Senaste inlägg

Om att vara tydlig med vad man behöver (för att kunna få det).

Publicerad av Evalotta Stiernholm


Idag vill jag prata om det här med att vara tydlig med vad man behöver och säga det. Det är väldigt viktigt att göra det, för annars är det mycket svårare att få det vi behöver för att må bra. Om vi inte säger, kan andra inte veta.

När min syster just dött hade jag en svår tid. Folk visste vad som hade hänt och när de mötte mig så ville de såklart säga nånting.
Jag behövde verkligen stöd, och det var därför det var svårt att möta människor som försökte stötta, men gjorde det på ett sätt som inte hjälpte mig. Någon kanske sa ”det ordnar sig” en dag när jag behövde bli sedd i min smärta. Någon annan sa ”åh, det måste vara fruktansvärt” en dag när jag behövde livas upp.
De kunde ju inte veta vad jag behövde om jag inte sa det.
Så jag började säga saker som: ”Jag är glad att du vill hjälpa mig, och idag behöver jag få höra att du tror att det ordnar sig eller känna att du förstår hur ont det gör eller få berätta vad som hände eller få något annat att tänka på. Kan du tänka dig att hjälpa mig med det?
Folk blev ofta förvånade, men försökte sitt bästa och jag tror att de uppskattade min tydlighet. I alla fall var den bra för mig.
Man måste säga vad man behöver. Man kan inte förvänta sig att någon annan ska förstå det av sig själv. Visst vore det skönt, men så fungerar det inte.

Hur gör du när du behöver en sak men får en annan? Berätta för mig.

Med värme,

Evalotta.

Betydelsen vi har för varandra

Publicerad av Evalotta Stiernholm

Idag tänker jag på den betydelse vi har för varandra; på vilken skillnad vi kan göra genom att visa omtänksamhet och kärlek. Jag vet att det är ganska vanligt att tvivla på sin egen betydelse för andra, men det behöver man inte göra.

Idag tänker jag på det här med att göra skillnad i någons liv.
Jag tänker på hur viktigt det är vi förstår vårt värde för andra människor.

Jag har märkt att många tror att de saknar betydelse och tänker:
”Vem är jag att kontakta henne”, eller,
”Vad spelar det för roll för honom om jag hör av mig”.
Det spelar såklart en stor roll.

Man kan tvivla på sin betydelse, men det behöver man inte göra. När vi var små och gick i skolan var det kanske sant att vi riskerade att bli behandlade som obetydliga av några, men det var då och så är det inte nu.

Din omtänksamhet och din vänlighet kan göra en skillnad du inte har en aning om. Det kan vara det som bär igenom en tuff dag eller hjälper någon att ta sig igenom en svår tid.

Kärlek och omtänksamhet, det är SÅ viktigt. Ge det gärna och be gärna om det.

Vad tänker du om din egen betydelse för andra människor?

Titta gärna och fundera med mig!

Med värme,

Evalotta.

Om att vara sårbart modig

Publicerad av Evalotta Stiernholm

Idag tänker jag kring sårbart mod. Jag brukar tänka på modig sårbarhet, men vänder på det och konstaterar att det även är sårbart att vara modig.

Det är lätt att tänka att modiga människor inte är sårbara,
men det är de.
Att visa sig och dela med sig av text, video och musik är sårbart.
Att föreläsa, vara ledare, lärare eller politiker, är sårbart.
Man kan tro att vissa människor är så självklara i det de gör, att de inte behöver ens kärlek, bekräftelse eller uppmuntran. Men det gör de.

Det är sårbart att fatta mod och våga saker.
Mod och sårbarhet hör ihop.
Du behöver inte vara modig om du inte är sårbar.
Så, det är viktigt att vara snäll och generös mot de modiga.
Och när det är du som är sårbart modig,
låt oss veta så att vi kan ge dig det stöd du behöver.

Vad tänket du kring att vara sårbart modig?

Titta gärna och fundera med mig.

Det skrämmande med att vara älskad

Publicerad av Evalotta Stiernholm

Kan det vara skrämmande att vara älskad? Ja, faktiskt. Det kan vara skrämmande och svårt på många sätt. I synnerhet om du blir älskad för den du är och inte för något du vet att du gjort.

