Alla inlägg arkiverade under: Anknytningsmönster

Onlinekurs i att läka sina anknytningsmönster – vill du vara testpilot? (Fullt)

Jag håller på att utforma en onlinekurs i att läka sina anknytningsmönster och gå mot en mer trygg anknytning. Det blir en för ambivalenta och en för undvikande. Jag försöker göra det så tydligt och lättillgängligt som möjligt, men ändå gå på djupet och ge verktyg för att arbeta med de olika delar som man behöver tillgodogöra sig. Nu söker jag några personer som vill gå kursen innan jag lanserar den, i utbyte mot feedback. Kostnaden för dig är att du responderar på varje lektion och säger vad du tyckte var hjälpande, vad som kan bli tydligare, vad du inte fick att fungera etc. Jag skriver kursen nu, så jag vet inte riktigt hur lång den blir. Jag tänker max 10 lektioner som tar max 10 minuter att läsa. Sedan kan du såklart lägga så mycket tid du vill på övningarna. Vill du vara testpilot? Maila mig på evalotta@stiernholm.com (Uppdatering: Det är nu fullt. Välkommen att gå kursen när den är klar!)

Stress, smärta, obehag och ångest – när otrygga anknytningsmönster reagerar.

Stressen sprider sig, ångesten ökar. Obehaget växer och det blir snudd på outhärdligt. Det blir avgörande viktigt att ses för att mildra smärtan. Eller – det blir helt omöjligt att ses, eftersom obehaget växer till förlamande ångest. Det går inte. Den undvikandes obehag växer och växer. Kanske växer det ikapp med självanklagelserna över att vara en hopplös person som inte fungerar, en som bara gör folk besvikna. Kanske blir det så outhärdligt med ångest-stressen att all glädje inför den andre helt försvinner. Det blir som en fråga om överlevnad. Det här händer ju inte med människor som inte kommer så nära, så valet blir lätt: håll de som kommer nära på avstånd och var med dem som inte väcker upp det här jobbiga inom. Den ambivalentas smärta växer. Stressen, ångesten…försöken att anpassa sig och sina behov till den andre, att inte vara krävande, att inte vara så på…alla försök att inte vara för mycket, och ändå går det inte. Sorgen över att kontaktförsök landar som krav istället för att tas emot som något fint. Självkänslan …

Att förstå sina mönster och ta hand om dem – vad vi egentligen söker i mötet med den andre

Det är djupast dig själv du söker i den andre. Det kan vara så innerligt svårt att släppa en relation som i början gav precis allt man någonsin längtat efter. Intensiv närhet, blicken som ser, samhörighet och igenkänning av ett slag som känns så rätt och självklar. Det är ju som att komma hem. Så går det en tid och svårigheterna kryper på. Intensiteten och närheten avtar, den ena behöver space och drar sig bort från närheten och den andra saknar och försöker få tillbaka den förlorade skatten. Jag har redan skrivit mycket om den dynamiken, så det här inlägget handlar om vad vi egentligen söker i relationen, hos den andre. Hur fantastisk ambivalent-undvikanderelationen än var i början, är det inte ovanligt att tillsist komma till en punkt där man behöver ur den nedbrytande dynamiken. Ofta motvilligt och med smärta. Har man tappat sig in i anpassning, blivit en spillra av sig själv eller bara känner stress och obehag, då behöver man hämta tillbaka sig själv. Då behöver man gå till botten med sina mönster …

Att höra till – tillitsbrist och sårbarhet

Det är ett så fundamentalt behov att få höra till. Det går inte att leva annars. Så många av oss letar efter sin flock, sina människor att höra till. Hur vet man på djupet hur starka banden till en annan människa är? Hur vet man att den andre finns kvar och vill att vi ska vara viktiga för varandra över tid? På riktigt och inte bara i stunden? Det kan vi aldrig med säkerhet veta, och det är det som gör det skört. För närhet är svårt för så många av oss. Vissa söker den för att vara i den, andra söker den och flyr den fastän kärleken finns där. Närhet väcker känslor av sårbarhet och det kan göra det hela så svårt. Att verkligen våga lita till att en vän vill vara där, höra ihop med en på djupet och över tid, det är sårbart. Det kräver mod och beslutsamhet. Styrka. Det krävs mod för att utsätta sig för att bli sårbar med någon. Men sårbarheten är ju det som verkligen för oss samman, …

Det ömsesidiga mötet

”If you have come here to help me, you are wasting your time. But if you have come because your liberation is bound up with mine, then let us work together.” (Lilla Watson och hennes grupp.) Jag kan inte hjälpa någon att läka och utvecklas om jag håller en distans. Jag kan vara professionell och ha mitt fokus på den andres process medan jag arbetar, men inombords behöver jag vara öppen, beröras och låta det som sker i mötet få genklang även i mitt egen inre. Om jag inte gör det, blir det inget verkligt möte. Jag tror på mötet och det som sker när vi verkligen är närvarande inför varandra. När jag tänker tillbaka är det aldrig de som sagt rätt saker eller haft ordning på sitt eget liv som har hjälpt mig mest. Det är verkliga, sårbara människor som inte försökt lösa mina problem eller fixa mig, utan bara i kärlek varit där. Det händer något när vi möts så. Att bli sedd av någon som inte dömer, öppnar för livets alla goda …

