Att lyhört lyssna till dig själv,
till det du upplever, känner och behöver,
är ett sätt att ta ansvar.
När du inte lyssnar, vem tar ansvar för dig då?
Det är en vanlig missuppfattning att det är själviskt
att se till sina egna behov.
Likaså är det en vanlig missuppfattning att personlig utveckling
leder oss till ett liv där vi slipper känna tvivel, osäkerhet, rädsla och smärta.
Så är inte fallet, tvärt om.
När vi tar ansvar för oss själva, våra upplevelser, känslor och behov,
blir vi fria att se och möta andra som de är, i deras upplevelser,
utan att blanda samman det med något
som pockar på uppmärksamhet i oss själva.
I takt med att vi arbetar med vår personliga utveckling
och vidgar vår trygghetszon,
kan vi tillåta allt mer av vår mänsklighet och sårbarhet att komma fram.
Det är trots allt den som förenar oss.
Att lyssna med kärlek och medkänsla till oss själva,
är ett sätt att ta ansvar;
att svara an.
Om vi inte lyssnar, kommer tillsist någon annan att behöva ta ansvar för oss,
eftersom vi kan bli sjuka och utmattade.
Lyssnar vi empatiskt, kommer vi med större sannolikhet
att vila när vi är trötta, ge oss trygghet när vi är rädda,
be om hjälp när vi har det svårt eller göra en förändring i livet,
om det är vad vi behöver.
Om vi bemöter oss själva med kravlös kärlek,
kommer vi inte att missa det som är viktigt för vårt välbefinnande.
Det är en oändlig skillnad i att bemöta sig själv med värme
och att göra det med stränghet.
Det kan finnas många skäl till varför vi inte får kontakt
med det som vill göra sig hört inifrån.
Kanske tror vi att vi inte har rätt att se till våra egna behov,
utan bara till andras.
Kanske har vi omedvetet värderat våra känslor och behov som oviktiga,
försökt få dem att försvinna på olika sätt,
censurerat bort dem då de inte stämmer med vår självbild.
Kanske finns det en stränghet i vårt lyssnande;
där vi talar om för oss själva att vi har känslor och behov
som vi (omedvetet) tycker att vi inte borde ha
och därför ignorerar.
Ju mer vi tillåter allt det som är levande i oss finnas,
desto mer livsrum får vi.
Ju mer vi tar ansvar för att ge oss själva det vi behöver,
desto mer fria blir vi att möta andra som de är och se till deras välbefinnande.
Varför?
För att vi redan känner oss sedda och hörda och välkomna som vi är.