Det är vanligt att uppleva att vi måste välja
mellan att tillgodose våra egna behov eller att tillgodose andras.
Den upplevelsen kan försätta oss i en svår situation,
för hur vi än väljer blir det fel.
Antingen står vi på oss och får som vi önskar,
vilket inte känns bra eftersom vi vet att andras behov
inte blir tillgodosedda då;
eller, så står vi tillbaka och låter andra få sin vilja fram,
med följden att vi kör över oss själva
(och kanske låter andra betala för det senare).
Bådas behov brukar kunna tillgodoses.
Det gäller bara att identifiera grundbehovet
och inte förväxla det med det sätt på vilket vi tänkt tillgodose det.
För att kunna förstå nå dit, får båda synliggöra vad vi behöver.
Var och en behöver förstå och kommunicera sina behov tydligt,
annars kan det uppstå en situation där båda försöker ta ansvar
för den andres behov men inte för sina egna.
Det gör det hela betydligt krångligare.
Då kan vi börja anpassa oss det vi tror att den andre behöver och vill,
utan att det för den skull möter något av våra behov på djupet.
När vi har fokus på andras behov men glömmer att lyssna till våra egna,
utarmar vi långsamt oss själva. Vi tömmer utan att fylla på.
Tillsist kanske vi inte längre vet hur vi skall få kontakt med våra egna behov,
eller om det är tillåtet för oss att bejaka dem.
Då kan vi börja söka efter lösningar utanför oss själva,
vänta på att andra skall se oss och ge oss vad vi behöver.
Vi kan börja hoppas att andra skall ta det ansvar
för oss som vi själva inte klarar av;
det ansvar som vi kanske inte tror oss ha rätt att ta.
Jag har sett många exempel på människor som i sin iver att se till andras bästa,
med tiden blivit hjälplösa inför sig själva och börjat agera som offer
för att på något sätt försöka få sina behov mötta.
Att lyssna in och svara an till det som är viktigt för dig,
är en kärlekshandling till såväl dig själv som till din omgivning.