Alla inlägg arkiverade under: Relationen till sig själv

Missade känslor bli jobbiga – från ältande till aha

När vi mår dåligt av våra känslor, fastnar i dem och inte kommer vidare, då har vi förmodligen missat den ursprungliga känslan och gjort en tolkning. Detta går så fort att vi inte lägger märke till det, utan först efteråt fylls av ett obehag som inte går över. Fler kännetecken på en missad grundkänsla är att vi börjar värdera och döma oss själva och andra. Vi känner ”att” och analyserar för att lösa problemet, vi försöker göra saker för att det ska kännas bättre, men kommer ofta tillbaka till samma jämmerdal igen. Den där friheten och friden som ska komma när man stannar med sina känslor, infinner sig inte alls. Ens eget sällskap lockar föga och kanske inte andras heller. Det blir tungt och kanske stänger vi av allt mer för att slippa det hela. Finns det då något man kan göra för att slippa ältande och jobbiga känslor? Ja, det gör ju det. Under de jobbiga känslorna, finns ursprungliga känslor. Dessa är ovärderade och ett spontant uttryck för våra allmänmänskliga behov. De kan sitta …

Det är skillnad på känslor och känslor – liv eller stagnation

Det kan vara så förvirrande med ord; inte sällan har de så olika innebörd för oss att vi talar om olika saker fastän vi kan förledas att tro att vi menar samma. Ett sådant ord är känslor. Det finns då sannerligen känslor och andra känslor. Det är uttryck för vitt skilda tillstånd och behöver förstås därefter. Det finns grundkänslor som vi alla har och som är uttryck för våra allmänmänskliga behov. Att vara i kontakt med dem känns befriande och ger oss en känsla av att vara levande, i rörelse. Exempel på sådana känslor är glad, ledsen, trött, nyfiken, ensam, orolig, inspirerad, hungrig osv. Gemensamt för dem är att de är ovärderade, inte relaterade till något som andra gör eller inte gör och ett direkt uttryck för våra behov. Därtill finns det känslor som det är förfärligt att vara i kontakt med; känslor som får oss att fastna i vinkelvolten och må som om någon lagt en blöt filt över livet eller hällt klipulver i själen så att man bara vill därifrån. Dessa känslor kommer när vi …

Hur älskar man sig själv? Det ska ju vara så bra.

Att älska sig själv är viktigt, det sägs ofta så. Och visst är det fantastiskt att känna kärlek för den man är, för sig själv. Känner man kärlek till sig själv, är man i hamn; det är en fridfull plats att vara på. Men, detta med att älska sig själv; hur gör man det? Det sägs till och med att man måste älska sig själv för att kunna älska någon annan, men det tycker jag inte alls stämmer. Är det någon här som lyckats älska någon för att det är bra att göra det? Tänkte väl det. Kärleken till den egna personen, så väl som till andra, växer fram ur en förståelse. När vi inte förstår oss själva, kan det hända att vi omedvetet ifrågasätter, kritiserar och försöker förbättra oss själva (eller andra). Då stänger hjärtat ner och det kommer ingen kärlek till vare sig oss själva eller andra. När vi koncentrerar oss på att försöka förstå våra goda avsikter, de känslor och behov som är levande inom oss och som tar sig en mängd olika …

Hur får man tröst när man behöver?

Det är kanske aldrig så svårt att be om tröst, som när man bäst behöver den.  Vem finns då som kan hjälpa? Och hur ber man egentligen om tröst? Ensamhetskänslan växer och det kan vara svårt att hitta rätt. På andra sidan står det kanske människor som vill finnas där, som inte vet hur det är fatt, som så gärna vill hjälpa så gott de kan. Kanske förstår de att någon har det svårt, tänker på personen men vet inte vad de kan göra och hur. Det kan vara ovant och krångligt att be om stöd också. Stödet kan komma i en form man inte är bekväm med. Man kan känna krav på att leverera ett bättremående när den andra gjort sitt bästa. Stödet den andre vill ge kan kännas påträngande. Stödet kan utebli för att den andre är osäker på om den är viktig nog för att stötta eller mån om att inte bli uppslukad av en annans behov. Hur länge får man behöva stöd? Hur ofta? Inte sällan möter jag föreställningen om att det svåra ska gå …

Att jämföra sig eller värdera sin mänsklighet högt

Det händer emellanåt, ganska ofta förresten, att jag får höra: ”du har kommit så mycket längre än jag i din utveckling” eller ”han har kommit längre än jag”, och varje gång är det något i mig som reagerar. Det är något i det sättet att tänka som inte stämmer. Jag har dagar och stunder då jag är klarsynt och stark, nära livet och kärleken, fri och i kontakt. Jag har dagar och stunder då jag känner mig vilsen och avskuren från livet, känsligare för smärta, som på väg genom dimma. Så lätt det är att känna mig stolt och underbar de där klarsynta dagarna då det är lätt att leva. Så mycket svårare det är att känna mig stolt, ärlig och öppen de dagar då livet inte flödar inom och klarsynen uteblir. Så lätt det är att värdera det ena högre än det andra, att se det kloka klara som normaltillstånd och det andra som icke-önskvärda avvikelser som egentligen inte borde vara där. Så lätt det är att se sitt högpresterande och välfungerande jag som det …

Om skydd, krympande livsrum och friheten i att bejaka allt mänskligt i sig.

