I mötet med vissa människor kommer allt fram i ljuset och blir smärtsamt tydligt;
beteenden, mönster, reaktioner, känslor, tolkningar, vilja, rädslor och sår.
All den anpassning jag lagt mig till med för att känna mig trygg.
Vissa människor fungerar som speglar för allt det där vi kanske inte ens kommer i kontakt med annars. Det är synnerligen värdefulla möten.
Det kan kännas skrämmande. Man kan stänga av eller fly från obehaget som väcks. Stöta bort. Anpassa sig.
Man kan också ha en obändig längtan efter att få vara en hel människa där allt får finnas. Den största potentialen, de djupaste rädslorna och allt däremellan. Då behöver allt få komma fram i ljuset. Allt.
Man kan inte hitta sina höjder om man inte också hittar sina djup.
Jag tänker:
Vill jag erkänna och bejaka allt det jag bär inom mig nu eller skjuta upp det arbetet till framtiden?
Våga mig ut på okänd mark nu eller låta delar av mig själv förbli skrämmande? Möta rädslan eller leva på en liten trygg begränsad yta av mig själv?
Jag försöker så gott jag kan att stå naken och oskyddad när jag hamnar i sårbara delar av mig själv. Det är inte lätt, det ska gudarna veta. Först kanske jag drar på med skydden. Försvinner. Blir arg. Tar distans. Men det håller ju inte. Det stängda hjärtat drabbar först och främst mig själv.
Så jag försöker plocka fram sårbarheten. Provar att visa min mänsklighet i tillit till att det bär.
Vad som än händer då, så har jag varit sann mot mig själv.
Jag har öppnat mitt hjärta för mig själv som jag är just då. Jag har tagit emot mig som jag är.
Alternativet är att gömma det skrämmande och sårbara någonstans inom. Det är egentligen betydligt mer skrämmande än att välkomna det fram i ljuset.
Att fly eller stänga av, får mig att må dåligt. Likaså att stöta bort de delar av mig själv jag tror inte borde vara som de är. Att välkomna allt, får mig att må bra. Bara jag kan göra det.
Det kan vara svårt först, det inre motståndet kan vara så massivt, men det är väldigt läkande på sikt.
När mina mönster och strategier är ute i ljuset kan jag se dem.
Då skapas ett litet mellanrum mellan mig och mitt beteende, så att jag med kärlek kan hjälpa mig att växa. Prova nya beteenden, vara kvar i det sårbara, se vad som egentligen är sant.
Då behöver jag inte styras av rädslor och försvar för att slippa känna mig rädd och ledsen. Rädslorna och försvaren försvinner inte, men de blir med tiden mer transparenta. Jag blir mer fri i förhållande till dem. Lite i taget.
Jag kan inte styra vad andra tänker, tycker och gör när jag erkänner hur det blev på min insida.
Kanske stannar de kvar och ser på mig med kärlek. Kanske lämnar de mig. Jag vet inte.
Men om jag bara visar det jag vet att andra kan tycka om, då får jag aldrig veta. Då kväver jag långsamt mig själv.
Att visa det sårbara för någon jag verkligen älskar, är som att kasta mig ut.
Som att hoppa utan att veta hur jag kommer att landa, om någon tar emot mig, om fallet blir hårt eller mjukt.
Jag hoppar ändå, i tillit. Eller kanske trevar jag mig mest fram, bit för bit.
Det viktigaste är trots allt att jag tar emot mig själv.