Onlinekurs som kan stärka dig i en svår relation

Det kommer att komma en kurs om att arbeta med sina anknytningsmönster. Behovet är jättestort och jag har precis börjat på den. Medan du väntar på den, finns det en annan kurs som ger en jättebra grund till den kommande kursen. Jag har just gjort klart en kurs som handlar om hur du kan bli fri från självkritik och inre stränghet genom att skapa en empatisk relation till dig själv. Du får lära dig hur du kan förstå dig själv och dina känslor och behov på ett djupare plan. Den förståelsen gör att du växer i kärlek och respekt för dig själv på ett sätt som gör att självkritiken successivt försvinner eftersom den inte längre behövs. Vad har då detta med anknytningsmönster att göra, kanske du undrar. En hel massa. För att lära sig hantera sina anknytningsmönster så att de inte styr ens liv och mående för mycket, behöver man lära sig få kontakt med, förstå, bejaka och ta ansvar för sina känslor och behov. Om man kritiserar och dömer sig själv för hur man …

Så här funkar ett ambivalent anknytningsmönster – en emotionell berg- och dalbana

Starka känslor av närhet och att bli djupt berörd behöver inte vara kärlek. Det kan helt enkelt röra sig om ett triggat anknytningsmönster hos en person med ambivalent anknytning. Det blandas dock ofta samman med kärlek. Det är bra att ha koll på det här om man känner igen sig. Anknytningssystemet hos en person med ambivalent anknytning triggas lätt i mötet med en person med undvikande anknytningsmönster. De båda dras till varandra, det känns starkt och där någonstans drar det igång. Den ena vill ha mer av den ljuva närheten och den andre vill ta distans och så triggas systemen. När ett ambivalent anknytningsmönster väl är triggat, börjar det leva sitt eget liv inom en. Hos en ambivalent är anknyningssystemet dessutom extra lättväckt och man är väldigt sensitiv för risker som har med hot mot relation att göra. Därtill har man en låg aktivitet i den del av hjärnan som lugnar känslor och har därför svårt att stoppa berg-och-dalbanan av känslor när den väl dragit igång. Anknytningssystemet triggas till exempel av att den undvikande.. vill …

Det här borde inte heller gå över – om impulsplanet.

Kanske är det så att jag på impulsplanet alltid kommer att reagera som jag gör, och det är ok. Vilken frihet. I decennier försökte jag läka och programmera om mig själv så att jag skulle kunna reagera annorlunda på sådant som skrämde mig på impulsplanet. På impulsplanet får vi larm om allt som vårt system bedömer kan vara farligt. Vi får impulser med förslag på lämplig lösning på problemet – dra dig undan faran (relationen, uppgiften), attackera hotet (gå i försvar) eller spela oberörd och ta distans. Om vi låter impulsplanet styra, så får vi problem. Det är dock helt ok att reaktionerna kommer. Det som skrämmer mig kan få skrämma mig. Det jag har svårt med, kan få vara svårt. Det som slår undan fötterna för mig och gör mig otrygg borde inte gå över om det nu inte gör det. Det är ok. Jag kan istället sårbart erkänna att så här verkar det vara med mig och det är ok. Alltid ok. Så finns även det medvetna planet. Om vi står kvar när …

Det skrämmande med att vara älskad

Kan det vara skrämmande att vara älskad? Ja, faktiskt. Det kan vara skrämmande och svårt på många sätt. I synnerhet om du blir älskad för den du är och inte för något du vet att du gjort. Om du i en relation ger det den andre behöver och medvetet agerar socialt kompetent, är det inte så svårt att förstå varför den andre tycker om dig. Är du därtill en engagerad och god lyssnare, kanske den andre rentav tycker mycket om dig. Det går att förstå utifrån hur du har agerat. Så finns det då människor som verkar älska dig som du är, även om du inte gör allt det där som du vet får dem att tycka om dig. Människor som fastnar för dig för att du är du och som vill vara nära dig utan att du helt förstår varför. De som älskar dig så, kommer med en kärlek som det kan vara svårt att ta emot. Om du inte vet vad som fått dem att tycka så mycket om dig, så vet du …

Vad det egentligen handlar om när det blir svårt.

Vad handlar det om egentligen, det där som får oss att dra igång våra försvar? Jag tänker på det där som gör så vansinnigt ont att det för många inte ens går att känna, utan direkt blir något man stänger av eller försvarar sig mot. Det är så lätt att bara följa mönstren i en svår konflikt; försvara sig, stänga av, gå därifrån, ta tillbaka, ge sig, känna skuld, döma, känna skam eller göra vad som helst för att slippa känna skam. För de flesta av oss hamnar vi i våra mönster när det känns svårt, om vi inte aktivt och viljestarkt väljer att inte göra det. Mönstren leder oss bort från kontakt. Mönstren leder aldrig igenom det svåra, de gör det bara värre, intrasslat och svårlöst. Mönstren, som vi så väl känner igen i våra konflikter, finns där för att skydda något känsligt hos oss. Frågan är om de fortfarande fyller sin funktion eller om det var då. Kanske kan vi i nuläget egentligen klara oss bättre utan dem? Kanske kan vi möta de …