Friheten i att låta bilden av sig själv falla bort, är stor.
Ingen av oss är det fina som andra säger om oss, när det vi gör möter deras behov.
(Då gillar de oss ofta och vi kan känna oss omtyckta, godkända, välkomna).
Inte heller är vi det som andra kan kritisera när det vi gör inte möter deras behov.
(Då kan de bli besvikna och arga och vi kan känna oss missförstådda, avvisade, oomtyckta).
Vi är. På vilket sätt som helst. Vad som helst, vem som helst.
Det är en frihet när självbilden spricker upp som ett äggskal och faller bort.
Vi är inte det vi kan, det goda vi gör eller undlåter att göra.
Det finns inga förväntningar att leva upp till när vi vet det, bara olika konsekvenser.
Vet vi det, kan vi höra vad som helst sägas om oss, och veta att det inte är oss de talar om.
De uttrycker egentligen bara huruvida det de upplever att vi gör, möter deras behov eller ej.
Från den platsen av frihet kan vi göra allt det vi gör av glädje och fri vilja.
Där är det ovärderat om vi går någon till mötes eller låter bli.
Där kan vi låta livet hända med oss och finna något vördnadsvärt i varje ny riktning det tar.
Där finns ingen skuld, ingen skam, ingen kritik och inga krav.
Den vi är, är i ständig rörelse. Ständig förändring.
Det är bara att lyhört följa med.
Med värme,
Evalotta.
Så tydligt och sant. Bra beskrivet! När vi vet vem vi är bryr vi oss inte längre om vad andra säger, tycker, tänker och gör. Det är den sanna friheten. Kommer man till den insikten finns inte längre några murar och galler som hindrar oss från att leva vårat liv på vårat sätt.
Dit har jag tyvärr inte kommit än.