Senaste inlägg

Avvisande och bortstötande i nära relationer – ett annat sätt att förstå vad som sker.

Att bli avvisad, vara oönskad eller bli bortstött i en nära relation känns obehagligt för de flesta av oss. För många så obehagligt att man väljer att inte släppa andra så nära. Håller man en viss distans, slipper man bli sårbar. Väljer man själv att ta avstånd, behöver man inte uppleva det där obehaget.

Ett sätt att se på situationen är att du har blivit avvisad. Det är det vanligaste sättet att se det och det kan skapa en rad kedjereaktioner. Du kan stöta bort tillbaka, kanske lite mer. Du kan dra slutsatser om dig själv och nära relationer; få bevis för att det är bättre att skydda sig eller tro att det hände för att det är något fel på dig.

Ett annat sätt att förstå situationen, är att den andre har stött bort närhet. Närhet väcker känslor. Närhet kan ge vissa en känsla av instängdhet. Det är känslorna som man stöter bort, och dig med dem.

Det finns de som stöter bort närhet och olyckligtvis stöter de då samtidigt bort människor som de egentligen älskar. Kanske rentav älskar väldigt mycket. Människor som inte kommer så nära och som inte berör, behöver de inte stöta bort för de väcker inga starka känslor. Bortstötandet blir därför smärtsamt för båda parter, både för den som stöter bort någon de älskar tillsammans med de svåra känslorna och för den som väckte känslorna.

Stöter man bort närhet, är det för att få luft. Frihet. Det känns i stunden som en överlevnadshandling. Det är aldrig meningen att skada. Det bara händer och det är skrämmande, för man vet att man kan förlora någon man älskar genom att göra så. Ofta finns där en vakenhet efteråt, en undran om allt är förstört eller om den andre ändå finns kvar.

Den som blivit bortstött, tror kanske inte att den andre osäkert undrar om man är kvar. Man kanske försvarar sig, stöter bort tillbaka, blir kall och hård och avvisande. Förståeligt. Man står där med sin smärta att hantera.

Det orsakar dock stor smärta hos den som stött bort närhet för att få luft.
Det sista som behövs är ett straff. Det främsta som behövs är tålamod och förlåtande. Det var ju känslorna som stöttes bort, egentligen.

Det gör ont att bli bortstött, men det kan hjälpa att förstå vad som händer.
Bortstötandet handlar om den andres smärta, inte om en själv.
Så kan man förstå sitt livs alla avvisanden och bortstötanden. De handlade aldrig om en själv, utan om den andres känslor. De handlade om behovet av att få luft och frihet och om oförmågan att i stunden stå ut med närhet.

Gör det för ont att vara nära någon som stöter bort, kan det också vara rätt att gå därifrån för att bevara sig själv. Kan man stå kvar, så kan man. Behöver man skydda sig, så ska man. Det här är bara avsett som ett perspektiv, ett sätt att förstå.

Med värme,

Evalotta.

Otrygga anknytningsmönster hos vuxna – vad närhet gör med oss och om den bedrägliga anpassningen.

Allt jag gör för att du ska vilja vara med mig.
Och allt du gör för att jag ska vilja vara med dig.

Det finns grundtrygga människor som inte behöver förhålla sig så mycket till sina relationer och så finns det vi andra. (Ungefär hälften av alla vuxna.) Vi som i så många situationer är trygga, kloka, välfungerande människor, men som ibland får det arbetsamt när vi låter någon komma nära. Vi som har ett otryggt anknytningsmönster djupt inom oss som rörs upp av närhet. Det är fascinerande hur vi kan gå från starka till sköra, från säkra till osäkra och från lugna till stressade av just närhet. Inte vilken närhet som helst då, utan närheten från någon som aktiverar våra anknytningsmönster. Det sker oftast inte med en trygg människa, utan med någon som också har en otrygg anknytning med sig och som vi klickar med på ett alldeles speciellt sätt.

När det händer aktiveras djupt liggande mönster för hur vi reagerar på närhet.
De med undvikande anknytningsmönster vill spontant hålla närheten ifrån sig, hålla en distans, stöta bort. De med ambivalenta anknytningsmönster vill gärna ha mycket närhet, fysisk som känslomässig. Inget av det är fel, absolut inte, men när våra anknytningsmönster triggas så skapas stress i systemet och vi får det jobbigt.

Man kan spontant tro att de är den människan man möter på ett sådär speciellt sätt som man relaterar till, men faktum är att man till stor del relaterar till sin inre modell för närhet. När anknytningssystemet triggas, relaterar vi till de mönster och programmeringar vi har med oss där. Den andre blir en trigger, den utlösande faktorn som sätter igång en massa reaktioner i oss.

Det är väldigt bra att veta detta när man reagerar starkt i mötet med varandra. Då kan man stanna upp och försöka få syn på vad som händer i ens inre när någon kommer nära.

Anpassning:
När våra anknytningsmönster aktiveras, gör vi spontant det vi det vi tror ska minska risken för att bli övergivna.
Här är det lätt att gå in i en dysfunktionell anpassning där man fokuserar på att parera den andres mönster och anpassa sig till dem. Varför? Det var så man uppfattade villkoren för närhet som barn. Om man inte var till besvär, skulle man kanske slippa bli bortstött. Om man fokuserade på det som man uppfattade var viktigt för den andre, så skulle man kanske slippa bli övergiven eller avvisad.
För om man var till besvär, alltså hade egna behov, då ökade risken för att bli övergiven och inte få närhet. Om man hade riktigt långa känselspröt ute, så kunde man snappa upp vad som gällde i varje stund och anpassa sig till det.
Det där går igång igen när anknytningsmönstren aktiveras i oss. Vi kan börja anpassa oss till den andres mönster på ett sätt som får oss att tappa kontakten med oss själva. Det är en strategi för att få våra behov tillgodosedda. Det är en mycket ineffektiv strategi, men dock det som automatiskt går igång i stunden.

