Senaste inlägg

2017-05-17 12.46.03-2

Strukturerad konfliktlösning

När man befinner sig mitt i ett missförstånd och känslorna svallar, då gäller det att hålla huvudet kallt och se hela situationen utifrån samtidigt som man noterar vad som sker inuti.

Konflikter är ofta omedvetna missförstånd där var och en har goda skäl till upprördhet utifrån den tolkning de gjort av situationen. Man behöver förstå vad som fått känslorna att svalla hos först den ena, sedan den andra, utan sammanblandning, för ingenting som väcker starka känslor går att lösa i mellanrummet mellan två.

Det mesta som gör oss upprörda bottnar i missade känslor från länge sedan; känslor vi inte fick hjälp att hantera då vi behövt eller som fick sättas i ett hörn till förmån för sådant som just då var viktigare för vår överlevnad.

När vi inte har gamla känslor på lager brukar det inte bli konflikt, för då är vi välfungerande och har tillgång till vår empatiska förmåga.

Eftersom gamla, nyväckta känslor inte har något att göra med den situation som triggat dem i nutid, behöver man hejda sig själv och känna tillbaka in i andra tider av sitt liv för att förstå.

En god struktur är en ovärderlig hjälp för att ta sig igenom känsloröran fram till en ny lättnad och förståelse helt utan skuld och skam eller idéer om att någon skall ändra sig/förbättra sig. Struktur och känslor i god förening kan se ut så här:

1. Någon känner något starkt för att…

2. …något har hänt som väckte känslor som redan låg där på lager.

3. Den som känner något starkt har ett viktigt behov som inte är tillgodosett eller som den befarar inte ska bli tillgodosett.

4. I ett försök att ta ansvar för sina viktiga behov (trygghet, kärlek, frihet, närhet, skuldfrihet, värde osv), kommer en reaktion på det upplevda hotet/hindret. I stunden kan man förledas att tro att det handlar om en persons handlingar i nutid. Så är det sällan. Det handlar om känslor och behov man har inom sig och själv (som vuxen) tillfullo ansvarar för. Utan skuld. Om känslan finns kvar från barndomen, kan barnet inom vilja hålla någon annan ansvarig. Ett tydligt tecken på att det är en gammal känsla som väckts, är att man spontant tycker att det är någon annans fel att man känner som man gör.

5. Försök hitta svaret till frågan vilken grundkänsla som väckts (inte varför, bara vilken). En grundkänsla har inte något med någon annan att göra utan kommer ur ett behov. En sådan känsla kan vara ledsen, rädd, ensam, obehaglig till mods, arg, trött och liknande. Det är oftast de svåra känslorna som råkat bli kvar i systemet. Om man hittar känslor som övergiven, sårad, förminskad, ignorerad osv, kan man med fördel leta ännu djupare i sig själv tills man hittar de känslor som ligger under de känslor som har med någon annans handlingar att göra. Varför? Jo, de känslor som kommer av andras handlingar kan vi inte påverka. De uppstår delvis av vår tolkning av situationen. Under dem finns grundkänslor. Grundkänslor leder oss till våra behov och väl där är vi fria igen; problemet blir löst en gång för alla och vi behöver inte fastna i samma känslo-loopar igen och igen.

6. Försök förstå vilket allmänmänskligt behov som ligger till grund för den känsla som väckts. (Trygghet, kärlek, värde, närhet, frihet, möjlighet att påverka sin situation osv)

7. När man hittat rätt och bejakat det man funnit, känns det i hela kroppen; en lättnad och ett lugn infinner sig. Klart.

8. Upprepa samma procedur på den andra personen i konflikten.

9. Klart. Ingen skuld. Ingen skam. Inga dragna slutsatser eller någon som ska förbättra sig själv. Däremot nyvunnen frihet och ny förståelse av såväl sig själv som den andre.

Vill du läsa mer om hur man löser konflikter empatiskt, kan jag rekommendera Non Violent Communication avd Marshall Rosenberg. Finns även på svenska. Det är fint med en bok; det är som en hel grammatik att lära sig förstå.

Med värme,
Evalotta.

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest
2016-03-28 10.53.39-1

Öppna för andligheten och integrera hela din mänsklighet

Himmel och jords behöver mötas.
När man öppnar upp för den andliga dimensionen, behöver man samtidigt bli så mänsklig det bara går.
Allt mänskligt behöver integreras i ens person, bejakas, utforskas, bli bekant, för att andligheten ska landa i jorden.
Om man öppnar upp utan att vara integrerad, blir det obalanserat.
Att öppna och att integrera behöver gå hand i hand, steg för steg.

