Alla inlägg arkiverade under: Relationen till sig själv

När det inre barnet tar över känslorna.

Det inre barnet är en fantastisk tillgång till kreativitet, mjukhet och livfullhet. När barnet stannat i växten känslomässigt, kan det emellanåt göra det svårt att vara trygga, mogna vuxna. Om man lär sig känna igen sitt inre, osedda barn när det gör sig påmint i ens vuxenvardag, är mycket vunnet. Då kan vi börja sortera bland känslorna och ta ansvar för att välkomna barnet fram med värme. Hur märker man då att barnet är framme? Jag skulle tro att en stor del av våra relationsproblem beror på barnet. Om det inre barnet bär på känslor av att vara avvisad, kan vi som vuxna vara mycket lyhörda för tecken på att vi blivit avvisade igen och reagera på det (även om det inte ens hänt, i nuet). Bär barnet på känslor av att vara oönskat, tror barnets vuxna människa ofta att det är oönskat (även om det inte är så). Bär barnet på en känsla av att vara bortvald, är det naturligt för den vuxna att känna svartsjuka. Exemplen kan radas upp och bli många. Ett …

Att närma sig det inre, osynliga barnet.

När man närmar sig sitt inre barn, är det viktigt att göra det förutsättningslöst. Den känsliga därinne kan ha väntat i decennier på att bli sedd, och kan höra kritik och dom även där den inte finns; allt för att skydda sitt känsliga hjärta. Att närma sig sitt inre barn, kan ibland liknas vid att närma sig ett barn som saknar tillit, som är på sin vakt; ett barn vars förtroende man måste förtjäna genom att visa att man aldrig någonsin kommer att överge. Det osäkra, osedda barnet kan ha tappat kontakten med de behov som aldrig blivit speglade, och kanske inte längre vet vad som fattas. Barnet kan ha blivit osynligt både för sig själv och för sin vuxna människa. Allt som finns är en känsla av saknad som växer därinne, som så småningom kan leda till en förlamande trötthet, en stress eller en odefinierad vrede. Känsliga behov som trygghet, tröst och beskydd kan obemärkt ha kapslats in bakom väggar av skam om de inte blivit mötta. Istället för att fylla trygghetsbehovet med trygghet, tröstbehovet med tröst et c, …

Om tröst – att skapa en inre tröstfunktion

Den där sorgen, tänkte jag. Den där underliggande sorgen som finns där som en grundton i mitt liv, ibland stark, ibland knappt kännbar; den sorgen vill jag lära känna. Det måste finnas skäl till att den är där och att jag känner den. Jag insåg att jag inte riktigt tagit den till mig, utan snarare försökt bli av med den. Jag ville hellre känna mig glad än låg, och då sorgen-utan-tydlig-grund kom på besök ville jag inte ha den där. Så tar jag den till mig istället, välkomnar den som ett otröstat barn som längtar efter att någon ska se. Jag ser dig vännen, säger jag. Jag förstår att du känner sorg. Känn, bara känn. Sorgen är ok, du är ok. Så håller jag den sorgsna delen i mig, stannar kvar med den, låter den bli trygg hos mig. Den kommer till ro. Efter en stund ler den mot mig och börjar prata om något annat, precis som ett litet barn gör när trösten är klar. Varenda osedd del finns kvar därinne, i väntan på …

Kärleken som bor i den bortstötta delen av dig.

Ibland kan en del av oss ha kommit på efterkälken redan tidigt i livet; den del som aldrig kände sig helt och hållet accepterad. Den delen lever kvar inom; känner sig ensam och utanför, liten, rädd och obetydlig. Om du växt upp med en stor förmåga att överleva, men längtar efter att bli hel, behöver du hämta upp den del av dig som blev övergiven och lämnad ensam i unga år. Rädslan för att bli övergiven och inte vara välkommen, kommer från denna övergivna del i dig själv. För att komma nära denna känsliga del, behöver du vinna dess förtroende. Du behöver närma dig med kärlek och medkänsla; erbjuda värme och acceptans åt den. Om det är svårt att meditera, svårt att nå den efterlängtade kärleken och friden, kan det vara för att du ännu inte tagit till dig den här delen av dig själv. I det sköraste, mest förskrämda, ratade och bortstötta hos dig, finns en kärlek som är ett med dig och som söker dig inifrån ditt hjärta. Om ditt sårbara jag inte känner …

När djupfrysta känslor tinar

Det finns så många lager inom. Lager på lager ligger känslor och minnen som var för svåra att vara med då; kanske bortglömda men inte borta. I efterhand kan känslor som varit djupfrysta i decennier få tina upp nära hjärtat. De håller sig bra i frysen. Det går inte att hoppa över något; allt svårt som någon gång frysts in, ligger kvar där och väntar på att det ska finnas så mycket trygghet och mod att det ska kunna komma fram i värmen. Känslorna känns igen. Det kan göra ont, men det kan aldrig någonsin göra lika ont som att bära dem frysta inombords. Bli inte förvånad om svåra känslor tränger sig på när allt i ditt liv ordnat sig; först då kanske du är stark och trygg nog att vara skör och sårbar och ta hand om det frysta inom. Man behöver välkomna och känna igenom allt, lager för lager. Allt är som det ska. Med värme, Evalotta.

