Alla inlägg arkiverade under: Relationer till andra

Sorgebearbetning – hur gör man egentligen?

”Nu får du gå hem och ta hand om sorgen”, sa välmenande människor till mig på såväl min mammas som min systers begravning. Jaha? Som om det var något man bara kan gå hem och göra, lite ”Vad ska du göra i kväll?”. ”Jag ska ta hand om sorgen”. Hur gör man egentligen det? Hur hanterar man sorgen efter en förlust och en separation – med en som gått ur tiden eller en som fortfarande lever fast har försvunnit ur ens liv? Många och motstridiga känslor Sorg och sorgebearbetning är komplext. När man närmar sig sorgen, är det ofta ett virrvarr av olika känslor. Där kan finnas både saknad och lättnad, ensamhet, vilsenhet, besvikelse, rädsla, förtvivlan, oro, kärlek, tacksamhet, ilska, vrede, glädje och ren sorg. Där kan finnas skuld och skam. Där kan finnas så många känslor samtidigt som kan tro inte ska vara där. Man kan sörja en relation som inte var bra för en. Man kan få höra att vreden är fel, att man inte får vara arg på den som dött. Såklart …

Separation, förlust och sorg – att skapa nya band

Separation, förlust och sorg – En del av det sorgliga med död och separation, är att man delvis förlorar tillgången till den man blev tillsammans med den andre. I vissa människors sällskap är det lätt att känna sig underbar och älskad och levande, och det där blir en del av förlusten. Vissa människor öppnar upp saker i en, får en att få kontakt med delar av sig själv som man behöver för att känna sig hel. Vissa människor bryr sig om en på ett sätt som stannar kvar, bryr sig om detaljerna. När den eller de människorna som fyllt det rummet försvinner, blir det tomt. Allt man blev med den andre finns kvar inom, men det är också något med mötet. Vi framkallar varandra som från en filmrulle. När en viktig människa är borta ur våra liv, när vi skilts åt genom död, sjukdom eller separation i livet, förlorar vi tillgången till någon som mötte viktiga behov hos oss. Trygghet, närhet, tillhörighet, kärlek, samförstånd, utforskande etc. Just den människan är borta, men behoven kan mötas …

Varför kan närhet vara så svårt?

Att släppa en annan människa nära, är för många något av det svåraste vi kan göra. Vi blir så sårbara. Mötet väcker delar i oss som vi tappat kontakten med tidigt i livet. De delar som inte blev empatiskt sedda och mottagna när vi var små, förblir unga och osynliga för oss någonstans inom. När någon kommer nära, påminns vi om vårt osynliga bagage. Kanske presenterar det sig som ett obehag, en stress, och får oss att vilja gå bort från den relation som väckte det till liv. Kanske visar det sig i form av en längtan att bli sedd, älskad, aldrig mer övergiven. Det som väcks i oss när någon kommer nära, har legat så länge där i våra skrymslen och vrår. Förmodligen hamnade det där långt innan vi kunde prata och definiera våra känslor och behov med ord. Det ligger kvar där i form av fysiska förnimmelser, en känsla av att hela vår existens är hotad. I djupet av upplevelsen riskerar vi att försvinna, uppslukas, av den andres behov eller att försvinna och …

Döden och kärleken

Döden blir svårare att hantera när relationen varit komplicerad. Kanske känner man inte den förväntade sorgen, kanske känner man hela andra känslor än man förväntas känna. Likgiltighet. Irritation. Ilska. Lättnad. Kanske är det skönt att något dysfunktionellt är över. När relationen varit svår, blir sorgen på ett annat sätt än när känslorna för personen är rena. När det finns många lager av skydd emellan, när kärleken inte kunnat nå fram som man önskar, blir det lätt grumligt. Otydligt. Svårare att veta vad man känner. Då blir det svårare att komma igenom sorgen, för det är mer otydligt vad den handlar om. Kanske sörjer man mer det som aldrig blev än förlusten av det man haft. Sorgen blir arbetsam. Det blir ett sorgen-arbete som tar tid. Om man haft förmånen att komma nära på ett sätt där känslorna är alldeles rena, blir sorgen en annan. Den kommer ut mer direkt. Den blir till tårar som rinner och känslor av saknad och förlust i nuet. Den blir en rörelse, en process som fortskrider av sig själv. Det …

Att höra till – tillitsbrist och sårbarhet

Det är ett så fundamentalt behov att få höra till. Det går inte att leva annars. Så många av oss letar efter någon att höra till. Hur vet man på djupet hur starka banden till en annan människa är? Hur vet man att den andre finns kvar och vill att vi ska vara viktiga för varandra över tid? På riktigt och inte bara i stunden? Det kan vi aldrig med säkerhet veta, och det är det som gör det skört. För närhet är svårt för så många av oss. Vissa söker den för att vara i den, andra söker den och flyr den fastän kärleken finns där. Närhet väcker känslor av sårbarhet och det kan göra det hela så svårt. Att verkligen våga lita till att en vän vill vara där, höra ihop med en på djupet och över tid, det är sårbart. Det kräver mod och beslutsamhet. Styrka. Det krävs mod för att utsätta sig för att bli sårbar med någon. Men sårbarheten är ju det som verkligen för oss samman, på djupet. När …

