Det är ett så fundamentalt behov att få höra till. Det går inte att leva annars.
Så många av oss letar efter sin flock, sina människor att höra till.
Hur vet man på djupet hur starka banden till en annan människa är? Hur vet man att den andre finns kvar och vill att vi ska vara viktiga för varandra över tid? På riktigt och inte bara i stunden? Det kan vi aldrig med säkerhet veta, och det är det som gör det skört. För närhet är svårt för så många av oss. Vissa söker den för att vara i den, andra söker den och flyr den fastän kärleken finns där. Närhet väcker känslor av sårbarhet och det kan göra det hela så svårt.
Att verkligen våga lita till att en vän vill vara där, höra ihop med en på djupet och över tid, det är sårbart. Det kräver mod och beslutsamhet. Styrka. Det krävs mod för att utsätta sig för att bli sårbar med någon. Men sårbarheten är ju det som verkligen för oss samman, på djupet. När det syns att vi behöver varandra. När det är påtagligt att vi blir berörda av varandras existens, blir viktiga för varandra och visar det. Då blir det sårbart och på riktigt. Det skapar djupa band. Band som ger en närhet som kan vara omöjlig att stå ut med för någon. Band som är precis det som en annan alltid längtat efter. Kärlek räcker inte. Mötet räcker inte. Man behöver arbeta med relationen även till en vän.
Att ta in någon nära och våga lita på relationen, på sitt eget värde för den andre, det är stort. Tillit är stort.
Det är så lätt att leva med en inlärd beredskap på att den andre när som helst kan försvinna. Försvinna på grund av att närhet väcker svåra känslor. Det är den mest smärtsamma förlusten; när den andre lever och finns där, men drar sig bort från tillhörigheten för att den väcker rädslan att förlora. Den går så djupt, den där rädslan. Rädslan att inte vara värdefull nog för att få höra till. Rädslan att våga lite på och sedan bli bortvald. Rädslan att förlora sig själv om man släpper någon annan nära. Rädslan att förlora sig själv om den andre försvinner.
Det är också lätt att distansera sig från den där rädslan så att man inte behöver känna den. Låta bli att utsätta sig för det som väcker den, så att man kan känna sig stark och trygg och osårbar. Det kan ju kännas enklare. Enklare, men betydligt mer ensamt. Enklare, men till priset av att bli berörd. Enklare, men också utan den närhet och det djup som ger alldeles fantastiska möten.
Tillit. Kanske handlar det både om att ha tillit i en specifik relation och om att ha tillit till sitt eget värde. Människor kommer och försvinner. De man älskar dör eller blir otillgängliga. Det kommer man inte ifrån. Men behovet av att höra till är så starkt.
Och ändå finns det inget alternativ, i alla fall inte för mig, för jag vill höra till och vara nära. Jag vet att jag i grunden behöver höra till mig själv. Veta att jag aldrig kommer att överge mig. Jag kommer alltid att vara kvar hos mig själv och säga: ”Du är så modig som vågar. Jag högaktar din känslighet och längtan. Sårbarheten gör dig också levande. Jag älskar dig innerligt och kommer alltid att göra det, hos mig är du hemma.”
