Affekt

I affekten finns en drivkraft som förblindar och starka känslor är i omlopp.
Det kan vara passionerad kärlek, stark vrede, besvikelse, irritation, frustration, hat, avund, svartsjuka, längtan.

Vad jag än känner, tror jag på det goda i att vänta ut affekten.
Vänta tills känslorna lugnat sig.
Lyssna till affekten, lyssna igenom den.
Försöka nå mitt eget hjärta och den grund ur vilken de starka känslorna kommer.

Om jag står ut med att inte interagera i affekt,
kommer jag efter en stund eller en tid att landa i mig själv.
Då kommer jag att se klart igen.
Jag kommer att kunna se med perspektiv och agera varsamt.

Jag har aldrig varit med om att något gott har kommit ut av interaktion i affekt. Inte heller har någon av de ”sanningar” jag tyckt mig framföra,
varit nyanserade och konstruktiva.

Kan jag inte möta någon utan upprörda känslor,
kan det vara klokt att vänta med att mötas.
Vill jag inte vänta, gör jag klokt i att informera den andre om mitt tillstånd,
ta ansvar för min oförmåga att se klart,
ta ansvar för min oförmåga att ta ansvar för mina känslor.

Om vi skall kunna hjälpa varandra till ett möte när känslorna är upprörda,
behöver vi försöka se igenom affekten både hos oss själva och hos den andre.
Kan vi inte det, kan det vara klokt att inte försöka.
Inte än. Då kan affekten få blomma ut inom oss själva.
Alla känslorna kan då bejakas (utan interaktion).
Vi kan älska, hata, förskjuta, fördöma och åtrå,
men utan att interagera med föremålet för dessa känslor.

Om vi inte har så bråttom att reda ut saker med den andre,
utan först låter våra egna sår, rädslor och brister bli synliga för oss själva,
ökar förutsättningarna för att vi ska kunna mötas.
Det gör också att en genuin kärlek kan växa fram i vårt inre.
Jag tror inte att vi kan bestämma oss för att älska någon annan.
Inte heller kan vi bestämma oss för att inte känna det vi känner.

Vad vi kan göra är att vara närvarande med oss själva i det vi känner.
Låta allt som känns kännas.
Se oss själva, vara där, vara nära vårt hjärta med kärlek och medkänsla.
Sedan kan en stilla kärlek, medkänsla och värme få utrymme att växa fram i vårt inre.

Vi kan skapa förutsättningar för kärlek genom att låta hjärtat bli mjukt och formbart, men kärleken den kommer av sig själv.
Den vill älska, det är dess natur.
Överallt där vägen är fri, bryter den fram.
Vi behöver bara vara stilla, vara där, vara nära vårt hjärta.