Tänk dig att allt som finns att veta om dig, kom ut i ljuset till allmän beskådan. Det skulle förmodligen vara en upplevelse full av bävan, kanske skam och rädsla, men skulle även ge en känsla av frihet. När allt väl är ute i ljuset, finns inte längre något att dölja och skydda. Det är en fantastisk känsla. Många av oss försöker skydda våra hjärtan genom att hålla saker för os själva; hålla oss själva tillbaka, inte visa för mycket, inte blotta vad som rör sig inom oss och inte ta några känslomässiga risker. Sakta krymper livsrummet. Det som en gång var avsett att skydda, blir så småningom ett fängelse; vi blir tillrättalagda snarare än sanna och reduceras till en bråkdel av dem vi egentligen är. Vill vi få tillbaka vårt livsrum, kan vi roa oss med att försöka finna och lära känna skammen. (Man får ha självdistans, det underlättar.) Skam kan få ett pansar att hårdna kring hjärtat och den kan få vårt livsrum att krympa med kraft. Lär vi känna skammen i oss …

Sår läker inte om de fastnat i skam

Jag ser igen och igen smärtan hos barnet i den vuxne som inte var säker på att bli älskad. Så tidigt började anpassningen för att bli möjlig att älska, få höra till, få vara trygg, bli sedd. Så stor smärta som lever kvar decennier senare. Om och om igen gör den sig påmind när någon kommer nära. Inte sällan driver den även fram en förmåga att se det andra inte ser och kunna leverera det där lilla extra; ett seende som uppfattar precis vad som behövs i olika situationer. Förmågan att se, parera och ge har blivit välutvecklad. Förmågan att själv vara föremål för samma omsorg är ännu ett vilset litet barn som missförstådd sitter otröstbar i ett hörn av sig själv; ihopkurad och tyst sparkar den i dammet med en ledsen-ilsken fot. Fortsätter ge, med en fastnad sorg i bröstet. Jag möter föräldern till detta vuxna barn och förstår hur stor kärleken alltid varit. Det barn som känt sig oälskat, har i förälderns ögon varit viktigast i världen och så älskat att kärleken ibland slagit knut på sig själv. Jag möter en förälder vars …

Ömheten vi känner för andra kan visa vad inom oss som behöver vår ömhet

För många av oss, är det lätt att älska det sårbara hos en annan. Det sårbara berör och väcker i många fall något ömsint i oss. Vi känner igen den sårbarhet hos andra som vi även har i oss själva. Vi känner igen de uttryck den tar sig och blir berörda, för vi vet hur innerligt behovet är av att bli varsamt bemött på den platsen. Det finns också uttryck för sårbarhet som är olika våra egna uttryck. Dem kan vi få träna oss i att känna igen, för de är inte självklara för oss och vi kan råka missförstå dem. När vi missförstår, verkar det som att vi har lättare för att döma. Jag har funderat mycket på varför vissa människor berör mer än andra, och tror att en del av förklaringen är igenkänd sårbarhet. Således kan det vi med lätthet välkomnar, värnar om och berörs av hos den andre hjälpa oss att få syn på vad i oss själva som längtar efter att bli sett med samma ömhet. Vi speglar varandra, speglar oss i varandra. Att möta sig själv med samma ömhet …

Att förstå ångest ur ett empatiskt perspektiv och återvinna tilliten från sitt inre.

Ångest kommer som en naturlig konsekvens av att vi missat att svara an till våra grundläggande, allmänmänskliga känslor och behov. Kanske beror det på att vi istället hade fokus på andra människor och deras känslor och behov, kanske för att vissa känslor och behov hos oss aldrig blivit speglade och  vi därför inte har kontakt med dem. Det kan bero på att vi värderar vissa känslor och behov som skamliga eller så stämmer de inte med vår självbild och vi stöter bort dem. Det kan finnas många skäl till att vi missar det som är levande inom oss. Om vi tappat kontakten med flera viktiga känslor och behov, får vi ångest som en varningssignal från vårt inre. Om vi därtill medvetet eller omedvetet dömer flera av våra viktiga känslor och behov som dåliga, inte ok, otillåtna eller skamliga (vi skäms och känner oss rädda för att visa dem), får vi stark ångest. Om vi under en längre tid konsekvent kört över och dömt ut viktiga behov hos oss själva, får vi panikångest. Det är starka …

Att läka på djupet

När något händer som gör ont inom oss, är det en naturlig impuls att vilja skydda sig. På något sätt behöver vi förhålla oss till smärtan. Kanske har vi vant oss vid att använda skydd som stänger och skapar väggar mellan oss och vår omgivning. När vi försöker skydda oss genom att stänga, gör vi oss själva med tiden mer skada än hjälp. När vi stänger mer och mer om oss för varje smärta, minskar vi vårt livsrum och vi kommer längre och längre bort ifrån den trygghet, frihet och kärlek som vi egentligen längtar efter. När vi får ett sår, står vi inför en möjlighet att välja vad vi vill att det ska få göra med oss. När det gör ont är det öppet inåt, och då är vi extra formbara för oss själva. Vill vi läka våra sår på djupet och få tillgång till hela vårt livsrum, behöver vi leva oss igenom våra sår. Då behöver vi känna smärtan, ta den till oss och låta den kännas ända in i hjärtat. Vi behöver …