man behöver, kan ett otryggt anknytningsmönster utvecklas. Om en förälder ibland är där och ibland är nyckfullt avvisande eller finns där helt på sina egna villkor, kan barnets uppmärksamhet börja kretsa kring huruvida föräldern är tillgänglig eller ej.
Det kan vara mycket förvirrande för ett litet barn. Man kan kan inte komma med sina känslor och behov och få den trygghet man behöver, utan får ta vad som bjuds i den form det kommer. Man får leva med osäkerhet och ovisshet och kan börja pendla mellan att försöka komma nära och att dra sig undan och bli kall.

Som otrygg ambivalent känner man in, provar närhet, läser av. Blir man besviken, kan man stänga sitt hjärta och möta den andre med iskyla. Den är hemsk, jag vet, men så är också smärtan i bröstet.

Den stressande anpassningen

Som barn är det svårt att förstå hur man ska göra för att få den närhet man behöver och slippa bli avvisad, ignorerad eller bortstött. Vad ska man göra för att skydda sig från det? Bråka? Insistera på närhet? Själv börja stöta bort? Anpassa sig och bli så smidig som möjligt? Bli väldigt självständig? Göra sig av med sina ”felaktiga”, ”jobbiga” behov av närhet och gemenskap? Stänga av alla sina felaktiga känslor och behov? Bli perfekt? Lyckas med allt man tar sig för? Bli en del av projekt rädda världen? Själv hitta sätt att bli så viktig för andra att man slipper känna avvisandets smärta? Ge bort det man själv önskar få i form av kärlek och bekräftelse i hopp om att då få det tillbaka?

I vuxen ålder finns detta kvar som en relationsmodell som triggas när man som otrygg ambivalent kommer nära människor med undvikande anknytningsmönster. Avvisanden blir känsligt. I viljan till närhet finns också ett hot om att vara oönskad. Dragningskraften till människor som liknar dem man växt upp med kommer att vara stor. Det finns en drivkraft att igen och igen utsätta sig för människor med de mönster som man är van vid, och den gamla smärtan kommer att upprepas i nya former. Man får närhet ibland, men när som helst kan den försvinna. Man är maktlös inför att det händer, men dras dit för att försöka reparera något. Laga. Fixa. Få den otillgängliga att bli tillgänglig. (I relation till otryggt ambivalenta kan det hända att man istället blir mer undvikande.)

Om man tittar lite djupare på det, så handlar mönstret i vuxen ålder om viljan att få trygghet och slippa bli övergiven (överleva). Den oroliga fixeringen vid om den andre är där eller inte där, tillgänglig eller otillgänglig, hör inte hemma i nuet. Den hör hemma i barndomen. Den avgrundsdjupa smärta som väcks när man blir lämnad eller avvisad av någon i vuxen ålder, kommer från när man var liten. Känslan av att hjärtat slitits ut ur kroppen och att man inte kan leva utan den andre, den är helt sann, fast den handlar då och inte nu. Som vuxna går vi inte under utan den andre, även om det kan kännas så. Vi sörjer, repar oss och försöker igen. Känslan av att glädjen och meningen försvinner med den andre, tillhör förfluten tid. I nuet hittar man kärlek, glädje och mening igen, i andra former.

Vi kan tro att vi behöver den andre för att få den närhet, djupa kontakt och förståelse som vi längtar efter, men närheten har rört upp en längtan från förr. Om vi kan härleda stressen från nuet dit den hör hemma, till de situationer när den uppstod de första gångerna, då blir nuet betydligt lättare att hantera. Man kan bejaka smärtan och följa den allt djupare ner till andra minnen, till situationer man inte kunde hantera då men som går att hantera i efterhand.

Ambivalent och undvikande i relation

En ambivalent och en undvikande dras till varandra och utmanar varandras sår. För en ambivalent kan mötet bli som en spegel där allt oläkt hamnar utanpå huden. Man står där med sina största känsligheter i knät att hantera. En sådan relation är ett svårt projekt och kräver två medvetna, dedicerade parter för att lyckas. Det kan också bli nedbrytande och vara något man behöver avstå ifrån till förmån för tryggare relationer. Jag skriver mer om det här.

