Att älska sig själv är viktigt, det sägs ofta så. Och visst är det fantastiskt att känna kärlek för den man är, för sig själv. Känner man kärlek till sig själv, är man i hamn; det är en fridfull plats att vara på. Men, detta med att älska sig själv; hur gör man det? Det sägs till och med att man måste älska sig själv för att kunna älska någon annan, men det tycker jag inte alls stämmer.
Är det någon här som lyckats älska någon för att det är bra att göra det? Tänkte väl det.
Kärleken till den egna personen, så väl som till andra, växer fram ur en förståelse.
När vi inte förstår oss själva, kan det hända att vi omedvetet ifrågasätter, kritiserar och försöker förbättra oss själva (eller andra). Då stänger hjärtat ner och det kommer ingen kärlek till vare sig oss själva eller andra.
När vi koncentrerar oss på att försöka förstå våra goda avsikter, de känslor och behov som är levande inom oss och som tar sig en mängd olika uttryck, då kan vi komma i kontakt med något fint därinne som väcker vår kärlek. När vi tar emot vad helst vi finner inom oss och säger ok, välkommen, igen och igen och alltid, då öppnar sig hjärtat och det kommer kärlek till såväl oss själva och andra.
Vi kan känna kärlek till andra även om vi inte har kontakt med den i relation till oss själva, absolut så. Det som väcker vår kärlek hos andra, kan ge en ledtråd till vad hos oss som längtar efter vår kärlek. En kärlek kan leda till en annan.
Med värme,
Evalotta.
Visst är det ofta lättare att älska andra än att älska sej själv. Jag tror att det beror på att man har ofta högre förväntningar och krav på sej själv än vad man har på andra – och mindre förståelse.