Senaste inlägg

En lista över behov

Det här är en inkomplett lista över grundläggande behov. Här kan du leta efter vilket ditt behov kan vara, om du har lite svårt att hitta det. Behoven ligger under några olika rubriker, men det är egentligen inte så noga.

Kontakt:

  • Uppskattning
  • Äkthet
  • Tillhörighet
  • Omtänksamhet
  • Närhet
  • Kommunikation
  • Medkänsla
  • Stöd
  • Gemenskap
  • Intimitet
  • Kärlek
  • Ömsesidighet
  • Respekt
  • Trygghet
  • Bli sedd
  • Kontakt med känslorna
  • Kontakt med behoven
  • Bli förstådd
  • Tillit

Autonomi:

  • Valfrihet
  • Värdighet
  • Frihet
  • Oberoende
  • Space
  • Integritet
  • Acceptans

Mening:

  • Medvetenhet
  • Utveckling
  • Utmaningar
  • Kompetens
  • Få bidra
  • Kreativitet
  • Utforskande
  • Integration
  • Lärande
  • Sörja
  • Fira
  • Perspektiv
  • Delande
  • Riktning
  • Självförverkligande
  • Stimulans
  • Förstå
  • Delaktighet
  • Skönhet
  • Inspiration
  • Existentiella djup
  • Andlighet
  • Mening

Inre frid:

  • Acceptans
  • Balans
  • Enkelhet
  • Tro
  • Hopp
  • Struktur
  • Sinnesfrid
  • Vördnad

Fysiskt:

  • Luft
  • Vatten
  • Mat
  • Vila
  • Återhämtning
  • Sömn
  • Rörelse
  • Säkerhet
  • Sex
  • Skydd
  • Beröring
  • Andning

Ha roligt:

  • Äventyr
  • Humor
  • Stimulans
  • Glädje
  • Roligheter
  • Variation
  • Förnyelse
  • Spontanitet

Hur känslor kommer ur behov


Att hitta rätt bland sina känslor, är inte alltid det lättaste.
Känslor kan kännas motstridiga, grumliga, röriga, svåra och oönskade osv.
De kan vara alldeles underbara, men ändå göra oss förvirrade.
Så länge känslorna är sköna och lätta, behöver vi vanligtvis inte försöka förstå dem. Livet rullar på bra ändå. Först när känslorna blir svåra och får oss att må dåligt på något vis, brukar det bli viktigt att försöka förstå varför vi känner som vi gör.

Det är lätt att koppla känslorna till sådant som hänt; saker som andra gjort eller inte gjort, saker man själv gjort eller inte gjort. Jag tror att det är vad många av oss lärt oss att göra. Problemet med det är att det medför en starkt begränsad möjlighet att påverka hur vi mår. Vi kan acceptera och gå vidare, vi kan säga ifrån, vi kan försöka förändra och det kan göra skillnad. Men, så länge vi kopplar känslorna till något utanför oss själva eller till värderingar kring oss själva, är vi i någon mån maktlösa och får använda vår kraft till att parera sådant som kommer emot oss.

Det finns ett annat sätt att förstå känslorna och deras ursprung; ett sätt som ger oss stor möjlighet att påverka dem inifrån.

Utifrån det här sättet att förstå, så kommer känslorna djupast ur våra behov.
Att förstå känslor på det viset, är en stor hjälp när man försöker förstå varför man känner som man gör och vad man kan göra när känslorna är svåra.
Det som känns rörigt och svårt, kan bli begripligt och hanterbart och därtill – aldrig något att döma sig själv för.

Med det här sättet att se, är känslorna tecken på om våra behov är tillgodosedda eller ej.
Sköna känslor betyder att våra behov blir tillgodosedda.
Då känner vi känslor som till exempel glädje, tacksamhet, inspiration, lugn, stolthet, tillit och lätthet.

Svåra eller obehagliga känslor är tecken på att våra behov inte är tillgodosedda. Då känner vi känslor som till exempel ilska, besvikelse, rädsla, nervositet, sorgsenhet, stress, hopplöshet, och osäkerhet.

Det är lätt att börja leta efter orsaken till svåra känslor utanför oss själva – och tänka att känslorna beror på andra. ”Om du inte hade…”
Eller så börjar vi leta efter fel hos oss själva. ”Typiskt mig…”

Det får oss dock inte att må bättre, snarare tvärt om. När vi tänker att något är fel på oss som känner som vi gör, då blir vi ännu mer sänkta.
När vi tänker att orsaken till hur vi mår och känner ligger utanför oss själva, blir det problem som ska lösas (och då kan vi missa det viktiga behovet som försöker göra sig hört genom känslan).

