Högkänsliga vän, det är inget fel på dig.

ditt sätt att fungera borde inte förbättras, fixas till, gå över.

Det behöver inte ursäktas eller förklaras.

Du behöver bli förstådd; 

förstådd i dina försök, förstådd i dina känslor och mött i dina behov.

Du behöver bli förstådd och sedd i allt du känner ansvar för och bär.

Du behöver få veta tydligt att andra verkligen tar ansvar för sig själva;

att de inte håller dig ansvarig för sina känslor (ja, du är skuldfri), 

att de inte förväntar sig att du ska ta ansvar för deras behov utan att de ens sätter ord på dem (du behöver inte snappa upp vibbar och se till att alla blir nöjda, du ska inte ens).

Känslor.

Å ena sidan kan det kännas mycket. Starka, sköna känslor och svåra. Det är gott så.

Kärleken, livskänslan, kreativiteten, sorgen och glädjen kan fylla dig till bristningsgränsen.

Å andra sidan, om du missar din första känsla, grundkänslan, och omedvetet prioriterar bort den,

kan du istället komma att känna tolkningsgenererade känslor. Det är känslor som värderar dig, analyserar dig och dömer dig. Det är känslor som skam och skuld.

Som högkänslig är det lätt att reagera med skam och skuld. När det sker, känns kanske inte just skam och skuld i kroppen, utan dess konsekvenser. Ett tomt, kallt, blockerat och avstängt tillstånd infinner sig. Den värme som annars känns i relation till andra, stängs av. Det kan även kännas som ett tungt, omöjligt ansvar (för att det ÄR omöjligt), en stress, en panik, en ångest.

Detta är ingenting att döma sig själv för. Det är naturliga konsekvenser av att ha missat sina egna känslor och behov när de uppstod i sin första form (grundkänslor som glädje, sorg, ensamhet,  kärlek, vilsenhet, kreativitet etc) och istället ha märkt dem först när de kom i sin värderade, tolkade form (bra, dålig, övergiven, oälskad, värdelös, stressad etc). 

Om du ger dig själv rum i avskildhet, brukar det vara lättare att finna grundkänslorna och behoven.

När de blir välkomnade, börjar livet flöda igen. Med kraft.

Att fundera över sig själv, sin bakgrund och sin natur och att ägna sig åt diverse självförbättringsprojekt är mycket vanligt hos högkänsliga.

Det är ok. Det är spännande, vi gillar sånt.

Viktigt är dock att påminna sig om att inget behöver förbättras eller fixas till;

du är redan som du ska. Det som behövs brukar vara att ta dig själv till ditt hjärta.

Det är mjuk lyhördhet, kärleksfullt godkännande och en stor omsorg som även innesluter den egna personen som hjälper. Hel är inget man kan bli, inte slutet på en gedigen utvecklingsprocess.

Hel är något man är i den stund man villkorslöst tar emot sig själv, i det tillstånd man är, hur det än är.

Med värme,

Evalotta.