Senaste inlägg

2016-07-08 10.20.55

Hur vet man vad som är en grundkänsla? (En känsla som kommunicerar behov och som ger lugn när man förstår behovet)

Känslor; det finns så många, så grumliga, vaga och otydliga.

Känslor kommer för att visa oss vad vi behöver och det behöver vi ha kontakt med för att må bra.
Det är dock inte alltid så enkelt.
Känslorna kan komma ur tolkningar vi gjort utan att märka det.
För att hitta från en svår, grumlig eller tung, vag känsla, eller en känsla vi inte kan påverka, till den grundkänsla som är kopplad till ett grundläggande behov, kan man behöva skala av några lager.

Känslor blir svåra när vi känner oss maktlösa inför dem.
Känslan av maktlöshet kan komma sig av att vi antingen gjort en tolkning av andras beteende (vilket ger en känsla som vi inte kan påverka utan att försöka ändra den andre, vilket inte går) eller dömer oss själva för att vi känner som vi gör.
Den där känslan kan ha följt med i decennier.
(Undantag finns givetvis, som när man till exempel står inför riktigt svåra händelser och är genuint maktlös inför dem.)

Hur vet man vad som är en grundkänsla egentligen?

Här är några korta tumregler:

1. När jag ”känner att…”, finns det minst en känsla till därunder.
Att känna ”att” är ett tecken på att jag gjort en tolkning/värdering och att jag behöver titta lite djupare om jag vill finna min grundkänsla (den som hjälper mig att komma vidare).

Ex. ”Jag känner att du inte respekterar mig”.
Upplevelsen av att inte känna sig respekterad, går vidare ner i andra känslor som till exempel sorg, maktlöshet, ilska osv. Vilka behov skulle jag kunna tillgodose om jag kände mig respekterad?
Till exempel att just värna om mina behov, känna mig hörd, känna mig värdefull, kunna bidra med min kompetens eller något annat.

Ser jag vad det är som är viktigt för mig (behovet), kan jag lättare tillgodose det genom att kommunicera just det och be den andre om något specifikt eller fundera kring nya lösningar.
Nästa lager skulle kunna låta:
”Jag känner maktlöshet. Jag har behov av att bli hörd i det som är viktigt för mig. Vill du lyssna noga en stund?”

2. När jag ”känner mig utnyttjad” berättar det att jag har gjort en automatisk tolkning av situationen där min bild är att någon har gjort något mot mig.
Vill jag komma igenom det obehaget, behöver jag hitta vilka känslor den upplevelsen väckte i mig och hitta behovet.
Jag känner mig kanske orolig och otrygg, för jag vet inte om mitt behov av ömsesidighet och stöd kommer att bli tillgodosett. När jag ser det, kan jag om jag vill, kommunicera min oro för att stå ensam utan stöd.
Jag kan kanske berätta om hur det påverkar min upplevelse i olika situationer och be att få stämma av ibland och se om det är det som händer eller om det är mina hjärnspöken.

Det är betydligt lättare för den andre att höra ”nu blev jag rädd för att bli utnyttjad igen, och för att stå där ensam utan stöd” än att höra ”jag känner mig utnyttjad”.
Det första gör det långt mer troligt att vi får vårt behov tillgodosett.
Ju tydligare vi kan se och formulera att vår känsla inte kommer av något den andre har gjort, desto lättare är det för den andre att höra oss utan att känna sig kritiserad och gå i försvar.

Ibland kanske man inte kan se hur ens känsla skulle kunna komma från något annat än det som den andre har gjort.
Då kan man börja där, säga att det är det enda man ser och att man är medveten om att det finns fler lager.
Därifrån kan man leta tillsammans och se om man kan hitta vad det handlar om; vad som är så i grunden viktigt.

3. Grundkänslor är känslor som är helt fria från värderingar och tolkningar.
Det är de som lättast leder oss till det behov som är viktigt för oss just då.
Exempel på sådana känslor är glädje, sorg, oro, stress, rädsla, iver, entusiasm, nyfikenhet osv.
Ilska kan vara en grundkänsla, men inte sällan finns det fler känslor att hitta under känslan ilska.

