Vart skall alla vilsna barn i vuxna kroppar ta vägen när de uppnått en ålder då man förväntas kunna ta hand om sig själv? Jag blir så berörd av all den vilsenhet som finns; hos barn, hos vuxna, hos gamla. Ett känsligt och utsatt barn väcker vår medkänsla, en vilsen tonåring likaså. Men vad händer om det vilsna barnet blivit vuxen eller rentav gammal? En sliten missbrukare? Vem känner medkänsla för hemlösa barn i slitna vuxenkroppar? Vilsna barn finns i de mest välanpassade vuxna; väl gömda bor de där och längtar i hemlighet efter att någon skall se deras utsatthet och ta dem i sin famn.
Barbro Hörberg fångar detta i sin sång Gamla älskade barn.
”Vilken dag upphör ett barn med att vara barn? Vilken dag slutar barnens vän att vara vän? Vilken dag förlorar en människa barnets rätt till kärlek och tröst och förlåt? Vilken dag betraktas man plötsligt som vuxen och stor och får själv ta hand om sin gråt?
Där, på en bänk, har en gammal solstråle just somnat in. Vinden smeker hans kind, som ingen har rört vid på länge, länge.
Gamla älskade barn, vad drömde din mamma om när du blev till? Gamla älskade barn, gamla älskade barn.”
Ja, precis så där känns det.
det är så man känner sig. bortsätt drog delen. är bara vanligt barn i en vuxen kropp.