Om du i en relation ger det den andre behöver och medvetet agerar socialt kompetent, är det inte så svårt att förstå varför den andre tycker om dig. Är du därtill en engagerad och god lyssnare, kanske den andre rentav tycker mycket om dig. Det går att förstå utifrån hur du har agerat.

Så finns det då människor som verkar älska dig som du är, även om du inte gör allt det där som du vet får dem att tycka om dig. Människor som fastnar för dig för att du är du och som vill vara nära dig utan att du helt förstår varför. De som älskar dig så, kommer med en kärlek som det kan vara svårt att ta emot. Om du inte vet vad som fått dem att tycka så mycket om dig, så vet du heller inte vad du kan råka göra som kan få dem att sluta tycka om dig.

Det här är kanske inget problem för de trygga, men har man ett otryggt anknytningsmönster med sig så kan det bli såhär. Att få kärlek för den man är, blir sårbart. Kan du lita på den? Är den på riktigt eller har du fattat fel? Kanske har de fattat fel och kommer snart att se att du inte var så fin som de trodde. Kanske blir de snart besvikna eller tröttnar på dig. Kanske har du råkat göra något, oklart vad, som fått dem att känna kärlek till dig och när du inte längre gör detta oklara så kommer de att sluta tycka om dig.

Den finaste gåvan av kravlös kärlek kan vara så svår att ta emot, så skrämmande att tro på. Den kan få dig att känna dig så sårbar och utsatt. Det kan också vara förvirrande att inte veta varför du får den där kärleken och hur du ska förhålla dig till den när du inte gjort dig ”förtjänt” av den.

Det kan också finnas en så stark koppling mellan kärlek och krav i dig. Att vara älskad kan innebära att du överger dig själv och anpassar dig till den andres behov; allt för att inte förlora relationen. Att vara älskad blir då sårbart om du väljer att försöka stanna kvar med dina egna behov. Vad händer med relationen då? Förlorar du den?

Jag tror att vi ofta slipper känna den där utsattheten, för ofta har vi något att komma med. Det är i tider när vi inte har det och får kärlek ändå, som den kan bli kännbar. Jag tänker på att det kan vara svårt att höra av sig när man behöver det mest, just för att det känns som om man inte har något att komma med. Det blir lättare att inte utsätta sig för ett möte i då, utan istället klara sig själv. Man kan tänka sig att kärleken skulle vara skön att få i det läget, och det kan den vara, men den kan också väcka en oro. Hur länge håller det här? Hur snart behöver jag börja leverera igen? Är jag bara en belastning?

Det kan vara lättare att ge den där kärleken än att ta emot den. Det beror kanske på vad man tränat mest på genom livet.

Att tro på att man verkligen är älskad för den man är, är en tillitsövning i sig. Det är sårbart. Det är utsatt. Det är så otroligt vackert och viktigt. Att stå ut med sårbarheten och ta det till sig är stort och ger livet en ny dimension.

Att välja att stå kvar i sårbarheten även om den väcker oro och obehagliga känslor, är en stabil väg till ökad livskvalitet. Kan du välkomna och stå kvar i det som känns utan att värdera det, kommer känslan att skifta och du kommer igenom ut på andra sidan. Där väntar ett större livsrum och en ökad tillit. Det är inte så lätt och det går inte på en eftermiddag, tvärtom kan det vara ganska svårt och ta sina år. Det är dock mödan värt och man får öva, lite i taget. Tids nog går det.

Med värme,

Evalotta.

Vem kunde ana att sårbarheten är den största styrkan?

Publicerad av Evalotta Stiernholm

Jag var bara 20 år när jag insåg att det värde jag fick från att prestera eller ge andra vad de ville ha, var flyktigt. Det var helt beroende av att jag fortsatte att göra det jag gjorde framgångsrikt, annars skulle den bekräftelsen utebli och jag vara ingenting (i min känsla). 

