Det händer att man stöter på en inre hårdhet
hos dem man vill vara nära.
Hårdhet som stöter bort, håller på avstånd, avvisar.
Det kan göra ont,
det kan skrämma och få hjärtat att sluta sig.
det kan skrämma och få hjärtat att sluta sig.
I mötet med hårdhet, är det lätt att vilja dra sig undan.
Den egna rädslan för att bli bortstött
kan manifestera sig som en mur runt hjärtat
kan manifestera sig som en mur runt hjärtat
och få oss att antingen möta hårdheten med samma mynt
eller att dra oss tillbaka.
eller att dra oss tillbaka.
Om vi inte vet hur vi ska ta oss vidare därifrån,
kan det börja skapas väggar mellan oss;
väggar av besvikelse, av frustration, ilska och sorg;
väggar som blir allt mer hårda och gör det allt svårare att nå fram.
Hårdheten kan finnas hos oss alla.
Den säger ingenting alls om hur kärleksfulla eller varma vi är;
däremot berättar den om sårbarhet.
En hård, kall, arg reaktion är något av det mest sårbara man kan möta.
Det hårda kan ha börjat växa så tidigt i livet.
Hårdhet är sårbarhet.
Hårdhet är ofta bara det uttryck för sorg och smärta
som varit möjligt att visa upp.
som varit möjligt att visa upp.
De flesta av oss kommer till en punkt i livet
när det försvar som skulle skydda mot smärta,
när det försvar som skulle skydda mot smärta,
istället börjar skapa smärta.
Det kan få relationer att gå sönder genom den distans som skapas.
I det hårda kan det även finnas en sorg över att inte bli förstådd.
En sorg över att ingen finns som kan se sårbarheten och smärtan.
En uppgiven längtan efter någon som inte låter sig skrämmas,
utan står kvar där med sin värme.
Det brukar finnas ett missförstått, besviket barn därinne.
Ett känsligt.
Man kan förledas att tro att den hårda, arga människan inte är känslig
och behöver mjukhet och värme, men så är det inte.
Ofta har det känsliga hjärtat utvecklat det hårdaste skyddet,
i de fall då det behövts för att klara sig.
Då ingen förstått och sett.
Då ingen förstått och sett.
Det är bra att veta detta i mötet med känslokyla.
Man kan bli skrämd ändå och vilja vända sig bort,
men jag vill så ett frö.
Om man kan pausa sin egen reaktion
och för en stund försöka se djupare in i den andre,
och för en stund försöka se djupare in i den andre,
kan det hända att man får en glimt av smärtan därinne.
Om man är modig nog att se.
Det samma gäller den egna personen.
Har man fått lära sig att man inte ska vara arg och stängt in ilskan,
har man även stängt in sorgen och besvikelsen;
kanske så länge att man inte längre minns.
Det som kommer då är irritation, vilket är smärtsamt i sig.
Andra har levt ut ilskan och blivit sedda som jobbiga barn;
vilket är en sorg det med. Det är alltid en sorg att inte bli förstådd.
Under det kalla, finns så många, undanstoppade känslor.
Därunder finns det en ocean av värme och kärlek,
ett mjukt, varmt och sårbart hjärta som vill leva.
”Det är inte du som är avvisad”, brukar jag försöka tänka.
”Det är svåra känslor, och du med dem.”
Med värme,
Evalotta.
Underbart Evalotta. Betydde enormt mycket för mig. Tack, av hjärtat.
Tack så innerligt. Känner igen mycket av dina tankar hos de interner jag fått jobba med. Den ofta hårda ytan man möts av, men som inom tystnadspliktens förtroendeingivande sfär bryts ner och fram skymtar det sårade barnet. Men jag kan också lätt känna igen tankegångarna när min fru och jag målat in oss i våra hörn och bepansrat oss med våra kyliga rustningar. Idag har vi hittat sätt att hantera detta, tack och lov.
När jag läser detta börjar tårarna rinna. Detta är allt jag någonsin trott på, att bakom taggar och hård fasad finns en mjuk och fin människa. Tyvärr så försöker jag just nu repa mig efter sviterna av en relation till en narcissist. En relation där min tro på det goda i människan i det närmaste raderade ut all självkänsla jag någonsin haft. En relation där jag lärde mig allt om psykisk misshandel.
Jag vet inte om jag någonsin kommer att tro på mjukhet bakom hård yta igen. Eller på att människan innerst inne är god och det gör mig så fruktansvärt ledsen.
Har du något råd hur jag ska våga visa mig sårbar och känna kärlek och empati igen? Hur jag får tillbaka min tro?
Hej och tack för det du delar med dig av.
Kanske behöver ditt hjärta få ta god tid på sig för att hämta sig från sin erfarenhet. ibland kan man behöva stänga om sig för att få läka ostört.
Ett nybrutet ben kan man inte gå på och det kan kännas som om det aldrig ska kunna bära en igen, men såväl kropp som själ har en fantastisk förmåga till läkning, bara man ha tålamod och tar hand om skadan. Först vila, sen sjukgymnastik; jag ser det på samma sätt för själen som för kroppen.
Skadad tillit kan tränas upp igen, varsamt, med väl valda människor. Man kan se det som att träna upp vilken skadad del som helst. Att träna hela tiden med människor som inte vet om att man är känslig och behöver en viss typ av respons, är inte att rekommendera i första skedet. Bättre då att förklara för några att du just nu vill bli varsamt speglad av just dem.
Människor vi möter, har sina sår och sina begränsningar. Det är en smärtsam upplevelse du beskriver; en spegel som jag gissar förvrängt bilden av dig till något som inte är du. Någon annans bild av dig kan aldrig vara du.
Jag vet så lite om dig, men för att kunna vara sårbar med andra, är det klokt att öva på att vara sårbar inför sig själv; att själv se och välkomna sin sårbarhet. Sårbarhet kan ha blandats med skam, och då är den svår att välkomna. Skam är dock inget att skämmas för. Sårbarhet kan aldrig vara något dåligt, det är det som gör oss levande och mänskliga. Empati för andra kommer automatiskt när vi känner empati för oss själva; relaterar till vårt inre som ett du, med villkorslös värme till allt som är, hur det än är.
Din tro…det sanna kan aldrig gå under. Jag tror att under alla sår, i hjärtat av sårbarheten, ligger allt fint och levande kvar och väntar på dig. Nu har du ett läkearbete att göra och kanske inte kan se det redan sådda fröet till något nytt i ditt hjärta, men det finns där och väntar på dig. Det gror i sinom tid.
Med värme,
Evalotta.
Tack…
<3
Gråter…. Stora tårar. Jag som googlat runt nu för att finna vad det är
För fel på mig och varför jag stöter bort
Min man… ?
Vad fint du skriver EvaLotta. Jag läser och mår bra. Kram