Att älska kärleken i sig själv – om kärlek och att älska

Det handlar om att älska kärleken i sig själv,

för dess egen skull,
varhelst det är öppet,
varhelst det är stängt;

i varje möte
(även om du mötte en brist),
i varje människa
(även i dig),
i varje andetag
(även då du glömmer att andas eller inte får luft).
Samma, samma.

Det handlar inte om hur kärleken tas emot och flödar i specifika relationer,
utan om Kärleken själv.
Älskar vi kärleken för dess egen skull,
finns det inget att förlora.
I benådade stunder flödar den kännbart mellan människor
och vi kommer varandra nära;
som om kärleken känner igen sig själv i den andre och blir stark.

Vi kan aldrig förlora kärleken, den ÄR.

Vi kommer att förlora alla vi älskar,
någon gång händer det obevekligen.
Men, kärleken kommer alltid tillbaka i nya former.

Vi kan aldrig bli avvisade.
Det avvisade är det ännu ej mottagna hos den som stöter bort oss,
och det vi stöter bort hos andra speglar det vi gömmer undan för oss själva.
Det är inte vi som blir bortstötta,
vi blir bara varse vad den andre stöter bort i sig själv.
Vi är i kärlek när vi kan.

Vi är alltid älskade. Alltid.