Alla inlägg arkiverade under: Anknytningsmönster

När en undvikande och en ambivalent är tillsammans

Jag lovade att skriva mer om hur det kan bli när en undvikande och en ambivalent är i relation med varandra. Här kommer ett bristfälligt försök att visa på dynamiken som kan gå igång. När en undvikande och en ambivalent möts och kommer varandra nära, är det som att först färdas till himlen och sedan kastas in i en väldigt slitsam inre turbulens. Det är starkt och det är svårt. Det får den ambivalentas alarmsystem att gå på högvarv och de otrygga anknytningsmönstren att ständigt vara aktiverade. Det får den undvikandes alarmsystem att gå igång, men anknytningsmönstrena att slås av. Här börjar dansen mellan närhet och distans, mellan att dra till sig och stöta bort. Det finns så många sätt att beskriva detta på, men jag väljer att göra det genom att beskriva möjliga scenarier och inre dialoger. Jag kallar personerna Am (ambivalent) och Un (undvikande). Am går på rosa moln efter mötet med Un. Den närheten…mötet med Un gav allt Am alltid önskat sig. Djup kontakt, sårbarhet, närvaro, en djup känsla av samhörighet och …

Ätstörningar och anknytningsmönster

Att ”ätstörningar” (eller att använda mat som copingstrategi, som jag hellre kallar det) inte har ett dugg med mat att göra, har jag vetat sedan jag var 14 år. Däremot finns det tydliga kopplingar till otrygga anknytningsmönster. Hur det var för mig Jag minns så väl känslan av övergrepp och att verkligen inte bli förstådd när alla trodde att det handlade om mat. Jag var 14 år och behövde ta kontroll över min tillvaro. Det var så mycket jag inte visste då, om känslor och behov och om allt som inte var som det skulle runt mig. Jag trodde att det var mig det var fel på, så jag försökte ändra på mig. Det var en rad olika saker som var problem med mig förstod jag; jag kände mig otrygg fastän jag inte borde, jag hade ångest fast jag inte borde, jag hade svåra känslor och mådde dåligt fastän jag inte borde göra det. Jag kände behov av stöd, och då jag var en stark person så var även det fel trodde jag. Jag var …

Tryggt anknytningsmönster – modellen att lära av

Förebilden Så mycket det finns att lära av personer med trygga anknytningsmönster! För oss som fått ett otryggt anknytningsmönster med oss, är det en källa till så mycket gott att lära av en trygg. En trygg person har allt det vi behöver och genom att leva nära en trygg kan vi lära oss att successivt ändra våra mönster till att bli mer lika deras. En otrygg har en tendens att leta efter det vi vill ha där vi vill att det ska finnas (istället för där det finns). En trygg vet var den ska leta och har lätt för att hitta vad den söker. Så fungerar en trygg Ett tryggt anknytningsmönster ger tillit – till relationer, till sig själv som älskvärd, till livet och omvärlden. Det ger en känsla av att vara älskad och kunna få stöd i alla lägen. En trygg person förväntar sig att andra är tillgängliga, förutsägbara, vill väl och att det är tryggt att vara nära. Som trygg blir man inte stressad av otydlighet, dubbla budskap, separationer, stor närhet eller distans. …

Otryggt undvikande anknytningsmönster

Vi har våra skäl: Hur vi än agerar i våra nära relationer, försöker vi bara möta våra behov efter bästa förmåga. Kanske fungerar det vi gör, kanske inte, men vi har våra skäl. Det är viktigt. Det finns inget som är fel, bara något att förstå. Det här är tänkt som ett sätt att bättre förstå hur man kan fungera om man har med sig ett otryggt undvikande anknytningsmönster. Anknytningen: Att knyta an är livsviktigt för ett litet barn. Hur anknytningen blir påverkas av våra tidiga, upprepade erfarenheter av närhet. Det anknytningsmönster vi utvecklar påverkar sedan hur vi som vuxna skapar nära band till andra (knyter an). Det påverkar vad vi förväntar oss i en relation, hur vi upplever närhet och hur vi beter oss när någon kommer nära. Mönstret etableras tidigt i oss och blir det naturliga sättet att vara; det vi är vana vid och som kommer automatiskt. Har vi ett otryggt anknytningsmönster, kan det försvåra livet för oss i de nära relationer vi har som vuxna. Ju mer vi förstår de mönster vi …

Otryggt ambivalent anknytningsmönster

Vi har våra skäl: Hur vi än agerar i våra nära relationer, försöker vi bara möta våra behov efter bästa förmåga. Kanske fungerar det vi gör, kanske inte, men vi har våra skäl. Det är viktigt. Det finns inget som är fel, bara något att förstå. Det här är tänkt som ett sätt att bättre förstå hur man kan fungera om man har med sig ett otryggt ambivalent anknytningsmönster. (Vilket ca 20% av alla vuxna har.) Den livsviktiga anknytningen Anknytningsmönstret växer fram ur de erfarenheter av närhet vi fick när vi var små. De erfarenheterna formar vår bild av om det är tryggt att vara nära eller ej. Som vuxna tar vi med oss den här förståelsen in i våra nära relationer, vilket påverkar hur vi upplever närhet, förhåller oss till känslor, interagerar med den andre osv. Mönstret etableras tidigt i oss och blir det naturliga sättet att vara; det vi är vana vid och som kommer automatiskt. Har vi ett otryggt anknytningsmönster, kan det försvåra livet för oss i de nära relationer vi har …

