Att få höra någon beskriva en själv i negativa ordalag, kan vara utmanande. I synnerhet när vi inte känner igen oss i beskrivningen eller om det träffar något som är känsligt för oss.
I en nära relation, blir det kännbart när vi inte får våra behov tillgodosedda. Om vi inte kan se hur vi ska få det, är det lätt att tänka att det beror på den andre. Det kan bli besvikelser, konflikter och slitningar. Det går att måla upp bilder av hur den andre är eller inte är, och distansen ökar för varje negativt epitet man sätter på varandra.
Det är väldigt viktigt att vi får våra behov tillgodosedda i den relation vi lever i. Det behöver dock inte alltid vara vår livskamrat som möter behoven, jag tror inte ens att det är möjligt. Vad vi kan göra, är att ge varandra förutsättningar för att båda ska få vad de behöver.
Vi är aldrig ansvariga för den andres behov, men vi behöver värna om våra egna. Missar vi det, kommer vi inte att trivas i relationen.
Utifrån ett empatiskt sätt att tänka (NVC), kan man förstå ett scenario där vi sätter negativa epitet på varandra så här:
Min längtan är närhet, så jag kallar dig distanserad.
Min längtan är värme, så jag kallar dig kylig.
Min längtan är att bli sedd, så jag kallar dig självupptagen.
Du längtar efter frihet, så du kallar mig behövande.
Du längtar efter skuldfrihet, så du kallar mig kritisk.
Du längtar efter det villkorslösa, så du kallar mig krävande.
Om vi tror att det beror på den andre att vi inte får våra behov tillgodosedda, är det lätt att trassla in sig. Det kan hjälpa att göra det tydligt vad det är vi längtar efter och uttrycka det. Den andre är ingen tankeläsare.
När vi gör det tydligt för oss själva vad vi längtar efter, kan vi också komma bortom våra tankar om den andre. Likaså kan den andres förståelse av vad vi längtar efter i bästa fall skapa en ny bild. Men, bara om vi förstår att vi inte har ansvar för varandras behov. När vi tror vi har det, kan vi uppleva att den andres behov hindrar oss att få vad vi själva behöver. Det brukar dock oftast vara idéerna om hur vi ska tillgodose behoven som krockar. Behovet av trygghet kan till exempel ta sig uttryck i att den ena inte vill bejaka den andres frihetslängtan, eller, längtan efter kravlöshet kan ta sig uttryck i att man avfärdar den andre som krävande istället för att lyssna lite djupare.
Det är inte lätt att lyssna igenom beskrivningar av en själv som man ogillar eller inte känner igen sig i. Det är inte säkert att det går, den andre kanske inte heller är med på att titta lite djupare på saken. Men, man kan ju alltid fundera för sig själv på sin kammare och åtminstone landa i vad man längtar efter och hur man kan försöka få det i sitt liv. Kanske också slå vakt om rätten att definiera sig själv.
Med värme,
Evalotta.