Det andliga uppvaknandet kan komma överväldigande, starkt som den första kärleken, som ett fantastiskt glädjerus där allt blir nytt. Därefter återstår att integrera alla sina delar, hela sin mänsklighet, för att bli hel och en fungerande mottagare för den andliga kraften.

Empati är ett viktigt redskap. Empatin, icke-dömandet, skapar det där tillåtande rummet som gör det möjligt att bejaka allt utan att döma. Att förstå och bejaka sina behov, värna om dem, lägger grunden för att man ska kunna stå stadigt och öppen på jorden.

Människor och händelser kommer i vår väg och väcker, startar processer. Fokusera på processen. Den som väckte något till liv inom en, är inte svaret på längtan. Längtan är ett minne av att vara hel, ett med ursprunget.
Den stora kärleken genomsyrar så småningom allt som är öppet mot den, mottagligt.
Man behöver tillåta sig att vara så älskad.

Med värme,
Evalotta.

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest
2016-03-28 11.00.01

Döden och livet utanför tiden

Jag är aldrig så fri som när jag dör; aldrig så levande och lätt.
Kanske låter det som en paradox, men i dödsögonblicket är livskänslan väldigt stark.
Någon nytt tar sin början, med kraft.
Jag minns då mitt jordeliv och jag känner igen mitt andra hemma.

Perspektiven från utanför tiden, är svåra att förklara för den som är i den.
Utanför tiden kan man betrakta den som ett flöde, en prick, som linjer eller lager; allt beror på hur man tittar.
Vistelserna i tiden ligger tätt intill varandra, som sidor i en bok, så nära, så samtidigt finns de där, med kopplingar sinsemellan. Vistelserna i tiden är samma individs. Man är sig själv, i olika tider och skepnader, under olika förhållanden och läranden. I tiden går allt så fort och så oändligt långsamt. Utanför tiden finns ingen tid, bara rymd, salighet, frid.
Det verkar som att man upplever tillvaron utanför tiden på olika sätt, då det även där är svårt att greppa allt.

I tiden kan man slå ner sina rötter, uppleva med sina sinnen. Det är mycket utvecklande för själen att vara i tiden.
Utanför tiden pågår livet utan slut, eller i en annan slags evighetstid som är för stor för oss att greppa. Det finns en början, det finns ett slut, men däremellan ligger eoner, jordiska årmiljarder.

Utanför tiden ser jag jordelivet alldeles klart; vad det innebär att vara människa, vad som behöver göras. Kärleken är ren och klar. Där råder vishet, kärlek, samhörighet och frid.
Där väljer vi våra vägar, våra möten, vad vi vill med vårt liv på jorden.
Där finns också den stora kärleken och skaparkraften som genomsyrar allt, vilken alla ord är för små och begränsande för att beskriva.

Ödmjukast några rader om hur jag minns det, i öppenhet för att våra minnen kan te sig olika.

Med värme,
Evalotta.

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest
2016-01-16 14.37.40-2

Vi dömer det vi inte förstår

Vi dömer det vi inte förstår.
När vi förstår, dömer vi inte.
När vi förstår, verkligen förstår, väcks omtänksamhet och kärlek i oss.

Om jag missar att tänka efter ordentligt, kan jag råka utgå från att andra ser det jag ser, vilket gör mig förvirrad.

Kanske är det vanligt att vi utgår från oss själva när vi tolkar vår omvärld;
att vi behöver hjälpa varandra att vidga perspektiv och perception.
Jag behöver det hursomhelst.
Jag brukar därför fråga nu och då, för jag vet att mitt omdöme och min förmåga att tolka rätt är synnerligen begränsad.

Om jag dömer någon inombords, då vet jag helt säkert att jag inte har förstått.

Då behöver jag fråga, och om det inte går, åtminstone få hjälp att tänka kring situationen.

När man väl har missförstått, kan det vara svårt att på egen hand hitta den förståelse som gör att det klickar.
Att döma eller bli dömd är ett obehagligt tillstånd som de flesta av oss nog vill bort från så fort som möjligt.
Att inte förstå den andres goda anledningar till sitt agerande, eller själv inte bli förstådd och trodd om gott, skapar stress.