Att lära sig hitta grundkänslor och grundläggande behov är något som ofta tar en hel bok på sig för att presenteras.
Men, hellre lite än inget, tänker jag. Att ha det här i bakhuvudet, kan vara till stor hjälp.

Med värme,
Evalotta.

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest
2016-07-25 13.54.52

När man blir splittrad mellan behov – exempelvis ensamhet och delaktighet

Ensamhetsbehovet är ett behov som för vissa av oss är svårt att tillgodose.
Det kan finnas vitt skilda skäl till detta.

Ett vanligt skäl är att man är mån om att andra inte ska bli besvikna eller liknande. Av det skälet kan man sätta sitt ensamhetsbehov åt sidan för att försöka tillgodose sitt behov av trygghet och gemenskap (inte bli förskjuten av den andre) eller helt enkelt för att man inte vill vara oartig eller otrevlig och är mån om att den andre ska må bra och få sina behov tillgodosedda.

Man kan även känna sig kluven mellan behovet av ensamhet och att få vara med om nya upplevelser; alltså inte vilja gå miste om något roligt. Det här är vanligt. När ska man tacka nej till roligheter för att man behöver återhämtning för sig själv?

I ensamheten kan känslor komma upp till ytan, känslor som kan kännas svåra. Då kan det hända att man drar sig för att tillgodose ensamhetsbehovet i ett försök att må bra och försäkra sig om att andra behov blir tillgodosedda, såsom gemenskap, företagsamhet, värde, gemenskap etc (inte må dåligt och tappa känslan av värde och sina vänner).

Det finns säkert flera skäl till varför ensamhetsbehovet ställs åt sidan och inte sällan en blandning av olika skäl.

Vad kan det då leda till att åsidosätta sitt ensamhetsbehov?
Det kan leda till att man blir sur och snarstucken, att man lätt blir irriterad, upplever sig pressad och jagad. Det kan på sikt leda till trötthet och dränering av kraft. Man kan känna sig maktlös inför situationen och börja anklaga andra för att man aldrig får vara ifred. Man kan bli någon annan än den man vill vara i kontakten med sin familj.

Hur kan man då göra när behov tycks krocka?
Det enklaste tycker jag är att försöka få syn på vilka behov det är som man vill tillgodose.
Låt säga att behoven är ensamhet, gemenskap, att allas behov blir tillgodosedda, inspiration, utveckling, vila, återhämtning.
Därefter kan man fundera kring när och hur det är lämpligt att försöka ge dessa behov det utrymme de behöver.
Ofta kan man tillgodose dem ett i taget, och bara man känner sig trygg med att de kommer bli tillgodosedda så brukar det gå fint att det inte sker med en gång. Att be om hjälp med att finna lösningar och utrymme när man själv har svårt att se hur det kan gå till, kan vara en god idé.

Känns det svårt att välja bort något, kanske det finns fler behov som man omedvetet hade förväntat sig tillgodose genom det som är svårt att välja bort. Kanske känns behovet av värde, kärlek eller närhet hotat på ett omedvetet plan? Behovet av kontakt? Utveckling? Behovet av att ha behov? Man får leta och fundera.

Man kan även råka döma ut ett behov av misstag, tänka att man inte borde ha det behovet. Då är det enda som hjälper att börja godkänna det behovet och tillgodose det, för det finns där oavsett.

Att veta att ett behov är ok och att vi känner igen det och försöker skapa möjligheter för att tillgodose det, ger ett lugn och gör det lättare att välja.

Med värme,
Evalotta.

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest
2015-10-18 15.53.17

Det blir mycket enklare så här

Att kunna förstå och härleda känsloreaktioner ner till botten, till det grundläggande behov de kommunicerar,
det är värt all möda och all tid.

Det hjälper aldrig att säga att någon inte behöver känna på ett visst sätt, för känslan bottnar i ett behov och förstår man inte behovet, kommer känslan att kvarstå eller återkomma eftersom behovet är viktigt och vill bli hört.

Känslor och behov, grunden till allt.

Låt mig ge vardagsexempel:

Jag talade med en vän som har svårt för att ta emot och lätt för att ge.
”Det känns som att jag behöver ge tillbaka”, sa min vän.
Att bemöta det med att säga: ”Åh, du behöver inte känna så”, hjälpte föga.