Så hur reagerar de två olika typerna när de möts nära?

Ambivalent:
En ambivalent person försöker ta reda på om relationen är stabil, om den andre är kvar och framförallt om den andre är tillgänglig eller ej. I bagaget finns tidiga erfarenheter av att närhet fanns ibland och ibland inte, vilket skapade otrygghet. Fokus kom att bli på att få den närhet som gick att få, för det var omöjligt att veta när den fanns eller ej.
Att inte få behovet av närhet mättat, skapar för en ambivalent en stress kopplat till närhet. Att få närhet är det bästa, men stressen över att den när som helst kan försvinna är påtaglig.
Det finns känslominnen som aktiveras vid närhet. Stressen kommer tillbaka. Känslomässigt blir det helt avgörande att veta om den andre är kvar eller ej. Tilliten är skadad. Inte tilliten till den andre som person, utan tilliten till ”den som kan ge närhet”. Tilliten till att vara värdefull för någon annan; så värdefull att den vill finnas kvar nära.

Undvikande:
En person med undvikande drag försöker hålla närheten ifrån sig och inte bli så känslomässigt berörd. I bagaget finns tidiga erfarenheter av att det är bäst att klara sig själv, då det ändå inte fanns något känslomässigt stöd att få. Fokus kom att bli på att bevara sin autonomi; sin självständighet och sitt oberoende.
Att inte få behovet av närhet mättat som barn skapar för en undvikande obehag kopplat till närhet. Närhet kan ge en känsla av andnöd och en känsla av att man måste bort. Bort till sig själv, bort till friheten. Närheten blir en stress i sig. Är man undvikande, slår man då av anknytningssystemet. Man distanserar sig. Inte sällan anpassar man sig till den andres önskan om närhet på ett sätt som egentligen inte fungerar för en, vilket får som konsekvens att man efter ett tag måste slå sig fri för att få luft (och bejaka sina egna behov).

Och så står det två vuxna där och försöker nå varandra; två vuxna med väldigt unga anknytningsmönster i full aktivitet. Man behöver erkänna för sig själv att det är så. Hur vuxen och klok man än är annars, är man väldigt ung och vilsen när anknytningssystemet drar igång. Man har ett litet barns omdöme. Man behöver hjälpa den väldigt unga delen av sig själv på traven, ta den i handen och hjälpa den att skilja på nu och då. Låta den unga delen göra nya erfarenheter. Hjälpa till att tolka så att närhet kan bli något tryggt. Det kan ta sina år eller decennier, men varje litet steg gör oss lite äldre i våra anknytningsmönster. Tillsist kanske vi till och med lyckas bli vuxna, komma ikapp vår faktiska ålder, men det tar lång tid av ödmjuk träning.

Under våra mönster finns två sårbara människor som tänker:
Vill du vara med mig? Har jag tillräckligt att komma med för att du ska vilja ha mig? Tröttnar du på mig? Snälla, orka med mig. Ha tålamod. Stanna hos mig. Jag vet att mitt sätt blir svårt för dig, men jag vill få vara kvar ändå. Får jag det?

Två små vilsna barn i vuxna kroppar som vill få vara kvar. Två känsliga vuxna, som blir sitt mest sårbara jag i varandras närhet. Att låta det få vara så, det är stort. Det är det som läker och gör närheten möjlig.

Undvikande frihetssökare och ambivalenta närhetsälskare – det starka men svåra mötet

Det här handlar om mötet mellan undvikande och ambivalenta anknytningsmönster.

Det finns relationer som går enkelt och relationer som medför en ofrånkomlig turbulens. De senare kan triggas så mycket i oss. Längtan, kärlek och sårbarhet men även stress, flyktmekanismer, oro och gamla sår. Det väcks på ett djupt plan och kanske ser vi inte vad som väckts, utan det blir bara väldigt starkt i mötet med den andre.

Närheten och kraften i mötet, kan göra helt olika saker med oss. Hos en del skapar det en flykttendens, ett behov av att dra sig undan, vara fri, oberoende, inte bli indragen. Hos andra skapar den en stark längtan efter mer närhet, för hos dem finns det inget som ger ett sådant lugn och upprymdhet som just närhet. Aldrig blir mötet så starkt som när två människor med de här olika sätten att hantera närhet kommer varandra nära. Det blir starka och omtumlande möten, men svåra, för de aktiverar mönster i oss som ofta har funnits där i decennier och som kan dra iväg med oss.

Mötena blir sådär dramatiska för att de påminner oss om mönster vi känner igen från relationer vi hade när vi var små.

Den med undvikande drag lärde sig tidigt att det är säkrast att klara sig själv. Närhet kan ha varit förknippat med krav, skuld, ofrihet eller att någon annans känslor fullständigt tar över. Att vara nära blev förenat med obehag och det blev tryggare att klara sig själv. Närhet förknippas med förlorad självständighet och blir något man därför vill minimera.

Den med ambivalenta drag (närhetssökande) lärde sig tidigt att närhet finns ibland och ibland inte, och alltid på den andres villkor. Närhet blev förknippat med att hela tiden vara uppmärksam på om den andre är tillgänglig eller ej, om närheten är kvar eller inte, om man är välkommen eller oönskad. Det blir en ständigt underliggande stress .

