Den här helgen har inte varit helt lätt för mig, jag har verkligen övar på att vara genuin och känslomässigt ärlig och det kan vara svårt ska ni veta.
Så idag tänker jag på det här med att visa delar av sig själv som man inte är så trygg med att visa, eller att säga saker som är svårt för en.
Att göra det utan att veta hur det kommer att tas emot.
Det krävs mod för att våga det här, men det kan vara det som behövs för att något ska hända. För att en relation ska djupna, för att man ska nå ut med det man skapar eller för att vidga sin trygghetszon och få ett större livsrum.
Jag tänker på den där känslan av osäkerhet som kan infinna sig innan du vet hur du kommer att tas emot.
Kommer de att förstå?
Kommer den person du valt att lita på att ta emot dig eller stöta bort dig?
Du har tagit en risk och befinner dig i ett slags limbo tills du får veta.
Du hinner kanske ångra det du sa eller det du postade.
Det är obehagligt att riskera att bli missförstådd eller avvisad.
Men du behöver visa dig för att finna människor som du.
En del kommer inte att förstå dig, men några kommer att göra det.
Du behöver ta den risken för att hitta de där människorna som kommer att
älska vad de ser när du visar dig.
Och det viktigaste av allt – när du vågar ta en risk, kom ihåg att aldrig överge dig själv. Ge dig cred för att du vågade, det har ett värde sig. Du växer.
Hur är det för dig?
Vågar du vara sårbar på det här sättet? Vad får dig att våga?
Berätta för mig.
Med värme,
Evalotta