Jag frågade vad det är som känns när det är svårt att ta emot.
”Jag är orolig för att jag inte ska vara viktig då”, svarade min vän.
Det var det det handlade om;
känslan kom för att värna om behovet av värde, och även om behovet av gemenskap.

När det blev tydligt att det var det det handlade om på ett djupare plan, kunde vi se och bekräfta att värdet inte påverkades av huruvida min vän gav eller ej. Det är bara där.
Att få syn på behovet som gav upphov till reaktionen och känslan, var en stor hjälp för att komma ur den stress som automatiskt uppstod i en situation då min vän var föremål för givande snarare än tvärtom.
På några minuter hittade vi dit, lugnet infann sig och känslan ändrades.

Nu kanske det inte tar några minuter att hitta dit om man inte har tränat i några år (det kan ta sin tid), men det är väldigt användbart att kunna hitta in till känslan och behovet när något trasslar till sig i någon (eller i några, som därpå får det trassligt mellan sig).
Kanske är det hos någon andra känslor och behov är i exemplet som påverkar; exemplet är bara till för att visa hur ett viktigt behov påverkar hur vi känner.

Jag kommer att ägna mig framöver åt att skriva om hur man kan förstå vardagssituationer ur ett empatiskt perspektiv; alltså hur man kan förstå en situation på känslo- och behovsnivå.

Välkommen att läsa och dela!

Med värme,
Evalotta.

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest
2015-08-06 11.53.07-1

Hur får man ihop det så att alla blir nöjda när alla i familjen vill olika?

Att leva i familj innebär att man behöver ta hänsyn till flera personers behov. Min övertygelse och erfarenhet är att man alltid kan hitta sätt för detta där ingen behöver ge sig, bli överkörd eller anpassa sig. Till en början kan det verka omöjligt; viljorna kan gå brett isär och känslorna bli starka. Någon har lätt för att släppa sin agenda, anpassa sig och köra över sig själv, någon annan är viljestark och kämpar för det som är viktigt för den.

Frågan är hur man då gör för att alla ska må bra och få det som är viktigt för dem.

Man letar efter behovet. Hittar man behovet bakom viljan, går det alltid att nå en lösning där ingen behöver ge sig.

Låt säga att en vill åka iväg någonstans, en vill vara hemma och ta en promenad, en vill inte missa något och kan inte välja och en vill att familjen ska vara tillsammans hela tiden. Behov man kan finna där är: Nya intryck, vila, rörelse, upplevelser och trygghet. När man hittat behoven, blir det mycket lättare att se hur man kan tillgodose dem utan att köra över någon. Vet man bara att man kommer att få sitt behov tillgodosett, blir man ofta beredd att vänta ett tag om det behövs och även kreativ i att finna nya sätt att tillgodose det på. Ibland kan men behöva leta länge innan man hittar behovet hos var och en och kommer på hur man kan lösa det, men det finns alltid, alltid en lösning som alla mår bra av. Det är så värt att leta efter den, för gör man inte det tar det sig något av de uttryck som ej tillgodosedda behov tar – surhet, irritation, distans, avundsjuka, nya konflikter osv.

Att hitta behovet är en framkomlig väg i vilken konflikt som helst. Nyckeln till ett gott liv är tillgodosedda behov hos alla. Bakom viljan hos var och en finns ett behov. Leta efter det, ta vara på det, vårda det med omsorg hos var och en och så blir det bra.

Med värme,

Evalotta.

 

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest
2016-01-15 14.25.59

Hur stöttar man någon i sorg?

När vi befinner oss i en svår tid i livet, behöver vi stöd.

Vi kan behöva det så innerligt, men samtidigt kan andra människors försök till stöd kännas mer som en belastning än som hjälp om det inte möter våra behov. När det som andra säger för att hjälpa inte hjälper, kan man känna sig ännu mer utlämnad åt sig själv. Så, hur kan man då möta den som är i sorg utan att det blir fel? Och vad är det som kan bli fel?

Här kommer några saker att tänka på:

1. Fråga den som sörjer vad den behöver. Din bild är kanske att den behöver tröst och hopp, men den sörjande kanske behöver få vara arg eller riktigt ledsen. Om du vill hjälpa, rådfråga den andre för att få kännedom om vad den blir hjälpt av.