Jag minns att jag ville ha det som var på riktigt och att jag slutade tvärt med alla försök att förtjäna mitt värde. Det var en nödvändig men svår upplevelse. Under en tid (jag minns inte hur lång) gick jag runt i en tomhet med känslan av att inte existera. Jag fanns inte; jag befann mig i en tomhet som var smärtsamt ensam. Så började jag meditera, och i den alldeles tomma människa som var jag, bröt det fram en kärlek inifrån som förändrade allt. I botten av mig var det ljust och fantastiskt. Vägen dit gjorde ont, men var så värd besväret. Alternativet, att stanna på ytan, var helt otänkbart. Vilken stress att ständigt behöva förtjäna sitt värde, ett värde som dessutom var flyktigt.

Det var mitt första genombrott med sårbarheten och det är länge sedan nu. Då var tiden inte mogen för den sortens insikter, men nu är den det.

Jag har verkligen förstått vilket fantastiskt verktyg sårbarheten är. Utan att behöva vara så dramatisk som jag beskrev den ovan, är den ett effektivt sätt att gå från en spänning, ett fastnat läge, en triggad issue etc till friheten på andra sidan.

Att se sin sårbarhet och sina djupare känslor och behov i en svår situation, är inte mer sårbart än att låta försvaren gå igång. Aktiverade försvar innebär att någon egentligen känner sig sårbar, men inte har kontakt med det.

Att lära sig bli bekväm med sin sårbarhet är den största styrkan. Du blir så trygg. Du kan hitta vägen igenom det svåra till klarheten och lättheten på andra sidan sårbarheten. Den är som en passage till något annat, en ny frihet där du kan vara dig själv fullt ut. Sann. 

Man behöver bara vara noga med att inte döma något, för då blir det inte skönt.

Jag är glad att tiden äntligen är mogen för sårbarhet. Jag har väntat i 25 år, men nu känns det som att det här är sant för allt fler. Vad tror ni?

Vad det egentligen handlar om när det blir svårt.

Publicerad av Evalotta Stiernholm

Vad handlar det om egentligen, det där som får oss att dra igång våra försvar?
Jag tänker på det där som gör så vansinnigt ont att det för många inte ens går att känna, utan direkt blir något man stänger av eller försvarar sig mot. Det är så lätt att bara följa mönstren i en svår konflikt; försvara sig, stänga av, gå därifrån, ta tillbaka, ge sig, känna skuld, döma, känna skam eller göra vad som helst för att slippa känna skam. För de flesta av oss hamnar vi i våra mönster när det känns svårt, om vi inte aktivt och viljestarkt väljer att inte göra det. Mönstren leder oss bort från kontakt. Mönstren leder aldrig igenom det svåra, de gör det bara värre, intrasslat och svårlöst.

Mönstren, som vi så väl känner igen i våra konflikter, finns där för att skydda något känsligt hos oss. Frågan är om de fortfarande fyller sin funktion eller om det var då. Kanske kan vi i nuläget egentligen klara oss bättre utan dem? Kanske kan vi möta de känslor som väcks och stå kvar i dem, utan att agera?

När vi väljer att inte agera på försvaren även om de går igång i våra system, kommer vi i kontakt med vårt första ”egentligen”. Vad handlar det om egentligen? Kanske har konflikten väckt en stor smärta i oss? En djup rädsla?

Om vi stannar med den smärtan och rädslan, kan vi få fatt på vad det var vi hörde som fick smärtan att vakna. Vilka budskap utöver det den andre har sagt och gjort är det vi reagerar på? Hur tolkar vi budskapet? Till exempel: Om någon vill mindre i en relation, mindre interaktion och mindre närhet, kan det väcka smärta i den som vill mer och skuld i den som vill mindre (men ändå tycker att relationen är viktig). I den som vill mer närhet, väcks smärta. Vad består smärtan av? Att känna sig avvisad. Och mer? Kanske att känna sig oönskad, oviktig, utan värde för den andre, osäker, ensam etc.

Kanske triggas gammal smärta som har legat där i decennier; smärta som väcks när man upplever ett avvisande. Här har vi smärtans andra ”egentligen”. Egentligen handlar den om en känsla av att sakna värde, att inte vara önskad. Det är såklart smärtsamt och otryggt, men den smärtan har ingenting med nuet att göra. Den har inget med den andres önskan att göra. Det kommer ur gamla sår. Den andres närvaro får såren att hålla sig lugna, medan avsaknaden av den andre får såren att triggas.

