Alla inlägg arkiverade under: Andlig vägledning

IMG_8740

Reinkarnation, medialitet och kristendom i ljuv förening.

”Men vad säger kyrkan om att du minns tidigare liv och livet mellan liven? Om att du kommunicerar med sådana som gått ur tiden?” Jag får frågan för att jag är teolog, har arbetat som pastor och gör inhopp i kyrkan ibland. Får man tro som jag då? Jag menar att det går alldeles utmärkt. Jag är en del av kyrkan och den del av kyrkan som är jag, ser det så här. Andra ser det på ett andra vis. Vad synd det vore att inte ge sig hän och utforska den andliga dimensionen om man har lätt för att komma i kontakt med den. Att stå i kontakt med livets evighetsdimension ger perspektiv på jordelivet. Födelse och död bildar par, inte liv och död. Livet lever evigt. Livet på jorden är ett liv i begränsningen, i dimman. Så lätt vi tappar vår klarsyn här. När vi står i kontakt med den andliga dimensionen, får vi tillgång till vishet, klarsyn och en kärlek starkare än allt. Kanske är alla de liv vi upplever att vi …

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest
IMG_4581

Om Sorg – från tyngd till ljus

Om sorg vill jag tala. Vad är sorg och hur hittar man sin väg i den? Många förluster har jag genomlevt och i det lärt känna alla de lager sorgen rymmer. Lager på lager ända in i kärnan. De första stora förlusterna drar med sig all lagrad sorg fram i ljuset, all lagrad rädsla och smärta som finns samlad i ens varelse. Känslor och upplevelser som aldrig fått språk eller blivit speglade, bekräftade i sin existens, kan trycka på inifrån bröstet och cirkulera som en grå förlamning i kroppen. Själen som ännu inte mött sin egen storhet, famlar vilsen på jorden. Men, som lager på lager skalas av, förändras sorgen. Den som tvivlar på sitt värde,kan i djupet av sitt vara finna sig själv innerligt älskad och värdefull. Den som bär på skuld, kan finna kärleksfullt befriande förståelse. Den som bär på en vag känsla av skam som emellanåt smäller till som en råttfälla runt det känsligaste av hjärtan, kan finna att allt, precis allt, är värdigt och välkommet in i kärleken. Gamla upplevelser av övergivenhet och utsatthet som blommar fram när …

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest
2013-01-13 15.47.52

Om de många vägarna till kärlek och liv och om att ge sig hän åt kärleken.

Jag har varit på kurs med en indisk katolsk präst som därtill har ett post doc i kvantfysik, arbetar med hypnos och healing, har lärt sig yoga från de tibetanska munkar han undervisat i kvantfysik och som är mycket öppen och klarsynt för essensen. Min hjärna tog glädjesprång när han lyfte ur den andliga träningsmetod vi vanligen känner från hinduism och buddhism, bevarade terminologin på sanskrit men applicerade den i en kontext där vi övade oss i Kristusmedvetenhet (kärlek och medkänsla). Ingen form och ingen terminologi tillhör en viss andlig tradition. Alla metoder och vägar är öppna för alla. Jag älskar det. Att öva sufisk dervishdans, pranayamayoga och utforska den indiske synen på Jesus som ”Sadhana San Guru” (eternal true master) på en kursgård i svenska kyrkans regi, var synnerligen uppfriskande. Vägarna in till kärleken och livsflödet är så många. De går via hjärnan, via kroppen, rörelsen, andningen, stillheten, de värden vi väljer att leva osv. Det sker i stillhet i naturen, i en ny forskningsupptäckt, i ett möte mellan hjärtan, i ett generöst hjälpande …

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest
IMG_1185

Att älska kärleken i sig själv – om kärlek och att älska

Det handlar om att älska kärleken i sig själv, för dess egen skull, varhelst det är öppet, varhelst det är stängt; i varje möte (även om du mötte en brist), i varje människa (även i dig), i varje andetag (även då du glömmer att andas eller inte får luft). Samma, samma. Det handlar inte om hur kärleken tas emot och flödar i specifika relationer, utan om Kärleken själv. Älskar vi kärleken för dess egen skull, finns det inget att förlora. I benådade stunder flödar den kännbart mellan människor och vi kommer varandra nära; som om kärleken känner igen sig själv i den andre och blir stark. Vi kan aldrig förlora kärleken, den ÄR. Vi kommer att förlora alla vi älskar, någon gång händer det obevekligen. Men, kärleken kommer alltid tillbaka i nya former. Vi kan aldrig bli avvisade. Det avvisade är det ännu ej mottagna hos den som stöter bort oss, och det vi stöter bort hos andra speglar det vi gömmer undan för oss själva. Det är inte vi som blir bortstötta, vi blir …

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest
2013-09-21 13.05.14-1

Att läka på djupet

När något händer som gör ont inom oss, är det en naturlig impuls att vilja skydda sig. På något sätt behöver vi förhålla oss till smärtan. Kanske har vi vant oss vid att använda skydd som stänger och skapar väggar mellan oss och vår omgivning. När vi försöker skydda oss genom att stänga, gör vi oss själva med tiden mer skada än hjälp. När vi stänger mer och mer om oss för varje smärta, minskar vi vårt livsrum och vi kommer längre och längre bort ifrån den trygghet, frihet och kärlek som vi egentligen längtar efter. När vi får ett sår, står vi inför en möjlighet att välja vad vi vill att det ska få göra med oss. När det gör ont är det öppet inåt, och då är vi extra formbara för oss själva. Vill vi läka våra sår på djupet och få tillgång till hela vårt livsrum, behöver vi leva oss igenom våra sår. Då behöver vi känna smärtan, ta den till oss och låta den kännas ända in i hjärtat. Vi behöver …

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest
2015-03-31 09.41.37

Själens dunkla natt – att känna igen och förstå den när den råder i ens liv.