Man kan också ha lärt sig att man inte ska känna på vissa sätt. Man ”ska” kanske till exempel inte vara avundsjuk, svartsjuk, rädd, ledsen (i alla fall inte så länge) eller orolig. Har du också fått höra uttryck som ”släpp det där” och ”oroa dig inte”, ”var inte ledsen” och ”det ordnar sig”? Hjälper det? För mig hjälper det inte, snarare bli jag bara mer sänkt över att jag inte lyckas lösa problemet med att jag känner som jag gör.

Om du istället provar att fråga dig vad det är du behöver, så händer något helt annat. Vad är det för behov som ligger till grund för känslan? Känslor är budbärare av behov.

Känner du osäkerhet, kanske du behöver information, eller stöd, eller frihet att få prova dig fram utan att bli värderad eller bedömd. Känner du oro, kanske du behöver överblick, bekräftelse eller att bli hörd.
Känner du dig ensam, behöver du kanske kontakt och bli sedd.
Känner du dig ledsen behöver du kanske få sörja, eller bli hörd och förstådd. Detta var bara exempel, det finns så många kopplingar.

Behoven kan sedan mötas på många olika sätt och är inte beroende av en viss person.

Det finns inga känslor som vi inte borde ha, bara känslor som berättar om behov. Känner jag mig svartsjuk, är det för att jag inte vet om mitt behov av trygghet blir tillgodosett eller ej. Känner jag avund, är det för att jag blir påmind om att jag har ett behov som jag ser att någon annan får tillgodosett. Känner jag mig rädd är det för att jag behöver något.

Man varken kan eller ska försöka bli av med en känsla. Känslorna försvinner inte för att vi trycker bort dem, de lägger sig istället bara som en tyngd inombords och gör oss nedstämda.

Om du provar att godkänna det du känner och välkomnar den känslan, har du en bra början. Sedan kan du prova att leta efter vad du behöver, alltså vilket behov som känslan berättar om. När du har hittat behovet, prova då att godkänna det. Sedan kan du fundera på hur du kan få det behovet tillgodosett.

Det som började med tanken att det är något fel på dig, kanske då förändras till en insikt om vad du känner och behöver. Det fina är att det alltid finns ett sätt att få sina behov tillgodosedda på, man behöver bara vara kreativ.

Det här är något jag återkommer till på olika vis i alla mina texter.

Med värme,

Evalotta.

Separation och förluster – att läka tomrummet.

Det här handlar om när människor inte kan ge oss det vi längtar efter att få; för att relationen är bruten, för att det finns sår, för att de är döda, för att det inte går. Hur kan man göra för att ändå må bra och få sina behov tillgodosedda?

En förlust av en viktig relation, är oerhört smärtsamt. Ofta väcker det ett kluster av känslor som kommer samtidigt och trasslar in sig i varandra. Förlusten kan kännas som att hjärtat slits ur kroppen och lämnar ett stort hål efter sig, som att man blir halv, ensam kvar, tom. Den kan lämna oss med en känsla av meningslöshet, av övergivenhet, av sorg och vilsenhet.
Är det en förlust av någon som fortfarande lever, förstärks smärtan av otillgängligheten; av att den andre finns men inte längre är nära. Är det en förlust genom död, är den så brutalt definitiv. Oavsett vilket, gör det ont och man kan verkligen behöva hjälp att hitta en väg igenom.

Jag har fått min beskärda del av förluster i livet. Det är nära vänner som dött, det är nära familjemedlemmar som dött. Det är nära relationer som berört mitt innersta, som försvunnit.

I mina första svåra förluster, innan jag visste det jag vet nu, var jag ganska vilsen i hur jag skulle hantera det hela. I en förlust av en ännu levande, kunde jag stänga hjärtat; stänga den människan ute och göra den obetydlig. Jag kunde också gå runt med ett öppet sår inombords länge, vara styrd av känslor som jag inte förstod eller trassla in mig i relationer som blev svåra. I förlusten av de döda, blev det tomt och sorgset. Inget av det hjälpte mig att läka eller komma igenom det svåra med ett öppet hjärta i behåll.

Nu vet jag att jag fungerande verktyg för att ta mig igenom förlusterna; ett sätt att reda ut känslorna och ta hand om dem en i taget och koppla dem till mina behov.
Ingen människa kan ersättas, men de viktiga behov en människa mötte, kan mötas av någon annan.