Impulsen att skydda sig – tre nivåer av medvetenhet

Kanske är det så att jag på impulsplanet alltid kommer att reagera som jag gör, och det är ok. Vilken frihet. I decennier försökte jag läka och programmera om mig själv så att jag skulle kunna reagera annorlunda på sådant som skrämde mig på impulsplanet. Impulsplanet På impulsplanet får vi larm om allt som vårt system bedömer kan vara farligt. Vi får impulser med förslag på lämplig lösning på problemet – dra dig undan faran (relationen, uppgiften), attackera hotet (gå i försvar) eller spela oberörd och ta distans. Om vi låter impulsplanet styra, så får vi problem. Det är dock helt ok att reaktionerna kommer. Det som skrämmer mig kan få skrämma mig. Det jag har svårt med, kan få vara svårt. Det som slår undan fötterna för mig och gör mig otrygg borde inte gå över om det nu inte gör det. Det är ok. Jag kan istället sårbart erkänna att så här verkar det vara med mig och det är ok. Alltid ok. Det medvetna planet Så finns även det medvetna planet. Om …

Det skrämmande med att vara älskad

Kan det vara skrämmande att vara älskad? Ja, faktiskt. Det kan vara skrämmande och svårt på många sätt. I synnerhet om du blir älskad för den du är och inte för något du vet att du gjort. Om du i en relation ger det den andre behöver och medvetet agerar socialt kompetent, är det inte så svårt att förstå varför den andre tycker om dig. Är du därtill en engagerad och god lyssnare, kanske den andre rentav tycker mycket om dig. Det går att förstå utifrån hur du har agerat. Så finns det då människor som verkar älska dig som du är, även om du inte gör allt det där som du vet får dem att tycka om dig. Människor som fastnar för dig för att du är du och som vill vara nära dig utan att du helt förstår varför. De som älskar dig så, kommer med en kärlek som det kan vara svårt att ta emot. Om du inte vet vad som fått dem att tycka så mycket om dig, så vet du …

Att hitta vad det egentligen handlar om när det blir svårt

Vad handlar det om egentligen, det där som får oss att dra igång våra försvar? Jag tänker på det där som gör så vansinnigt ont att det för många inte ens går att känna, utan direkt blir något man stänger av eller försvarar sig mot. Det är så lätt att bara följa mönstren i en svår konflikt; försvara sig, stänga av, gå därifrån, ta tillbaka, ge sig, känna skuld, döma, känna skam eller göra vad som helst för att slippa känna skam. För de flesta av oss hamnar vi i våra mönster när det känns svårt, om vi inte aktivt och viljestarkt väljer att inte göra det. Mönstren leder oss bort från kontakt. Mönstren leder aldrig igenom det svåra, de gör det bara värre, intrasslat och svårlöst. Mönstren, som vi så väl känner igen i våra konflikter, finns där för att skydda något känsligt hos oss. Frågan är om de fortfarande fyller sin funktion eller om det var då. Kanske kan vi i nuläget egentligen klara oss bättre utan dem? Kanske kan vi möta de …

När man fastnar i sina skydd och inte kan släppa någon nära.

När det sitter fast Hur gör man när sorgen fastnar i bröstet och man inte hittar några ord för det som känns inom? Hur gör man när man aldrig släppt in någon i sina mest känsliga rum, men lider av ensamheten? Man kanske egentligen vill låta någon komma nära, men hela systemet går i baklås när man försöker och det funkar inte att öppna upp. Där står man, trött på den inre ensamheten och oförmögen att göra något åt den. De skydd som en gång var till hjälp, har fastnat och blivit till ett pansar som det är svårt att komma igenom ens för sig själv. Så lätt det blir så här, för såväl kvinnor som män. Det blir smärtsamt i längden att leva utan genuin kontakt. Kontakt förutsätter att du tillåter dig att verkligen bli sedd; att du går emot skammen och blir sårbar. Att närma sig Man kan behöva närma sig det hela stegvis. Precis som när man ska fira sig ner från ett högt berg och hjärnan signalerar livsfara fastän man har …

Hård och kall eller sårbar – när det gör ont.

Det hårda, kalla som skydd Det känns just väldigt sårbart att vara sårbar. Plötsligt händer något i relation till den andre, något som får hjärtat att dra ihop sig i en impuls att skydda. För en del av oss är den första impulsen är att bli hård och kall, att stänga hjärta. Att hålla den andre borta från sitt inre och distansera sig kan bli det enda alternativet och det man klarar i stunden. Att stänga och bli kall och hård är smärtsamt, kanske nästan mer smärtsamt än det man reagerade på, för det hårda och kalla går också ut över en själv. När man stänger, stänger man även ute sig själv från kontakten och hamnar i kylan. Jag vet mycket om det där hårda, kalla. Hur ont det gör, hur skönt det kan kännas i stunden att straffa med iskyla, att det ger en känsla av kontroll och övertag när man egentligen känner sig utsatt och skör. Jag vet också att det skiljer mig från den jag är. Det hindrar mig från att vara …