Jag möter ofta människor som inte kan se sitt eget ljus. Vi möts för att de är i någon slags kris eller i en tid i livet då de vill hitta till något nytt. Det kan vara en lågmäld, utdragen kris där en känsla av meningslöshet lägger sordin på glädjen och kreativiteten; en mer stormig kris med ångestattacker, starka känslor och svängningar eller en kris där de stora frågorna slår klorna i ens person och man får ompröva allt. Ofta känner man i det läget inte att ens inre ljus och klarhet lyser starkare än vanligt, men jag kan se det. Själv känner man snarare depression, stagnation, kaos, panik, skam, rädsla, oro, dödsångest, livsångest eller liknande. Längtan efter att finna något som bär är påtaglig. Huvudets kontroll och förmågan att vara stark och hålla samman sig själv har börjat bryta samman, vanliga strategier för att skapa trygghet fungerar inte längre, det som brukade vara roligt har mist sin dragningskraft och det finns inte längre något yttre att hålla sig i. Även då den jag vägleder …

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest
2014-07-18 15.18.06

Kristen mystik, empati och det inre barnet.

Det inre väg mot Gud inom som mystikerna beskrivit genom tiderna, är så lik den process som startar då man börjar lyssna till sig själv och sitt inre barn med villkorslös kärlek. Det är inte alltid så lätt att förstå kopplingen mellan de metaforer som används i det kristna språkbruket och sin egen inre resa. Det talas om ett Guds rike man kan komma in i om man blir som ett barn; en plats inombords där frid, kärlek och glädje råder; där livet flödar och vi kan se med nya ögon. Kärlekens ögon. Texterna beskriver en plats inom varje människa dit vi kan nå om vi blir som barn. Orden hör ihop med ödmjukhet, ett barns sinne. Ödmjukhet, humilitas, jordlikhet. De kontemplativa mystikerna beskriver det som att man behöver bli öppen och ödmjuk för att ta emot verkligheten som den är; utan att fly, försköna, döma, skämmas eller förneka det som är. Ödmjukhet innebär att vara ”öde”; tom på sina egna föreställningar och förväntningar, tom på alla programmeringar vi skaffat oss under livets gång; tom …

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest
2015-03-13 10.40.05

Att återknyta kontakten med den inre källan

Genom att förstå de obalanser eller minnen som fastnat, återknyter man kontakten med källan. Det finns, i varje människa, en outsinlig källa. Av villkorslös kärlek, villkorslöst värde; av klarsyn och kreativitet. Något vördnadsfullt som vördar allt levande; empati i dess renaste form; större än alla försök att beskriva med ord. Kontakten med den inre källan kan tappas; glömmas bort, stängas av. Det kan ske när vi blir skrämda och drar dömande, begränsande slutsatser om oss själva, ofta i unga år och alltid som ett missförstånd. Det kan ske när viktiga delar av oss inte blir speglade som acceptabla, när vi blir missförstådda när vi försöker kommunicera våra behov, när vi behöver börja leva genom våra försvar istället för genom vårt sanna jag. Detta osedda, missförstådda, bortstötta hos oss finns kvar därinne och försöker på olika sätt nå vårt medvetande. Det påverkar vår upplevelse av nuet och den känsla vi har för oss själva. Om vi tar emot en del av oss själva som begränsar livet för oss i nuet, kan vi få kontakt med det hos oss …

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest
2015-04-06 14.07.19

Längtan efter kärlek.

Det är inte alltid man förstår sig själv och sina drivkrafter. Man kan ha existentiella behov som man inte riktigt förstår,  men som utgör en stark drivkraft.  Så länge vi inte ser behovet och får det mött,  kan drivkraften både bli blind och dra iväg med oss  samt lämna oss tomma på djupet, med en känsla av att något är fel.   Jag tänker nu främst på de fundamentala behovet av kärlek;   av att villkorslöst bli bli sedd, accepterad, och älskad,  att känna sig villkorslöst värdefull och trygg.  Det villkorslösa; vi behöver det, och behovet föder  längtan. I den bästa av världar får vi erfara detta  genom andra människors spegling,  och har vi tur så är vi mottagliga för att ta det till oss.  Att bli villkorslöst sedd och älskad, berör något djupt inom oss.  Om vi inte finner någon som kan möta denna djupa,  allmänmänskliga längtan, kan vi – ofta omedvetet –  börja tro att det är något fel på oss; börja gömma undan behovet,  visa väl valda delar för världen, hålla tillbaka vår …

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest
IMG_1572

Längtan som dörr

Den stora längtan inom finns  för att det vi längtar efter finns; emellanåt så stark, som för att sätta oss i rörelse, sträcka oss mot det vi längtar efter, stanna och vänta in det. Det bottenlösa hålet i själen som blir kännbart ibland, kan bara fyllas inifrån; men från de inre djupen kan kärleken komma. Stilla som ett lugn eller starkt som en passion; om och om igen. Älskar att det är så. Dela:

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest