Under hårdhet finns alltid kärlek;
i dig, i mig, i dem vi möter.
Hårda blir vi när vi skyddar oss från känslor vi inte vet hur vi skall hantera;
smärta, vilsenhet, sårbarhet, utsatthet, ensamhet och liknande.
När vi stöter bort någon, är det inte den andre vi stöter bort;
det är de känslor hos oss själva som vi ännu inte tagit till oss
och lärt oss möta med värme.
När någon stöter bort dig, är det inte du som blir bortstött;
det som avvisas är svåra känslor inom den som stöter bort dig.
Vi hjälper varandra om vi försöker förstå detta.
Då kan vi allt mer vila i att vi är värdefulla och älskade som vi är.
Likaså kan vi försöka möta hårdheten med värme;
inom oss själva och runt oss.
Även om vi inte klarar av att möta de känslor som känns svåra,
kan vi försöka vara varma och kärleksfulla mot oss själva ändå;
säga till oss själva ”Jag ser att detta är svårt för dig.
Det är ok. Du är ok. Du får vara rädd för detta.”
Då ser vi oss själva.
Det är kanske inte så lätt,
men det är värt att försöka.
Världen behöver människor som ser.