Ett möte mellan ambivalent och undvikande, kan lätt bli som en dans mellan närhet och distans, mellan avståndstagande, förskjutande och dramatiska återföreningar. Den undvikande får svårt att andas, vill fly och måste bort för att få luft. Den ambivalenta gör vad den kan för att få närhet, men kan också stöta bort den undvikande för att skydda sig själv. Den undvikande vill allt annat än bli förskjuten, men kan å andra sidan bete sig elakt för att den andre inte ska vilja vara nära. I vissa fall återförenas man med jämna mellanrum, för man dras till varandra. I andra fall trasslar man in sig i anpassning så till den grad att relationen helt tappar sitt liv. Den här dansen försiggår på mer eller mindre medvetna plan.

Det är lätt att trassla in sig i sådana relationer, där man kastats mellan starka känslor. För i de här mötena är det sällan lugnt. De berör oss på sätt som vi kanske inte förstår och kan få oss att bli vårt mest dysfunktionella jag. Tyvärr. Om vi inte lär oss att hantera dem på ett nytt sätt.

Vi som har dessa otrygga anknytningsmönster, har fått med oss en relationsmodell som försvårar livet för oss. Vi är så små när vi lär oss hur villkoren för närhet fungerar. Vi har ingen överblick, vi kan inte göra medvetna tolkningar, bara instinktivt göra det som vi tror är bäst för vår överlevnad. De här mönstren ligger djupt, och de går igång automatiskt i oss till den dag då vi börjar försöka förändra dem. I våra relationsmönster är vi väldigt unga. Vi fungerar inte som de vuxna människor vi är idag, utan som de små barn vi var när de etablerades. Vi behöver se det och börja där, så att får en chans att växa ikapp oss själva.

Vi dras till relationer som vi känner igen, så livet brukar bjuda på många tillfällen till att öva. Jag skriver mer om hur man kan göra det i kommande inlägg i ämnet.

Utifrån forskningen om anknytningsteorier, så har vi tendenserna till att bli undvikande eller ambivalenta med oss genetiskt, men våra sociala erfarenheter spelar också stor roll för hur vi blir. Erfarenheter vi gör längs vägen kan förstärka eller lugna de här dragen hos oss och ingenting är statiskt. I relation med människor med trygga anknytningsmönster märks de här dragen mindre, medan de i nära möten mellan undvikande och ambivalenta gärna slår ut i full blom. Ungefär hälften av alla har ett tryggt anknytningsmönster med sig, ca 20% har ett ambivalent, 25% har ett unvikande och ca 5% har en blandning av ambivalent och undvikande anknytningsmönster.

Vill du läsa mer om ämnet, rekommenderar jag boken ”Attached : The New Science of Adult Attachment and How it Can Help You Find – and Keep – Love” av Rachel Heller.

Självupptagen och självuppoffrande – två sidor av samma mynt

Självupptagenheten är inte skönt för någon. Den kan antingen vara en källa till skam, för ”självupptagen ska man ju inte vara”, eller en orsak till ensamhet, då andra tröttnar på relationen.

Att vara självuppoffrande är inte heller skönt. Inte för den som är det och inte för den som blir föremål för den som ”offrar” sig. Det kommer liksom alltid surt efter; antingen i form av trötthet och besvikelser eller i form av skuld, upplevd orättvisa etc.

Men vad handlar självupptagenhet och självuppoffrande egentligen om?
Ja, i alla fall är det inte egenskaper någon har, utan tecken på något.
Varför det blir så och vad vi kan göra för att slippa fastna där, är vad det här inlägget handlar om.

Utifrån ett empatiskt perspektiv, så gör vi allt vi gör för att försöka ta ansvar för våra behov. Det är inte säkert att det vi gör fungerar, men det är skälet, så även till självupptagenhet och självuppoffring.

En del av oss har inte fått lära oss att vi behöver ta ansvar för att våra egna behov blir tillgodosedda. En del av oss har lärt oss att våra behov inte är ok eller att det är själviskt att se till sina egna behov. Kanske vet man inte ens vilka behov man har. En del av oss har sedan barnsben lärt oss att fokusera på andras behov istället. Kanske för att någon i familjen hade missbruksproblem, kanske för att man växt upp i en miljö där det bara var ”andra”, ”de svaga och utsatta”, som hade behov, eller så har man upplevt att vissa behov är fel att ha. Kanske fanns ingen som kunde spegla och möta ens behov som barn och man började klara sig istället för att leva. Det finns många skäl till varför man kan tappa kontakten med något så fundamentalt som sina behov.

Vet man inte hur man kan göra för att få sina behov mötta, blir man ganska maktlös inför sig själv. Får man inte sina behov tillgodosedda, försöker man istället få något annat, oklart vad, på sätt som ofta inte fungerar.

Behoven försöker nå fram till oss genom känslorna, och det kan ta sig en rad olika uttryck om kontakten är störd. Tillexempel självupptagenhet eller självuppoffring. Behoven är så viktiga att det får en att bli upptagen med sig själv eller andra på olika vis. Men om behoven inte blir hörda, är det lätt att fastna där. Något viktigt pockar på uppmärksamhet, man dras dit men kan inte hitta det som får en att må bättre.

Frågan att ställa sig är vad som står vägen för kontakten med behoven. Vad hindrar en att kunna höra och ta ansvar för att tillgodose sina behov?

Finns där en självbild av att vara en osjälvisk människa som inte har så många behov? En idé om att en god människa främst tänker på andras behov och alltid sätter andra framför sig själv?

Finns där ett självförakt, en skuld, som gör en ovärdig att få värna om sina behov? Självanklagelser som gör det otillåtet att ha det bra och må bra?