Saker man kan behöva:

Bli hörd, få prata medan någon är tyst och lyssnar utan att säga så mycket, få lugn och ro, praktisk hjälp (snöskottning, gräsklippning, handling…), mat, få komma på andra tankar, få ur sig sina tankar och känslor osv

2. Tänk på vad du säger och säg hellre för lite än för mycket. Försök inte få personen att slippa känna det den känner. Försök inte fixa, göra glad. Säg inte att det snart blir bättre. Säg inte att du förstår. Försök bara uppfatta vad den andre upplever och känner. Hör det. Kom inte med egna exempel. Stanna kvar, tyck om, var snäll, var tyst. Fråga vad den andre behöver höra, om du undrar. Kanske vill den andre höra att du tror att det någon gång blir bättre, kanske behöver den andre få känna igenom smärtan tills det är klart.

3. Fråga inte direkt hur andra sörjande i närheten mår och har det, utan bry dig om den person du är hos. Undrar du hur någon annan anhörig mår, är det bättre att du hör av dig direkt till den och frågar.

Om man säger till en sörjande att det snart ordnar sig, kan personen uppfatta det som att den snart borde bli glad igen. Det är inte alls säkert att det ordnar sig, det kan bli värre. Förr eller senare kommer det förhoppningsvis att kännas bättre, men vissa sorger kommer kanske alltid att leva kvar med stor smärta mitt bland andra saker som skänker nytt ljus.

Om man försöker inge hopp, kan det uppfattas som om man inte får sörja och våndas över livets villkor med död och separation. Kanske vill den andre få hopp, men kolla först.

Om man försöker göra den andre glad igen, kan det uppfattas som om det inte är ok att vara ledsen tills man varit ledsen klart. Kanske vill den andre bli uppmuntrad, men kolla först och muntra i så fall upp för att den andre vill (och inte för att det känns bättre för dig).

Lycka till!

Med värme,

Evalotta.

 

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest
2016-03-28 11.00.01

Säg som det är – om omedvetna undanflykter och varför det kan vara svårt att rakryggat yppa sanningen

Det händer att jag kommer på mig själv med att undra hur jag ska förklara mig för någon. Omedvetet känns det svårt att säga som det är och halvmedvetet letar hjärnan efter något gångbart. Jag har fått syn på det där och stoppar mig för att likt Karl Bertil Johnsson istället rakryggad yppa sanningen. För varför skulle jag inte säga precis som det är? Det finns ju alltid skäl, goda skäl, skäl jag kanske inte rår för eller som är viktiga för mig.

I grund och botten handlar det om en drivkraft att tillgodose behov och om att slippa känna skam. Undvikanden är bara ett sätt att försöka tillgodose behovet av skamfrihet, eller om man så vill – gemenskap, acceptans, värde, kärlek eller närhet. Behovet är viktigt, men strategin ödesdigert kortsiktig. Kanske var den det bästa alternativet när vi var små, kanske funkar den temporärt i dysfunktionella relationer, men den funkar inte på riktigt.

Det hållbara sättet är att försöka hitta behovet och sedan stå upp för det. Så här är det med mig, det är absolut ok och det utgår jag från att den andre förstår och respekterar. Klarar den andre inte det, så säger det ingenting om mig utan bara något om behov hos den andre (behov som den andre i den stunden önskade att jag skulle tillgodose).

Att säga som det är, är så självklart när man väl börjat göra det. Men, vad av allt som är sant är det bra att säga? Det finns ju ingen mening med att säga något som gör den andra ledsen i onödan. Jag tycker att det alltid är en framkomlig väg att kommunicera sina behov och att de ligger till grund för ens val och handlingar; att utgå från det hos en själv man försöker ta ansvar för.

När vi börjar med undanflykter eller halvsanningar, så går det aldrig obemärkt förbi. Den andre märker det, relationen försvagas snarare än förstärks och det egna livsrummet krymper allt mer för varje gång. Om man kommer på sig själv, hejdar sig och frågar sig vad det är som är viktigt för en här, då blir det lättare. Att slippa skämmas är en vanlig drivkraft bakom mänskligt beteende, men det är betydligt skönare att själv besluta sig för att inte skämmas för något än att trassla in sig.