Det tredje ”egentligen” handlar om vilka behov den andres närvaro möter. I det här fallet är det behovet av trygghet, värde, närhet, kärlek och kontakt. Att kontakten är intensiv, mer fysisk och med hög interaktion, är ett sätt att möta behoven. Behovet är alltså inte bara ”tät interaktion och stor fysisk närhet” utan det finns lager under det. Där finns behov som kan mötas på andra sätt, kanske till och med av samma person.

Om man vet vilka behov som blir hotade i ett avvisande, kan man synliggöra dem och tillsammans se hur de kan bli mötta istället. Den som vill mindre, kan finna sina sätt att visa hur värdefull den som vill mer är. Man kan finna andra sätt att uttrycka närhet, kontakt och kärlek på, sätt som fungerar för båda och som får båda känner sig trygga och älskade. De djupaste behoven är det djupaste ”egentligen” som vi kan hitta. Egentligen handlar konflikten om djupa behov som kan bli mötta i så många former. Även om vi har olika preferenser, behöver det inte bli ett stort problem. Det är kanske inte behov som krockar, utan sätten vi vill och förväntar oss att få behoven mötta på.

Om vi står kvar och känner in tills vi hittar alla de lager som ligger under den stora smärtan, blir det ofta tydligt att en stor del av smärtan kom ut tolkningar och missförstånd. När det är utrett, brukar den smärta som eventuellt är kvar vara hanterbar. Det kan kännas oerhört sårbart att blotta smärtan och gå in i den så här, men det är värdefullt. Man behöver bara komma ihåg att inte döma sig själv för hur man känner och reagerar, för gör man det kan det bli snudd på outhärdligt att ta sig igenom processen.

Den som väcker smärtan är också sårbar och kanske lätt känner skuld. Känner man skuld, vill man gärna slippa göra det. Ett sätt är att dra sig undan, försvinna bort, ett annat att anklaga eller inte stå ut med den andres smärta.
Det skriver jag om i nästa inlägg.

Med värme,
Evalotta.

Otrygga anknytningsmönster, rustningen och friheten bortom.

Publicerad av Evalotta Stiernholm

Det kan kännas som om de otrygga anknytningsmönstren sitter väldigt djupt, och på sätt och vis gör de det. De har känslomässiga fästen långt in i oss som kan vara svåra att lossa.

Ett skyddande skal

Det kan kännas som om mönstren går djupt, djupt, men egentligen ligger de som ett skyddande skal runt oss. Därunder finns de vi egentligen är. Ju mer man närmar sig det inom en som ligger bortom mönstren, desto mer blir skalet som något man kan krypa ut ur och vara fri från. Kanske inte fri för gott, för mönstren kan triggas igen, men det går att krypa ur det där skalet när det har åkt fram. Man behöver inte sitta fast i sina mönster för evigt. De är som en rustning som går att ta av, även om det kan vara svårt att lyckas med det på egen hand. Man behöver ta sig igenom sårbarhetstunneln till friheten på andra sidan. Det här lär man sig inte på en kafferast, men det går.

Långt in och innerst inne

Om man inte ser tillräckligt djupt, kan man blanda ihop långt in och innerst inne och tro att det inte finns något bortom det första, kännbara obehaget. Det gör det. Det finns något helt fantastiskt bortom obehaget. Under det finns det kärlek, frihet, klarsyn och frid. Där är man hemma och har allt man behöver.

Friheten att se rakt igenom

Det går att lära sig se förbi mönstren; att se den rena och genuina formen även om mönstren är där. Det är som se med en röntgenblick som går rakt igenom. Då kan man se in under skalet, se det som är sant och inte låta sig luras av det som hamnat ovanpå. Man kan få kontakt med det äkta även när mönstren är där. Det går att se ändå. Man kan lita på sin första känsla. De mönster som går igång vid närhet, är bara ett skal. De är inte den andre. Det är inte du. Vi finns bortom våra försvar, bortom våra reaktioner. Djupast är vi trygga; trygga i vårt värde. Självklara. Den andres mönster har inget att göra med vad den egentligen vill. Mönstren skräms bara om man är rädd för dem.

