Senaste inlägg

Din storhet – vikten av att förstå vem man egentligen är.

Publicerad av Evalotta Stiernholm

”Jag älskar den tunna, fridfulla morgonluften; då finns ingen tid, bara härlighet.”

Det är viktigt att veta vem man verkligen är, att se och förstå sin egen storhet och leva den i världen.
Det är inte meningen att vi ska tvivla på vår storhet; gömma den för världen eller tona ner den av rädsla för att bli sedda som överlägsna, avslöjade som en bluff eller bli ensamma för att andra jämför sig och dömer.

Det är meningen att vi ska använda vår storhet för helheten, för allas bästa, för att skapa balans. Vår storhet är gåvor vi fått för att bidra till helheten, till det gemensamma.
Att förstå och bejaka de gåvorna, är att ta ansvar. Det är att vara ödmjuk inför vad som var menat att vara. Det är inte att förhäva sig, det är att tacksamt ta emot och förvalta vad som blivit givet till oss.

Jag vet att det kan vara svårt och känsligt att tala om sin egen storhet.
Kanske är det lättare att se sitt bidrag till helheten, hur man bidrar i andra människors liv, i några människors liv, som en del i en helhet.

Kan du se din egen storhet? Finns det något du vet att du har inom dig men inte vågar släppa fram eller sätta ord på? Vad skulle hända om du bejakade det som finns där?

Att vara stor är inte en fråga om att tro sig vara förmer eller om bekräftelsesökande. Det är en fråga om att allas vår storhet behövs för att helheten ska bli som den är ämnad att vara. I balans. Det är viktigt att förstå vem man verkligen är, så att saker kan bli som de var ämnade att vara. Det är vad hästarna förmedlade en tidig morgon när jag satt hos dem i hagen.

Den inre vägledaren

Publicerad av Evalotta Stiernholm

Om vi lyssnar vi noga, får vi kontakt med vad vi egentligen känner och behöver; med det som är levande i oss.
Men det finns något mer. Våra behov är signaler från en ännu djupare röst inom oss. Den inre visheten, vårt sannaste jag, den vi djupast är; någon väldigt genuin och självklar del som har överblick och klar blick. Den ger oss kunskap om vad vi behöver, vad som är sant, vad vi ska göra, vart vi ska gå och vem vi ska möta. Den är vår mest tillförlitliga vägledare.

Vi har den här essensen i oss och den reagerar på om vi lyssnar på den eller ej. Vi har den här essensen, eller, vi är den här essensen. Den lever i oss och relaterar alltid till oss på olika sätt; försöker nå vår uppmärksamhet genom våra kroppar, känslor, spontana tankar, intuitivt vetande, människor vi möter osv.

Den sänder signaler till oss när vi inte lyssnar. Vår energi blir blockerad, kroppen och själen stänger av, vi får spänningar och blir avskurna från kontakten med oss själva och andra. Det är obehagligt. Vi kan känna ångest, bli låga eller deprimerade; desorienterade, vilsna och långt bort från de vi egentligen är.

Om vi dömer oss själva, har vi tappat kontakten med den här inre, visa delen av oss själva. När vi är självkritiska, är vi det istället för att lyssna efter och lita till den inre vägledningen som finns där.

Det handlar mycket om öppenhet och tillit.
Tillit till att vi är så mycket mer än vi förstår. Tillit till att vi har den här vägledaren inom oss och att den aldrig är skild från oss, för den är en del av oss. Den här essensen har en så djup kärlek till oss. På den djupa platsen är vi aldrig skilda från den stora, villkorslösa kärleken. Det är som om vårt eget jag djupast övergår i den här stora kärleken som är botten i alla.

Så upplever jag det när jag lyssnar inåt. Hur är det för dig? Berätta för mig!

Med värme,

Evalotta.

Är du sträng mot dig själv?

Publicerad av Evalotta Stiernholm

Har du lätt för att vara hård mot dig själv? Dömer du dig själv för saker som du aldrig skulle döma någon annan för?

Har du någon gång tänkt att det beror på att du är dålig på något sätt, att det kanske är något fel på dig?

Jag träffar ganska ofta smarta, varma, trevliga personer som dömer sig själva utan att riktigt veta varför. De vänder redan ut och in på sig för att göra rätt, men hittar ändå saker att döma sig själva för. De kan gå runt med en underliggande känsla av skuld eller inre stress, oklart varför.