Ljuga för far på självaste julafton? Nej! Rakryggad yppa sanningen? Ja!

 

Med värme,

Evalotta.

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest
2016-03-28 14.31.04-1

Om att inte hålla sig i tro, om Gud och om att falla i ljus

 

Guds existens är inte beroende av att vi tror på den, men kontakten med den gör något med oss.

Precis som jag ofta behöver skala bort bilden av mig, behöver jag skala bort bilden av Gud.

Bilden vi har av varandra, hamnar i vägen för genuin kontakt;

människa till människa, människa till Gud.

Jag tror inte på min tro, men jag tror på Gud. I tillit.

 

Jag blir inte hjälpt av att hålla mig i bilden av att vara buren i svåra tider, men jag blir hjälpt av upplevelsen av att vara det.

Jag blir inte hjälpt av att andra försöker inge mig hopp i tider då jag behöver släppa varenda halmstrå och bara falla, falla…falla fritt ner i det underbara ljuset.

Ljuset som gör allting nytt och som är frid och glädje. Botten är så ljus.

Att försöka hålla mig i något, hindrar mig bara att nå dit.

 

Det gör inte ont att falla, men det gör ont att försöka hindra fallet att ske när tid är.

Fallet skalar bara av det som inte längre gynnar livet, och det är ingen större förlust.

Om jag inte låta mig skalas av och falla, går jag miste om mycket;

om att bli förnyad, omformad, med ny livskraft.

Hjälpt blir jag av människor som förmedlar en tillit till Gud,

en tillit som kommer djupt inifrån och som påminner om vad som är sant innan jag återigen landat där.

En tillit som inte väjer för smärtan och fallet, men som har lärt känna ljuset bortom allt.

Livets påfrestningar ger mig möjlighet att om och om igen återfinna den platsen och det är jag djupt tacksam för. Svårigheterna kan mjuka upp hjärtat, bidra till en djupare läkning och vidga livsrummet om man låter sig själv falla genom smärta in i ljus. Det tar sin tid. Det medför känslor. Det fungerar och är alltid värt det. Priset för att inte låta det ske, är förfärligt högt.

Med värme,

Evalotta.

 

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest
2016-03-28 14.34.21

Att möta den livsbejakande, existentiella smärtan och landa i ljus.

Det finns smärta och annan smärta. Det här handlar om den som har med de existentiella villkoren att göra; om med separationer, död och själens ensamhet. Den ska man inte väja för. Att möta den, låta den kännas genom ben och märg när den gör sig påmind, leder till ljus och åter ljus. Den leder hem till den trygga platsen innerst där inne.

(Ej att förväxla med smärtan som kommer ur ett dömande av sin person och ur smärtsamma tolkningar; att umgås med den leder bara vilse.)

Ibland gör det ont, livet. Ont på ett existentiellt plan. Död, sjukdom, separationer och förluster avlöser varandra och kommer i klump. Det tär. Det känns, det smärtar och emellanåt ställer sig smärtan mitt framför mig och ber mig ta in den i sin helhet. ”Tänk om”, säger smärtan, ”tänk om även de sista du har kvar dör. Det är inte många kvar nu. Tänk, då blir du helt ensam.”

Och jag känner på det och smärtan skär genom ben och märg och livet blir för långt och gör för ont. Men jag vet, jag vet för jag har varit här förut, många gånger. Det är här platsen alldeles bredvid friden. Alldeles bredvid smärtans skälvande botten, väntar en plats som är så ljus. Där är det lugnt. Där spirar mening och livslust som vackra vårblommor. Allt sker av sig själv, det är bara att åka med. Det är därför jag tveklöst välkomnar de existentiella avgrunderna och låter dem skaka bort allt jag trodde var jag, allt jag trodde att jag visste och höll för sant.

När jag tillsist har låtit mitt hjärta genomborras av den stora Smärtan, tagit in den i sin helhet, då kommer friden. Lugnet. Jag kanske står där ensam kvar, det kommer göra ont, det kommer att gå. Någonstans under själens obotliga ensamhet ligger på ett förunderligt sätt själens omöjliga ensamhet och eviga gemenskap.

Det är uppfriskande att tillåta icke-vetandet; det medför alltid något nytt. Onödigt skalas av. Genuint mejslas fram.