Utan stöd i någon forskning tycker jag mig se att vi kan ha undvikande och ambivalenta tendenser även med den tryggaste och mest förstående barndom. Jag tror att det går i generna, för jag har träffat många som har ambivalenta drag trots en trygg och bekräftande barndom. Jag tänker att man kan vara trygg ambivalent. Då har man drag av det ovanstående, men saknar vilsenheten och kan kommunicera effektivt. Detta är ju trots allt bara ett sätt att förstå, inte ett försök att definiera sig.

Med värme,

Evalotta.

Sköna, ömsesidiga beroenden eller anpassning där man går vilse.

Det är en stor skillnad i känslan mellan att anpassa sig till den andre i tro att man måste för att den andre ska vilja vara kvar, och att möta den andres behov av glädje och fri vilja för att man vill bidra. Det kan se ganska lika ut om man ser det utifrån. Det kan innebära att man gör på liknande sätt, men det får väldigt olika konsekvenser för relationen.

Jag kan gå in i anpassning, för att den andre ska tycka om mig och vilja vara kvar. Jag kan tona in på min väns behov och leverera det. Jag kan pejla in hur jag ska vara för att den andre ska må bra och vilja vara med mig.
Jag kan se till att inte behöva något som den andre kanske inte vill ge mig. Jag kan fokusera på att göra rätt i relationen och tappa mig själv på vägen. Det kommer att antingen kväva mig långsamt eller gör mig skör och vilsen. Om jag går in i en sådan anpassning för att indirekt få var jag behöver i form av trygghet och närhet (att den andre är kvar), kommer jag inte att må bra. Jag blir beroende av den andre på ett intrasslat sätt som inte är skönt. Jag förhåller mig också till relationen snarare än till mig själv och det som är viktigt för mig på ett djupare plan. Detta är ett krångligt och otydligt sätt att försöka tillgodose viktiga behov. Jag vet kanske inte ens vilka behov jag försöker tillgodose, bara att det sker i relation till just den här personen och att jag är beredd att anpassa mig för att få det.

Alternativet så:

Jag kan också ge i tillit till att allas behov kan bli tillgodosedda. Då ger jag för att jag vill möta både den andres behov och mina egna. Jag kan be om att få det jag behöver och förutsätta att den andre ger för att den vill bidra till mitt välbefinnande (och inte för att den tror att den måste). Jag kan ge den andre det den ber om för att jag älskar den människan och vill bidra med något gott i hans eller hennes liv.

Det kan vara så att våra behov skiljer sig åt. Till exempel så kanske jag behöver mer tid för mig själv än den jag älskar, eller så behöver jag mer närhet när den andre behöver mer avskildhet. Det skulle kunna bli ett problem där vi båda gör avkall på våra behov för att vi tror att vi måste. Är vi däremot trygga med att våra olika behov är ok och välkomna, så kommer också båda att kunna få sina behov tillgodosedda.
Är jag trygg med det, kommer jag att kunna ge av glädje och fri vilja. Då gör jag gärna en uppoffring eller ansträngning om så behövs, för det ger mig en glädje att även se till den andres välbefinnande. Jag kan också ta emot den andres extra ansträngning som en gåva av kärlek. Så länge bådas behov blir sedda, bejakade och mötta så går allt bra.

Om man har lätt för att gå in i anpassning på ett sätt så att man tappar kontakten med sina egna behov, kan det vara svårt att hitta från det första till det andra. Jag tror på träning och åter träning. Det absolut viktigaste är att inte döma sig själv och de behov man har. Allt skönt inre arbete börjar där. Sedan är det värdefullt att försöka få kontakt med de behov man har och bejaka dem som ok, även om de skiljer sig från den andres. Det är aldrig fel på någons behov. Det är också skillnad på behov och sättet vi försöker tillgodose behoven på, vilket jag återkommer till nu och då. Det finns en lista över behov här om du är osäker på vad som avses med behov och vilka man kan ha.)

Med värme,
Evalotta