Andra är mer benägna att känna skam än skuld. De känner sig istället dåliga, som att de är något fel med dem. Skammen är lite svår att få syn på, för det är inte så att de går omkring och skäms och känner skam. Nej, den tar sig en massa andra uttryck, som självförakt, förakt mot andra, en vag känsla av underlägsenhet, en vag känsla av att inte duga, vara fel och så vidare.

Kanske har du, liksom jag, hört att du kan ”släppa skuld och skam”, att du inte behöver känna så? Jag vet inte hur det är för dig, men för mig brukar det inte funka att ”släppa” och sluta känna något bara sådär. Jag har i alla fall aldrig sett det fungera över tid. Så, därför vill jag dela med mig av ett annat sätt som faktiskt funkar.

När vi dömer oss själva, kan vi känna skam och skuld i situationer när det är helt obefogat. Alltså, i situationer när vi gjort vårt bästa.

Den dömande röstens goda syfte

Vi dömer oss själva för att tillgodose viktiga behov vi har.
Allt som vi gör, gör vi för att tillgodose våra behov.
Sedan är det inte säkert att det funkar.

Vi gör alla möjliga saker för att tillgodose våra behov, medvetet eller omedvetet. Ofta använder vi de strategier vi är vana vid, utan att tänka på det. När strategierna funkar, är allt väl.

Att äta för att man är hungrig, är en strategi som funkar. Att äta för att man har ångest, är en strategi som kanske fungerar lindrande i stunden, men det möter inte det djupare behov som behöver bli mött för att ångesten ska upphöra.

Att gå till attack i en konflikt är ett sätt att försöka tillgodose ett behov, men det kan hända att behovet skulle ha betydligt större chans att bli tillgodosett med en annan strategi. Om attackens mål är trygghet, så är det betydligt större chans att få det om vi gör på ett annat sätt. När vi använder strategier som inte fungerar, känner vi oss ofta maktlösa och mår mindre bra. Hittar vi behoven och strategier som möter behoven känner vi oss tillfreds och mår bra..

Så, om du dömer dig själv, kan du försöka ta reda på vilket eller vilka behov du vill ta ansvar för genom att göra så. Är det kanske behovet av trygghet? Av värde? Av närhet eller kontakt? Handlar det om behovet av att ta ansvar och ha kontroll?
Det kan vara ett eller flera behov.

Låt säga att du dömer dig själv för att få trygghet. Om du redan har dömt dig själv, så är du förberedd om någon annan också dömer dig, och då kanske det känns mer under kontroll, lättare att hantera. Tryggare. Det finns alltid en logik i det vi gör, en logik med gott syfte. Nästa fråga är om det funkar? Blir ditt behov av trygghet tillgodosett om du dömer dig själv? Troligtvis inte.

Så, vad kan du göra istället?

Allra först lägga märke till när du dömer dig själv. Hur känns det? Vad gör det med dig? Hur känns kroppen? Hur börjar du tänka?

Sedan kan du försöka göra det tydligt för dig själv vad det är som är viktigt för dig på ett djupare plan när du dömer dig själv. Vilket behov är det som vill nå din uppmärksamhet?

När du hittat behovet, kan du fundera på vad som skulle kunna möta det. Låt säga att du dömer dig när du känner dig otrygg och behovet är trygghet; vad kan få dig att känna dig trygg? Det skulle till exempel kunna vara att bli rätt förstådd. Den som blir rätt förstådd brukar inte bli dömd och det brukar kännas tryggt. Att bli missförstådd och dömd skapar en känsla av otrygghet. Det kan vara helt andra behov, till exempel närhet, skuldfrihet, kärlek, gemenskap, kontakt, värde, skamfrihet, stolthet, egenvärde, lätthet, integritet etc.

Om du nu vet att det är viktigt för dig att känna dig till exempel trygg, och att en strategi som bidrar till trygghet är att bli rätt förstådd, då kan du påminna dig om det varje gång du märker att du dömer dig själv. Du kan försöka se dig själv utifrån och bekräfta hur du förstår dig.

Du behöver alltså inte tänka på att sluta döma dig själv, utan när du märker att det händer, kan du bara fråga dig själv vad du känner och vad som är viktigt för dig. Lyssna in dig själv på samma sätt som du skulle lyssna in någon som du bryr dig väldigt mycket om. Lyssna och bekräfta dig själv som ok.

En koppling mellan strategin att döma sig själv och behovet av trygghet, kan se ut så här:

Låt säga att du känner dig osäker i en situation och att osäkerhet är en obehaglig känsla för dig. Du kanske blir osäker av att vara osäker, och så blir ditt behov av trygghet inte tillgodosett. För att känna dig trygg igen, kanske du dömer dig själv när du känner just osäkerhet. För, om du inte känner dig osäker, så skulle du känna dig trygg. Så kan logiken se ut. Men, det funkar dessvärre inte, för vi blir inte trygga av att döma oss själva.