 

Med värme,

Evalotta.

 

 

 

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest
2015-07-29 10.04.00

Att låta självbilden spricka upp som ett äggskal (och titta ut som en nykläckt kyckling; redo.)

Friheten i att låta bilden av sig själv falla bort, är stor.
Ingen av oss är det fina som andra säger om oss, när det vi gör möter deras behov.

(Då gillar de oss ofta och vi kan känna oss omtyckta, godkända, välkomna).

Inte heller är vi det som andra kan kritisera när det vi gör inte möter deras behov.

(Då kan de bli besvikna och arga och vi kan känna oss missförstådda, avvisade, oomtyckta).

 

Vi är. På vilket sätt som helst. Vad som helst, vem som helst.

Det är en frihet när självbilden spricker upp som ett äggskal och faller bort.

 

Vi är inte det vi kan, det goda vi gör eller undlåter att göra.
Det finns inga förväntningar att leva upp till när vi vet det, bara olika konsekvenser.

Vet vi det, kan vi höra vad som helst sägas om oss, och veta att det inte är oss de talar om.

De uttrycker egentligen bara huruvida det de upplever att vi gör, möter deras behov eller ej.

Från den platsen av frihet kan vi göra allt det vi gör av glädje och fri vilja.

Där är det ovärderat om vi går någon till mötes eller låter bli.

Där kan vi låta livet hända med oss och finna något vördnadsvärt i varje ny riktning det tar.

Där finns ingen skuld, ingen skam, ingen kritik och inga krav.

Den vi är, är i ständig rörelse. Ständig förändring.

Det är bara att lyhört följa med.

 

Med värme,

Evalotta.

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest
2015-10-03 09.02.58-1

Vad vi längtar efter i en konflikt

När vi fastnat i en konflikt, blir vi ofta vårt minst välfungerande jag.

Klarsynen är som bortblåst, empatin känns svåråtkomlig och vi tillskriver gärna den andre diverse mindre attraktiva egenskaper (i ord eller tanke).

Någon blir rädd när konflikten är ute i ljuset och vill helst hålla den tillbaka.

Någon annan lider mest när konflikten finns men är outtalad, och vill bara få fram allt i ljuset så fort som möjligt.

Redan där kan det låsa sig.

Så, vad gör vi då när vi är vårt minst välfungerande jag i samma stund som vi verkligen behöver tillgång till vårt mest välfungerande jag för att komma vidare?

Själv tycker jag att en ledstjärna hjälper, ett fokus att navigera mot.

 

Vad vi brukar längta efter när vi hamnat i en konflikt:

– Att bli rätt förstådda i våra goda avsikter

– Att slippa känna skuld (att bli förstådd och inte dömd)

– Att slippa känna skam (att bli sedd som fin, värdefull, godkänd och inte bli dömd)

– Att förstå den andre i hans/hennes goda avsikter

– Att bli sedd och förstådd i sina känslor (inte dömd)

– Att bli sedd och förstådd i sina behov

– Att förstå den andres känslor och behov

 

För därigenom får vi kontakt.

Konflikten finns aldrig mellan två människor, utan i varje människa.

Konflikten kan inte lösas mellan två människor.

Konflikten löser sig när varje människa blir sedd och förstådd med empati.

Det kan vara en lång väg dit, men väl där kan det vända omedelbart.

När vi förstår och kan sätta ord på vad det är inom oss som är så viktigt, vilka allmänmänskliga behov som gör sig påminda, vilka känslor som vill bli hörda, då är vi på ett spår som leder mot en lösning. När vi kan välkomna det utan att döma eller värdera, då är vi ännu närmare en lösning. Kan vi därtill se vad det är som är så viktigt i den andre, vilka känslor och behov som behöver bli sedda och förstådda där, då kan vi nå igenom.

Ingen dom. Ingen sammanblandning. Den andres agerande kan väcka något hos mig på grund av hur jag tolkar och förstår den andre. Det är dock bara jag som kan påverka hur jag hör den andre. Om jag arbetar med att förstå mig själv med empati, kan jag så småningom lyckas höra igenom den andre och se det fina som finns därunder.

 

Med värme,

Evalotta.

Dela:Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInShare on Google+Buffer this pageShare on TumblrPin on Pinterest