Att bli avvisad eller bortstött i en nära relation kan göra väldigt ont. Det här handlar om ett läkande sätt att förstå bortstötanden.

Om undvikande och ambivalenta anknytningsmönster hos vuxna. Om hur vi reagerar på närhet och om den bedrägliga anpassningen.

Om mötet mellan undvikande och ambivalenta anknytningsmönster.

Vad handlar självupptagenhet och självuppoffrande egentligen om?
I alla fall är det inte egenskaper någon har, utan tecken på något.
Varför blir det så och vad kan vi göra för att slippa fastna där, är vad det här inlägget handlar om.

Det som gör ont i relationer i nuet, bottnar ofta i gammal obearbetad smärta från förr. Det här handlar om hur det gamla kan påverka det nya och var man har hjälp av att hantera smärtan.

Att bli avvisad kan vara svårt och känsligt. Rädslan för att bli avvisad kan påverka oss och våra relationer på ett smärtsamt och begränsande sätt. Ofta är skammen det som får oss att tappa oss själva när det händer.

Att gå in i anpassning till den andres känslor och behov på bekostnad av sina egna, blir nedbrytande. Du tappar dig själv i relation till den andre och mår allt sämre. Du behöver börja hitta tillbaka till dig själv igen. Första delen.

Att få höra någon beskriva en själv i negativa ordalag, kan vara utmanande. I synnerhet när vi inte känner igen oss i beskrivningen eller om det träffar något som är känsligt för oss. I en nära relation, blir det kännbart när vi inte får våra behov tillgodosedda. Om vi inte kan se hur vi ska få det, är det lätt att tänka att det beror på den andre. Det kan bli besvikelser, konflikter och slitningar. Det går att måla upp bilder av hur den andre är eller inte är, och distansen ökar för varje negativt epitet man sätter på varandra. Det är väldigt viktigt att vi får våra behov tillgodosedda i den relation vi lever i. Det behöver dock inte alltid vara vår livskamrat som möter behoven, jag tror inte ens att det är möjligt. Vad vi kan göra, är att ge varandra förutsättningar för att båda ska få vad de behöver.Vi är aldrig ansvariga för den andres behov, men vi behöver värna om våra egna. Missar vi det, kommer vi inte att trivas i …

Kan verkligen en metod leda till kontakt mellan människor? Ja, om den innebär ett fokus på det som leder till kontakt. Det här handlar om behov och hur man genom att se och förstå sina behov kan hitta lösningen i sig själv.

Det här handlar om hur man kan göra för att hitta till kontakt när man befinner sig i en konflikt. När känslorna är upprörda, kan det verkligen vara svårt att få kontakt. I ett upprört tillstånd är kontakt kanske inte det första vi längtar efter. Snarare vill vi kanske överbevisa den andre om hur fel den har, komma med dräpande kommentarer eller gå därifrån. Det kan vi ju göra, men om det är någon som vi egentligen tycker om väldigt mycket, så behöver vi hitta sätt att få kontakt på igen. Så låt säga att du hamnar i konflikt med någon du står nära, och känner dig irriterad, arg, ledsen eller missförstådd. Du kanske tycker att den andre har gjort fel och det du kommer på att du kan göra, är att antingen försvara dig eller dra dig undan och tystna. Du vet egentligen att inget av det gör saken bättre, men vad skulle du annars göra? Här är det är lätt att köra fast och svårt att veta hur man kan ta sig ur …