Finns där en inre stränghet, en självkritik, som skapar stress och ångest och blir en drivkraft att straffa sig själv snarare än att möta sina behov?

Finns där kanske bara en omedvetenhet om hur fundamentalt det är att hörsamma sina behov om man vill må bra?

Vilket anledning vi än har till att inte tillgodose våra egna behov, så är även den ett försök att ta ansvar för behoven.

Att vilja vara en god människa som inte själviskt ser till sina egna behov, kan vara ett omedvetet sätt att tillgodose sitt behov av trygghet, värde och skuldfrihet.

Självföraktet kan likaså vara ett sätt att försöka ta ansvar för behovet av skuldfrihet, frihet, trygghet och värde.

Självkritikens goda syfte kan vara att slippa känna skam.

Det där var bara exempel, ett tankefrö att bygga vidare på själv.

Självupptagenhet och självuppoffrande är inte fel, bara nedbrytande. Det är resultat av att inte vara kapabel att hörsamma och möta sina egna behov. Att ta ansvar för sina behov innebär inte att göra sig av med dem, få dem att försvinna. Det innebär att möta dem.
En människa som lever i samklang med sina behov, är allt annat än självupptagen. När behoven blir omhändertagna i varje stund, frigörs ens kapacitet att på uppriktigt och utan egen agenda intressera sig för den andre. Det blir fritt och flödande. Men då behöver de egna behovens relevans vara lika självklar som att andas. Man får träna. Ett steg i taget mot att förstå.

Med värme,
Evalotta.

Att bli avvisad, del 2.

Våra tolkningar kan ställa till det för oss. Det bagage vi bär med oss i form av obearbetad smärta, kan färga vår upplevelse av nuet. Det kan skapa smärta i onödan och få oss att skydda oss mer än vi behöver. Det kan även begränsa vår kapacitet att se och förstå varandra rätt.

Att vara med om att bli avvisad, övergiven eller förskjuten, är smärtsamt för många. En del av oss kan hantera det utan större besvär, medan det för andra av oss skapar en stor smärta inombords.

När vi är unga, drabbar oss livet på ett sätt som vi inte har nödvändiga referensramar för att hantera. Om ingen fångar upp det avvisade eller övergivna barnet, om ingen hjälper det att förstå att det inte själv har orsakat övergivandet genom sitt sätt att vara, då kan det börja tro det. Tro sig bära skuld till övergivandet, tro sig vara fel på ett sätt som gör att man med rätta blir avvisad och förskjuten.

Det där händer inte på ett medvetet plan, utan i det fördolda. För om man visar det där som är fel med en, då riskerar man att bli ännu mer avvisad och bortstött. Då känns det bättre att gömma smärtan djupt inom sig och inte låtsas om den. Om man inte vill ha den där smärtan, om man vill slippa känna den, kan man försöka att låtsas som om den inte finns. Försöka vara stolt. Försöka vara oberörd. Försöka låtsas som om det inte har hänt, för om det inte har hänt så slipper man känna förnedringen. Ingen annan verkar ju känna en sådan smärta. Det där är lätt att förstå, i synnerhet om det är i en ung människa utan verktyg för att hantera det som gör ont.

Den inre smärtan förpassas till ett stängt och ensamt rum. Vad den unga människan inte vet, är att även en del av ens person blir inlåst i samma rum. I det rummet stannar tiden. Där kommer ingen mognad in, ingen ny kunskap, inga nya erfarenheter. I det stängda rummet råder vacuum. Ingenting åldras, ingenting är i rörelse, ingenting läks.

Rummet är dock inte så hermetiskt tillslutet som man kan tro. Det som är förpassat dit sipprar så småningom ut i nuet och blandar sig med ens vardag. I synnerhet i nära relationer brukar det instängda göra sig synligt. Ibland som en dimma, ibland som en explosion; det är lite olika det där. Smärtan kommer och då den blandar sig med nuet, kan man börja tro att den har med nuet att göra.

Man kan tro att det är de nuvarande relationerna som gör ont, att det är där smärtan ska hanteras. Den hör inte hemma där. Om man har gammal instängd smärta i systemet, så är det den som skapar smärtan i relationerna i nuet. De tidigt dragna slutsatserna om varför man blivit avvisad och övergiven, färgar ens upplevelser och begränsar ens möjligheter att förstå nuet på ett relevant sätt. Man kan uppleva att avvisandet händer igen, och eftersom man i sitt inre rum är kvar i samma ålder som när man stängde dörren, så blir det dramatiskt. Det blir hotfullt på ett sätt som det inte blir om man har tillgång till sin vuxna ålder. Det blir svårt med tillit, svårt med separationer eller svårt med närhet på olika vis.

Om man försöker lösa problem som uppstår i nuet som om de hörde hemma där, kan det vara svårt att hitta rätt. Det mesta som blir svårt kommer från smärtsamma upplevelser och tolkningar i det förflutna. Då hade vi ingen överblick, ingen förmåga att hantera känslor på ett läkande vis. Kanske fanns ingen omgivning som lyfte av smärtan från oss och hjälpte oss att se att vi inte kunde hjälpa något av det där.