Att fråga ”Hjälp mig förstå dig rätt här.”, är nödvändigt i alla fall mig.
Det är en sak jag kan göra för att inte döma.

Det fina med att fråga är att när jag väl knäckt en kod (förstått vilka viktiga känslor och behov som ligger till grund för den andres agerande), kan jag använda den förståelsen på alla liknande beteenden.

Att hitta de känslor och behov i mig som gör att jag reagerar på någons agerade är en annan värdefull pusselbit;
att förstå mig, att förstå den andre.

Det är inte alltid det går att fråga, men förhoppningsvis finns det någon att åtminstone någon klok person att utveckla sin empatiska förståelse tillsammans med.

Vi dömer det vi inte förstår.
När vi förstår, kommer värmen och omtänksamheten.

Hur gör du?

Med värme,
Evalotta.

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest
2016-09-17-14-20-23-1

Att vara en stark-skör person

Det är mycket med att vara en stark-skör person.

Att vara stark-skör innebär att vara kraftfull och sårbar samtidig, parallellt och om vartannat.
En stark-skör person är alltid både och; har nära till båda tillstånden, åtminstone inom sig.
Ganska ofta dominerar det ena genom första halvan av livet
och det blir ett arbete att integrera båda aspekterna av sig själv.

En stark-skör klarar det som ska klaras och håller ihop det,
ringer chefer och förklarar trevligt var det glappar i bemötande,
vad som är bra och vad som inte funkar som det ska.

En starkskör styr upp saker.
Vi är starka, det är genuint.
Vi är bra på det, det kommer naturligt och lätt.

Vi är dock lika sköra som vi är starka och det är viktigt att förstå. Mycket viktigt.
En starkskör som ser så stark ut, behöver bäddas in i medkänsla och värme och omtänksamma ord.
Vi behöver lika mycket stöd som vi delar ut till andra.
Vi behöver mängder av kärlek och lyssnande hjärtan.
Vi behöver få bejaka vår skörhet såväl som vår styrka.

Man behöver en stor inre flexibilitet för att få med sig själv i skiftningarna.
Man behöver också hjälpa andra att förstå; ofta syns det ena mer än det andra.

När både styrkan och skönheten blivit integrerade i oss,
kan de samverka på fantastiska sätt.
De rymmer varandra, bevarar oss nära vår mänsklighet när vi är starka
och för oss till kärleken och kraften inom när vi är sköra.

Allt är skatter, allt.

Med värme,
Evalotta.

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest
2016-07-04 21.54.27-1

Lyssna utan att försöka lösa eller fixa – en värdefull färdighet att sträva efter

Den största frustrationen jag känt när jag genomlevt svåra tider, har nog väckts av andras försök att peppa, lösa, fixa eller muntra upp mig.
De har menat väl, o så väl.
Förmodligen har jag själv många gånger gjort på samma sätt i mötet med en annan människas emotionella brottningskamp – försökt fixa. Lösa. Ordna. Ställa till rätta.

Det är så lätt att vilja hjälpa genom att lösa, i synnerhet när den som just då har det svårt inte vet vad den ska ta sig till.
Det finns tillfällen då vi kan hjälpa genom att fixa något, men ofta är det ett uppmärksamt lyssnande som hjälper allra mest.

Att kunna lyssna på en väns problem/sorg/frustration utan att bli lösningsfixerad, är så värdefullt.
Ofta är det det som hjälper den andre och därtill besparar det en själv mycket energi.
Vi behöver inte lösa, bara höra och förstå.
Det händer något när någon annan tar in och förstår vad vi går igenom.
Tyngden lättar och det känns mindre ensamt.

Vi är alla kapabla att hitta vår väg igenom våra känslor och livets irrvägar.
När någon försöker komma med lösningar, är det lätt hänt att vi inte känner oss hörda och förstådda.
Efter som jag själv har lätt för att bli lösningsfokuserad även om jag vet att det inte är det som hjälper, brukar jag fråga vad den andre vill att jag ska göra med det den berättar för mig.
Vill min vän att jag ska göra något eller är det att bli hörd och förstådd som är det viktiga?
Därefter blir det tydligt för båda vad önskemålet är.
När man har fullt av blandade och starka känslor i sig, är det inte säkert att man ens själv vet vad man vill att ens vän ska göra. Då är det till hjälp för båda att konkretisera det.
Att lyssna, spegla tillbaka att man förstår, att allt är ok, det är guld värt.
Att erbjuda sitt sällskap och stå för hopp och tilltro till personens förmåga att leva sig igenom det som är, det är stort nog.

