Otrygg anknytning och anpassning

Det är så lätt att gå över sina egna gränser i en relation om man har ett otryggt anknytningsmönster i bagaget. Vanan finns där sedan barnsben. Radarn med fokus på vad man behöver göra eller vara är ständigt påslagen. Var det här ok? Hur togs det här emot? Den andre känns distanserad, jag måste försöka fixa det. Jag känner mig avvisad och drar mig undan, försöker sedan anpassa mig så att det inte händer igen. Små anpassningar staplas på varandra som en strategi för att få den trygghet och närhet man längtar efter. Precis som när man var barn. Detta är särskilt påtagligt för den som har ett otryggt anknytningsmönster i bagaget.

Det händer något med en när man gör så. Man kommer längre och längre bort från sig själv. Längre och längre bort från den närhet och kontakt men egentligen längtar efter. Bort från känslan av att höra till.

Förlorad kontakt

När man förlorar kontakten med sig själv, förlorar man sin djupa, inre känslan av tillhörighet. Man förlorar känslan av att vara nära om inte den andre är nära. Man förlorar den känsla av att vara levande och vibrerande på alla plan, den som kommer av att vara fullt närvarande och i kontakt med sin själ.

Det är så lätt att förstå varför vi anpassar oss. Det krävs mod och självständighet för att inte göra det. En känsla av respekt och värde i sig själv som finns kvar även om man blir bortstött. En kärlek till den man är som inte dömer utan förstår med empati.

Det kan vara en lång väg att gå, men för att finna det man djupast längtar efter måste man ge upp hoppet om att få det genom anpassning. Ge upp försöken att bygga närhet genom att göra saker som ska säkra den. Man måste våga riskera att banden inte finns kvar om man är sann mot sig själv. Det finns ingen annan väg om man inte vill leva sitt liv i anpassning.

10 tecken på att du lämnat dig själv och gått in i anpassning:

Anpassningen gör oss sköra och vilsna. Den bryter ner oss, får oss att vända ut och in på oss själva och gå över våra gränser. Den går så djupt att man kanske inte ens vet något annat sätt att vara på. I så fall är första steget att känna igen symptomen på att det händer.

1. Ditt känsla för dig själv påverkas av hur den andre responderar på det du gör och säger.
2. Du blir stressad av interaktionen; anstränger dig för att göra rätt.
3. Du får fysiska symptom istället för att känna dina känslor i stunden. Känslorna stuvas undan för att du ska kunna göra det du tror behövs för att inte bli övergiven.
4. Ditt fokus kretsar kring relationen i form av en oro. Lösningen du ser är att den andre gör något som får det att kännas bättre.
5. Du har en underliggande ångest och oro i systemet. Den är svår att ta på, den är mest en känsla av ett grumligt obehag.
6. Du dömer dina behov som fel och tänker att du borde vara på ett annat sätt. Du försöker vara som du tror att du borde eller så drar du dig undan med en känsla av att inte vara ok.
7. Du upplever att det finns något du borde vara eller göra, men inte lever upp till. Det känns som att förväntningarna på dig kommer utifrån, från andra eller från samhället.
8. Du gör den andre till norm för hur man ska vara för att få höra till, vara ok.
9. Du förlägger ditt centrum utanför dig själv och upplever att allt är bra fastän det inte är det. Det är dock oklart för dig varför du har en underliggande ångest när ”inget har hänt”.
10. Du orkar inte med alla krav och vill bara dra dig undan och strunta i allt.

Om du upplever något av detta, är det en signal om att du tappat kontakten med dig själv. Du har förmodligen också åkt in i en barnkänsla. När man åker in i en barnkänsla, upplever man sig lika beroende av den andre som man var när man var ett barn. Då behöver man försöka ta kontakt med en vuxen del i sig själv. En som klarar att stå för sig själv. En som inte går under av ensamhet. En som kan bära den unga delen på ett tryggt sätt.