Att lyckas härleda smärtan dit den hör hemma, brukar få den att släppa från nuet. När vi får kontakt med den ursprungliga smärtan, får vi kontakt med den smärtan som vi egentligen behöver hantera. Att känna igenom den smärta man stängde in och försöka fånga upp vilka slutsatser man drog då, är ett sätt att ta sig vidare på. Att öppna upp den gamla dörren och se att det inte var så hotfullt därinne som man kunde tro, sätter något i rörelse. Det kan göra ont, men det är ändå en helt annan sak möta den smärtan när man är vuxen. Vi kan bära på idéer om oss själva som vi inte ens vet om, och ha gjort tolkningar som presenterar sig som sanningar ända tills vi fångar upp dem och tar fram dem i ljuset. Man kan tro att man blev avvisad och övergiven för att det var något fel på en, att man inte var värd att vara med eller liknande. Det där kan finnas inom en på ett omedvetet plan som man som vuxen kan ha stor hjälp av att få syn på.

Upplevelsen ”övergiven” kan rymma en massa andra känslor, som skam, sorg, vrede, ensamhet, rädsla etc. ”Oönskad” likaså, där kan det finnas känslor av självförakt, av maktlöshet och utsatthet. I ord som avvisad, förskjuten och övergiven kan det finnas tankar om ens eget värde och möjlighet att få sina behov av kärlek och närhet tillgodosedda. Får man syn på det, kan man gå in och börja tänka mer kärleksfullt och konstruktivt om sig själv.

Saker är sällan som man först tror. Det som gör ont är ofta missförstånd och smärtsamma tolkningar. Man får sortera efter bästa förmåga.

Med värme,

Evalotta.

Att bli avvisad, del 1.

Att bli avvisad kan vara känsligt och svårt. Rädslan för avvisandet kan påverka våra relationer och skapa en inre ensamhet. Det här är första delen om att bli avvisad. I nästa del kommer jag att skriva mer om hur våra tolkningar kan skapa smärta helt i onödan och hur man kan komma igenom det.

Att bli avvisad kan väcka en känsla av skam. Det kanske inte känns som att man skäms, det mer kryper in under huden som om det var något fel på en. Det är så skammen yttrar sig. Den dömer och den kväver livskänslan.

Skamreaktionen kan ta sig flera olika uttryck, olika hos olika personer eller skiftande beroende på situation. Jag ska beskriva fyra grundvarianter:

Det kan ta sig uttryck i att man förskjuter den andre. Avvisandet gör så ont att man slår tillbaka med kraft. Man vill inte ha den förnedrande känslan i sin egen kropp och försöker (omedvetet) lägga över den på den andre. Det kan kännas skönt i stunden, för då får man känna sig mindre maktlös och sårbar. Man slipper känna sig som ett offer, då man visar att man ändå inte vill ha den andre. Om den andre känner sig ännu mindre och sämre än man själv gör, så känns det lite bättre. I alla fall just då.

Ett annat uttryck skammen kan ta sig, är att man drar sig undan och känner sig dålig eller tillintetgjord. Skammen kan väcka en känsla av att vara värdelös. En känsla av självförakt, av maktlöshet och utsatthet som man absolut inte vill ha. Den drar med sig en stor ensamhet, eftersom den vill gömma undan allt som den kallar fult i det fördolda och hålla den dörren stängd. Igenbommad. Det kan få en att vilja gömma sig, att inte vilja bli sedd, inte komma för nära, inte släppa någon ända in. Ytligare, trevliga relationer fungerar bra, men det riktigt nära gör för ont. Sårbarheten måste skyddas. Om någon fick se allt det där undangömde, skulle man riskera att bli avvisad igen. Det blir ett val mellan en inre ensamhet och en risk för att bli övergiven. Avvisad och övergiven är förvisso inte samma sak, men avvisandet kan dra med sig smärtsamma minnen av övergivenhet från länge sedan. Då blir det svårt. Man kan vara en varm, social person, men det innersta rummet skyddar man väl.

Ett tredje yttryck som skammen kan ta sig, är att man försöker göra allt man kan för att det inte ska hända igen. Man anpassar sig, blir oundgänglig, blir som den andre vill ha en, blir felfri, blir fantastisk, bättrar sig. Man blir skicklig på att pejla in vad som gäller, vad den andre behöver, vad som funkar. Man blir en mästare på att anpassa sig själv till den andre så att den andre inte ska ha någon anledning att avvisa en. Inte förskjuta. Om man gör rätt, om man möter den andres behov och blir viktig, då borde man slippa riskera att bli bortstött. Bortstött och avvisad är inte heller riktigt samma sak, men skammen är bra på att blanda ihop saker. Om den andre känner sig helt trygg med en, då borde det gå. Hur man själv känner sig? Tja…man känner sig i relation till den andre. Åker med. Det blir instabilt.

Ett fjärde uttryck som skammen kan ta sig, eller som man kan ta sig an skammen, är att man tar emot den, bejakar hur den känns och står kvar. Man ser tankar och slutsatser som passerar i ens inre. Man känner smärtan utan dra några slutsatser om sig själv eller den andre. Man ser sina impulser att dra sig undan, att anklaga den andre, att anpassa sig. Man ser och står kvar, utan att agera. Man väntar på att stormen ska bedarra. Skammen får kännas utan att man dömer sig själv för den. Det är bara en känsla som kommer ur ett behov som kändes hotat. Kanske behovet av kontakt, närhet, värde, kärlek eller gemenskap. Efter en stund, skingras dimman. Man kände skam och det var ok. Allt finns kvar. Ens värde, ens värdighet. Där kan man känna den rena smärtan, den rena sorgen eller vreden. Känna känslorna utan att det blandas med förintande skam. Känna igenom.
Lyckas man med det sista kommer man att kunna ta sig ut på andra sidan. Jag säger inte att det är lätt, men det är en väg som fungerar.

Detta är ett ämne som jag kommer att utveckla i kommande inlägg. Berika mig gärna med dina erfarenheter, på mail eller som kommentar.

Med värme,

Evalotta.