Med värme,
Evalotta.

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest
2016-08-31 09.49.37

”Sluta bråka!” eller: sökandet efter missförståndet och den goda intentionen

”Men sluta bråka!”
Man kan vilja säga det när man står bredvid två som hamnat i en konflikt;
i synnerhet om man råkar vara förälder och känner ansvar för situationen samt behöver lugn och ro.
Dock behöver man inte tänka efter särskilt länge för att inse att det enda som kommer ut av ”sluta bråka” är att de även känner sig missförstådda och o-hörda av sin förälder och det gör ju det hela ännu svårare.

För: missförstånd är precis vad konflikter brukar handla om. Det ser man vanligtvis inte när man befinner sig mitt upp i dem, men när man rett ut dem visar det sig i regel att så var fallet.

Utifrån ett empatisk perspektiv, gör och vill vi det vi gör och vill för att vi har känslor och behov som vi försöker ta ansvar för. Ibland tar detta sig uttryck som är svåra att förstå, men om man letar så brukar det klarna.

Att fråga först den ena, sedan den andra, vad det var de upplevde och lyssna noga och med inlevelse till den upplevelsen, brukar funka bra.
Det betyder inte att upplevelsen är fakta, men den förklarar varför känslor väcktes.
Om man kan känna sig trygg med att inte bli anklagad, brukar det gå ganska bra att höra den andres upplevelse och förstå reaktionen; i synnerhet om man vet att man själv kommer att bli hörd och förstådd på samma sätt.

I en konflikt har vi ofta gjort en omedveten, blixtsnabb automatisk tolkning av situationen och fått en lika snabb känslomässig reaktion på den. Upplevelsen är alltid sann och det är viktigt att förstå och bekräfta de känslor den för med sig innan man går in och försöker korrigera beskrivningen av vad som hänt.
För – när man känner sig hörd, förstådd och accepterad i sina känslor, brukar man bli väldigt lugn och motiverad att få veta hur den andre upplevde det. Det är ett fint sätt att komma närmare varandra på.

Om man är ivrig med att försöka korrigera någons upplevelse innan man bekräftat de känslor som väckts, brukar det mest resultera i att personen inte känner sig förstådd och tror att den inte borde känna som den gör. Det för oss inte närmare varandra, tvärtom.

När man själv befinner sig i ett missförstånd (som kan te sig som en konflikt), kan det kännas mycket svårt att inte korrigera den andres beskrivning av sin upplevelse; i synnerhet om den andre har upplevt att man själv gjort något som man inte alls skriver under på. Dock är det även där den snabbast framkomliga vägen att försöka lyssna efter upplevelsen; känslor och behov, innan man börjar korrigera den andres verklighetsbeskrivning.
Mottagligheten för att höra en annan version ökar när man känt sig hörd i de känslor som väckts och då ökar även chansen att man själv får den empati man behöver i stunden.
Har man stått ut med att bli missförstådd en stund för att lyssna klart, kan man behöva få empati för det sen.

Så, i en konflikt – vilket är missförståndet?
Vilken upplevelse låg till grund för de befogade känslorna?
Vilket viktigt behov låg bakom känslorna?

Med värme,
Evalotta.

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest
2016-07-08 10.20.55

Hur vet man vad som är en grundkänsla? (En känsla som kommunicerar behov och som ger lugn när man förstår behovet)

Känslor; det finns så många, så grumliga, vaga och otydliga.

Känslor kommer för att visa oss vad vi behöver och det behöver vi ha kontakt med för att må bra.
Det är dock inte alltid så enkelt.
Känslorna kan komma ur tolkningar vi gjort utan att märka det.
För att hitta från en svår, grumlig eller tung, vag känsla, eller en känsla vi inte kan påverka, till den grundkänsla som är kopplad till ett grundläggande behov, kan man behöva skala av några lager.

Känslor blir svåra när vi känner oss maktlösa inför dem.
Känslan av maktlöshet kan komma sig av att vi antingen gjort en tolkning av andras beteende (vilket ger en känsla som vi inte kan påverka utan att försöka ändra den andre, vilket inte går) eller dömer oss själva för att vi känner som vi gör.
Den där känslan kan ha följt med i decennier.
(Undantag finns givetvis, som när man till exempel står inför riktigt svåra händelser och är genuint maktlös inför dem.)

