Ofta är det inte det vi först tror är problemet som är problemet.
Vi kan ägna ett helt liv åt att söka det vi behöver utanför oss själva
och förlägga orsaken till vårt obehag där;
vissa personer, händelser, fenomen, grupper etc.
Så länge vi tror att roten till vårt lidande eller obehag finns där,
kommer vi aldrig att bli fria från det.
För att bli fria, behöver vi gå in i oss själva
och lära oss att ge oss den bekräftelse, det stöd, det godkännande,
den kärlek och den acceptans vi behöver.
För så länge vi inte gör det, kommer vi vara bottenlösa kärl.
När vi stannar upp och hämtar hem våra projektioner
(från det där ute vi tror måste förändras för att vi ska kunna må bra;
känna oss älskade och värdefulla etc), då bleknar de sakfrågor som skiljer oss åt
och de frågor som rör den mänskliga existensen träder fram.
När vi accepterar och älskar oss själva, behandlar oss själva med värdighet,
blir vi inte så känsliga för om andra gör det eller ej.
Då blir det lättre att förstå dem med empati;
att se att deras fördömande eller bristande förståelse handlar om
att de fördömer de sidor hos sig själva som de tror är oacceptabla.
Likaså kommer mitt eget fördömande av andra ur en längtan
efter att få vara värdefull som jag är, vara trygg, och en tvivel på att det är så.
Det där ute som väcker osäkerhet och tvivel,
fungerar som en spegel där vi kan se var vi ännu inte lärt oss
stå upp för oss själva och vad hos oss vi inte tillåter.
Om vi vill ha ett större livsrum,
står vi då inför en möjlighet att fatta medvetna beslut
kring vilka vi får lov att vara.
Det är bra. Ingen annan behöver godkänna oss så, bara vi själva, och det är frihet.