Så, vad kan du då göra istället?


Du kan fråga dig vad du behöver för att känna dig trygg och bekväm i situationen.
Du kan därtill även fråga dig själv om du har någon gammal upplevelse med dig av att osäkerhet är en känsla som det inte är tryggt att känna. Kanske är osäkerhet något som man i din uppväxtfamilj inte visade att man kände? Kanske finns det minnen från skoltiden där visad osäkerhet straffade sig socialt eller i klassrummet. Man hade en annan syn på känslor förr, så de flesta av oss som är vuxna idag har fått med oss en rad värderingar kring vilka känslor och behov som är ok att känna och ha.

En hel del brukar lösa sig bara genom att du får kontakt med behovet som just då upplevs hotat.

Det svåraste steget är nog att inte missa känslan när den kommer, men det gör inget, för du kommer märka att du har börjat döma dig själv och då kan du leta efter känslan och behovet då. Det viktiga är att veta att du dömer dig själv just för att du försöker tillgodose dina behov på ett sätt som inte funkar.

Om du dömer dig själv, så är det inte heller säkert att du gör det medvetet. Kanske känner du dig bara sänkt, låg, har en låg-gradig känsla av ångest i bakgrunden eller får fysiska symptom som ont i magen eller hjärtklappning. Det är bra att lära sig känna igen dina egna symptom, så att du lättare kan hitta kopplingen mellan tillexempel magont och ett behov som behöver tillgodoses.

Det viktiga första steget är att veta att vi gör allt, precis allt, vi gör för att tillgodose viktiga behov hos oss själva. I våra behov ingår också behovet av den andres välbefinnande; att mina näras behov blir tillgodosedda är ett viktigt behov hos mig. Att få dela och bidra är också behov, lika viktiga som att få fundamentala behov av trygghet, närhet, kärlek och värde tillgodosedda.

Att finna vilka viktiga behov som försöker nå vårt medvetande när vi dömer oss själva, är den snabbaste väg till frihet och lätthet i sinnet som jag känner till.
Det finns inget att döma, bara mycket att förstå. Vi dömer det vi inte förstår. Det vi förstår, är det lättare att älska.

Med värme,
Evalotta.

Att försöka är att lyckas

Publicerad av Evalotta Stiernholm

Hur tar du dig dit du vill komma i livet?

Idag tänker jag på det här med att vara nybörjare på något man försöker lära sig. Det kan vara en utmaning. Det är lätt att se allt man inte kan eller har än och missa det stora i att faktiskt försöka!

En sak som brukar hjälpa mig är att tänka att om jag börjar idag och gör lite varje dag, då kommer jag att vara på en helt annan plats om ett år.
Då kommer jag att ha tagit mig vidare och därifrån kan jag fortsätta att göra små saker som för mig framåt, steg för steg.

Om målet är att lyckas, kan man misslyckas.

Om målet är att försöka, så lyckas man när man gör det helt oberoende av hur det går. Om målet inte är att lyckas, inte att göra det perfekt eller ens bra, utan bara att försöka, så kan man inte misslyckas om man provar.

Att försöka blir att lyckas.

Så jag tänker försöka lite varje dag, för då kommer det att leda mig dig jag vill.

Hur gör du för att ta dig framåt och erövra nya områden i ditt liv?
Berätta för mig!

Med värme,

Evalotta.

Att verkligen se

Publicerad av Evalotta Stiernholm

Att verkligen se innebär att röja undan allt inom som stör sikten.
Att se innebär att jag ser den andre, utan att blanda ihop det jag ser med mig själv, mina minnen, mina rädslor, projektioner (förskönande som förfulande), mina idéer om vad du representerar; utan att jämföra eller döma.

För att kunna se den andre, behöver jag kunna se mig själv klart och tydligt; se min egen inre skönhet och lära känna mig själv på ett djupt plan där jag förstår och känner kärlek för den jag ser. När jag ser mig själv öppet och sårbart, utan att döma, kommer mitt hjärta att bli berört och kärleken vakna. Och när jag vet att allt med mig är ok, kommer det inte att finnas något behov av att någonsin döma någon annan. Det blir automatiskt empati.

Mitt mål är att kunna se med klar blick.
Om jag inte lyckas, kan det bli en konflikt.
Ibland kan det också bli en konflikt för att jag skyddar mitt space och sätter gränser, men den sortens konflikt berör inte alls på samma sätt som när jag råkat döma mig själv på något sätt.

