Vi speglar oss i varandra när vi möts.
När vi blir berörda, öppnas det som en portal till vårt inre.
Vad i mötet berörde? Vad var det som väckte kärleken? Avsmaken? Längtan? Rädslan? Kärleken väcks när vi känner oss sedda, förstådda, mottagna och trygga. Vi kan även bli illa berörda av möten som uteblir, när vi inte får den kontakt med varandra som vi längtar efter utan stannar på ytan eller går vilse i missförstånd, försvar, skuld och skam.
Vi gör ett misstag varje gång vi tar något personligt; då ser vi inte varandra.
Såg vi, skulle vi se det som var levande i den andre, känslor och behov, och bara det.
Då skulle vi se att oavsett vad som kommer ut ur den andres mun, är det bara ett uttryck för något den andre verkligen längtar efter och behöver. Det har inte med oss att göra, precis som det som väcks i oss inte har med den andre att göra. Vi bara speglar något som redan fanns där och behöver bli mottaget, först och främst av oss själva.
Om vi kan få kontakt med vilka känslor och behov som gör sig påminda inom oss i mötet med den andre, då blir vi fria att ta ansvar för dem. Då kan vi koncentrera oss på att möta det som behöver bli mött i oss själva. Därefter är vi fria att se och möta det som behöver bli mött i den andre, utan sammanblandning.
Väckta känslor och omötta behov behöver mötas i var och en, utan sammanblandning.
Jag känner som jag känner för att jag har något behov som gjort sig påmint;
kanske i mötet med den andre men aldrig på grund av den andre. Den andre känner som den gör för att den har behov som antingen blivit mött eller som skriker efter att få bli hört. Kanske var det kontakten med mig som gjorde detta tydligt, men det är inte på grund av mig det känns som det gör. När man hejdar sig och försöker se det som är levande i var och en, kan man hitta till en ny form av frihet i kontakten. Var och en bär ansvaret för sig själv, men vi kan hjälpa varandra att spegla, bekräfta och se. Det är en frihet som får livet att flöda.
Vi kan ibland behöva ta steg bort från människor om vi har svårt att bevara vår integritet i relation till dem; om sammanblandningen dominerar och vi inte kan få kontakt med vårt eget i den andres närhet.
Detta har ingenting med kärleken att göra.
Det kan vara smärtsamt, men egentligen är det inte den andre vi tar avstånd från, utan en dynamik som präglas av dysfunktion. Kunde vi få den typen av kontakt med den andre som vi längtar efter, skulle vi inte behöva fjärma oss. Att ta ett steg bort kan vara ett steg mot att bygga den integritet som på sikt gör det möjligt att få den kontakt vi längtar efter.
Tänk så lite som handlar om den andre i en relation och så mycket som handlar om vad som pågår i oss själva; fast någonstans handlar det kanske ytterst om växande, om att lära oss ta emot oss själva och varandra med klar blick.