Otrygg anknytning och anpassning Det är så lätt att gå över sina egna gränser i en relation om man har ett otryggt anknytningsmönster i bagaget. Vanan finns där sedan barnsben. Radarn med fokus på vad man behöver göra eller vara är ständigt påslagen. Var det här ok? Hur togs det här emot? Den andre känns distanserad, jag måste försöka fixa det. Jag känner mig avvisad och drar mig undan, försöker sedan anpassa mig så att det inte händer igen. Små anpassningar staplas på varandra som en strategi för att få den trygghet och närhet man längtar efter. Precis som när man var barn. Detta är särskilt påtagligt för den som har ett otryggt anknytningsmönster i bagaget. Det händer något med en när man gör så. Man kommer längre och längre bort från sig själv. Längre och längre bort från den närhet och kontakt men egentligen längtar efter. Bort från känslan av att höra till. Förlorad kontakt När man förlorar kontakten med sig själv, förlorar man sin djupa, inre känslan av tillhörighet. Man förlorar känslan av …

Att tappa bort sig själv Det är så lätt att tappa bort sig själv i en otrygg relation. Även om man känner sig så levande med den andre. Även om den andre är den finaste man mött. Även om det känns som ens livs kärlek. Detta är särskilt lätt hänt för den med ett ambivalent anknytningsmönster i bagaget. Man kan tappa sig så hårt, så väldigt hårt. Man kan bli en spillra av sig själv som inte längre vill något annat än att relationen ska kännas bra igen. Att den andre ska vara nära. När relationen inte längre är vad den varit, kan det kännas som om hela meningen försvann med den. Hela meningen. Allt annat har förlorat sin glans, sin attraktionskraft. Kvar finns en stor sorg och skörhet. En vilsenhet. En smärta som skär i hjärtat. Där står man, vilsen och sårbar Man måste hitta tillbaka till sig själv, till den man en gång var – eller – till den man egentligen är. Förutsättningarna för att hitta dit är både usla och fantastiska. När …