Något oroar hjärtat emellanåt,
som för att väcka det till liv.
Då är det tid att stanna upp och lyssna,
att komma hem.
Längtan efter kärleken,
efter att bli berörd i sitt innersta,
efter djup samhörighet,
efter att vara ett med kärleken, oskiljaktigt ett;
det är så jag känner igen min gudslängtan.
Det är som en spegling av kärlekens egen längtan efter sig själv.
Längtan efter att vara värdefull,
speglar det villkorslösa värde vi redan har.
När vi inte ser och tar det till oss,
då kan vi börja längta; söka, sakna.
Kanske vet vi inte vad,
kanske känns det mest som en oro i själen,
en rastlöshet, en tristess, en vilja att sätta något i rörelse…
Denna djupa längtan finns för att det vi längtar efter finns,
för att vi ska sträcka oss efter det,
röra oss ditåt, vilja det;
ta det till oss.
Det är så sant EvaLotta, det känns så starkt, den är så levande och nära, Gudsnärvaron och dess identitet i orden som du skriver,baserad på kärlek av den Heliga Anden.Orden får mig att tänka på när Jesu Ande sätter sig i rörelse och låter oss använda bönens kärleksmakt som är en vägfinnare.Bönens makt ger kraft åt kärlekens vingar att flyga till en trakt där torka råder, för att kristi tårar skall väta o väcka det som sover.Kärlekens vingar drar vidare o söker efter utrymme att fylla med liv, där det finns någon som lider, lider brist på friden. Friden som talar och återspeglar vårt opåverkbara värde och låter oss vörda sanningen att vi är välkommna och ta emot att vi är älskade vad som än händer , få det uppenbarat att vi har Guds värmande händer i vårt hjärta, med liv i glädje. Bo Ekman