Anpassning som livsmönster

Det börjar bra. Mötet med den andre känns som att komma hem. Sedan händer det något, abrupt eller smygande, och du börjar må allt sämre. Du tappar bort dig själv, din energi, din vilja. Den andre kan vara en fin och snäll människa på alla vis, det beror inte på det. Det kan börja på så många sätt. Man börjar anpassa sig för att det ska kännas bra för den andre och man själv ska kunna känna sig ok. Om den andre verkar missnöjd, känner man ansvar för det och tror att man måste lösa det. Allt på bekostnad av de egna behoven och det som är viktigt för en själv. Det genomgående är att man tror sig vara ansvarig för den andres känslor och behov.

Du gör det för att få kärlek, närhet, godkännande, trygghet, sinnesfrid etc, så det är inte konstigt, bara nedbrytande. Anpassningen för dig bort från den du var och egentligen är. Det är ledsamt och det går att förändra, men det brukar vara arbetsamt.

Låt mig ge några generella exempel på hur anpassningen kan gå till:

Du möter en fantastisk person. Närheten blir stark och omvälvande, och du känner dig levande, berörd, uppfylld. Efter en tid får du inte längre samma intimitet och närhet. Den andre vänder sig bort ifrån dig, och det skapar oro och osäkerhet. Kanske börjar du få dubbla signaler och börjar tvivla på ditt eget värde. Du saknar bekräftelsen och intimiteten, och börjar göra det du hoppas ska få närheten att komma tillbaka. Du börjar fokusera på vad den andre behöver, vad den andre känner, hur den andre mår. Du tänker att det är dina behov som är problemet, ditt behov av närhet och bekräftelse. Om du bara var mer som den andre trivs med, skulle det bli bättre. Du blir mer och mer upptagen av den andres liv och får ingenting tillbaka. Tillsist vet du inte längre vad du själv vill, vad du känner, vad du behöver. Du hamnar helt ur balans, tappar din energi och blir en spillra av dig själv.

En annan ingång till anpassning är att du hittar en lugn och trygg person som är precis vad du behöver; en stabil famn som känns som hemma. Där kan du landa och där är allt förutsägbart. Det kommer inga nyckfulla känslokast, du behöver inte leva med rädslan att bli övergiven och du kan slappna av. Den andre blir din klippa, din stabilitet. Med tiden börjar du sakna känslokontakt. Den andre är förnuftig och rationell och inte så intresserad av känslor. Din spontanitet och dina känslor upplevs mer som ett problem än som en tillgång. Du tänker att du är för känslig, för behövande. Du får förklarat för dig varför dina idéer inte funkar och varför man inte kan vara sådär spontan. Du börjar tvivla på dig själv och hålla dig själv tillbaka. Du tänker att dina behov av känslomässig närhet och bekräftelse är orimligt stora. Du börjar anpassa dig till att bli mer som den andre vill ha dig. Förnuftig. Utan så mycket känslor. Så blir du utmattad och ledsen, får stressymptom och tappar bort dig själv. Det är inget fel på den andre, det är en bra person, men du mår inte bra.

En tredje ingång är att du känner ansvar för den andras behov och därför upplever dem som krav. Du håller dina känslor och behov tillbaka när den andre behöver något. Det blir enklast så. Om den andre uttrycker önskemål, hör du dem som måsten. Det behöver inte vara den andre som ställer krav, men det är så det känns för dig. Du anpassar dig och levererar tills den andres behov tillsist blir som ett fängelse för dig. Med tiden blir du dock allt mer ointresserad av relationen och behöver komma bort från den för att kunna andas fritt.

Det tre ovanstående exemplen är relationer där ingen utövar psykiskt eller fysiskt våld på den andre. När det förekommer, behöver man hjälpa att ta sig därifrån. De dynamiker jag skriver om behöver inte innebära att man gör bäst i att lämna relationen, även om det kan vara så.

Oavsett ingång, så finns en god avsikt där. En vilja till omtänksamhet, en känsla av att vilja ta hand om den man älskar och att själv bli älskad. Ett önskan att känna sig trygg eller fri.

Det finns inga enkla vägar ut ur detta. Tillsist mår du så dåligt av anpassningen, att det måste till en förändring. Dina egna behov är aldrig ett problem. Din personlighet och det du längtar efter är inte fel. Insikten om att du enbart är ansvarig för dina egna känslor och behov är helt avgörande. Men, det är också viktigt att se att det är du själv som är ansvarig för ditt eget välbefinnande. Att få kontakt med, fokusera på och hörsamma det som är viktigt för dig själv är avgörande om du vill hitta tillbaka till dig själv. Kanske behöver du vara i avskildhet för att hitta dit, då anpassningen gör att man tappar sig själv i den andres närhet.

Det finns såklart sunda, ömsesidiga beroenden och ömsesidiga anpassningar i vardagen. Det är inte det jag avser här, för det skapar inga problem. Det är även något naturligt att vilja att den andre ska må bra och få sina behov tillgodosedda. Problemet uppstår bara när det blir på bekostnad av de egna behoven.

Det finns säkert många fler exempel på detta. Bidra gärna i kommentarsfältet eller skriv till mig på mail om du har något att komplettera med.

Med värme,

Evalotta.

När vi dömer varandra som krävande, behövande, distanserade etc.

Att få höra någon beskriva en själv i negativa ordalag, kan vara utmanande. I synnerhet när vi inte känner igen oss i beskrivningen eller om det träffar något som är känsligt för oss.

