Att jämföra sig eller värdera sin mänsklighet högt

Det händer emellanåt, ganska ofta förresten, att jag får höra: ”du har kommit så mycket längre än jag i din utveckling” eller ”han har kommit längre än jag”, och varje gång är det något i mig som reagerar. Det är något i det sättet att tänka som inte stämmer.

Jag har dagar och stunder då jag är klarsynt och stark, nära livet och kärleken, fri och i kontakt. Jag har dagar och stunder då jag känner mig vilsen och avskuren från livet, känsligare för smärta, som på väg genom dimma.

Så lätt det är att känna mig stolt och underbar de där klarsynta dagarna då det är lätt att leva. Så mycket svårare det är att känna mig stolt, ärlig och öppen de dagar då livet inte flödar inom och klarsynen uteblir.

Så lätt det är att värdera det ena högre än det andra, att se det kloka klara som normaltillstånd och det andra som icke-önskvärda avvikelser som egentligen inte borde vara där.

Så lätt det är att se sitt högpresterande och välfungerande jag som det önskvärda jaget, och den del som inte orkar, inte lyckas, inte får ihop det som en tillfällig svacka som ska gå över.

Jag tror att de flesta av oss mer eller mindre omedvetet värderar våra olika tillstånd. Helt i onödan. Det skapar bara onödig stress och meningslösa strävanden. Jämförandet där vi kan komma uppåt, framåt eller halka bakåt i vår utveckling som människor, vara bättre eller sämre än varandra och oss själva, den vi tror att vi borde vara, det är så vanligt och så bedrägligt.

Bedrägligast av allt är kanske att jämföra sig med sig själv, den man kan vara, den man varit, den man tänker att man skulle kunna vara. Vi är så mycket, vi rymmer världar och årstider. Vi har inom oss vägar så självklara att vi inte ser dem och snårskog där vi själva får ta oss fram för första gången; mark där ingen gått förut och trevande får vi söka oss vidare utan att ens veta var andra sidan är eller vad som finns där.

Vad handlar det om, jämförandet med vår bild av hur vi borde vara? Kanske att vi vill duga, vara tillräckligt bra nog för något; för att bli älskade, för att vara välkomna, önskade i gemenskapen, slippa kritik. Så klart vi vill, vi är ju människor. Vi vill vara värdefulla och sedda, för alternativet vore outhärdligt.

Så länge vi försöker förbättra oss själva, nå längre, komma över saker hos oss själva, förändra oss, tror jag vi fjärmar oss från det vi egentligen längtar efter. Det handlar inte om att komma längre och bli bättre; det kan vi göra, men det kommer inte att möta vårt djupa behov av att vara älskade, värdefulla och sedda. Det blir flyktigt och beroende av att vi lyckas upprätthålla samma nivå eller högre. Gör vi inte det, kan vi tro att vi går bakåt i vår utveckling och börja se på oss själva med kritiska ögon.

Egentligen är det så enkelt. När vi stannar upp och kommer i kontakt med oss själva, det sanna, ärliga inom oss, då mår vi bra. När vi är äkta och godkänner oss själva som vi är, då är vi i hamn, hemma, i mål, där vi vill vara. När vi är äkta mot oss själva med hur vi känner, hur vi vill ha det, vad vi längtar efter och behöver, då får vi tillgång till det finaste i oss. Frigörs till liv. Det handlar inte om att komma långt eller lyckas i livet, det handlar om att komma i kontakt; med sitt inre, med den villkorslösa kärleken inom och bli en del av den.

Att ta sin mänsklighet i famn, hålla den högt, säga:

”Jag är så stolt över dig, jag älskar dig alltid, alltid, och vad som än händer så finns jag här och tar emot dig. Du kommer aldrig mer behöva vara ensam.”, det leder hem, hem till kärleken, hem till hjärtat.

Att välkomna den mänskliga, sårbara, levande delen i oss, befriar från jämförelser och leder till en varm och trygg plats inom. När vi öppnar för en kärleksfull relation med vår egen sårbarhet, känner vi oss älskade och värdefulla. I den kontakten har vi tillgång till klarsyn och frihet, självständighet och glädje. När vi öppnar för den kärleken, öppnar vi för Gud.

Där vi tillåter oss själva att vara älskade, där når kärleken in.

Med värme,

Evalotta.