Att våga lita på kärleken – och se sitt inre barn.

Det kan vara svårt att lita på kärleken när man blivit bränd;
när man trott på den och så blev det inte alls som man tänkt sig.
Förlusten gjorde ont. Hjärtat är vilset. Går kärleken att lita på?

Jag får brev om detta.
Hur kan man leva och älska med öppet hjärta när det gör så ont att bli avvisad;
förlora den älskade, bli utbytt, bortvald, älska mest
eller när kärleken inte blir besvarad på samma vis.
Det gör ju så ont, så ont. Är det värt det?

Man vet aldrig med säkerhet hur det blir i relation till en annan.
Jag kan bara lita till kärleken i sig;
på att den finns i överflöd,
att jag är värd och ämnad att leva i den,
att det är det naturliga tillståndet mellan människor,
bortom de sår och mönster som hindrar den att kännas.

En viktig sak är att försöka skilja på mönster och sår å ena sidan
och ren kärlek å andra sidan.
När kärlek filtreras genom mönster och sår,
kan det bli på alla möjliga sätt.
Dessa sätt har bara att göra med den som har dessa sår och mönster.

Vi har dem alla. Vi har våra skydd som kan ställa till det för oss.
I skydden finns en vaksamhet.
Från en ofta omedveten plats kan en del av oss hålla koll på
hur vi blir mottagna av den andre, om vi är ok,
om vi är välkomna som vi är, om det går att älska oss osv.
Från samma omedvetna plats kan det komma signaler om vi kan vara trygga,
om vi bör dra oss tillbaka osv.
Det luriga med informationen är att det handlar om oss,
hela tiden om oss. Där ser vi inte den andre.
Därifrån kan också komma ut omdömen om den andre,
baserade på vaksamma försvar.
Den information som kommer från försvaren behöver vi hämta hem
från det som sker mellan oss och den andre.
Egentligen är det signaler om att vi längtar efter att få våra grundläggande
behov av trygghet, kärlek, närhet, gemenskap etc tillgodosedda.

När någon kommer nära,
kan det hända att vi omedvetet projicerar ut dessa behov på den andre
och kollar av ”kommer du att möta detta åt mig”?

Det inre barnet vill så gärna hitta någon som alltid är stabil,
alltid kommer med trygg kärlek, aldrig överger, alltid finns kvar.
Det inre barnet vill så gärna hitta någon som kan möta den längtan.

Jag upplever att det som gör ont och skrämmer mest,
är om jag drar slutsatser om mig själv att jag inte är värd kärleken,
att kärleksförlusten har med mig att göra.

Det kan verkligen vara snårig terräng detta,
så många reaktioner kommer från det omedvetna och är starka.

När jag blir rädd, brukar jag försöka hämta hem mina projektioner.
De bottnar inte i rädslan att förlora en specifik person i nuet,
utan i något mycket djupare.
Jag brukar känna, känna och så småningom möta en liten inre flicka
som tydligt deklarerar att hon INTE vill bli övergiven.

Det är så viktigt för henne att ibland tar hon över hela mig.
Stannar jag då upp, andas, känner och känner brukar hon bli tydlig för mig.
Då kan jag ta henne i handen och säga att jag finns kvar.
Villkorslöst och alltid.
Det är ok att hon blir rädd.
Det är ok att hon säger till.
Hon är så fin.
Hon ska inte behöva bli övergiven igen.
Nu är jag hennes vuxna, trygga person.
Jag lovar att finnas kvar och möta henne
med kärlek, trygghet och närhet;
villkorslöst.

Vad jag kan ha tillit till är kärleken i sig.
Kärleken kommer alltid tillbaka i nya former.
Kärlek gör inte ont, bara tron att vi inte är värda att få eller ge den.
Kärleken kommer från så många håll.
Vi är ämnade att leva i den.

Så här skrev en vän till sitt inre barn:

”Du kommer att falla, flera gånger
och det kommer att göra ont,
men jag ska hjälpa dig upp igen.

Om du slår dig, lovar jag att trösta.
Om du blir rädd, så finns jag där.
Det är ok att prova.
Det är också ok att tveka,
men låt inte tvekandet ta över modet att våga.”

Med värme,
Evalotta.