Det finns en vis, hel, sann, klarsynt och alltigenom kärleksfull kärna i varje människa.
Det finns ett vist jag, som kan leda oss genom livet.
Jung talar om jaget och självet, där självet motsvarar detta sanna, visa jag som jag talar om.
Vårt visa jag vägleder oss på olika sätt genom livet, om vi bara tar oss tid att lyssna.
För att kunna höra den rösten behöver vi stanna upp och lyssna efter den.
Vi behöver tro på den när den gör sig hörd på något sätt.
Ofta hör vi den i form av intuitivt vetande,
en ingivelse, en magkänsla, en oväntad tanke, en bild eller något liknande.
Vi behöver ge oss själva mandat att vara bärare av denna vishet.
Vi behöver även våga låta all form av självkritik helas
genom den kärlek och vishet som finns hos detta stora jag.
Det finns en sådan kärlek till var och en av oss;
från vårt inre jag, från varat eller Gud
(eller hur vi väljer att definiera vår upplevelse av denna kraft)
och från människor som älskar oss.
Gör inte våld på dig själv genom att stå i vägen för den kärleken.
Var vaksam på att aldrig avvisa dig själv,
utan låt dig vara älskad, i all din mänsklighet.
”Alltid sedd, alltid älskad”,
så berättar någon om sin erfarenhet av Gud, av den stora kärleken.
För mig är det sant, det gäller bara att inte själv stå i vägen för att den kärleken.
Det spelar ingen roll om andra människor eller Gud älskar mig gränslöst,
om jag inte låter den kärleken beröra mitt hjärta och tror på den.
Finns det minsta tvivel hos mig på om jag är värd att vara så älskad,
så kommer jag också att låta all brist hos andra ge näring åt det tvivlet.
Jag är skapad som jag är, för att jag skulle vara just så.
Allt är precis som det är ämnat att vara.
Om jag inte trivs i mitt liv, beror det många gånger på
att jag inte lever i samklang med mitt sanna, visa jag.
Där är jag alltid älskad, alltid sedd, alltid välkommen.