När något händer som gör ont inom oss,
är det en naturlig impuls att vilja skydda sig.
På något sätt behöver vi förhålla oss till smärtan.
Kanske har vi vant oss vid att använda skydd som stänger och skapar väggar
mellan oss och vår omgivning.
När vi försöker skydda oss genom att stänga, gör vi oss själva med tiden mer skada än hjälp.
När vi stänger mer och mer om oss för varje smärta,
minskar vi vårt livsrum och vi kommer längre och längre bort ifrån
den trygghet, frihet och kärlek som vi egentligen längtar efter.
När vi får ett sår, står vi inför en möjlighet att välja vad vi vill att det ska få göra med oss.
När det gör ont är det öppet inåt, och då är vi extra formbara för oss själva.
Vill vi läka våra sår på djupet och få tillgång till hela vårt livsrum,
behöver vi leva oss igenom våra sår.
Då behöver vi känna smärtan, ta den till oss och låta den kännas ända in i hjärtat.
Vi behöver leda smärtan från hjärnans tanke till hjärtats värme;
försöka känna såren istället för att tänka kring dem eller skjuta undan dem.
Med hjärnan kan vi förstå och tänka om smärtan,
men oftast kommer inget helande på djupet ut av det – om vi inte samtidigt öppnar hjärtat.
Tar vi smärtan in i hjärtat, kommer vi att upptäcka att vi inte skadas av det, utan läks.
I hjärtats djup finns en kraft som helar och omformar.
Vi behöver släppa taget om smärtan och lita på den helande kraften som finns i hjärtat.
Där kan såren finna en trygg plats, och när de blivit mottagna där
upphör de att skada och stänga oss och blir istället till en öppen, ny och levande plats inom oss.
När något gör ont, kan vi låta ännu ett skydd stänga om oss.
Vi kanske tror att vi skyddar oss från smärta,
men i själva verket bygger vi på vår smärta och minskar vårt livsrum.
Om vi försöker ta smärtan till oss, påbörjar vi en läkeprocess.
Det kan kännas skrämmande, för börjar man väl ta en smärta till sig
upptäcker man kanske en till och ännu en och en hel lång kö av sår som gör sig påminda.
Det är bara att ha tålamod och ta emot dem en efter en.
Det blir färdigt.
Det är värre att hålla undan smärtan än att känna den.
När hela lagret av sår blivit mottagna och kända i hjärtats värme,
blir det lugnt, stilla och öppet.
När något därefter gör ont i oss, väcker det inte upp all gammal smärta
utan blir en hanterbar känsla i stunden som varken behöver stänga oss eller leva kvar.
Att ta smärtan till sitt hjärta, är som att låta hjärtat vara som en kärleksfull förälder
som tar sitt barn i famnen och kramar tills det är klart.
I hjärtat finns en kärleksfull och helande kraft.
Leder vi smärtan dit, läker den så småningom av sig själv.
Vi behöver inte försöka förlåta, bara leva oss igenom våra sår i hjärtat;
ta dem till oss där. I hjärtat finns den kraft som kan hela och göra nytt.
Med värme,
Evalotta.
Tack för att du skriver om detta. Jag undrar ändå lite HUR jag konkret ska föra smärtan till hjärtat. Jag menar, känslorna kommer så fort o inte alltid på ett medvetet plan och försvarsmekanismerna slår på så snabbt innan man hinner blinka.
Hanna i Norrköping
Tack för en bra fråga. Ett första steg är att längta efter att kunna föra smärtan dit, att vilja det. Ett annat steg är att försöka bli medveten om det försvar som sker omedvetet och blixtsnabbt; försöka fånga sig själv precis när det händer eller stanna upp efteråt, backa bandet för att försöka få syn på vad som hände. En bra fråga när man backar bandet är ”Vad var det jag kände?”. man kan till exempel ha blivit rädd, och får man fatt i den känslan så kan man välja att tillåta sig själv att känna den känslan (medvetet). De känslor vi missar hos oss själva, är ofta de vi omedvetet (eller medvetet) inte tror att vi får lov att känna eller upplever som skrämmande).
Ju mer man blir medveten om när och hur man puttar undan eller stänger av sina känslor och använder ett försvar, desto lättare kan man välja att låta känslorna kännas istället. Kanske inte alltid i stunden, men åtminstone efteråt. Man kan behöva ge det tid, i synnerhet om man gjort på ett annat sätt i många år. Och det är skönt att verkligen tillåta sig att vara nybörjare.
med värme,
Evalotta.
Tack för ditt svar! Det blev lite tydligare! Jag är glad för att ha hittat din blogg!
Hanna
Underbart att läsa detta, för det är precis detta jag jobbar med just nu. Att försöka sänka garden och låta känslorna gå ner från hjärnan ner till hjärtat. Det är så mycket man hållit upp med ren viljestyrka och när kollapsen kom för ett tag sedan förstod jag att jag inte alls bearbetat de tuffaste bitarna i mitt liv, visst med kunskap, men inte bearbetat och omslutit dem i mitt hjärta. Tack snälla för att du delar med dig! <3
Mm, då har du en fin process framför dig. Att ha glappkontakt med känslorna i hjärtat tar mycket på krafterna. Lycka till på vägen och dela gärna med dig av hur det går.
Med värme,
Evalotta.
Wow vilket fint inlägg. Tog till mig orden. Det är det här jag så tydligt känner just nu. Att bara tillåta och läka de sår som behöver helas.