Först när man funnit det i sig själv, kan man vara riktigt nära utan att förlora sig själv i den andre.

Med värme,

Evalotta

Vill du ha min hjälp?

Jag har lagt ner min kunskap i kurser som du kan arbeta med hemma i din egen takt. Om du vill, kan du få hjälp att förstå, ta hand om och komma vidare med ditt otrygga anknytningsmönster i mina onlinekurser.

Att tappa bort sig själv

Det är så lätt att tappa bort sig själv i en otrygg relation. Även om man känner sig så levande med den andre. Även om den andre är den finaste man mött. Även om det känns som ens livs kärlek. Detta är särskilt lätt hänt för den med ett ambivalent anknytningsmönster i bagaget.

Man kan tappa sig så hårt, så väldigt hårt. Man kan bli en spillra av sig själv som inte längre vill något annat än att relationen ska kännas bra igen. Att den andre ska vara nära.

När relationen inte längre är vad den varit, kan det kännas som om hela meningen försvann med den. Hela meningen. Allt annat har förlorat sin glans, sin attraktionskraft. Kvar finns en stor sorg och skörhet. En vilsenhet. En smärta som skär i hjärtat.

Där står man, vilsen och sårbar

Man måste hitta tillbaka till sig själv, till den man en gång var – eller – till den man egentligen är. Förutsättningarna för att hitta dit är både usla och fantastiska. När man verkligen har tappat bort sig, får man kämpa med vilsenhet och meningslöshet. Känslan att man blir till i den andres blick, att man själv försvinner med den andres närhet, är övertygande. Vilsenheten är så djup. Meningen utan den andres kärlek är så svår att finna. Samtidigt är det en fantastisk plats att utgå ifrån. Du är så naken, så avskalad, har så tunn hud. Om du vänder blicken mot dig själv, kommer du efter en stund att märka att du har tunna väggar runt ditt eget hjärta.

Den du egentligen är, är nära. Väldigt nära.

Det finns några saker du kan göra.

1. Det första som hjälper är avstånd. Du behöver ett avstånd, ett mellanrum mellan dig och den andre om du fortfarande är i relationen. Fysiskt och tidsmässigt. Din hjärna behöver få vila. Ditt nervsystem måste få en chans att återhämta sig, gå ner i varv. Ett nervsystem som ständigt är triggat, ballar ur. Du kan inte bli något annat än en skör, vilsen version av dig själv.
2. Det andra är självempati. Du behöver se på dig själv med en stor kärlek och förståelse. Se DIG. Värdesätta den du är. Vara djupt empatisk med hur du har anpassat dig för att få den kärlek du längtar efter. Se hur du har försökt, väntat, varit förstående, ansträngt dig för att bli möjlig att älska.
3. Det tredje är att ta hand om känslorna och gå djupare in i dem. Du kan behöva sörja hur du har anpassat dig genom livet. Sörja kärleken som inte finns där för dig som du längtar efter. Känna alla dina känslor av ensamhet och smärta utan att döma eller analysera. Bara känna. Andas igenom alltihop. Ta emot känslorna med öppna armar och låta dem vara där. Om du avvisar dina känslor, så avvisar du samtidigt dig själv och så känns det ännu värre.
4. En fjärde sak är att försöka göra sådant som du brukade tycka om att göra. Hur meningslöst det än känns. Ta kontakt med vänner. Hitta på saker. Utsätt dig för nya saker som kan beröra ditt hjärta. Det kommer att hjälpa. Ju fler saker du får in som påminner dig om vem du är bortom relationen, desto bättre.
5. En femte är att gå i terapi om du har råd med det.

Du är långtifrån ensam. Många vanligtvis stabila, välfungerande människor tappar sig hårt i en relation där båda har ett otryggt anknytningsmönster.

Med värme,

Evalotta

Vill du ha min hjälp?

Du får hjälp att förstå, ta hand om och komma vidare med ditt otrygga anknytningsmönster i mina onlinekurser.