Alla inlägg arkiverade under: Relationen till sig själv

Stark och svag – vad påverkar vilket tillstånd man är i

Stark och svag är tillstånd som skiftar. Är belastningen hög, belastningen av sådant som stressar, försvagas man. Vad som stressar, är individuellt, men vanligt är otydlighet, hög ansvarskänsla i kombination med brist på befogenheter/möjlighet att påverka/osäkerhet på hur man kan påverka. Tillstånd av svag och stark är som månadens ekonomi eller pengarna i plånboken – de säger inte mer än så om vår identitet. Stark och svag säger något om hur vi har det och vilka resurser vi har just då. Ibland är påfrestningen på ekonomin stor, för det kommer oförutsedda utgifter – samma med kraften. Ibland är den stabil och ibland kommer det in extra. Det viktiga är att veta hur man hämtar upp stark ur svag, för i ett tillstånd av svaghet, skörhet, obalans, kraftlöshet, finns en kärna som är så stark, så dynamisk, så hel och oförstörd. Den finns i oss alla, men det verkar som om men behöver omfamnar skörheten för att nå den. Belastningen och stressen kan öka av otydlighet i relationer, av orimliga krav på sig själv (som man dessutom inte förstår …

Förstå sina känslor

Känslor som kommer i grumlig form, som hänger kvar och försätter en i ett arbetsamt tillstånd som inte leder någon vart,  kan vara svåra att förstå och ta sig igenom. Känslorna som kommer i en form som gör ont på ett sätt som inte går över, som inte leder till att det känns bättre än innan när man känt dem, kan vara ett gissel. När känslorna känns på det sättet, är det ett tecken på att det finns fler känslolager att upptäcka; lager som leder ner till grundkänslan. Om vi känner känslor som handlar om vad någon annan gör eller inte gör, då har vi känslor kvar att upptäcka där under. Om vi känner känslor som dömer oss själva och andra, då försöker ett viktigt behov nå fram till oss. Om vi känner ångest, brukar det bero på att vi missat eller dömt viktiga behov hos oss och att kroppen försöker hjälpa oss genom att larma via ångest. Känner vi panikångest, har kroppen slagit på stora alarmet då den upplever att flera viktiga behov hos oss är hotade …

Köra fast eller hitta vägen till kontakt – om känslor, behov och snårig terräng.

Det finns känslor som vi mår bra av och känslor som får livet att kännas stagnerat; känslor som sätter oss i kontakt med oss själva och andra, och känslor som isolerar oss från kontakt. Vi blir välfungerande och känner oss levande när vi är i kontakt med våra grundkänslor och allmänmänskliga behov. Vi går runt i cirklar, kämpar utan att komma vidare, när vi är i kontakt med känslor som uppstått ur tolkningar vi gjort. Det är stor skillnad på att vara i kontakt med de känslor som kommunicerar våra behov till oss och de känslor som uppstår när vi gjort en tolkning. Det ena är skönt, det andra är bara arbetsamt utan att leda någon vart. Låt mig ge några exempel för att vägleda i denna djungel: Om man till exempel känner sig ledsen för att en annan person gör eller inte gör på ett visst sätt, då har man ännu ett känslolager kvar att upptäcka därunder eftersom den känslan inte kommer direkt ur ett behov utan via en tolkning. Det ledsna känslan kommer förmodligen …

Missade känslor bli jobbiga – från ältande till aha

När vi mår dåligt av våra känslor, fastnar i dem och inte kommer vidare, då har vi förmodligen missat den ursprungliga känslan och gjort en tolkning. Detta går så fort att vi inte lägger märke till det, utan först efteråt fylls av ett obehag som inte går över. Fler kännetecken på en missad grundkänsla är att vi börjar värdera och döma oss själva och andra. Vi känner ”att” och analyserar för att lösa problemet, vi försöker göra saker för att det ska kännas bättre, men kommer ofta tillbaka till samma jämmerdal igen. Den där friheten och friden som ska komma när man stannar med sina känslor, infinner sig inte alls. Ens eget sällskap lockar föga och kanske inte andras heller. Det blir tungt och kanske stänger vi av allt mer för att slippa det hela. Finns det då något man kan göra för att slippa ältande och jobbiga känslor? Ja, det gör ju det. Under de jobbiga känslorna, finns ursprungliga känslor. Dessa är ovärderade och ett spontant uttryck för våra allmänmänskliga behov. De kan sitta …

Det är skillnad på känslor och känslor – liv eller stagnation

Det kan vara så förvirrande med ord; inte sällan har de så olika innebörd för oss att vi talar om olika saker fastän vi kan förledas att tro att vi menar samma. Ett sådant ord är känslor. Det finns då sannerligen känslor och andra känslor. Det är uttryck för vitt skilda tillstånd och behöver förstås därefter. Det finns grundkänslor som vi alla har och som är uttryck för våra allmänmänskliga behov. Att vara i kontakt med dem känns befriande och ger oss en känsla av att vara levande, i rörelse. Exempel på sådana känslor är glad, ledsen, trött, nyfiken, ensam, orolig, inspirerad, hungrig osv. Gemensamt för dem är att de är ovärderade, inte relaterade till något som andra gör eller inte gör och ett direkt uttryck för våra behov. Därtill finns det känslor som det är förfärligt att vara i kontakt med; känslor som får oss att fastna i vinkelvolten och må som om någon lagt en blöt filt över livet eller hällt klipulver i själen så att man bara vill därifrån. Dessa känslor kommer när vi …

Hur älskar man sig själv? Det ska ju vara så bra.

