Att förstå ångest ur ett empatiskt perspektiv och återvinna tilliten från sitt inre.

Ångest kommer som en naturlig konsekvens av att vi missat att svara an till våra grundläggande, allmänmänskliga känslor och behov. Kanske beror det på att vi istället hade fokus på andra människor och deras känslor och behov, kanske för att vissa känslor och behov hos oss aldrig blivit speglade och  vi därför inte har kontakt med dem. Det kan bero på att vi värderar vissa känslor och behov som skamliga eller så stämmer de inte med vår självbild och vi stöter bort dem. Det kan finnas många skäl till att vi missar det som är levande inom oss.

Om vi tappat kontakten med flera viktiga känslor och behov, får vi ångest som en varningssignal från vårt inre. Om vi därtill medvetet eller omedvetet dömer flera av våra viktiga känslor och behov som dåliga, inte ok, otillåtna eller skamliga (vi skäms och känner oss rädda för att visa dem), får vi stark ångest. Om vi under en längre tid konsekvent kört över och dömt ut viktiga behov hos oss själva, får vi panikångest. Det är starka varningssignaler om att vårt inre inte får vad det behöver. Hela kroppen kan bli som förlamad av panik och det är ofta ett svåruthärdligt tillstånd.

När vi har kontakt med det som är levande i oss (grundläggande känslor och behov) och välkomnar det, har vi inte ångest. Det kan dock vara lite knivigt att ta sig dit om man under en längre tid kört över sig själv, avfärdat sina inre signaler och värderat andras känslor och behov som viktigare än sina egna. Den inre tilliten kan ha tagit skada efter en sådan behandling och då behöver man återvinna tilliten från sitt inre och visa att man går att lita på.

Man kan se det som en relation där den andre agerat på sätt som fått tilliten att gå sönder; man känner sig inte längre trygg med den andre och stänger om sig, drar sig undan och vill inte längre visa sig, vara nära. Man släpper kanske inte fram sin sårbarhet, sina känslor och behov, utan blir hård och kall mot den andre. På samma sätt blir den med kontakten med sig själv. Det inre stänger när det upplever att det inte kan lita på oss. Vi får inte kontakt, når inte fram, hamnar ute i kylan av vårt eget stängda hjärta. Det är förfärligt. Det ger ångest.

Om vi vill börja finna en varm och tillåtande relation till oss själva, får vi försöka öva på att lyssna lyhört och med värme till kroppens och själens signaler. Vi får börja värdera oss själva som oändligt viktiga och ta till oss att vi har ansvar för dem vi är. Vi kommer att få så många chanser. Ibland kommer vi lyckas att vara varma, ibland kommer vi att missa, och vårt sårbara jag kommer förmodligen att ömsom sticka ut huvudet och visa sig lite för att i nästa stund skrämt dra sig undan igen.

Precis som i en relation med en annan människa, kan tilliten behöva få ta tid att reparera. Ju tryggare vårt inre blir med att det inte kommer att bli dömt, desto mer kontakt och tillgång får vi till det. Ju fler upplevelser av att ha blivit väl mottaget av oss som vårt inre får, desto mer visar det sig i sin skönhet. Med tiden växer en närhet och en intimitet fram och kärleken blir allt starkare. Vi lever i kontakt med det som är levande inom och känner oss levande och fria. Det är en vacker process. Man får räkna med att det tar sin tid och att det dyker upp nya områden där detta behöver integreras, men det är bara att välkomna i full tillit till processen. Hel känner man sig i den stund man tillfullo tar emot och bejakar sig själv.

Med värme,
Evalotta.