Jag får ofta frågan hur man kommer loss från sin självkritik. Hur kan man veta om man verkligen är ok som man är? Tänk om man faktiskt inte är det och att det finns fog för en självkritisk blick. Hur vet man? Hur gör man? Hur kan det vara i stället? Min avsikt med det här inlägget är att förmedla en förståelse för varför vi kan fastna i självkritik och inre krav och visa på andra sätt att möta behovet på.
Det första jag tänker är att om du är självkritisk, så har du dina skäl. Inte för att du förtjänar kritik, utan för att du försöker skapa trygghet för dig själv. Förutsägbarhet. Ett skydd från besvikelse och andras dömande. Självkritiken blir ett verktyg för att slippa duka under för krav, kritik och press. Så mänskligt och så lätt att förstå.
Om det funkar? Förmodligen till en början, annars skulle nog ingen fortsätta. Till en början fungerar de flesta av de strategier vi använder för att ta hand om oss själva i mötet med andra och livets krav. När vi lär oss hur vi kan klara oss, använder vi ofta det vi är bra på för att bli trygga i en oförutsägbar värld. Det är naturligt, men så småningom kan det bli ett problem då det vi älskar att göra blir förknippat med inre krav och måsten. Inre krav i all välmening, för vi vill ju vara trygga.
Till sist blir den högpresterande utbränd och hjärnan stoppar all vidare framfart i livet. Den omvårdandes själ kan så in i märgen trött att det inte går att möta en enda människa till. Det inre kraven kan bli till förlamande ångest som får livet att gå i stå. Skydden blir till fängelser.
Under självkritiken finns ömtåliga och skyddsvärda känslor och behov. Sårbarhet. Där finns något som är viktigt att värna om. Det brukar göra oss gott att få kontakt med vad det är och lära känna det i oss själva. Det kan kännas dramatiskt att närma sig det som legat gömt så länge där inne, men det är nog egentligen mest ovant. Det är bara helt vanliga, mänskliga känslor och behov som vi alla har. Där kan finnas tvivel och rädslor, såklart, men allt är ok. Tankarna kan vara så gamla och bilden av vad vi måste leva upp till för att duga kan komma ända sedan vi var små. Vad visste vi om världen då? Kanske missuppfattade vi en del.
Att börja närma sig sitt inre under självkritiken, behöver göras nyfiket och mjukt. Ovärderat. Och allt som känns, bottnar i ett gott syfte. Svåra känslor och idéer om oss själva, bottnar i behovet av kärlek, värde, närhet och trygghet. Vi är så lika där.
Om du vill, kan du bli uppmärksam på vilka villkor och krav du ställer på dig själv. Vad är det du längtar efter på ett djupare plan? På vilka villkor skulle du vilja få lov att finnas till som människa i den här världen?
När du ser det, hur utopiskt det än kan te sig, kan du börja ta små steg i den riktningen. Börja vidga din trygghetszon lite i taget. Prova vad som bär. Prova små steg mot något som faktiskt på riktigt kommer ge dig den trygghet och förutsägbarhet som du behöver för att må bra i livet. För när vi är vuxna, kommer den viktigaste tryggheten ifrån hur vi bemöter oss själva. Om du stegvis börjar godkänna dig själv som du är i varje stund, utan att värdera det, så kommer du att känna dig godkänd. Om du ger dig förståelse för dina svårigheter, kommer du att känna dig förstådd. Tryggheten hamnar inte på entreprenad, hos andra, som inte ens vet att de fått ansvar för att godkänna dig. Tryggheten kommer ur dig själv. Så småningom. Man får öva. Börja närma sig. Visa sig själv välvilja.
Så småningom frigörs ett stort, varmt välkomnande jag som tar hand om varje osäker del av dig själv. När du närmar dig den dynamiken, närmar du dig en oändlig resurs av kärlek och värme som kommer ur ditt eget hjärta.
Med värme,
Evalotta.