Och som alltid – modig, empatisk sårbarhet är nyckeln till det mesta.

Med värme,

Evalotta.

När anknytningsmönstren slår klorna i en

Publicerad av Evalotta Stiernholm

Trancen

Man kan lugnt säga att triggade anknytningsmönster är starka krafter. Impulsen att fly, stöta bort eller rädda relationen kan bli som ett tranceliknande tillstånd som tar över inombords. Stresspåslaget är stort och det går inte att få kontakt med sig själv, bara med mönstren. Det är ett obehagligt tillstånd som är ganska outhärdligt att vara i.

Det gäller att hitta en väg ut. Det finns säkert flera vägar, men den snabbaste vägen jag känner till är sårbarhet. Med sårbarhet menar jag det inom en som finns under försvaren, känslor och upplevelser där man känner sig utsatt. Trancen är ett slags försvar, ett skydd. Sårbarhet är det utsatta, känsliga som skyddet försöker skydda. Problemet blir att man också blir avstängd från kontakt med sig själv när skydden åker upp. För att verkligen komma ur det obehagliga tillståndet, behöver man få kontakt med det som finns därunder. Kan man i det läget hitta kontakten med det sårbara och välkomna den känslan, skiftar det. Trancen släpper och något mjuknar på insidan. Livet börjar pulsera inom en igen.

Så hur gör man?

Ett

Man kan stanna upp och gärna lägga sig ner, andas djupt och fråga: ”Var är sårbarheten i detta?” Att fråga sig själv efter känslan kan leda till kontakt och skifte.

Två

Man kan fråga sig: ”Vad är det jag egentligen känner? Känner jag igen den här känslan och de här tankarna från tidigare situationer i livet? Kände jag så här när jag var barn?” Ofta har tankarna och känslan funnits med som en röd tråd igenom livet. Kan man få kontakt med den, frikopplas man från det som triggat i nuet och hamnar djupare. Kanske har man dragit vissa slutsatser om närhet när man var liten och så är det de som påverkar ens upplevelse av nuet. Till exempel kan man som barn ha upplevt sig vara oviktig, utbytbar, utan värde i relation till sina föräldrar. Det kanske inte var sant, men upplevelsen är sann. Den känslan kan man sedan ta med sig som en osäkerhet in i nya relationer och när en viss trigger kommer så kommer känslan tillbaka. Att hitta tillbaka till den tidiga känslan kan hjälpa, för då får man kontakt med sin lilla osäkra, ledsna del. Den kan man hjälpa att hantera och tolka situationen på nya sätt, men först behöver man ta hand om känslan. Den lilla delen behöver känna sig trygg med att den får finnas hos en. Man blir sin egen kärleksfulla förälder till den lilla delen och det är väldigt läkande.

Tre

Det kan också i stunden hjälpa att avleda genom att göra helt andra saker, träffa andra människor, motionera etc. Det löser ingenting i grunden, men det kan vara bra att hitta det som kan få dagen att fungera tills man kan ta hand om det på ett djupare plan.

Och som alltid…

Dessa tre och så i vanlig ordning – inte döma något, bara välkomna och ta emot sig själv som man är.

Hur gör du? Vad fungerar för dig? Skriv till mig och berätta, på mail eller i en kommentar.

Med värme,

Evalotta.

När man fastnar i sina skydd och inte kan släppa någon nära.

Publicerad av Evalotta Stiernholm

När det sitter fast

Hur gör man när sorgen fastnar i bröstet och man inte hittar några ord för det som känns inom? Hur gör man när man aldrig släppt in någon i sina mest känsliga rum, men lider av ensamheten? Man kanske egentligen vill låta någon komma nära, men hela systemet går i baklås när man försöker och det funkar inte att öppna upp. Där står man, trött på den inre ensamheten och oförmögen att göra något åt den. De skydd som en gång var till hjälp, har fastnat och blivit till ett pansar som det är svårt att komma igenom ens för sig själv.

Så lätt det blir så här, för såväl kvinnor som män.
Det blir smärtsamt i längden att leva utan genuin kontakt.
Kontakt förutsätter att du tillåter dig att verkligen bli sedd; att du går emot skammen och blir sårbar.

