Stressen sprider sig, ångesten ökar. Obehaget växer och det blir snudd på outhärdligt. Det blir avgörande viktigt att ses för att mildra smärtan. Eller – det blir helt omöjligt att ses, eftersom obehaget växer till förlamande ångest. Det går inte.

Den undvikandes obehag växer och växer. Kanske växer det ikapp med självanklagelserna över att vara en hopplös person som inte fungerar, en som bara gör folk besvikna. Kanske blir det så outhärdligt med ångest-stressen att all glädje inför den andre helt försvinner. Det blir som en fråga om överlevnad. Det här händer ju inte med människor som inte kommer så nära, så valet blir lätt: håll de som kommer nära på avstånd och var med dem som inte väcker upp det här jobbiga inom.

Den ambivalentas smärta växer. Stressen, ångesten…försöken att anpassa sig och sina behov till den andre, att inte vara krävande, att inte vara så på…alla försök att inte vara för mycket, och ändå går det inte. Sorgen över att kontaktförsök landar som krav istället för att tas emot som något fint. Självkänslan urholkas och allt kretsar tillsist kring den andre. Bara den andre tar emot en, så blir allt bra. Smärtan över att vara på ett sätt som den andre inte klarar, gör att den ambivalenta tillsist har vänt ut och in på sig själv till den grad att den blivit skör, osäker och utmattad.

Närhet och distans som strategi är två sidor av samma mynt. Det är samma stress man vill slippa, samma obehag, men strategierna för det är olika och triggar varandra. I grunden finns en oförmåga att finnas kvar som en egen person i mötet. Båda förlorar sig i anpassning och reagerar på det på vitt skilda sätt.

Det finns ingen framkomlig väg när mönstren slagit klorna i oss. Det finns dock en framkomlig väg. Vi kan själva gå till botten med smärtan som väcks i oss. Vi kan arbeta med en terapeut som hjälper oss att se och lösa upp de draman från barndomen som lever kvar i oss. Vi kan få hjälp med att få syn på hur vi åker tillbaka till en barn-ålder inom när någon kommer väldigt nära och hur det sätter starka krafter i rörelse. Först när vi ser, kan vi bli medvetna och börja hämta hem våra känslomässiga projektioner. Den andre är inte roten till obehaget och de krav som känns. Den andre är inte den som kan fylla det inre tomrummet. Det bara känns så.

Hur svårt den än känns, behöver vi släppa taget om dramat som går igång och vända blicken inåt. Är vi kvar i dramat, går vi sönder.

Frågan om hur det ska bli med relationen kvarstår. När spänningarna, obehaget och smärtan blir nedbrytande, behöver vi få utrymme att hitta oss själva igen. Men sen? Finns det hopp, även om det inte fungerar nu?

Kanske vet vi någonstans, annars har vi nog svaret först när vi gjort ett djupt terapeutiskt arbete med oss själva. Finns det något att bygga på bortom den starka känslan? Finns det något kvar när anknytningsmönstren inte längre triggas i mötet? Det återstår att se. Det beror också på vilket inre arbete den andre är beredd och kapabel att göra.

Det är dock den vägen vi behöver gå om vi vill ge relationen en chans, även om det kan se ut som om vi tar steg bort ifrån den. Viktigast av allt är att vi ger oss själva en chans. Kärlek och bindningar kan kännas förvillande lika.

Vi kan hitta in till en djup kärlek till oss själva. Den finns där inom och älskar oss inifrån. Djupt inom oss har vi det vi djupast längtar efter – en kärlek som är totalt villkorslös och alltid finns där. En kärlek som inte kräver något av oss. En kärlek som aldrig kan ta slut.

Med värme,

Evalotta.

Det är djupast dig själv du söker i den andre.

Det kan vara så innerligt svårt att släppa en relation som i början gav precis allt man någonsin längtat efter. Intensiv närhet, blicken som ser, samhörighet och igenkänning av ett slag som känns så rätt och självklar. Det är ju som att komma hem.

Så går det en tid och svårigheterna kryper på. Intensiteten och närheten avtar, den ena behöver space och drar sig bort från närheten och den andra saknar och försöker få tillbaka den förlorade skatten.

Jag har redan skrivit mycket om den dynamiken, så det här inlägget handlar om vad vi egentligen söker i relationen, hos den andre.

Hur fantastisk ambivalent-undvikanderelationen än var i början, är det inte ovanligt att tillsist komma till en punkt där man behöver ur den nedbrytande dynamiken. Ofta motvilligt och med smärta. Har man tappat sig in i anpassning, blivit en spillra av sig själv eller bara känner stress och obehag, då behöver man hämta tillbaka sig själv. Då behöver man gå till botten med sina mönster och vad som egentligen drivit en in i (ännu) en sådan relation. Då behöver man gå till botten med sina anknytningsmönster och få kontakt med den ursprungliga smärtan och sorgen.