När min syster dog, försvann mycket med henne. Jag förlorade en självklar människa som älskade mig, som jag alltid stod i kontakt med, som brydde sig om mig och mitt liv. Jag förlorade någon som kände min historia och förstod varför jag gör de val jag gör och reagerar som jag reagerar. Det där ville jag inte förlora. Det går inte att ersätta en syster.

Men, jag förstod att om jag bröt ner alla de olika sakerna den relationen gav mig, så skulle jag kunna hitta lite här och lite där hos andra människor.
Jag förstod att jag behövde fördjupa relationen till mina närmaste vänner och ta mig över en tröskel så att det blev lika självklart att ringa dem som det var att ringa min syster. Jag tittade på vilka behov hos mig som min syster mött och tänkte igenom hur jag kunde få de behoven mötta på andra vis. Jag arbetade målmedvetet på att ta reda på vilka av mina nära som kunde göra det. Jag förstod att jag behövde tillåta den sårbarhet som det innebar att fördjupa relationen till mina nära, och det gjorde jag, för sårbarhet är bland det vackraste jag vet. Och, är man som jag lite krass också, så är det lika bra att vara öppen och sårbar för då får jag snabbt veta vilka relationer som klarar det och kan matcha den nivån på kontakt som jag söker.

Det här sättet att tänka, fungerar vid alla slags förluster. När någon kommer nära, väcks så mycket inom oss. När vi blir berörda, väcks längtan och sårbarhet. Det väcks på ett djupt plan och kanske ser vi inte vad som väckts, utan känner bara mycket för den andre. Den andre kanske inte kan möta oss där, och så gör det ont. Kanske väcks flyktkänslor, kanske väcks en stark närhetslängtan, och inget av det kan bli mött och mottaget av den som fick känslan att vakna. Då har man också oerhört stor hjälp av att ta reda på precis vad man känner och vilket behov det är som behöver bli tillgodosett.

För den som vill fly är det inte sällan behovet av skuldfrihet, av frihet, av att få vara i sitt eget space och slippa bli dömd. För den vars närhetslängtan är väckt, är det kanske behovet av att bli sedd ända in i själen, av att vara trygg och välkommen.


När ett viktigt behov inte blir tillgodosett av någon som vi hade önskat skulle kunna tillgodose behovet, då kan det göra väldigt ont.
Men, när vi kan se vilket behov som det handlar om, så kan vi också börja leta efter andra sätt att få behovet tillgodosett på. Vi är aldrig beroende av en specifik person för att få våra behov tillgodosedda, hur mycket det än kan kännas så. Relationer är unika, oersättliga, men våra behov kan mötas på andra sätt än av just den personen. Det kanske är en svår tanke att ta till sig, men det fungerar.

Om jag kan hitta smärtpunkterna i en förlust, kanske jag hittar tolkningar jag gjort kring varför den andre inte kan möta mina behov längre. Tolkningar som handlar om vad jag är värd, värderingar kring min person etc. Det är också uttryck för behov. Tolkningarna får oss att gå runt i cirklar, så vi behöver hitta in till känslorna och behoven som finns därunder. Jag skriver mer om det i ett kommande inlägg.

Det jag vill förmedla är att det här är en väg till läkning som har fungerat väldigt bra för mig. Jag har tillämpat empatisk kommunikation (NVC) i processen med att hantera förluster. Detta synsätt genomsyrar allt jag skriver.

Med värme,
Evalotta.

När en relation gör ont eller skaver – ett tillåtande sätt att förstå känslorna.

Har du också någongång hållit någon annan ansvarig för dina känslor och känt skuld för någon annans?

Jag vet inte vad du har lärt dig, men vad jag lärde mig under min uppväxt var att jag bar ansvar för vad andra kände och tvärtom.
Jag lärde mig att jag kunde göra andra arga, besvikna och avvisande och att deras känslor hade med mig att göra. Jag fick veta att jag gjort någon arg eller besviken och att jag skulle skämmas. Det la grunden till mitt sätt att förstå. Jag förstod att det var något fel med mig, oklart vad, och jag utvecklade en stor känslighet för andras reaktioner på mig.

Jag fick också lära mig att andra bar ansvaret för hur jag kände mig.
Andra kunde såra mig, göra mig arg, överge mig etc.

Jag lärde mig att skälet till mina obehagliga känslor, hade med andra att göra.

Jag lärde mig att skälet till andras svåra känslor, hade med mig att göra.

Konsekvensen av det blev skuld, skam, distans och lidande. Det gjorde mig stressad, maktlös och osäker. Närhet innebar att jag när som helst kunde bli dömd för något jag hade gjort, oklart vad.

