Det här handlar om att behöva stöd, men inte veta hur man ska få det.
Ibland kan man längta efter stöd, men inte veta hur man ska be om det. Det är inte alltid självklart vem man ska prata med och att man ens kommer att få vad man behöver om man försöker.
Min erfarenhet är att när man längtar efter stöd, så är det framför allt att bli sedd och förstådd i sin situation som man längtar efter. Det som hjälper är att någon ser och förstår utan att döma och utan att försöka lösa situationen åt en.
Vad vi människor dock ofta gör, är att just vilja lösa situationen åt varandra
Ibland kanske vi vill ha just hjälp med lösningar, men det är på något vis lättare att få, så det tänker jag inte skriva om. Jag tänker skriva om det mer subtila, om hur ensamt det kan kännas när man inte blir mött på ett djupare plan.
Själv är jag till exempel en blandning av kraftfullhet och känslighet. Det kraftfulla syns mest och det klarar sig fint. Jag vet hur jag ska ordna upp svåra situationer, det behöver jag inte hjälp med. Men när jag är i en svår situation och sådär kraftfull, behöver jag stöd i form av närhet från dem jag älskar. Jag behöver fysisk och själslig närhet i form av kärleksfulla ord och kramar. Det räcker. Det är faktiskt den enda jag behöver. Det är det enda som hjälper. Tänka kan jag själv, agera kan jag själv, men närheten behöver jag få från någon som älskar mig. Någon annan behöver något helt annat i en liknande situation. Skulle jag komma med kramar och själslig närhet till någon annan som har det svårt, så kan det bli helt fel. Den andre kanske inte alls blir hjälpt av det. Jag kan aldrig förutsätta att vi behöver samma eller att jag vet hur den andre vill ha det. Jag måste fråga. Jag behöver förstå att jag inte vet, men att det är otroligt värdefullt att jag försöker. Det är inte farligt om det blir fel, jag kan göra om och göra rätt.
Hur jag fungerar behöver jag veta, godkänna och kommunicera till dem som står mig nära. Gör jag inte det, kan de inte veta. Då kommer de kanske att försöka stötta mig, men på sätt som inte hjälper. Då blir hjälpen något jag behöver hålla ifrån mig samtidigt som jag lider av att inte få det jag verkligen längtar efter. Det finns en ensamhet i det och den kan stänga hjärtat och få en att hellre vilja klara sig själv. Ingen vill känna sig som ett offer och alla har kapacitet att resa sig av egen kraft, men stöd i rätt form kan vara ovärderligt.
För mig kan det också vara så att andra bara ser den delen som klarar sig fint själv, och därför inte gör något alls och då får jag inget stöd. Man behöver säga, förklara, visa. Och den som vill hjälpa behöver vara lyhörd och flexibel. Det finns alltid en risk att den som ”hjälpte fel” kan känna sig avvisad. Då får man prata om att det är formen som hjälpen kommer i som blir avvisad, inte den hjälpande. Tvärtom ber man ju den hjälpande om att komma närmare genom att visa vad man egentligen behöver. Det kan vara svårt när stödet kommer i en form som inte hjälper. Man kan känna att man borde ta emot det ändå eller tänka att det är något fel på en som behöver något annat än man ska behöva. Så är det inte, det är bara en fråga om modig kommunikation. Att fördjupa sina nära relationer på det här viset, är helt fantastiskt fint. Det ger en helt ny nivå av kontakt och närhet.
För att få det stöd du behöver när du behöver det, är det klokt att tänka igenom vad du vill att den andre ska göra. Då skapar du möjligheter för en helt ny nivå av kontakt. Prata om det när allt är lugnt. Förklara hur du fungerar. Det kan kännas sårbart, men man vänjer sig. Det viktiga är att inte döma något hos sig själv, i synnerhet inte sårbarheten.
Med värme,
Evalotta.