Självkänsla

Många gånger söker vi efter det vi längtar efter utanför oss själva;
väntar på att någon annan ska se hur mycket vi längtar
efter att bli förstådda och sedda som vi är,
längtar efter att få höra att vi har gjort tillräckligt,
att någon annan skall få oss att känna oss älskade.

Om vi gör oss beroende av att andra skall ge oss den bekräftelse vi behöver,
lägger vi vårt liv i händerna på en omgivning som inte har en aning
om vilken viktig roll den fått.
När vi låter vår tolkning av andras reaktioner svara på frågan om vi duger,
skapar vi en otrygg miljö för oss själva att leva i.

Andras reaktioner på oss har till stor del med deras liv att göra.
En strävan efter att duga i andras ögon, att bli omtyckta av andra,
att bli rätt förstådda, att undvika konflikter, att passa in,
är en strävan utan slut.
Om vi lyckas med det eller ej är bortom vår kontroll,
och det finns idel nya människor att bli bedömda av.
Om vi istället tar saken i egna händer,
kan vi ge oss själva den inre trygghet och stabilitet vi behöver.

Den enda människa som alltid kan finnas där för mig, är jag själv.
Min omgivning har brister och kan omöjligt ge mig allt det jag behöver.

Jag själv finns alltid där i mitt liv,
och därför är det av stor vikt att just jag möter mig själv
med den kärlek och förståelse jag längtar efter att få från andra.

Om jag lär mig skapa en empatisk och trygg relation till mig själv,
skapar jag samtidigt en trygg plats i mitt inre.
En plats där jag vet att jag alltid kommer att bli kärleksfullt bemött.
Om jag vet att jag är OK inför mig själv, vad som än händer,
kommer det att hjälpa mig att må bra
oberoende av min omgivnings oförmåga till villkorslös kärlek.

Om jag däremot är sträng och kritisk mot mig själv,
spelar det ingen roll hur varm och förstående min omgivning är.
Det går in, och det går ut och kvar står jag med mig själv när de gått därifrån.

Det är oändligt värdefullt att försöka bli generös och kärleksfull mot sig själv.
Att skapa den kontakten.

Med värme
Evalotta