Jag önskar att jag redan då visste det jag vet idag, för det hade verkligen hjälpt mig:
Det jag känner, hur smärtsamt det än är, kommer ur behov hos mig som inte är tillgodosedda. Känslorna är budbärare från viktiga behov.

Men, här finns flera lager.

Jag kanske känner mig arg för det någon sa till mig, men under det är jag kanske egentligen orolig för att mitt behov av närhet ska bli tillgodosett om jag inte lyckas göra mig förstådd. Och även om jag tänker att den andre är taskig som sa så till mig, så sa den förmodligen så för att den kände sig orolig för att ett behov inte skulle bli tillgodosett.

Jag kan känna mig sårad för att jag känner mig respektlöst behandlad av någon, men under det känner jag mig kanske ledsen och är rädd att mitt behov av tillit och närhet inte ska bli tillgodosett. Jag kan tänka att den andre är hänsynslös och en dålig människa, men under det så försökte den andre bara ta ansvar för viktiga behov hos sig själv och var inte kapabel att samtidigt se till viktiga behov hos mig.

Här finns det flera lager att ta sig igenom, så häng med:

När vi reagerar känslomässigt på något som någon annan har gjort eller sagt, känner oss avvisade, arga, sårade, trängda osv, då har vi gjort en tolkning. Vi drar slutsatser av det vi hör den andre säga, och så blir vi t ex arga eller sårade.

Det kan vara svårt att gå med på att man har gjort en tolkning och att det är den man reagerar på, särskilt när man är i affekt. Många av oss är tränade i att hitta felet hos den andre eller hos oss själva och pendlar mellan anklagelser och självförebråelser.

Men, med lite träning, kanske i en lugn stund, kan man lära sig att få syn på sina tolkningar. Jag har hittills aldrig haft rätt när jag gjort tolkningar som fått mig att känna mig arg, sårad, kritiserad, dömd eller liknande. Jag brukar fråga den andre om min tolkning stämmer, just eftersom jag vet att jag brukar ha fel. Att göra tolkningar som inte stämmer, skapar smärta och distans mellan människor helt i onödan.

Så, när du, kanske motvilligt, gått med på att du faktiskt har gjort en tolkning och att den kan vara fel, då öppnar sig en möjlighet att få kontakt med något som du faktiskt kan påverka.

Orsaken till känslorna är inte den andre. Orsaken är behov som inte är tillgodosedda. Under känslan av att vara sårad, finns kanske en känsla av sorg. En sorg som kommer ur behovet av att bli rätt förstådd, av att bli sedd och vara välkommen i sin mänsklighet. Eller så finns där en känsla av maktlöshet som kommer ur behovet av att kunna påverka sin situation. Under ilskan kan det finnas en känsla av sårbarhet och utsatthet som kan komma ur behovet av kärlek, närhet och värde, eller ur behovet av skydd och säkerhet. Det kan vara en mängd viktiga behov som inte är tillgodosedda och som ligger till grund för att vi känner som vi gör. Du vet nog bäst själv vilka känslor och behov det handlar om, eller så kan du försöka ta reda på det. Det kan vara lite svårt i början. Det viktiga är att förstå att det som triggade känslorna, inte är skälet till att vi känner som vi gör.

Så här ser det ut rent schematiskt:

  1. Något händer och du känner dig arg, sårad el dyl.
  2. Du gör en tolkning av situationen. Antingen blir du arg på den andre och dömer den (skulden eller skammen ska dit), eller så drar du en smärtsam slutsats om dig själv och lägger skulden eller skammen hos dig själv.
  3. Du känner igen tecknen på att du har gjort en tolkning (skuld, skam, ilska mot någon annan, smärtsamma känslor som har med den andres handlingar att göra). Tänk igenom hur just du reagerar.
  4. Du synliggör tolkningen och stämmer av den med verkligheten. ”Jag trodde att det här hände, stämmer det eller har jag fel?” Förhoppningsvis får du ny information som hjälper dig att förstå händelsen på ett annat sätt.
  5. Du frågar dig vilka känslor som finns under den första reaktionen.
  6. Du provar dig fram med vilket eller vilka behov du har, som inte är tillgodosedda.
  7. När du vet det, kan du fundera på hur du skulle kunna få de behoven tillgodosedda. Förmodligen kommer du att säga något helt annat än du gjorde när du trodde att dina känslor berodde på den andre.