I en nära relation, blir det kännbart när vi inte får våra behov tillgodosedda. Om vi inte kan se hur vi ska få det, är det lätt att tänka att det beror på den andre. Det kan bli besvikelser, konflikter och slitningar. Det går att måla upp bilder av hur den andre är eller inte är, och distansen ökar för varje negativt epitet man sätter på varandra.

Det är väldigt viktigt att vi får våra behov tillgodosedda i den relation vi lever i. Det behöver dock inte alltid vara vår livskamrat som möter behoven, jag tror inte ens att det är möjligt. Vad vi kan göra, är att ge varandra förutsättningar för att båda ska få vad de behöver.
Vi är aldrig ansvariga för den andres behov, men vi behöver värna om våra egna. Missar vi det, kommer vi inte att trivas i relationen.

Utifrån ett empatiskt sätt att tänka (NVC), kan man förstå ett scenario där vi sätter negativa epitet på varandra så här:

Min längtan är närhet, så jag kallar dig distanserad.
Min längtan är värme, så jag kallar dig kylig.
Min längtan är att bli sedd, så jag kallar dig självupptagen.

Du längtar efter frihet, så du kallar mig behövande.
Du längtar efter skuldfrihet, så du kallar mig kritisk.
Du längtar efter det villkorslösa, så du kallar mig krävande.

Om vi tror att det beror på den andre att vi inte får våra behov tillgodosedda, är det lätt att trassla in sig. Det kan hjälpa att göra det tydligt vad det är vi längtar efter och uttrycka det. Den andre är ingen tankeläsare.

När vi gör det tydligt för oss själva vad vi längtar efter, kan vi också komma bortom våra tankar om den andre. Likaså kan den andres förståelse av vad vi längtar efter i bästa fall skapa en ny bild. Men, bara om vi förstår att vi inte har ansvar för varandras behov. När vi tror vi har det, kan vi uppleva att den andres behov hindrar oss att få vad vi själva behöver. Det brukar dock oftast vara idéerna om hur vi ska tillgodose behoven som krockar. Behovet av trygghet kan till exempel ta sig uttryck i att den ena inte vill bejaka den andres frihetslängtan, eller, längtan efter kravlöshet kan ta sig uttryck i att man avfärdar den andre som krävande istället för att lyssna lite djupare.

Det är inte lätt att lyssna igenom beskrivningar av en själv som man ogillar eller inte känner igen sig i. Det är inte säkert att det går, den andre kanske inte heller är med på att titta lite djupare på saken. Men, man kan ju alltid fundera för sig själv på sin kammare och åtminstone landa i vad man längtar efter och hur man kan försöka få det i sitt liv. Kanske också slå vakt om rätten att definiera sig själv.

Med värme,

Evalotta.

Självkritik som trygghet och fängelse.

Jag får ofta frågan hur man kommer loss från sin självkritik. Hur kan man veta om man verkligen är ok som man är? Tänk om man faktiskt inte är det och att det finns fog för en självkritisk blick. Hur vet man? Hur gör man? Hur kan det vara i stället? Min avsikt med det här inlägget är att förmedla en förståelse för varför vi kan fastna i självkritik och inre krav och visa på andra sätt att möta behovet på.

Det första jag tänker är att om du är självkritisk, så har du dina skäl. Inte för att du förtjänar kritik, utan för att du försöker skapa trygghet för dig själv. Förutsägbarhet. Ett skydd från besvikelse och andras dömande. Självkritiken blir ett verktyg för att slippa duka under för krav, kritik och press. Så mänskligt och så lätt att förstå.

Om det funkar? Förmodligen till en början, annars skulle nog ingen fortsätta. Till en början fungerar de flesta av de strategier vi använder för att ta hand om oss själva i mötet med andra och livets krav. När vi lär oss hur vi kan klara oss, använder vi ofta det vi är bra på för att bli trygga i en oförutsägbar värld. Det är naturligt, men så småningom kan det bli ett problem då det vi älskar att göra blir förknippat med inre krav och måsten. Inre krav i all välmening, för vi vill ju vara trygga.

Till sist blir den högpresterande utbränd och hjärnan stoppar all vidare framfart i livet. Den omvårdandes själ kan så in i märgen trött att det inte går att möta en enda människa till. Det inre kraven kan bli till förlamande ångest som får livet att gå i stå. Skydden blir till fängelser.

Under självkritiken finns ömtåliga och skyddsvärda känslor och behov. Sårbarhet. Där finns något som är viktigt att värna om. Det brukar göra oss gott att få kontakt med vad det är och lära känna det i oss själva. Det kan kännas dramatiskt att närma sig det som legat gömt så länge där inne, men det är nog egentligen mest ovant. Det är bara helt vanliga, mänskliga känslor och behov som vi alla har. Där kan finnas tvivel och rädslor, såklart, men allt är ok. Tankarna kan vara så gamla och bilden av vad vi måste leva upp till för att duga kan komma ända sedan vi var små. Vad visste vi om världen då? Kanske missuppfattade vi en del.

Att börja närma sig sitt inre under självkritiken, behöver göras nyfiket och mjukt. Ovärderat. Och allt som känns, bottnar i ett gott syfte. Svåra känslor och idéer om oss själva, bottnar i behovet av kärlek, värde, närhet och trygghet. Vi är så lika där.

Om du vill, kan du bli uppmärksam på vilka villkor och krav du ställer på dig själv. Vad är det du längtar efter på ett djupare plan? På vilka villkor skulle du vilja få lov att finnas till som människa i den här världen?