Att närma sig

Man kan behöva närma sig det hela stegvis. Precis som när man ska fira sig ner från ett högt berg och hjärnan signalerar livsfara fastän man har säkrat, kan hjärnan larma fara när man står inför att börja visa sig för någon. Det kan helt gå i baklås. Då är det klokt att sänka svårighetsgraden och börja fira sig ner från en låg nivå eller börja dela något litet med en person man tror kan möta det bra. Det skapar en trygghet till att ta ytterligare steg mot att öppna upp. Det kan kännas väldigt svårt och obehagligt till en början, men det blir lite lättare för varje god erfarenhet man gör

Tre avgörande faktorer

För att det ska bli en så behaglig upplevelse som möjligt att bli sedd (och se sig själv), finns det några saker som är helt avgörande.

Det första…

Det första är att inte döma eller värdera sig själv. Man behöver låta sig själv vara och känna som man gör. Att acceptera och försöka förstå, eller åtminstone lita till att det finns goda skäl till den känsla, reaktion eller det behov som man har, underlättar. Om man dömer sig själv samtidigt som man öppnar upp, blir det jobbigt och obehagligt och inget man vill göra om. Om man försöker ha tillit och tillåta, blir det en helt annan upplevelse.

Det andra…

Det andra är skamtålighet. Skammen kan vara helt förlamande. När den kommer, gäller det att stå kvar, andas, förstå vad som händer och vänta. En skamattack går över. Man kan tyst för sig själv upprepa ”skam, skam, skam” när den kommer, för då blir den mer synlig och greppbar. Skam frodas i mörkret. Blir den synlig i ljuset, kan den inte styra på samma vis. Skam är en känsla, inte fakta om en själv eller situationen.

Det tredje…

Det tredje är sårbarhet. Det innebär just här att låta någon se vad man är i. Det innebär att montera ner skydden och stå kvar utan att försvara, förklara, förminska, släta över, skoja bort, stöta bort eller göra sig upptagen. Det innebär att öppna upp och låta någon annan dela ens inre verklighet för en stund. Man kan försöka hitta den känsla man hade precis innan skydden åkte upp och stanna där. Att vara i den sårbarheten och låta någon ta del av den, kan kännas väldigt skrämmande. Det kan ta emot så att det nästan inte går. Då kan man sänka svårighetsgraden genom att visa lite mindre och testa om det håller. Ju fler erfarenheter man får av att det bär, desto lättare blir det. Det jobbiga som känns går annars över. Det är svårast i början när man är ovan, sedan går det allt lättare.

För – kontakt förutsätter att du tillåter dig att verkligen bli sedd; går emot skammen och blir sårbar.

En ny dimension

Det är verkligen värt besväret. De nära relationer du kan skapa genom sårbarhet, är helt omöjliga att få utan den. När du öppnar upp och släpper in, blir du samtidigt mottaglig för kärlek och närhet på ett helt nytt sätt än innan. Det är som att få tillgång till en helt ny dimension där man inte behöver vara ensam mer. Du är fortfarande ensam ansvarig för ditt liv, men du är ensam tillsammans och det är något helt annat. När man kan prata om allt, blir det svåra heller inte längre så svårt. Det känsliga blir mindre känsligt och livet betydligt lättare.

Den sårbarhet jag avser innebär inte att du inte kan ta hand om dig själv eller är ett offer i underläge. Den här sårbarheten hör ihop med mod och beslutsamhet. Det är så mycket lättare att dölja än att visa. Du bär dig själv, men låter någon annan få göra dig sällskap på vägen. Det blir så oändligt mycket lättare då.

Vad tycker du är svårt med detta? Skriv till mig eller skriv en kommentar och berätta.

Med värme,

Evalotta.

Ambivalent anknytningsmönster – om att förlora sig själv i relationen och bli en skör, vilsen version av sig själv.

Publicerad av Evalotta Stiernholm

Mötet

Det brukar börja så vackert. Man möts och får den där närheten man längtat efter i hela sitt liv. Det blir en så speciell kontakt, som att möta någon som är som man själv, med samma sorts känslighet och sår. En unik förståelse finns där, en igenkänning, något djupt som drar.

