Att närma sig det inre, osynliga barnet.

När man närmar sig sitt inre barn,
är det viktigt att göra det förutsättningslöst.
Den känsliga därinne kan ha väntat i decennier på att bli sedd,
och kan höra kritik och dom även där den inte finns;
allt för att skydda sitt känsliga hjärta.
Att närma sig sitt inre barn,
kan ibland liknas vid att närma sig ett barn som saknar tillit,
som är på sin vakt; ett barn vars förtroende man måste förtjäna
genom att visa att man aldrig någonsin kommer att överge.

Det osäkra, osedda barnet kan ha tappat kontakten med de behov
som aldrig blivit speglade, och kanske inte längre vet vad som fattas.
Barnet kan ha blivit osynligt både för sig själv och för sin vuxna människa.
Allt som finns är en känsla av saknad som växer därinne,
som så småningom kan leda till en förlamande trötthet, en stress
eller en odefinierad vrede.

Känsliga behov som trygghet, tröst och beskydd kan obemärkt
ha kapslats in bakom väggar av skam om de inte blivit mötta.
Istället för att fylla trygghetsbehovet med trygghet,
tröstbehovet med tröst et c,
kan behovet ha fyllts med skam.
Det är som om något måste fylla tomrummet,
och blir det inte fyllt med det som mättar,
kan det bli fyllt av skam,
och därtill kanske något annat beroende.
Allt för att slippa det outhärdligt tomma.

Detta kan göra att en vuxen med ett sådant barn inom sig
reagerar aggressivt om någon kommer nära det skamfyllda behovet.
Den som skulle kunna möta behovet,
kan bli bortstött med kraft.
En vuxen med ett behövande barn inom,
behöver trygghet och tid;
från sig själv och från andra.
Det som kan låta aggressivt,
är bara ett bristfälligt sätt att visa sorg och längtan.
En sådan vuxen ska man hålla om.
Stanna hos. Inte låta sig stötas bort.
Bara så. Ge tid.
Som ett barn, vars tillit man vill vinna.

När man närmar sig sitt inre barn,
gäller det att göra det förutsättningslöst
med en enda önskan: att lära känna det, i kärlek.
Det sårade barnet märker direkt om du har en agenda,
om du vill förändra det,
förväntar dig att det efter en stund är tröstat nog,
att såren ska gå över,
att tilliten ska vara vunnen en gång för alla.
Låt barnet vara som det är. Älska det villkorslöst.
Sann frihet är att få ha sina sår utan skam.
Sann frihet är att se det stora i det brustna och hålla det nära hjärtat.

Målet är inte att överkomma bristen,
utan att välkomna bristen villkorslöst;
då blir den inte längre något problem.
Alla sår vi famnar i vördnad, gör oss mjuka och mänskliga.
De blir till beröringspunter där vi kan möta och känna igen
det djupt mänskliga i varandra.

Med värme,
Evalotta.