Under hårdhet finns kärlek

Under hårdhet finns alltid kärlek; i dig, i mig, i dem vi möter. Hårda blir vi när vi skyddar oss från känslor vi inte vet hur vi skall hantera; smärta, vilsenhet, sårbarhet, utsatthet, ensamhet och liknande. När vi stöter bort någon, är det inte den andre vi stöter bort; det är de känslor hos oss själva som vi ännu inte tagit till oss och lärt oss möta med värme. När någon stöter bort dig, är det inte du som blir bortstött; det som avvisas är svåra känslor inom den som stöter bort dig. Vi hjälper varandra om vi försöker förstå detta. Då kan vi allt mer vila i att vi är värdefulla och älskade som vi är. Likaså kan vi försöka möta hårdheten med värme; inom oss själva och runt oss. Även om vi inte klarar av att möta de känslor som känns svåra, kan vi försöka vara varma och kärleksfulla mot oss själva ändå; säga till oss själva ”Jag ser att detta är svårt för dig. Det är ok. Du är ok. Du får …

Att bli sedd

Något av det viktigaste du behöver göra för att känna dig älskad och sedd, är att lära dig se dig själv med kärlek. Med vilken blick ser du på dig själv? Först när du väljer att möta dig själv med kärlek, kommer du verkligen att känna dig älskad. Först när du visar dig själv att du kommer finnas där med värme, vad som än händer, kan du vara trygg i att du aldrig kommer att bli övergiven. När du visar dig själv att det är ok att försöka och göra misstag, för du kommer inte att döma; att det går bra att känna dig osäker och vilsen, för du lovar att du är ok även så; att det är tryggt att möta smärtan, för du stannar kvar hela vägen igenom; att det är ok att bli rädd, för du lovar att du ser och älskar dig själv ändå; då ger du dig själv en stor gåva, en stabil inre grund att leva från. Du gör dig trygg och lugn, och du behöver inte leta utanför …

Skulden och det inre barnet

En vän till mig har mycket lätt för att känna skuld. För att hantera det, är hon noga med att inte göra fel. Hon lever i en värld av krav, och så länge hon gör rätt, kan hon känna att hon duger. Tyvärr tror hon att det är något odefinierat fel på henne, vilket gör henne både känslig för kritik från andra och kritisk mot sig själv. Jag önskar att hon fick syn på sin inre lilla flicka och tog henne i famnen. Jag skulle önska att hon kunde säga till sitt inre barn: ”Jag förstår att du är rädd att du har gjort något fel, men jag älskar dig ändå. Villkorslöst.”

Självkritikens goda syfte

Självkritik gör ont; det smärtar och det bryter ner. Man kan fråga sig varför det då är så vanligt. Varför ägnar sig människor som är kärleksfulla mot sin omgivning, ibland åt ett så tillsynes hänsynslöst beteende mot sig själva? Självkritik kan byggas upp gradvis utan att vi är medvetna om det och sedan bli vårt spontana sätt att bemöta oss själva. Att döma sig själv, är paradoxalt nog ett sätt att försöka ta hand om sig och tillgodose sina behov. Om du är en van självkritiker, kan du se vilket behov du försöker tillgodose genom att kritisera dig själv? Om du identifierar behovet, skapar du möjligheter att finna andra sätt för att tillgodose det. Då möjliggör du för dig själv att hitta förhållningssätt som vidgar snarare än förminskar ditt livsrum. Vi kan omedvetet försöka tillgodose många olika behov genom att kritisera oss själva. Det kan vara behovet av trygghet och frihet (från andras straff och kritik då jag redan dömt mig själv), tröst (andra får lyfta mig), gemenskap (med andra som mår dåligt) eller liknande. …

Att nå sig själv bakom självkritiken

Det är vanligt att distansera sig  från emotionell smärta – sårbarhet, ilska, avundsjuka, rädsla, smärta, sorg – genom att täcka över det med självkritik eller självanklagelser. När vi gör det, stöter vi bort delar av oss själva och bekräftar inför oss själva att det är något fel på oss. Om vi stannar upp och medvetet övar på att acceptera oss själva med medkänsla och värme, får vi det vi djupast längtar efter. Ovillkorlig kärlek och djup kontakt; en känsla av samhörighet. Om vi inte kämpar mot smärtan utan välkomnar den, kan den väcka den medkänsla som kännetecknar vår sanna natur. När vi omfamnar vår egen smärta, behöver vi inte längre agera stränga domare mot oss själva. Något förändras och en hållning av medkänsla växer fram och ersätter undan för undan den kritiska rösten. Det kan försätta oss i kontakt med en kärlek som finns djupt inom varje människa. Som den sufiska poeten Hafiz skrev: ”Don’t surrender your loneliness so quickly. Let it cut more deep. Let it ferment you as few human or even divine …