När vi hittar in till våra behov, så hittar vi samtidigt in till en kontakt med oss själva där vi kan påverka hur vi mår. Då behöver vi inte sätta etiketter på varandra och oss själva, utan då kan vi prata utifrån våra behov. Att kalla varandra för saker, som självisk eller respektlös, är också ett sätt att försöka få behoven tillgodosedda på. Det kanske inte fungerar, men det är därför vi gör det. När jag vet vilket behov som blev hotat, blir det mycket lättare för mig att skapa kontakt. Då kan jag säga vad jag trodde hände. Jag kan säga hur det fick mig att känna mig och vilket behov jag försökte skydda genom att göra som jag gjorde. Jag kan ta ansvar för mina känslor och behov och jag kan se att den andre har ansvar för sina. Då ökar chanserna för att mina behov ska bli tillgodosedda och att kontakten bli bra igen. Mellan dig och den andre och mellan dig och ditt hjärta. Och – ge det några år av träning. Det kan ta sin tid att lära sig ett nytt att att förstå.

Med kärlek,
Evalotta.

Att navigera genom svåra tider och en enda sak att se upp med.

Livet har sina faser.
Emellanåt blir påfrestningarna större än vad som känns möjligt och grundvalarna skakas.

Hur man tar sig igenom det, är nog väldigt individuellt och jag tror att alla sätt är bra utom ett.

I mitt nu 43-åriga liv har det hunnit bli några vändor med livsomvälvande utmaningar och jag har fått anledning att hitta min väg igenom. Vetskapen om hur man hittar sin väg igenom det svåra, gör det lite lättare att gå för varje gång.
Det här är några rader om detta, eftersom jag själv tycker så mycket om att ta del av hur andra gör och vad de har funnit på sin väg.

Tillstånd av vilsenhet, osäkerhet och skörhet befinner sig så nära tillståndet av riktning, trygghet och kraftfullhet.
En liten inre rörelse, ett ”ja, tack, det här välkomnar jag”, öppnar vägen från det första tillståndet till det andra.

Konstaterbart är följande.

Alla känslor finns i alla.
Alla behov finns hos alla.
Alla känslor som finns där behöver bli sedda och hörda, annars fastnar de i kroppen och lagras till senare.
När något liknande händer igen, kommer de fram med dubbel kraft.
Tar man dem direkt, samt tar alla man har på lager också, blir kriserna lättare med tiden.

Att falla, att sjunka, kan kännas skrämmande innan man utforskat fallets natur.
Det är når man låter sig falla som man erfar att man landar på fast mark.
Har man inte landat på fast mark, är fallet ännu inte klart.

Det man kunde hålla sig i, förlorar ibland sin stabilitet. Så blir det för de flesta några gånger genom livet.
Det finns ny, fast mark någon annanstans. Man får bara tillåta förändringen. Det kommer nytt.

Det är när man tillåter sig att gå vilse som man kan hitta hem i att inte veta, men ändå vara trygg.
Turbulens och frid är så nära varandra.

Man behöver bara vara vaksam på domen som kan inge en känsla av felhet eller inre förstelning.
Är man som förstelnad inombords, kan man ha råkat döma någonting inom sig.
Det släpper när man hittar sätt att ge sitt ok istället för att döma.
Man kan omedvetet försöka tillgodose viktiga behov hos sig själv genom att döma,
som behov av trygghet, men det skapar bara förstelning och inre isolering.
Domen har också en dörr, till sårbarhet.

Sårbarhet är mottaglighet, rörelse.

Att välkomna och lära känna alla tillstånd, det är ett förhållningssätt som hjälper mig att ändå på något vis må bra även i det svåra; känna att det bär även då. Det är en ledstjärna. Ämnet är stort. Hur gör du?

Med värme,
Evalotta.

”Jag känner mig inte förstådd!” Om vikten av att fråga och det sköna i att ha fel.

”Jag känner mig inte förstådd!”

Det där är ett frekvent förekommande uttryck i vår familj.
Inte för att vi är exceptionellt dåliga på att förstå varandra, utan för att vi vill åt den befriande känslan av att bli helt och fullt förstådda i det vi försöker förmedla. För, att inte bli rätt förstådd är något väldigt obehagligt. Det blir något som ligger och skaver, som lägger sig som något taggigt i mellanrummet mellan oss och inger en ledsen känsla som låter arg när den kommer ut.

Vi förväntar oss att vi ska bli rätt förstådda, att vi har rätt att bli det, för vi vet att det löser det mesta.

När man förstår, dömer man inte; man försöker inte förändra eller förbättra, för det behövs inte.
När man förstår och blir förstådd, frigörs något som sätter allt i rörelse åt ett gott håll alldeles av sig självt. Att i grunden förstå och bli förstådd, är som att lossa på spärren som hindrat livets goda krafter att flöda fritt och sätta i rörelse.

