När vi var små, var vi utelämnade till hur andra såg på oss;
till andras förmåga eller oförmåga att se och bekräfta oss.
När vi blivit vuxna, har vi både ansvar och möjlighet
att påverka vad som ska gälla för oss;
hur vi vill se på oss själva, vad vi vill tillåta.
Då infinner sig nya möjligheter för vårt liv.
Ordet ansvar kan för många låta hårt
men det handlar om att svara an;
att mjukt stanna upp för att lyssna och svara an
till det som den inre rösten kommunicerar.
Ett viktigt val står för många mellan självkritik (maktlöshet)
och självempati (ansvar).
När jag är empatisk mot mig själv,
har jag fokus på det som är levande i mig,
på känslorna och behoven.
Jag välkomnar allt, utan att värdera det.
Jag lyssnar med värme till det som rör sig i mig, vad det än är.
Det ger en känsla av att vara välkommen och älskad,
hur jag än mår, vad jag än upplever.
När jag välkomnar mig själv som jag är,
känner jag mig välkommen.
När jag är sträng mot mig själv,
upplever jag kärleken som villkorad.
Med värme,
Evalotta.