Äntligen förstår jag mig rätt!
Jag har begåvats med en tydligt kommunicerande kropp.
Är jag inte lyhörd för mitt inre, reagerar kroppen med smärta eller andra symptom. Jag förstår det nu.
Enda sättet för mig att återfå balansen är att få kontakt med och välkomna orsaken. Det handlar i princip alltid om levande begravda känslor som vill nå fram till mig. Det är inget konstigt alls, ofta inte ens dramatiskt, utan bara en känsla som fastnat i kroppen och behöver mötas för att flödet skall komma tillbaka.
Djupfrysta känslor påverkar min nuvarande verklighet ända till den dag jag får kontakt med dem. De påverkar min upplevelse av människor jag möter, färgar mina tolkningar, utgör grund för irritationsmoment och gör att vissa saker blir laddade på ett sätt de inte skulla vara annars.
Jag vet inte att de finns, förrän den dag min kropp signalerar på olika sätt. Då står jag inför en möjlighet att förstå mig själv rätt. Att försöka få bort symptomen utan att stanna upp och lyssna, vore att avvisa mig själv på nytt. Då kommer symptomen att komma tillbaka, igen och igen, ända tills jag lyssnar efter känslan. Jag behöver inte analysera den, bara välkomna den.
Det samma gäller samtliga konflikter med andra människor jag någonsin hamnat i, stora som små. Bär jag på avvisade känslominnen, kommer jag att fastna eller bära med mig sår. Låter jag däremot konflikten vara en dörr till dolda rum i mitt inre, läks jag på djupet och konflikten försvinner inuti mig. Det handlar aldrig om hur någon annan är, det är aldrig fel på mig; det är bara uttryck för mitt inres längtan efter kontakt.
Häromdagen pratade jag med min mor om en viss händelse där jag slets mellan vänners önskan och min kroppsliga ångest. En mors ord är ofta visa, så också min – att lyssna på kroppen, den talar om hur man ska göra. Idag tipsade hon mig om detta inlägget. Tänkvärda ord, tack.
Det är underligt egentligen, att kroppen ska behöva säga till innan vi känner våra känslor. Att det ska vara så svårt att känna vad jag känner! Att känna vad jag behöver och klarar. Att känna vem jag är. I motsats till vad jag tycker att jag borde känna, behöva och klara. Och i motsats till vem jag tycker att jag borde vara.
Igår, vid havet med min yngsta dotter, kände jag tydligt att jag behöver stillhet för att kunna känna vad jag egentligen känner, behöver och klarar. Men när jag är ensam hemma brukar jag ändå fylla tystnaden och tomheten med radions P1, datortid eller TV. Vad dumt!
Tack för givande kommentarer! En känsla som var hotfull för många år sedan, är ofta inte det idag, även om systemet reagerar på fara när vissa känslor uppstår. Jag upplever att det bara är att tacka kroppen för att den kommunicerar åt mig och sedan känsla för känsla lära systemet att faran är över. För mig finns inget annat sätt än att stanna upp, dra mig undan och lyssna. Med värme Evalotta
Jag håller med om att undanträngda känslor ofta egentligen inte är hotfulla.
Fast jag har ett annat sätt att komma åt dem: istället för stillhet använder jag nu Rosen-terapi. Det är dyrare, förstås, men också mer effektivt. När jag är själv, kan jag lätt lura mig att jag mår ok. Eller att jag mår dåligt.
En väninna frågade om det var jobbigt med alla känslor som kommer upp under Rosen-terapin, men det är i stort sett bara skönt, oavsett om det är gråt eller lättnad som jag trängt undan.
Så de undanträngda känslorna är inte alls farliga. Annat än i det att de kan strida mot det jag tycker att jag borde känna, och därmed mot den jag tycker att jag borde vara. När jag är nyfiken på vem jag egentligen är, blir varje inbunden känsla som dyker upp en liten skatt, en ledtråd på upptäcktsfärden.
Nu tycker jag mig skriva nästan precis det du brukar skriva, Evalotta, fast ur en Iakttagares perspektiv istället för en Romantikers. När du talar om hur det hjälper att älska dig själv, kanske min motsvarighet är att vara nyfiken på mig själv. Lika nyfiken som jag är på andra människor som är viktiga för mig.
Kram! Tomas