Anknytning är så viktigt, det handlar om överlevnad för det lilla barnet. När vi inte fick den på det sätt vi behövde i barndomen, finns det en stark drivkraft i oss att tillsist ändå finna den – med en person som liknar den person vi inte fick den med då. En otrygg. Något i oss vill fixa, vill att det äntligen ska bli bra. En trygg person, som kanske är det vi egentligen behöver, hakar inte i det mönstret, men det gör den undvikande eller den ambivalenta.

Det som driver oss in i vad som utifrån kan se ut som ren galenskap, är viljan att överleva. Det är också viljan att få det vi behöver men alltid saknat.

Vi söker det som får oss att känna oss levande, sedda, oersättliga. Den ambivalenta söker symbiosen, den totala närhetsupplevelsen. Den undvikande söker den som alltid finns där men som man kan vara fri i relation till, komma och gå som man vill. Den förälder man inte hade men hade behövt. Den totalt villkorslösa relationen.

För att komma vidare behöver vi möta den djupa smärtan inom. Smärtan över det vi inte fick då och det vi inte heller kan få nu.

Vi kan aldrig få den där totala närheten i relationen, inte heller den kravlösa friheten, hur mycken vi än letar eller anstränger oss. Varför? För att den inte finns?

För att vi är vuxna nu. Längtan som styr oss hör hemma hos ett barn. Vi kan inte få det från den andre, för att det sortens dynamik hör barndomen till.

Det vi kan göra är att se och förstå den här delen i oss. Möta den starka längtan. Sörja det omöjliga – inte bara det omöjliga i en specifik relation, utan det omöjliga att försöka få det vi inte fick då. Vi kan inte få det utifrån, inte från en otrygg och inte från en trygg, och det finns en sådan sorg i det. Från en otrygg kan vi få hoppet om att den här gången så kanske… Från en trygg kan vi få stabilitet och trygghet, men inte på det starka och omvälvande sätt som den mycket unga åldern i oss strävar efter när den vill laga det förflutna.

Djupast sett är det oss själva vi letar efter.

Det lilla, lilla barnet blir till i mötet, i blicken som ser, speglar och bekräftar. Blicken som säger ”du är värdefull och viktigast i världen för mig, du är mitt allt, vi är ett”. Det är hela fundamentet för att kunna utveckla en stabil jagkänsla, känslan av att vara hel i sig själv. Saknas den, fortsätter vi antingen söka den eller ger upp. Har den blicken och bekräftelsen varit villkorad, så fortsätter vårt rastlösa sökande efter den kravlösa symbiosen som båda vill vara i eller efter den totalt villkorslösa närvaron.

Vi letar efter det som ska få oss att känna oss hela, den förlorade pusselbiten som det lilla barnet hade behövt få utifrån. För att verkligen bli till som en egen person, trygg nog att både vara nära och självständig, behöver det lilla barnet symbiosen. Den totala närheten. När vi möter någon triggar mönstren, är det som att vi blir till – för att sedan gradvis förlora oss själva och bli vilsna. Vi behöver etablera en egen vuxenrelation till den unga delen inom oss. Det hjälper att hitta och återvända till den kontakten. Vi behöver själva se, förstå och möta vårt försummade inre barn och den längtan som finns där. Det är alltid en återvändsgränd att försöka få det från den andre. Vi behöver ge oss själva en upplevelse av total närhet, gränslös kärlek och närvaro. Aldrig svika, aldrig lämna. Vi behöver se det fantastiska, fina i oss själva och möta oss själva med en passionerad lust till kontakt. Kontakt. Villkorslös.

Ingen relation kan fylla det där hålet. Någon kan väcka det vi behöver få kontakt med för att kunna ta hand om såren. Någon kan ge trygghet och stabilitet.

Om en relation mellan en ambivalent och en undvikande alls ska vara möjlig, behöver var och en gå på djupet med sina egna sår och mönster. Möta smärtan i att inte kunna ge varandra det de djupast längtar efter. Man behöver göra sin egen resa, etablera en djup och villkorslös närhet till sig själv. Möta sorgen. Sedan får man se. Kanske finns dragningen till relationen kvar, kanske har den mist sin attraktionskraft. Kanske vill man hellre vara med en trygg när rastlösheten lagt sig. Det kan kännas sorgligt att ge upp något som kan vara så vackert, men ännu sorgligare är att ge upp sig själv. Och den kärlek man kan finna till sig själv, är hemma.

Med värme,

Evalotta.