Ibland kan en del av oss ha kommit på efterkälken
redan tidigt i livet;
den del som aldrig kände sig helt och hållet accepterad.
Den delen lever kvar inom;
känner sig ensam och utanför,
liten, rädd och obetydlig.
Om du växt upp med en stor förmåga att överleva,
men längtar efter att bli hel,
behöver du hämta upp den del av dig
som blev övergiven och lämnad ensam
i unga år.
Rädslan för att bli övergiven och inte vara välkommen,
kommer från denna övergivna del i dig själv.
För att komma nära denna känsliga del,
behöver du vinna dess förtroende.
Du behöver närma dig med kärlek och medkänsla;
erbjuda värme och acceptans åt den.
Om det är svårt att meditera,
svårt att nå den efterlängtade kärleken och friden,
kan det vara för att du ännu inte tagit till dig
den här delen av dig själv.
I det sköraste, mest förskrämda, ratade och bortstötta hos dig,
finns en kärlek som är ett med dig
och som söker dig inifrån ditt hjärta.
Om ditt sårbara jag inte känner sig välkommet hos dig,
håller det sig på avstånd och inger dig en känsla av ensamhet.
Först när du tar det till dig,
kan det visa dig sin sanna skönhet och vishet.
Om ditt innersta jag inte kan känna sig tryggt hos dig,
kan det söka efter andra,
särskilt sådana som har lite skön, tillfällig tröst att ge.
Men ingen annan kan erbjuda ditt innersta det hem
och den ovillkorliga kärlek det behöver, bara du.
Det kan vara svårt till en början,
svårt att ta till sig det lilla om man blivit vuxen,
men det är värt alla försök.
För på samma sätt som du erbjuder ditt lilla jag villkorslös kärlek,
kommer det att ge dig villkorslös kärlek tillbaka
och värma dig inifrån.
Om du känner dig ensam,
stanna hos din ensamhet.
Låt inte ditt rädda jag springa sin väg.
Låt det förmedla sin vishet till dig,
lära dig att leva istället för att överleva,
bli ett med dig så du blir hel.
Djupast inom oss finns en kärlek utan gräns och slut.
Med värme,
Evalotta.