Vi känner varandra väldigt väl, men utgår från att vi kan missförstå varandra ändå. Jag brukar ofta fråga om det jag uppfattat stämmer med vad den andre försöker säga, och det är tur det, för jag kan ha fått någon viktig detalj om bakfoten. Att utgå från att jag kan ha missuppfattat – i synnerhet om jag tycker att den andre gör eller säger något jag inte gillar – det är A och O.
Att vara flexibel och snabbt korrigera bilden när jag förstått att jag inte förstått, det gör kommunikationen rolig och smidig.

Vi dömer det vi inte förstår, sägs det (jag minns inte vem som sa det) och det stämmer bra åtminstone på mig. Jag behöver fråga, fråga och fråga, stämma av tolkningen, korrigera den och fråga igen.

Jag tror att kommunikation människor emellan underlättas av en ödmjukhet inför hur svårt det är att förstå någon rätt.
Missförstånd skapar som förhårdnader och knutar inombords och det tär på båda parter. Så fråga och lär! Det är guld.

Med värme,
Evalotta.

Att förlora sina nära – sorgearbete och allt vad det nu innebär. För mig.

”Nu får du gå hem och ta hand om sorgen”.

Jag har hört de där orden åtskilliga gånger, från äldre människor, när begravningen är slut.
Jaha?

Sorgearbete.
Hur gör man? Vad innebär det?
Det kan ju inte vara lika för två människor, snarare olika för alla. Alla har sin väg och beskrivningar om hur det går till tror jag skapar mer förvirring än klarhet. Om man inte betonar hur olika det kan vara, för då kanske man kan hitta något här och något där som hjälper.

Är man som jag, börjar arbetet med att försöka förstå och nysta i ett känslotillstånd och det arbetet sker när tid är, när det behövs och så länge det ska. Finns det någon form av rörelse, är det bara att åka med i processen, annars får man försöka hitta någon form av rörelse.

Sorg skulle jag nog mer kalla ett tillstånd än en känsla;
ett tillstånd som i sig rymmer ett helt kluster av känslor som i sin tur gärna drar med sig känslor från förr.
När något som händer i nuet på något sätt liknar något som hänt för länge sedan, någon som ligger kvar obearbetat där inne, då väcks även det minnet till liv. Kanske tror hjärnan att det är samma sak som händer igen och slår på stora alarmet, eller så passar själen på att plocka fram gamla oläkta sår i ljuset. Jag vet inte, men så är det för mig.

När jag står med ett trauma, väcks mina gamla trauman till liv och blandar sig med nuet. Det blir en enda känsloröra där det som känns kommer från en massa olika åldrar inom mig. Vid traumatiska tillfällen måste jag sortera för att komma i kontakt med den sorg som går att färdas igenom. Jag behöver hitta känsla för känsla och förstå den rätt, möta upp mig med den empati jag inte hade verktyg att ge mig som ung, hålla känslan högt, högt och säga ”jag högaktar dig, tack för att du finns” och ta emot det som känns. Känsla för känsla.

Efter en tid (det här tar sin tid för mig) finns bara den rena känslan kvar; det jag faktiskt känner i nuet i relation till det som skett, frigjort från mitt lagrade bagage. På den platsen kan det göra ont, men ingenting fastnar. Det kan kännas starkt, men det är i rörelse. Det blir ett lugn och en trygghet. Glädjen får rum, och tacksamheten. Kommer det en otydlig känsla, en vag gråhet, då finns det mer att hitta i bagaget och ta hand om. Sortera.

Om man som jag växt upp under 70- och 80-talet då man ännu inte förstått vikten av att hantera känslor empatiskt, så blir det ofrånkomligen ett bagage. Större eller mindre, under huden eller djupt begravt i kroppen.

Känslomässigt svåra upplevelser kan krympa livsrummet och följa med som sår om de inte får det omhändertagande de behöver. Det där är inte lätt, men viktigt. Nya känslomässigt svåra händelser kan dock bidra till att öka livsrummet igen, om vi hittar vägen igenom känsloklustret och gör det stora jobbet med att hantera allt som väcks. Systematiskt, känsla för känsla, om man är som jag. På ett annat sätt om det passar bättre.

För mig tenderar de gamla, lagrade känslorna att ställa sig först på kö när något nytt händer. När min mamma dog, sörjde jag samtidigt (först) min bästa väns död. När min moster dog, kom sorgen över min mammas död och när min syster dog stod sorgen över förlusten av både min mamma och min moster där i kön och ropade ”vi först, vi fanns här först”.