Att älska sig själv är viktigt, det sägs ofta så. Och visst är det fantastiskt att känna kärlek för den man är, för sig själv. Känner man kärlek till sig själv, är man i hamn; det är en fridfull plats att vara på. Men, detta med att älska sig själv; hur gör man det? Det sägs till och med att man måste älska sig själv för att kunna älska någon annan, men det tycker jag inte alls stämmer. Är det någon här som lyckats älska någon för att det är bra att göra det? Tänkte väl det. Kärleken till den egna personen, så väl som till andra, växer fram ur en förståelse. När vi inte förstår oss själva, kan det hända att vi omedvetet ifrågasätter, kritiserar och försöker förbättra oss själva (eller andra). Då stänger hjärtat ner och det kommer ingen kärlek till vare sig oss själva eller andra. När vi koncentrerar oss på att försöka förstå våra goda avsikter, de känslor och behov som är levande inom oss och som tar sig en mängd olika …

Hur får man tröst när man behöver?

Det är kanske aldrig så svårt att be om tröst, som när man bäst behöver den.  Vem finns då som kan hjälpa? Och hur ber man egentligen om tröst? Ensamhetskänslan växer och det kan vara svårt att hitta rätt. På andra sidan står det kanske människor som vill finnas där, som inte vet hur det är fatt, som så gärna vill hjälpa så gott de kan. Kanske förstår de att någon har det svårt, tänker på personen men vet inte vad de kan göra och hur. Det kan vara ovant och krångligt att be om stöd också. Stödet kan komma i en form man inte är bekväm med. Man kan känna krav på att leverera ett bättremående när den andra gjort sitt bästa. Stödet den andre vill ge kan kännas påträngande. Stödet kan utebli för att den andre är osäker på om den är viktig nog för att stötta eller mån om att inte bli uppslukad av en annans behov. Hur länge får man behöva stöd? Hur ofta? Inte sällan möter jag föreställningen om att det svåra ska gå …

Att jämföra sig eller värdera sin mänsklighet högt

Det händer emellanåt, ganska ofta förresten, att jag får höra: ”du har kommit så mycket längre än jag i din utveckling” eller ”han har kommit längre än jag”, och varje gång är det något i mig som reagerar. Det är något i det sättet att tänka som inte stämmer. Jag har dagar och stunder då jag är klarsynt och stark, nära livet och kärleken, fri och i kontakt. Jag har dagar och stunder då jag känner mig vilsen och avskuren från livet, känsligare för smärta, som på väg genom dimma. Så lätt det är att känna mig stolt och underbar de där klarsynta dagarna då det är lätt att leva. Så mycket svårare det är att känna mig stolt, ärlig och öppen de dagar då livet inte flödar inom och klarsynen uteblir. Så lätt det är att värdera det ena högre än det andra, att se det kloka klara som normaltillstånd och det andra som icke-önskvärda avvikelser som egentligen inte borde vara där. Så lätt det är att se sitt högpresterande och välfungerande jag som det …

Om skydd, krympande livsrum och friheten i att bejaka allt mänskligt i sig.

Tänk dig att allt som finns att veta om dig, kom ut i ljuset till allmän beskådan. Det skulle förmodligen vara en upplevelse full av bävan, kanske skam och rädsla, men skulle även ge en känsla av frihet. När allt väl är ute i ljuset, finns inte längre något att dölja och skydda. Det är en fantastisk känsla. Många av oss försöker skydda våra hjärtan genom att hålla saker för os själva; hålla oss själva tillbaka, inte visa för mycket, inte blotta vad som rör sig inom oss och inte ta några känslomässiga risker. Sakta krymper livsrummet. Det som en gång var avsett att skydda, blir så småningom ett fängelse; vi blir tillrättalagda snarare än sanna och reduceras till en bråkdel av dem vi egentligen är. Vill vi få tillbaka vårt livsrum, kan vi roa oss med att försöka finna och lära känna skammen. (Ja, jag tycker att det är lite roligt. Man får ha självdistans, det underlättar.) Skam kan få ett pansar att hårdna kring hjärtat och den kan få vårt livsrum att krympa …

Att ta ansvar för sig själv och kunna se varandra

Vi speglar oss i varandra när vi möts. När vi blir berörda, öppnas det som en portal till vårt inre. Vad i mötet berörde? Vad var det som väckte kärleken? Avsmaken? Längtan? Rädslan? Kärleken väcks när vi känner oss sedda, förstådda, mottagna och trygga. Vi kan även bli illa berörda av möten som uteblir, när vi inte får den kontakt med varandra som vi längtar efter utan stannar på ytan eller går vilse i missförstånd, försvar, skuld och skam. Vi gör ett misstag varje gång vi tar något personligt; då ser vi inte varandra. Såg vi, skulle vi se det som var levande i den andre, känslor och behov, och bara det. Då skulle vi se att oavsett vad som kommer ut ur den andres mun, är det bara ett uttryck för något den andre verkligen längtar efter och behöver. Det har inte med oss att göra, precis som det som väcks i oss inte har med den andre att göra. Vi bara speglar något som redan fanns där och behöver bli mottaget, först och främst av oss själva. Om vi …