Att navigera genom svåra tider och en enda sak att se upp med.

Livet har sina faser.
Emellanåt blir påfrestningarna större än vad som känns möjligt och grundvalarna skakas.

Hur man tar sig igenom det, är nog väldigt individuellt och jag tror att alla sätt är bra utom ett.

I mitt nu 43-åriga liv har det hunnit bli några vändor med livsomvälvande utmaningar och jag har fått anledning att hitta min väg igenom. Vetskapen om hur man hittar sin väg igenom det svåra, gör det lite lättare att gå för varje gång.
Det här är några rader om detta, eftersom jag själv tycker så mycket om att ta del av hur andra gör och vad de har funnit på sin väg.

Tillstånd av vilsenhet, osäkerhet och skörhet befinner sig så nära tillståndet av riktning, trygghet och kraftfullhet.
En liten inre rörelse, ett ”ja, tack, det här välkomnar jag”, öppnar vägen från det första tillståndet till det andra.

Konstaterbart är följande.

Alla känslor finns i alla.
Alla behov finns hos alla.
Alla känslor som finns där behöver bli sedda och hörda, annars fastnar de i kroppen och lagras till senare.
När något liknande händer igen, kommer de fram med dubbel kraft.
Tar man dem direkt, samt tar alla man har på lager också, blir kriserna lättare med tiden.

Att falla, att sjunka, kan kännas skrämmande innan man utforskat fallets natur.
Det är når man låter sig falla som man erfar att man landar på fast mark.
Har man inte landat på fast mark, är fallet ännu inte klart.

Det man kunde hålla sig i, förlorar ibland sin stabilitet. Så blir det för de flesta några gånger genom livet.
Det finns ny, fast mark någon annanstans. Man får bara tillåta förändringen. Det kommer nytt.

Det är när man tillåter sig att gå vilse som man kan hitta hem i att inte veta, men ändå vara trygg.
Turbulens och frid är så nära varandra.

Man behöver bara vara vaksam på domen som kan inge en känsla av felhet eller inre förstelning.
Är man som förstelnad inombords, kan man ha råkat döma någonting inom sig.
Det släpper när man hittar sätt att ge sitt ok istället för att döma.
Man kan omedvetet försöka tillgodose viktiga behov hos sig själv genom att döma,
som behov av trygghet, men det skapar bara förstelning och inre isolering.
Domen har också en dörr, till sårbarhet.

Sårbarhet är mottaglighet, rörelse.

Att välkomna och lära känna alla tillstånd, det är ett förhållningssätt som hjälper mig att ändå på något vis må bra även i det svåra; känna att det bär även då. Det är en ledstjärna. Ämnet är stort. Hur gör du?

Med värme,
Evalotta.