När du ser det, hur utopiskt det än kan te sig, kan du börja ta små steg i den riktningen. Börja vidga din trygghetszon lite i taget. Prova vad som bär. Prova små steg mot något som faktiskt på riktigt kommer ge dig den trygghet och förutsägbarhet som du behöver för att må bra i livet. För när vi är vuxna, kommer den viktigaste tryggheten ifrån hur vi bemöter oss själva. Om du stegvis börjar godkänna dig själv som du är i varje stund, utan att värdera det, så kommer du att känna dig godkänd. Om du ger dig förståelse för dina svårigheter, kommer du att känna dig förstådd. Tryggheten hamnar inte på entreprenad, hos andra, som inte ens vet att de fått ansvar för att godkänna dig. Tryggheten kommer ur dig själv. Så småningom. Man får öva. Börja närma sig. Visa sig själv välvilja.

Så småningom frigörs ett stort, varmt välkomnande jag som tar hand om varje osäker del av dig själv. När du närmar dig den dynamiken, närmar du dig en oändlig resurs av kärlek och värme som kommer ur ditt eget hjärta.

Med värme,

Evalotta.

Att få kontakt i en konflikt del 2

Konflikter handlar många gånger om något helt annat än det man först kan tro. Ofta kommer de dessutom ur missförstånd. Det som triggas i oss i en konflikt, bottnar i känslor och behov vi redan har inom oss och som behöver bli förstådda och tillgodosedda. Det har egentligen inte så mycket med den andre att göra. Det här avsnittet handlar om behov; om hur man hittar dem och om vad man kan göra sen.

För att må bra, behöver vi få våra behov tillgodosedda.
Men hur vet man vilka behov man har?
För många av oss är det svårt att veta vilka behov som finns och vilka som vi har svårt att hörsamma.

Om du till exempel känner dig kritiserad av någon, kan det först kännas som att lösningen är att den andre ska sluta vara så kritisk. Föreslår man det, så kommer det förmodligen inte att falla i god jord och inte heller leda till att behoven blir tillgodosedda. Det hela kan också var ett missförstånd, det är inte alls säkert att den andre hade för avsikt att kritisera dig. Det är klokt att stämma av.

Om du istället för att vända din reaktion mot den andre, tar dig till en lugn plats och försöker känna efter vilket behov som inte blev tillgodosett i mötet med den andre, så flyttas ditt fokus från den andres brister till det som är levande i dig just då. Känslor och behov. Om du inte riktigt vet vilka grundläggande känslor och behov man kan ha, så har jag listor på min blogg under kategorin ”Relationen till sig själv” där du kan titta. Tillsist hittar du förmodligen det behovet som känns rätt. Kanske är det trygghet, kanske frihet, kanske att bli rätt förstådd. När du har hittat behovet, så vet du vad det är som är viktigt för dig.
Om man är tränad i att knappt ens ha några behov, kan det vara riktigt svårt att veta vilka man har. Om du på listan hittar behov som du tror att du inte har har, då blir det extra intressant. Alla behov finns i alla, och det behovet du tror att du inte har, det kanske är just det som du saknar för att må bra.

Och nu då?

Bara genom att ha fått kontakt med behovet, så släpper något.
Men när du vet vad du behöver, är nästa steg att komma på vad du kan göra för att få det.

Om du behöver bli rätt förstådd, kan du till exempel fråga den andre om den hade för avsikt att kritisera dig, så att du vet om du hörde rätt. Du kan också fråga vad den andre hörde dig säga, så att du vet hur missförståndet ser ut. Du kan be om att få försöka göra dig förstådd igen, och säga det du ville på ett nytt sätt. Det är också viktigt att du förstår dig själv. Om du inte riktigt gör det, kanske du behöver tid för att kunna reflektera eller möjlighet att prata med någon för att få hjälp med att förstå dig själv i den situationen.

Om behovet är att frihet, kan du fundera på vad som skulle kunna få dig att känna dig fri. Om du till exempel upplever dig begränsad av din livskamrat, så har ni kanske en gemensam, omedveten idé om att något behov hos henne/honom ska tillgodoses genom inskränkning av din frihet. Hittar ni den andres behov, så kanske ni kan hitta andra sätt för det att bli tillgodosett på. Det kan vara lite klurigt. Det viktiga är att se att behovet kan bli tillgodosett på väldigt många olika sätt, som aldrig är beroende av att en specifik person gör eller inte gör något. Det kan verkligen kännas så, men det öppnar sig en ny frihet när du ser att dina behov kan tillgodoses på många sätt.

Om du behöver trygghet, kan du fundera på vad du gör för att tillgodose det behovet idag och om det fungerar. Ibland försöker vi tillgodose viktiga behov på sätt son inte fungerar, och det är slitsamt. Vad skapar känslor av otrygghet och vad kan du själv göra för att göra dig själv trygg i sådana situationer? Behöver du fakta, värme, närhet, materiell säkerhet, tillit eller kunskap? Vad behöver du göra för att möta ditt behov av trygghet, något som inte nödvändigtvis är beroende av en specifik person?

Andra människor kan möta våra behov, de gör de hela tiden. Jag menar inte att man ska tillgodose sina behov ensam utan inblandning av andra. Jag menar att det finns många olika sätt som våra behov kan bli mötta på. Om vi låser oss vid ett visst sätt, så minskar chanserna radikalt. Om vi börjar begränsa varandra i en relation för att få våra behov tillgodosedda, då gör vi relationen en otjänst. Kärlek funkar bara när den är fri och vi möter varandras behov frivilligt utan att göra våld på oss själva.

När du pratar utifrån dina behov, kommer du att få en helt annan respons än om du pratar direkt när du känner dig kritiserad. Chansen att få kontakt är stor, och det är precis vad den här metoden är till för: att skapa kontakt.

Med värme,
Evalotta