Att förändra sina anknytningsmönster

Inga anknytningsmönster är statiska. Barndomens anknytningsmönster kan följa med och försvåra livet för oss i vuxen ålder, men det går att påverka mot en större frihet. Det här är ett inlägg om saker du kan göra för att hjälpa dig själv att utveckla mer trygga och välfungerande anknytningsmönster. Döm inte: Det första och viktigaste steget av alla är att inte döma dig själv. Försök att hejda dig om du dömer dig för hur du är och gör. Om du ska kunna närma dig ditt inre utan att må dåligt av det, behöver du vara varm och förstående mot dig själv. Är du det, kan du närma dig dina mönster och hjälpa dig att läka. Dömer du dig själv, kommer allt att bli oändligt mycket svårare. Om du bara vill göra en enda sak för att förenkla livet för dig – döm dig inte. Inte heller för att du dömer dig. Allt är ok. Du är ok. Det finns goda skäl till allt, även till det du inte förstår. Se mönstret: Ett nästa steg är att …

Om otrygga anknytningsmönster och att förlora sig i anpassning – logiken bakom det svåra.

Det är så lätt hänt att man tappar kontakten med sina känslor och behov redan som barn och istället börjar reagera på vad andra känner och behöver. Det här handlar om våra goda skäl till att vi gör så. Det handlar också om våra goda skäl att som vuxna gå in i anpassning till andra på ett sätt som får oss att tappa oss själva. Att utveckla en otrygg anknytning: Om man har växt upp med föräldrar som inte kunnat svara an till ens känslor och behov, kan man utveckla en otrygg anknytning. Eftersom de egna behoven blev ett hinder för närhet, stängdes de av. Man lärde sig förtränga det man känner och behöver, för att slippa uppleva smärtsamma förskjutanden. Att inte uttrycka egna känslor och behov, ökade chansen till närhet. Kanske inte närhet i fysisk eller känslomässig form, men i alla fall närhet i form av att inte bli övergiven. Risken att bli känslomässigt övergiven minskade om man inte visade sig och blev tydlig, utan snarare tonade in på andra. För små barn är …

Otrygga anknytningsmönster hos vuxna – vad närhet gör med oss och om den bedrägliga anpassningen.

Allt jag gör för att du ska vilja vara med mig.Och allt du gör för att jag ska vilja vara med dig. Det finns grundtrygga människor som inte behöver förhålla sig så mycket till sina relationer och så finns det vi andra. (Nästan hälften av alla vuxna.) Vi som i så många situationer är trygga, kloka, välfungerande människor, men som ibland får det arbetsamt när vi låter någon komma nära. Vi som har ett otryggt anknytningsmönster djupt inom oss som rörs upp av närhet. Det är fascinerande hur vi kan gå från starka till sköra, från säkra till osäkra och från lugna till stressade av just närhet. Inte vilken närhet som helst då, utan närheten från någon som aktiverar våra anknytningsmönster. Det sker oftast inte med en trygg människa, utan med någon som också har en otrygg anknytning med sig och som vi klickar med på ett alldeles speciellt sätt. När det händer aktiveras djupt liggande mönster för hur vi reagerar på närhet. De med undvikande anknytningsmönster vill spontant hålla närheten ifrån sig, hålla en …

Undvikande frihetssökare och ambivalenta närhetsälskare – det starka men svåra mötet

Det här handlar om mötet mellan undvikande och ambivalenta anknytningsmönster. Det finns relationer som går enkelt och relationer som medför en ofrånkomlig turbulens. De senare kan triggas så mycket i oss. Längtan, kärlek och sårbarhet men även stress, flyktmekanismer, oro och gamla sår. Det väcks på ett djupt plan och kanske ser vi inte vad som väckts, utan det blir bara väldigt starkt i mötet med den andre. Närheten och kraften i mötet, kan göra helt olika saker med oss. Hos en del skapar det en flykttendens, ett behov av att dra sig undan, vara fri, oberoende, inte bli indragen. Hos andra skapar den en stark längtan efter mer närhet, för hos dem finns det inget som ger ett sådant lugn och upprymdhet som just närhet. Aldrig blir mötet så starkt som när två människor med de här olika sätten att hantera närhet kommer varandra nära. Det blir starka och omtumlande möten, men svåra, för de aktiverar mönster i oss som ofta har funnits där i decennier och som kan dra iväg med oss. Mötena …