Hur vet man vad som är en grundkänsla egentligen?

Här är några korta tumregler:

1. När jag ”känner att…”, finns det minst en känsla till därunder.
Att känna ”att” är ett tecken på att jag gjort en tolkning/värdering och att jag behöver titta lite djupare om jag vill finna min grundkänsla (den som hjälper mig att komma vidare).

Ex. ”Jag känner att du inte respekterar mig”.
Upplevelsen av att inte känna sig respekterad, går vidare ner i andra känslor som till exempel sorg, maktlöshet, ilska osv. Vilka behov skulle jag kunna tillgodose om jag kände mig respekterad?
Till exempel att just värna om mina behov, känna mig hörd, känna mig värdefull, kunna bidra med min kompetens eller något annat.

Ser jag vad det är som är viktigt för mig (behovet), kan jag lättare tillgodose det genom att kommunicera just det och be den andre om något specifikt eller fundera kring nya lösningar.
Nästa lager skulle kunna låta:
”Jag känner maktlöshet. Jag har behov av att bli hörd i det som är viktigt för mig. Vill du lyssna noga en stund?”

2. När jag ”känner mig utnyttjad” berättar det att jag har gjort en automatisk tolkning av situationen där min bild är att någon har gjort något mot mig.
Vill jag komma igenom det obehaget, behöver jag hitta vilka känslor den upplevelsen väckte i mig och hitta behovet.
Jag känner mig kanske orolig och otrygg, för jag vet inte om mitt behov av ömsesidighet och stöd kommer att bli tillgodosett. När jag ser det, kan jag om jag vill, kommunicera min oro för att stå ensam utan stöd.
Jag kan kanske berätta om hur det påverkar min upplevelse i olika situationer och be att få stämma av ibland och se om det är det som händer eller om det är mina hjärnspöken.

Det är betydligt lättare för den andre att höra ”nu blev jag rädd för att bli utnyttjad igen, och för att stå där ensam utan stöd” än att höra ”jag känner mig utnyttjad”.
Det första gör det långt mer troligt att vi får vårt behov tillgodosett.
Ju tydligare vi kan se och formulera att vår känsla inte kommer av något den andre har gjort, desto lättare är det för den andre att höra oss utan att känna sig kritiserad och gå i försvar.

Ibland kanske man inte kan se hur ens känsla skulle kunna komma från något annat än det som den andre har gjort.
Då kan man börja där, säga att det är det enda man ser och att man är medveten om att det finns fler lager.
Därifrån kan man leta tillsammans och se om man kan hitta vad det handlar om; vad som är så i grunden viktigt.

3. Grundkänslor är känslor som är helt fria från värderingar och tolkningar.
Det är de som lättast leder oss till det behov som är viktigt för oss just då.
Exempel på sådana känslor är glädje, sorg, oro, stress, rädsla, iver, entusiasm, nyfikenhet osv.
Ilska kan vara en grundkänsla, men inte sällan finns det fler känslor att hitta under känslan ilska.

Att lära sig hitta grundkänslor och grundläggande behov är något som ofta tar en hel bok på sig för att presenteras.
Men, hellre lite än inget, tänker jag. Att ha det här i bakhuvudet, kan vara till stor hjälp.

Med värme,
Evalotta.

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest
2016-07-25 13.54.52

När man blir splittrad mellan behov – exempelvis ensamhet och delaktighet

Ensamhetsbehovet är ett behov som för vissa av oss är svårt att tillgodose.
Det kan finnas vitt skilda skäl till detta.

Ett vanligt skäl är att man är mån om att andra inte ska bli besvikna eller liknande. Av det skälet kan man sätta sitt ensamhetsbehov åt sidan för att försöka tillgodose sitt behov av trygghet och gemenskap (inte bli förskjuten av den andre) eller helt enkelt för att man inte vill vara oartig eller otrevlig och är mån om att den andre ska må bra och få sina behov tillgodosedda.

Man kan även känna sig kluven mellan behovet av ensamhet och att få vara med om nya upplevelser; alltså inte vilja gå miste om något roligt. Det här är vanligt. När ska man tacka nej till roligheter för att man behöver återhämtning för sig själv?