Så vad är sorg? Vad innebär det att sörja?

Att hantera känslor. Sortera, känna, förstå för mig. Något annat för någon annan.

Känslor av övergivenhet, maktlöshet och totalt beroende av den man förlorat tillhör barndomens känslovärld och indikerar att de har legat länge i bagaget.
Djup ensamhet, vilsenhet och att inte känna sig förstådd etc kan också höra till barndomen om de inte stämmer med hur nuverkligheten ser ut.
Alla känslor som inte naturligt hör hemma i nuet, i ens nusituation, är bagage som ligger kvar från förr.
Varför är det bra att veta? Därför att då kan det vara lättare att välkomna dem fram och förstå dem.

Så, säg inte till någon som känner sig ensam och övergiven: ”Men du har ju många vänner runt dig, du har ju din familj”. Det vet personen redan. Säg hellre att du kan förstå det, att det är mycket att leva sig igenom nu, eller, stå bara där en stund utan att försöka fixa något. Eller, fråga vad den du har framför dig behöver höra. Det kan du inte veta. Det vet kanske inte ens personen själv och det där kan vara olika från dag till dag.

Så, det där med att gå hem och ta hand om sorgen; jag vet mer nu. Det är för mig att gå hem och vara vaksam på det som känns, när det känns, och däremellan skapa något och göra sådant jag tycker om. För det känns inte alls alltid när andra tror att det ska kännas, utan när tid är. Så är det för mig. Det viktiga är att hitta sin egen väg, sin egen form och inte tro att det finns någon form eller tid som ska vara.

Med värme,
Evalotta.

Strukturerad konfliktlösning

När man befinner sig mitt i ett missförstånd och känslorna svallar, då gäller det att hålla huvudet kallt och se hela situationen utifrån samtidigt som man noterar vad som sker inuti.

Konflikter är ofta omedvetna missförstånd där var och en har goda skäl till upprördhet utifrån den tolkning de gjort av situationen. Man behöver förstå vad som fått känslorna att svalla hos först den ena, sedan den andra, utan sammanblandning, för ingenting som väcker starka känslor går att lösa i mellanrummet mellan två.

Det mesta som gör oss upprörda bottnar i missade känslor från länge sedan; känslor vi inte fick hjälp att hantera då vi behövt eller som fick sättas i ett hörn till förmån för sådant som just då var viktigare för vår överlevnad.

När vi inte har gamla känslor på lager brukar det inte bli konflikt, för då är vi välfungerande och har tillgång till vår empatiska förmåga.

Eftersom gamla, nyväckta känslor inte har något att göra med den situation som triggat dem i nutid, behöver man hejda sig själv och känna tillbaka in i andra tider av sitt liv för att förstå.

En god struktur är en ovärderlig hjälp för att ta sig igenom känsloröran fram till en ny lättnad och förståelse helt utan skuld och skam eller idéer om att någon skall ändra sig/förbättra sig. Struktur och känslor i god förening kan se ut så här:

1. Någon känner något starkt för att…

2. …något har hänt som väckte känslor som redan låg där på lager.

3. Den som känner något starkt har ett viktigt behov som inte är tillgodosett eller som den befarar inte ska bli tillgodosett.

4. I ett försök att ta ansvar för sina viktiga behov (trygghet, kärlek, frihet, närhet, skuldfrihet, värde osv), kommer en reaktion på det upplevda hotet/hindret. I stunden kan man förledas att tro att det handlar om en persons handlingar i nutid. Så är det sällan. Det handlar om känslor och behov man har inom sig och själv (som vuxen) tillfullo ansvarar för. Utan skuld. Om känslan finns kvar från barndomen, kan barnet inom vilja hålla någon annan ansvarig. Ett tydligt tecken på att det är en gammal känsla som väckts, är att man spontant tycker att det är någon annans fel att man känner som man gör.

5. Försök hitta svaret till frågan vilken grundkänsla som väckts (inte varför, bara vilken). En grundkänsla har inte något med någon annan att göra utan kommer ur ett behov. En sådan känsla kan vara ledsen, rädd, ensam, obehaglig till mods, arg, trött och liknande. Det är oftast de svåra känslorna som råkat bli kvar i systemet. Om man hittar känslor som övergiven, sårad, förminskad, ignorerad osv, kan man med fördel leta ännu djupare i sig själv tills man hittar de känslor som ligger under de känslor som har med någon annans handlingar att göra. Varför? Jo, de känslor som kommer av andras handlingar kan vi inte påverka. De uppstår delvis av vår tolkning av situationen. Under dem finns grundkänslor. Grundkänslor leder oss till våra behov och väl där är vi fria igen; problemet blir löst en gång för alla och vi behöver inte fastna i samma känslo-loopar igen och igen.