Vi har alla en plats inom oss där vi kan se helt klart. Vill vi dit, behöver vi ta hand om allt som hindrar oss från att vara på den platsen; bagage, värderingar, minnen och programmeringar.
På den platsen faller allt på plats. När vi kan se klart, är vi fria och kan bidra i världen med förmågan att se. Det är syftet med all självutveckling, för det leder till frihet, kärlek och kontakt. Det leder till harmoni och frid. Kontakten med visheten, klarsynen och kärleken får oss att bli vårt bästa och mest sanna jag.

Med värme,

Evalotta.

Om att vara modigt sårbar och visa sig

Publicerad av Evalotta Stiernholm

Den här helgen har inte varit helt lätt för mig, jag har verkligen övar på att vara genuin och känslomässigt ärlig och det kan vara svårt ska ni veta.

Så idag tänker jag på det här med att visa delar av sig själv som man inte är så trygg med att visa, eller att säga saker som är svårt för en.
Att göra det utan att veta hur det kommer att tas emot.

Det krävs mod för att våga det här, men det kan vara det som behövs för att något ska hända. För att en relation ska djupna, för att man ska nå ut med det man skapar eller för att vidga sin trygghetszon och få ett större livsrum.

Jag tänker på den där känslan av osäkerhet som kan infinna sig innan du vet hur du kommer att tas emot.
Kommer de att förstå?
Kommer den person du valt att lita på att ta emot dig eller stöta bort dig?
Du har tagit en risk och befinner dig i ett slags limbo tills du får veta.
Du hinner kanske ångra det du sa eller det du postade.
Det är obehagligt att riskera att bli missförstådd eller avvisad.

Men du behöver visa dig för att finna människor som du.
En del kommer inte att förstå dig, men några kommer att göra det.
Du behöver ta den risken för att hitta de där människorna som kommer att
älska vad de ser när du visar dig.

Och det viktigaste av allt – när du vågar ta en risk, kom ihåg att aldrig överge dig själv. Ge dig cred för att du vågade, det har ett värde sig. Du växer.

Hur är det för dig?
Vågar du vara sårbar på det här sättet? Vad får dig att våga?
Berätta för mig.

Med värme,

Evalotta

Ge och ta emot – vilket är svårast och varför?

Publicerad av Evalotta Stiernholm

Idag tänker jag på det här med att ge och att ta emot. Vad är lättast för dig?
För mig är det lättast att ge, att bidra. Det är jag van vid. Det känns meningsfullt och det får mig också att känna mig trygg. Om jag ger, vet jag att jag är ok.
Att ta emot är svårare. Jag blir tacksam och rörd när jag får samma omtänksamhet tillbaka. Det känns fantastiskt, men efter en stund får det mig också att känna mig osäker. Hur länge får jag ta emot detta? Att ta emot får mig att känna mig sårbar.
Jag tänker att vi behöver öva på det som är svårast för oss, för att skapa balans.
Är du ovan vid att ge, öva på det. Vi som gärna ger behöver få ta emot.
Är du ovan vid att ta emot, öva på det. Andra kanske tycker om att få ge.

Hade vi varit känslomässigt transparenta skulle det kunna låta såhär:
Jag verkligen älskar att du lyssnar så uppmärksamt på mig nu. Jag vill att du ska fortsätta, men jag känner mig osäker på om det verkligen är ok.

Eller: Jag känner mig osäker på om jag verkligen har något att ge till dig. Vill du verkligen att just jag lyssnar på dig? Duger jag?

Osäkerhet är trots allt bara en känsla och den ska inte behöva påverka hur vi har det.

Hur är det för dig? Berätta för mig!

Med värme,

Evalotta.

Om skam – undvik den eller möt den.

Publicerad av Evalotta Stiernholm

Skamundvikande

Att försöka undvika skam tar mycket energi.
Att undvika skam är en vanlig drivkraft som ligger bakom en rad beteenden som inte gynnar någon. Istället för att rikta fokus mot vad man vill och vem man vill vara, krymper skam-undvikandet livsrummet. Fokus hamnar på att inte vara X eller Y (misslyckad, lat, oföretagsam, dålig, självisk, konstig, blyg, bossig, dramatisk, tråkig, dum, värdelös, överlägsen, obalanserad, ointelligent…) och det blir till en drivkraft att visa att man inte är något av det man i så fall skulle behöva skämmas för att vara. Det blockerar kreativitet, främjar självkritik och skapar en distans mellan människor. Det hindrar oss från att få kontakt med oss själva och vår egen inre vishet.