Mönstren

Ganska snart blir mönstren kännbara. Den ambivalenta vill ha tillbaka den där närheten som fanns i början. Vart tog den vägen? Varför drar sig den andre undan? En självmedvetenhet växer fram och man börjar försöka akta sig för att göra fel för att få den andre att sluta dra sig undan. I tro att man har orsakat den andres undvikande beteende med sina egna behov av närhet, börjar man tona ner sig själv och fokusera på den andre.

Dansen

På insidan, i känsloliv och huvud, kretsar allt kring den andre. Allt annat tappar färg och mening och man får anstränga sig för att finna engagemang för något annat än den närhet man så intensivt försöker få tillbaka. När man försöker sträcka sig efter den andre, blir det bara värre. Det verkar som om närhetsbehov skrämmer iväg, och hur gör man då för att få vara närhet? Det blir nyckfullt. Ibland möter den andre upp och är nära, men bara för att i nästa stund distansera sig igen och smärtan blir så skärande stark. Maktlösheten tär. Vad kan man göra förutom att försöka förklara, försöka nå fram med sina behov, försöka möta den andres behov genom att backa, backa, backa… Den andre vill inte vara nära och närhet är det enda man vill. Det förvirrande i sammanhanget är att ibland, ibland vill den andre ha närhet. Det finns något där och det känns. Hade det varit entydigt så att den andre ville bort från relationen, hade det varit en annan sak. Nu ger den andre precis så dubbla budskap att man håller sig kvar. Med tiden blir man en spillra av sig själv. Vart tog den starka, stabila, glada, kreativa person man nyss var vägen?

Det hela är mycket smärtsamt och stressande. Dansen mellan närhet och avstånd håller på, tar slut och börjar om, igen och igen tills någon sätter stopp. Tar man inte hand om sina mönster, följer de med från relation till relation tills man tillslut inte vill vara i en relation längre. Det gör för ont och blir för svårt.

Det här händer personer som vanligtvis är kloka, självständiga och välfungerande. Det händer när någon med undvikande anknytningsmönster kommer nära. Då och bara då.

Att hitta sig igen

Måste man bort från relationen för att hitta sig själv igen? Det kan vara så, men det måste inte vara så. Det beror på vilket jobb båda är beredda att göra med sig själva. Om båda två är beredda att arbeta med sina anknytningsmönster kan man få det att fungera, men det kräver mycket jobb, mod och tålamod. Det kan också vara en nödvändighet att komma bort från relationen för att kunna läka.

Det finns ingen quick fix när man hamnat här, men det är ett faktum att man behöver hämta upp sig själv igen. Man behöver hitta tillbaka till den man var och det man tyckte om innan man tappade bort sig. Det är svårt, för det enda som känns meningsfullt i det läget brukar vara närheten till den andre. Tiden gör sitt. Att kärleksfullt ta hand om unga, vilsna delar av sig själv kan hjälpa. Att försöka möta och förstå sina känslor och det som är så viktigt för en gör gott.

Viktigt är att veta att det aldrig är något fel på ens närhetsbehov, det är inte så stort som det kan verka i mötet med en undvikande. En ambivalent som lever i en relation med en trygg har kanske bara ett marginellt stötte närhetsbehov än den trygga. Det är i mötet med en undvikande som närhetsbehovet blir så påtagligt, eftersom alarmsystemen går igång och signalerar att närheten kan försvinna närsomhelst. En ambivalent kan missförstås med att ha ett extremt starkt närhetsbehov, men så är det oftast inte. Det man ser är bara resultatet av ett triggat alarmsystem. När alarmsystemet är lugnt, blir man själv lugn. Problemet i relationen med en undvikande är att alarmsystemet tenderar att gå på högvarv. Stresspåslaget blir konstant och det är lätt att förlora sig i relation till det upplevda hotet. Man får minnas att mönstren kom till i en tid då det var förenat med livsfara att bli lämnad.

Du är inte dina mönster. Mönstren ligger som ett raster över det som är djupast sant. Det går att lära sig att inte fastna i dem, men det kan ta sin tid att komma dit. Kan man komma igenom dem, under dem, bortom dem, så blir man fri.

Med värme,

Evalotta.