Alla inlägg arkiverade under: Relationen till sig själv

Din storhet – vikten av att förstå vem man egentligen är.

”Jag älskar den tunna, fridfulla morgonluften; då finns ingen tid, bara härlighet.” Det är viktigt att veta vem man verkligen är, att se och förstå sin egen storhet och leva den i världen.Det är inte meningen att vi ska tvivla på vår storhet; gömma den för världen eller tona ner den av rädsla för att bli sedda som överlägsna, avslöjade som en bluff eller bli ensamma för att andra jämför sig och dömer. Det är meningen att vi ska använda vår storhet för helheten, för allas bästa, för att skapa balans. Vår storhet är gåvor vi fått för att bidra till helheten, till det gemensamma.Att förstå och bejaka de gåvorna, är att ta ansvar. Det är att vara ödmjuk inför vad som var menat att vara. Det är inte att förhäva sig, det är att tacksamt ta emot och förvalta vad som blivit givet till oss. Jag vet att det kan vara svårt och känsligt att tala om sin egen storhet.Kanske är det lättare att se sitt bidrag till helheten, hur man bidrar i andra …

Är du sträng mot dig själv?

Har du lätt för att vara hård mot dig själv? Dömer du dig själv för saker som du aldrig skulle döma någon annan för? Har du någon gång tänkt att det beror på att du är dålig på något sätt, att det kanske är något fel på dig? Jag träffar ganska ofta smarta, varma, trevliga personer som dömer sig själva utan att riktigt veta varför. De vänder redan ut och in på sig för att göra rätt, men hittar ändå saker att döma sig själva för. De kan gå runt med en underliggande känsla av skuld eller inre stress, oklart varför. Andra är mer benägna att känna skam än skuld. De känner sig istället dåliga, som att de är något fel med dem. Skammen är lite svår att få syn på, för det är inte så att de går omkring och skäms och känner skam. Nej, den tar sig en massa andra uttryck, som självförakt, förakt mot andra, en vag känsla av underlägsenhet, en vag känsla av att inte duga, vara fel och så vidare. …

Att verkligen se

Att verkligen se innebär att röja undan allt inom som stör sikten.Att se innebär att jag ser den andre, utan att blanda ihop det jag ser med mig själv, mina minnen, mina rädslor, projektioner (förskönande som förfulande), mina idéer om vad du representerar; utan att jämföra eller döma. För att kunna se den andre, behöver jag kunna se mig själv klart och tydligt; se min egen inre skönhet och lära känna mig själv på ett djupt plan där jag förstår och känner kärlek för den jag ser. När jag ser mig själv öppet och sårbart, utan att döma, kommer mitt hjärta att bli berört och kärleken vakna. Och när jag vet att allt med mig är ok, kommer det inte att finnas något behov av att någonsin döma någon annan. Det blir automatiskt empati. Mitt mål är att kunna se med klar blick.Om jag inte lyckas, kan det bli en konflikt.Ibland kan det också bli en konflikt för att jag skyddar mitt space och sätter gränser, men den sortens konflikt berör inte alls på samma …

Om skam – undvik den eller möt den.

Skamundvikande Att försöka undvika skam tar mycket energi. Att undvika skam är en vanlig drivkraft som ligger bakom en rad beteenden som inte gynnar någon. Istället för att rikta fokus mot vad man vill och vem man vill vara, krymper skam-undvikandet livsrummet. Fokus hamnar på att inte vara X eller Y (misslyckad, lat, oföretagsam, dålig, självisk, konstig, blyg, bossig, dramatisk, tråkig, dum, värdelös, överlägsen, obalanserad, ointelligent…) och det blir till en drivkraft att visa att man inte är något av det man i så fall skulle behöva skämmas för att vara. Det blockerar kreativitet, främjar självkritik och skapar en distans mellan människor. Det hindrar oss från att få kontakt med oss själva och vår egen inre vishet. Att möta skammen, lära känna den och välja själv Ett alternativ är att se skammen i ögonen och höra vad den har att säga. ”Folk kan tro att du är obalanserad! Folk kan tycka att du är självupptagen. Folk kan tycka att du är dålig.” Aha. Rösten visar vad man lägger skam på sig själv för och ett …

Hård och kall eller sårbar – när det gör ont.

Det hårda, kalla som skydd Det känns just väldigt sårbart att vara sårbar. Plötsligt händer något i relation till den andre, något som får hjärtat att dra ihop sig i en impuls att skydda. För en del av oss är den första impulsen är att bli hård och kall, att stänga hjärta. Att hålla den andre borta från sitt inre och distansera sig kan bli det enda alternativet och det man klarar i stunden. Att stänga och bli kall och hård är smärtsamt, kanske nästan mer smärtsamt än det man reagerade på, för det hårda och kalla går också ut över en själv. När man stänger, stänger man även ute sig själv från kontakten och hamnar i kylan. Jag vet mycket om det där hårda, kalla. Hur ont det gör, hur skönt det kan kännas i stunden att straffa med iskyla, att det ger en känsla av kontroll och övertag när man egentligen känner sig utsatt och skör. Jag vet också att det skiljer mig från den jag är. Det hindrar mig från att vara …