Att möta skammen, lära känna den och välja själv

Ett alternativ är att se skammen i ögonen och höra vad den har att säga.
”Folk kan tro att du är obalanserad! Folk kan tycka att du är självupptagen. Folk kan tycka att du är dålig.”
Aha. Rösten visar vad man lägger skam på sig själv för och ett sätt att konfrontera det är att vidga sin självbild och sitt livsrum.
”Så om jag nu även vore obalanserad, självupptagen och dålig ibland utöver allt annat jag också är, skulle inte det kunna få vara ok i så fall?”
Där kan man fatta ett beslut om hur man vill få lov att ha det. Kan jag få vara allt en människa kan vara? Det låter rimligt. Om jag inkluderar allt i min självbild och slutar försöka framstå som en bra människa, då biter sig skammen inte fast och jag behöver inte försöka undvika den. Det betyder inte att jag är självisk eller dålig, bara att jag inte behöver akta mig för att bli sedd som sådan.
Sedan finns det såklart flera empatiska steg där ”självisk” översätts till ”en person som ser till sina egna behov mer än till andras” och ”dålig” översätts till ”att inte lyckas med det man ville” eller liknande.

Kärlek och kontakt

I botten brukar det finnas en rädsla för att inte vara värd kärlek och kontakt.
Den behöver man förstå. Det är viktigt att inte sätta sig själv i kylan utan tillåta sig att vara älskad och ok oavsett vad.

Hur är det för dig? Hur gör du?

Med värme,

Evalotta,

Om att vara tydlig med vad man behöver (för att kunna få det).

Publicerad av Evalotta Stiernholm


Idag vill jag prata om det här med att vara tydlig med vad man behöver och säga det. Det är väldigt viktigt att göra det, för annars är det mycket svårare att få det vi behöver för att må bra. Om vi inte säger, kan andra inte veta.

När min syster just dött hade jag en svår tid. Folk visste vad som hade hänt och när de mötte mig så ville de såklart säga nånting.
Jag behövde verkligen stöd, och det var därför det var svårt att möta människor som försökte stötta, men gjorde det på ett sätt som inte hjälpte mig. Någon kanske sa ”det ordnar sig” en dag när jag behövde bli sedd i min smärta. Någon annan sa ”åh, det måste vara fruktansvärt” en dag när jag behövde livas upp.
De kunde ju inte veta vad jag behövde om jag inte sa det.
Så jag började säga saker som: ”Jag är glad att du vill hjälpa mig, och idag behöver jag få höra att du tror att det ordnar sig eller känna att du förstår hur ont det gör eller få berätta vad som hände eller få något annat att tänka på. Kan du tänka dig att hjälpa mig med det?
Folk blev ofta förvånade, men försökte sitt bästa och jag tror att de uppskattade min tydlighet. I alla fall var den bra för mig.
Man måste säga vad man behöver. Man kan inte förvänta sig att någon annan ska förstå det av sig själv. Visst vore det skönt, men så fungerar det inte.

Hur gör du när du behöver en sak men får en annan? Berätta för mig.

Med värme,

Evalotta.

Betydelsen vi har för varandra

Publicerad av Evalotta Stiernholm

Idag tänker jag på den betydelse vi har för varandra; på vilken skillnad vi kan göra genom att visa omtänksamhet och kärlek. Jag vet att det är ganska vanligt att tvivla på sin egen betydelse för andra, men det behöver man inte göra.

Idag tänker jag på det här med att göra skillnad i någons liv.
Jag tänker på hur viktigt det är vi förstår vårt värde för andra människor.

Jag har märkt att många tror att de saknar betydelse och tänker:
”Vem är jag att kontakta henne”, eller,
”Vad spelar det för roll för honom om jag hör av mig”.
Det spelar såklart en stor roll.

Man kan tvivla på sin betydelse, men det behöver man inte göra. När vi var små och gick i skolan var det kanske sant att vi riskerade att bli behandlade som obetydliga av några, men det var då och så är det inte nu.

Din omtänksamhet och din vänlighet kan göra en skillnad du inte har en aning om. Det kan vara det som bär igenom en tuff dag eller hjälper någon att ta sig igenom en svår tid.

Kärlek och omtänksamhet, det är SÅ viktigt. Ge det gärna och be gärna om det.

Vad tänker du om din egen betydelse för andra människor?

Titta gärna och fundera med mig!

Med värme,

Evalotta.