I ensamheten kan känslor komma upp till ytan, känslor som kan kännas svåra. Då kan det hända att man drar sig för att tillgodose ensamhetsbehovet i ett försök att må bra och försäkra sig om att andra behov blir tillgodosedda, såsom gemenskap, företagsamhet, värde, gemenskap etc (inte må dåligt och tappa känslan av värde och sina vänner).

Det finns säkert flera skäl till varför ensamhetsbehovet ställs åt sidan och inte sällan en blandning av olika skäl.

Vad kan det då leda till att åsidosätta sitt ensamhetsbehov?
Det kan leda till att man blir sur och snarstucken, att man lätt blir irriterad, upplever sig pressad och jagad. Det kan på sikt leda till trötthet och dränering av kraft. Man kan känna sig maktlös inför situationen och börja anklaga andra för att man aldrig får vara ifred. Man kan bli någon annan än den man vill vara i kontakten med sin familj.

Hur kan man då göra när behov tycks krocka?
Det enklaste tycker jag är att försöka få syn på vilka behov det är som man vill tillgodose.
Låt säga att behoven är ensamhet, gemenskap, att allas behov blir tillgodosedda, inspiration, utveckling, vila, återhämtning.
Därefter kan man fundera kring när och hur det är lämpligt att försöka ge dessa behov det utrymme de behöver.
Ofta kan man tillgodose dem ett i taget, och bara man känner sig trygg med att de kommer bli tillgodosedda så brukar det gå fint att det inte sker med en gång. Att be om hjälp med att finna lösningar och utrymme när man själv har svårt att se hur det kan gå till, kan vara en god idé.

Känns det svårt att välja bort något, kanske det finns fler behov som man omedvetet hade förväntat sig tillgodose genom det som är svårt att välja bort. Kanske känns behovet av värde, kärlek eller närhet hotat på ett omedvetet plan? Behovet av kontakt? Utveckling? Behovet av att ha behov? Man får leta och fundera.

Man kan även råka döma ut ett behov av misstag, tänka att man inte borde ha det behovet. Då är det enda som hjälper att börja godkänna det behovet och tillgodose det, för det finns där oavsett.

Att veta att ett behov är ok och att vi känner igen det och försöker skapa möjligheter för att tillgodose det, ger ett lugn och gör det lättare att välja.

Med värme,
Evalotta.

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest
2015-10-18 15.53.17

Det blir mycket enklare så här

Att kunna förstå och härleda känsloreaktioner ner till botten, till det grundläggande behov de kommunicerar,
det är värt all möda och all tid.

Det hjälper aldrig att säga att någon inte behöver känna på ett visst sätt, för känslan bottnar i ett behov och förstår man inte behovet, kommer känslan att kvarstå eller återkomma eftersom behovet är viktigt och vill bli hört.

Känslor och behov, grunden till allt.

Låt mig ge vardagsexempel:

Jag talade med en vän som har svårt för att ta emot och lätt för att ge.
”Det känns som att jag behöver ge tillbaka”, sa min vän.
Att bemöta det med att säga: ”Åh, du behöver inte känna så”, hjälpte föga.

Jag frågade vad det är som känns när det är svårt att ta emot.
”Jag är orolig för att jag inte ska vara viktig då”, svarade min vän.
Det var det det handlade om;
känslan kom för att värna om behovet av värde, och även om behovet av gemenskap.

När det blev tydligt att det var det det handlade om på ett djupare plan, kunde vi se och bekräfta att värdet inte påverkades av huruvida min vän gav eller ej. Det är bara där.
Att få syn på behovet som gav upphov till reaktionen och känslan, var en stor hjälp för att komma ur den stress som automatiskt uppstod i en situation då min vän var föremål för givande snarare än tvärtom.
På några minuter hittade vi dit, lugnet infann sig och känslan ändrades.

Nu kanske det inte tar några minuter att hitta dit om man inte har tränat i några år (det kan ta sin tid), men det är väldigt användbart att kunna hitta in till känslan och behovet när något trasslar till sig i någon (eller i några, som därpå får det trassligt mellan sig).
Kanske är det hos någon andra känslor och behov är i exemplet som påverkar; exemplet är bara till för att visa hur ett viktigt behov påverkar hur vi känner.

Jag kommer att ägna mig framöver åt att skriva om hur man kan förstå vardagssituationer ur ett empatiskt perspektiv; alltså hur man kan förstå en situation på känslo- och behovsnivå.

Välkommen att läsa och dela!

Med värme,
Evalotta.

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest