Alla inlägg arkiverade under: Relationen till sig själv

Empati omformar skam till värdighet.

Det är befriande att få kontakt med gamla upplevelser av skam och förnedring, när man lärt sig att möta det empatiskt. Att möta gammal skam är obehagligt bara om man dömer sig själv för hur man känner eller för hur det var. I unga år dömde jag mig för att jag kände mig dum, skämdes för att jag skämdes; låtsades som ingenting och livsrummet blev allt trängre. Nu omfamnar jag det, förstår och bejakar. Då rister det till, lossnar; smärtan släpper, jag blir lätt, livsrummet växer och det som tidigare gjort mig upprörd gör det inte längre. Upplevelserna må ha fallit i intellektuell glömska och blivit en del av det förflutna, men väl stannat kvar i kroppen som återkommande smärta.  Det kan vara svårt att få fatt på det som satt sig i kroppen, det glider undan och protesterar i det tysta. Jag kan fånga dem när jag blir upprörd eller när ett minne passerar förbi; det är som en portal som öppnar sig när jag bejakar det med medkänsla och värdighet.  Då är det skönt att återuppleva det, inte jobbigt. …

Att läka på djupet

När något händer som gör ont inom oss, är det en naturlig impuls att vilja skydda sig. På något sätt behöver vi förhålla oss till smärtan. Kanske har vi vant oss vid att använda skydd som stänger och skapar väggar mellan oss och vår omgivning. När vi försöker skydda oss genom att stänga, gör vi oss själva med tiden mer skada än hjälp. När vi stänger mer och mer om oss för varje smärta, minskar vi vårt livsrum och vi kommer längre och längre bort ifrån den trygghet, frihet och kärlek som vi egentligen längtar efter. När vi får ett sår, står vi inför en möjlighet att välja vad vi vill att det ska få göra med oss. När det gör ont är det öppet inåt, och då är vi extra formbara för oss själva. Vill vi läka våra sår på djupet och få tillgång till hela vårt livsrum, behöver vi leva oss igenom våra sår. Då behöver vi känna smärtan, ta den till oss och låta den kännas ända in i hjärtat. Vi behöver …

Själens dunkla natt – att känna igen och förstå den när den råder i ens liv.

Jag möter ofta människor som inte kan se sitt eget ljus. Vi möts för att de är i någon slags kris eller i en tid i livet då de vill hitta till något nytt. Det kan vara en lågmäld, utdragen kris där en känsla av meningslöshet lägger sordin på glädjen och kreativiteten; en mer stormig kris med ångestattacker, starka känslor och svängningar eller en kris där de stora frågorna slår klorna i ens person och man får ompröva allt. Ofta känner man i det läget inte att ens inre ljus och klarhet lyser starkare än vanligt, men jag kan se det. Själv känner man snarare depression, stagnation, kaos, panik, skam, rädsla, oro, dödsångest, livsångest eller liknande. Längtan efter att finna något som bär är påtaglig. Huvudets kontroll och förmågan att vara stark och hålla samman sig själv har börjat bryta samman, vanliga strategier för att skapa trygghet fungerar inte längre, det som brukade vara roligt har mist sin dragningskraft och det finns inte längre något yttre att hålla sig i. Även då den jag vägleder …

Ett brev om viljan att bli fri från självkritik och mitt vägledande svar.

Så här kan ett typiskt brev till mig se ut. (Detta har jag skrivit själv.) Det gestaltar hur man kan köra fast och veta saker, men ändå inte kunna komma förbi de krokben man obemärkt sätter för sig själv. ”Jag är ofta sträng och kritisk mot mig själv. Ofta märker jag det inte ens, men det påverkar mig mycket. Det gör mig trött och låg och det gör mig även väldigt känslig för kritik från andra. Jag har lätt för att höra kritik. Det behöver inte ens vara menat som kritik, eller personligt riktat mot mig; det slår undan fötterna på mig ändå. Jag vet att det är jag själv som är mitt största hinder för att känna mig fri och må bra, och det känns både som en belastning och en möjlighet. Ansvaret för min utveckling ligger helt och hållet på mig, det är jag som måste fixa det och jag vet inte hur man gör; det känns som om jag sitter fast. Samtidigt vore det fantastiskt om jag kunde hitta något i mig …

När det inre barnet tar över känslorna.

Det inre barnet är en fantastisk tillgång till kreativitet, mjukhet och livfullhet. När barnet stannat i växten känslomässigt, kan det emellanåt göra det svårt att vara trygga, mogna vuxna. Om man lär sig känna igen sitt inre, osedda barn när det gör sig påmint i ens vuxenvardag, är mycket vunnet. Då kan vi börja sortera bland känslorna och ta ansvar för att välkomna barnet fram med värme. Hur märker man då att barnet är framme? Jag skulle tro att en stor del av våra relationsproblem beror på barnet. Om det inre barnet bär på känslor av att vara avvisad, kan vi som vuxna vara mycket lyhörda för tecken på att vi blivit avvisade igen och reagera på det (även om det inte ens hänt, i nuet). Bär barnet på känslor av att vara oönskat, tror barnets vuxna människa ofta att det är oönskat (även om det inte är så). Bär barnet på en känsla av att vara bortvald, är det naturligt för den vuxna att känna svartsjuka. Exemplen kan radas upp och bli många. Ett …

Även idag är även detta ok.

Jag påminns nu och då om att det där med att acceptera sig själv som man är, alla delar, hur de än är, sannerligen inte är något man gör en gång för alla. Eller ens tre.  Det är mer som ett löpande underhåll där jag inför en villkorslöst älskade inre instans behöver få höra att även detta är ok, även idag, och alla dagar. I evigheters evighet. De berättelser om människors liv vi får ta del av i tidningar, intervjuprogram, sommarprat etc, handlar inte sällan om hur människor mött svårigheter, kämpat med sitt liv på olika sätt, och så äntligen kommit ut på andra sidan. Där: lyckligt tillfreds med sig själva, insiktsfulla, välmående och kapabla att dela med sig av sin nyvunna klokskap till andra. End of story. Det är fint att få ta del av sådana berättelser och jag har själv delat med mig av dem. Visst lär vi oss av våra svårigheter och just när man tagit sig igenom något jobbigt infinner sig ofta en viss klarsyn och sinnesfrid. Och sedan – tada …

Att återknyta kontakten med den inre källan

Genom att förstå de obalanser eller minnen som fastnat, återknyter man kontakten med källan. Det finns, i varje människa, en outsinlig källa. Av villkorslös kärlek, villkorslöst värde; av klarsyn och kreativitet. Något vördnadsfullt som vördar allt levande; empati i dess renaste form; större än alla försök att beskriva med ord. Kontakten med den inre källan kan tappas; glömmas bort, stängas av. Det kan ske när vi blir skrämda och drar dömande, begränsande slutsatser om oss själva, ofta i unga år och alltid som ett missförstånd. Det kan ske när viktiga delar av oss inte blir speglade som acceptabla, när vi blir missförstådda när vi försöker kommunicera våra behov, när vi behöver börja leva genom våra försvar istället för genom vårt sanna jag. Detta osedda, missförstådda, bortstötta hos oss finns kvar därinne och försöker på olika sätt nå vårt medvetande. Det påverkar vår upplevelse av nuet och den känsla vi har för oss själva. Om vi tar emot en del av oss själva som begränsar livet för oss i nuet, kan vi få kontakt med det hos oss …

Att närma sig det inre, osynliga barnet.

När man närmar sig sitt inre barn, är det viktigt att göra det förutsättningslöst. Den känsliga därinne kan ha väntat i decennier på att bli sedd, och kan höra kritik och dom även där den inte finns; allt för att skydda sitt känsliga hjärta. Att närma sig sitt inre barn, kan ibland liknas vid att närma sig ett barn som saknar tillit, som är på sin vakt; ett barn vars förtroende man måste förtjäna genom att visa att man aldrig någonsin kommer att överge. Det osäkra, osedda barnet kan ha tappat kontakten med de behov som aldrig blivit speglade, och kanske inte längre vet vad som fattas. Barnet kan ha blivit osynligt både för sig själv och för sin vuxna människa. Allt som finns är en känsla av saknad som växer därinne, som så småningom kan leda till en förlamande trötthet, en stress eller en odefinierad vrede. Känsliga behov som trygghet, tröst och beskydd kan obemärkt ha kapslats in bakom väggar av skam om de inte blivit mötta. Istället för att fylla trygghetsbehovet med trygghet, tröstbehovet med tröst et c, …

Att bli speglad – trasig eller hel

Om man speglar sig i det skadade hos en annan,  blir bilden alltid förvrängd.   En trasig spegel visar en trasig bild. Bara det sanna, fria, hela hos en annan ger en sann spegelbild och den bilden är alltid vacker. Vad den än speglar. I kärlek. Blir man inte speglad vacker,  är det för att man står inför en trasig spegel.   Att spegla någon i kärlek är nog något av det finaste man kan göra. Att lära sig älska även den trasiga spegeln är stort. Kanske är det den inre spegeln  som sägs ge 7 års olycka om den går sönder;  en symbol för vilken skada det är om det sker.   Målet för mig är att kunna känna mig värdefull,  älskad och fri från skam även i mötet med en trasig spegel;  att klarsynt se att spegeln själv är trasig  och att den visar sina egna sprickor.    Spegeln har sprickor, jag har sprickor.  Målet är att oavsett vad spegeln visar,  veta att jag är jag, villkorslöst älskad av det hela, friska, fria. …

Sårbarhet och skam

Vi är sårbara, vare sig vi gillar det eller ej. Att vara människa är att vara sårbar, något alternativ finns inte. När vi visar oss; våra känslor, vår längtan, våra behov, vår brist, utsätter vi oss för att kanske inte bli förstådda och mottagna. Att visa sin sårbarhet innebär en risk, men också en möjlighet att vidga sitt livsrum och erfara att även det känsliga hos oss får finnas. Att inte blotta sin sårbarhet innebär egentligen en ännu större risk; att bli helt ensam därinne och aldrig släppa någon riktigt nära. Hur kan man bli bekväm med sin egen sårbarhet? Jag upplever att det är när sårbarheten är omedvetet sammanblandad med skam, som den är svår att vara med. Om vi visar vårt inre och inte får respons eller blir avvisade, kan en känsla av skam komma smygande (eller slå klorna i oss). Den kan ta sig uttryck i att man ångrar sin öppenhet, känner sig dum eller vill stöta bort den andra och stänga om sig. Skam kan vi känna när vi i mötet med andra omedvetet söker svar …