6. Försök förstå vilket allmänmänskligt behov som ligger till grund för den känsla som väckts. (Trygghet, kärlek, värde, närhet, frihet, möjlighet att påverka sin situation osv)

7. När man hittat rätt och bejakat det man funnit, känns det i hela kroppen; en lättnad och ett lugn infinner sig. Klart.

8. Upprepa samma procedur på den andra personen i konflikten.

9. Klart. Ingen skuld. Ingen skam. Inga dragna slutsatser eller någon som ska förbättra sig själv. Däremot nyvunnen frihet och ny förståelse av såväl sig själv som den andre.

Vill du läsa mer om hur man löser konflikter empatiskt, kan jag rekommendera Non Violent Communication avd Marshall Rosenberg. Finns även på svenska. Det är fint med en bok; det är som en hel grammatik att lära sig förstå.

Med värme,
Evalotta.

Öppna för andligheten och integrera hela din mänsklighet

Himmel och jords behöver mötas.
När man öppnar upp för den andliga dimensionen, behöver man samtidigt bli så mänsklig det bara går.
Allt mänskligt behöver integreras i ens person, bejakas, utforskas, bli bekant, för att andligheten ska landa i jorden.
Om man öppnar upp utan att vara integrerad, blir det obalanserat.
Att öppna och att integrera behöver gå hand i hand, steg för steg.

Det andliga uppvaknandet kan komma överväldigande, starkt som den första kärleken, som ett fantastiskt glädjerus där allt blir nytt. Därefter återstår att integrera alla sina delar, hela sin mänsklighet, för att bli hel och en fungerande mottagare för den andliga kraften.

Empati är ett viktigt redskap. Empatin, icke-dömandet, skapar det där tillåtande rummet som gör det möjligt att bejaka allt utan att döma. Att förstå och bejaka sina behov, värna om dem, lägger grunden för att man ska kunna stå stadigt och öppen på jorden.

Människor och händelser kommer i vår väg och väcker, startar processer. Fokusera på processen. Den som väckte något till liv inom en, är inte svaret på längtan. Längtan är ett minne av att vara hel, ett med ursprunget.
Den stora kärleken genomsyrar så småningom allt som är öppet mot den, mottagligt.
Man behöver tillåta sig att vara så älskad.

Med värme,
Evalotta.

Döden och livet utanför tiden

Jag är aldrig så fri som när jag dör; aldrig så levande och lätt.
Kanske låter det som en paradox, men i dödsögonblicket är livskänslan väldigt stark.
Någon nytt tar sin början, med kraft.
Jag minns då mitt jordeliv och jag känner igen mitt andra hemma.

Perspektiven från utanför tiden, är svåra att förklara för den som är i den.
Utanför tiden kan man betrakta den som ett flöde, en prick, som linjer eller lager; allt beror på hur man tittar.
Vistelserna i tiden ligger tätt intill varandra, som sidor i en bok, så nära, så samtidigt finns de där, med kopplingar sinsemellan. Vistelserna i tiden är samma individs. Man är sig själv, i olika tider och skepnader, under olika förhållanden och läranden. I tiden går allt så fort och så oändligt långsamt. Utanför tiden finns ingen tid, bara rymd, salighet, frid.
Det verkar som att man upplever tillvaron utanför tiden på olika sätt, då det även där är svårt att greppa allt.

I tiden kan man slå ner sina rötter, uppleva med sina sinnen. Det är mycket utvecklande för själen att vara i tiden.
Utanför tiden pågår livet utan slut, eller i en annan slags evighetstid som är för stor för oss att greppa. Det finns en början, det finns ett slut, men däremellan ligger eoner, jordiska årmiljarder.

Utanför tiden ser jag jordelivet alldeles klart; vad det innebär att vara människa, vad som behöver göras. Kärleken är ren och klar. Där råder vishet, kärlek, samhörighet och frid.
Där väljer vi våra vägar, våra möten, vad vi vill med vårt liv på jorden.
Där finns också den stora kärleken och skaparkraften som genomsyrar allt, vilken alla ord är för små och begränsande för att beskriva.

Ödmjukast några rader om hur jag minns det, i öppenhet för att våra minnen kan te sig olika.

Med värme,
Evalotta.